Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘research’

Ett inlägg om en bok.


 

Sonjas hemlighetFör lite mer än ett år sen blev jag rekommenderad att läsa och läste Sonjas sista vilja av Åsa Hellberg. Jag var ganska snipig i mitt blogginlägg om boken sen. Avundsjuk på dem som plötsligt fick massor av pengar. Och så var det ju jättemycket heterosex i boken. Jag tvekade om jag skulle våga låta mamma läsa den. Inte för att hon är pryd utan för att jag är det. Och mamma läste och gillade och köpte bok nummer två, Sonjas hemlighet, som jag lånade i påskas och nu har läst. (Mamma har för övrigt köpt ytterligare en bok av Åsa Hellberg!)

Den här gången har Rebecka, Maggan och Susanne – de som ärvde sin väninna Sonjas förmögenhet – bestämt sig för att skriva en bok om Sonja. De tar hjälp av Kicki och Fredrik som ska göra research för boken. Ganska snart inser samtliga inblandade att den däringa Sonja, henne kände de inte alls. För var det nån som hade hemligheter så var det hon. Och vad har familjen Swinton med Sonja att göra?

Man kan lugnt säga att det här är en bok med många trådar. Under läsningen funderar jag hur författaren ska få ihop dem alla i slutet. Men hon får faktiskt det och det är imponerande. Vissa kapitel känns lite snabbskrivna. Samtidigt, en romantisk komedi ska väl få vara lite lättsam?

Toffelomdömet blir högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Anja Kontor: ”Mitt liv har vänt många, många gånger…”

Ett intervjuande inlägg, en dröm som blev verklighet.


Uppdaterat inlägg: Den 1 september startar inspelningen av åtta nya avsnitt av När livet vänder!


Den som läser min blogg då och då
vet att en av mina favoritserier på TV är När livet vänder. Jag gillar lugn TV. Program som får mig att stanna upp i tillvaron. Titta, lyssna, tänka. Och ibland till och med fälla en Toffeltår. För det är personporträtt som går rakt in i det mest förhärdade hjärta. Jag är full av beundran för hur lyssnerskan Anja Kontor lockar människor att prata om det svåraste svåra i sina liv. Livsberättelser, som jag kan ta till mig och använda för att kunna gå vidare i mitt liv.

Nu har jag fått chansen att prata med den här lyssnerskan. Nån TV- eller radiomänniska är jag ju inte, så vårt samtal får du ta del av i skriftlig form.

Anja Kontor Foto Carl-Johan SöderSVT

Anja Kontor, lyssnare utan mediarustning i människors hem i programserien När livet vänder. (Bilden är publicerad med tillstånd av SVT. Foto: Carl-Johan Söder/SVT.)


Hallå där, Anja, känns det jobbigt att plötsligt vara den som intervjuas och som ska berätta om sig själv?

– Nej, inte jobbigt, men jag brukar mest prata för att de medmänniskor som valt att våga berätta i min serie ska få den PR de förtjänar. Det finns varken pengar eller någon redaktion för detta hos Sveriges Television, så jag kör hela den grejen solo. Fast berätta om mitt ganska brokiga liv – det sparar jag till Sommar i P1!

Anja skrattar. Hon skrattar ofta under vårt samtal. Det är inte riktigt den bild vi tittare får av henne genom TV-rutan. Där är hon allvarlig, inkännande. Jag tycker att Anja har en otrolig förmåga att få människor att prata om jobbiga saker. Samtidigt undrar jag hur hon hittar alla dessa människor. Människor, som har gått igenom så svåra saker att hälften hade räckt. Människor, som dessutom har fortsatt att leva.

– Det kanske låter lite banalt – men med hjärtat och med min själ hittar jag de här människorna. Jag brukar ha några veckor på mig. Många tror att det finns oceaner av tid. Men icke. En del berättelser har jag ruvat på, en del dyker upp inom mig – som ett ping!

En nerv för vad som håller

Under vårt samtal inser jag hur mycket arbete det är med att göra När livet vänder. Förutom att hitta lämpliga personer som kan och vill ställa upp och prata i TV, måste Anja ägna sig åt en hel del researcharbete.

– Jag läser, lyssnar och reser till dem jag tror på – samtidigt som jag ju har mina andra frilansjobb så att jag kan få ihop till rätt sorts faktureringsutskick i månaden.

Efter 28 år som frilans har Anja utvecklat en nerv för vad som håller. Vad som kan bli något. Det kan finnas bra berättelser, men personen kanske inte är redo att berätta den i TV-rutan.

– Det är ett ansvar jag måste ta. Det kan handla om en verkligen fantastisk tjej som överlevt ett överfall, en berättelse som skulle få tittarna att sitta bänkade vid TV:n. Men jag vill inte utsätta henne för det här. Inte ännu. Hon måste få mera ro. Förstår du hur jag menar?

Jodå, jag fattar. Jag bär själv på några människors historier som jag skulle vilja skriva om därför att jag tror att de kan hjälpa och stärka andra. Men det är för svåra saker och de inblandade är inte redo än. Deras liv har ännu inte vänt.

– Lustigt faktiskt, säger Anja. Alla frågar mig hur jag hittar dem. Och de flesta som frågar är journalister…

Kontakt med alla

Men, Anja, alla program i serien När livet vänder visar människor som kommer igenom en livskris. Går det alltid bra för alla deltagare???

– Ja, jag väljer att berätta om dem som har kommit en bit på vägen. Det är inte den stora lattjolajban-lyckan som vi ibland tycks tro att vi ska leva i – dygnet runt. Det är mer en känsla av att det går att hitta ett nytt sätt att leva.

Jag nickar instämmande, för det är precis så jag har upplevt människorna som porträtteras. Anja förtydligar:

– Deras liv är fyllt av tacksamhet, ögonblick och stark närvaro i nuet. De har helt enkelt hittat ett liv kvar att leva – som är bra. Men så klart att de alla kämpar hela tiden. Det gör man när man mist ett barn, blivit förlamad eller försökt ta sitt liv. Livet är inte alltid så lätt.

Håller du kontakt med alla deltagare?

– Ja, det gör jag. Jag har kontakt med alla – på ett eller annat sätt. Det blir så när även familjerna har många frågor till mig. Det är många känslor också. En del av dem har blivit goda vänner.

Jag blir förvånad. Hur kan det komma sig att du blir vän med dem du intervjuar?

– I just När livet vänder har jag inte varit någon programledare – utan Anja. Det går inte att sitta där i någons vardagsrum med något slags mediarustning. Men jag är noga med att fokus ligger på dem, inte på mig. Jag försöker vara osynlig som en tapet och klipper bort mig själv mycket i redigeringen.

Människor som inte nött TV-soffor

Jag har ju tre drömintervjupersoner: du, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Men finns det någon eller några som du skulle vilja ställde upp i När livet vänder?

– Vad fint av dig! Ja, de är fantastiska kvinnor, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Jag har mött dem. Mina drömintervjuer är många, men det är inga kändisar. Jag vill ju hitta människor som inte nött sönder TV-soffor eller syns och hörs överallt.

Under samtalet med Anja berättar de intervjuade en gång och aldrig mer. Ofta är de inte vana att prata med en kamera i ansiktet.

– Därför uppstår en viss nerv. Här finns verkligen vårt möte som de måste gå in i.

Uppmärksamheten peppar

När livet vänder har fått stor uppmärksamhet. Men vet du hur stor?

– Mätningar visar att programmen drar tredubbelt så många tittare mot andra program som sänds vid den tiden. Uppdrag granskning, Mästerkockarna och Arga Snickaren drar mycket publik, men de är ofta mycket omskrivna före sändning. När livet vänder har också höga tittarsiffror på repriser och SVT Play. Program ur serien har legat bland tio i topp av hundra program på Best of Play och SVT Hot Webbtopp.

Men blir du inte stressad av det och känner att du måste göra ännu bättre program nästa gång?

– Nej det peppar mig! Sedan är jag frilansare och har alltid höga krav på mig att göra det bästa av det bästa. Men jag har ett starkt eget inre driv och en stor stor genuin nyfikenhet som bär mig i detta.

Att När livet vänder har blivit en populär TV-serie går inte att ta miste på. Och återkopplingen till Anja har varit stor. Hon säger:

– Jag har aldrig under mina 28 år inom media fått så mycket respons från tittare. Och då har jag ju bland annat kört populära program som Karlavagnen i P4 och Gokväll på TV i 13 år…

Så kan vi hoppas på en fortsättning, en tredje säsong av När livet vänder?

– Vi kan väl säga att oddsen just nu ser bra ut, säger Anja hemlighetsfullt.

Med hammare, passion och fyrar

Självklart har Anja ett annat liv än det med När livet vänder. Men programserien har tagit mycket tid i anspråk eftersom Anja gör allt från manus, idé och research till klippning och hela pressarbetet.

– Det brukar vara 200 timmar film att gå igenom. Jag fick fem veckor på mig att sätta ihop med musik, speakertexter och rubbet. Ja du förstår, det fanns inte så mycket tid över till annat.

Men vad gör du mer än jobbar med TV, Anja?

– Jag skriver i olika tidningar. Jag har jobbat en hel del åt Lotta Bromé – P4 Extra, den 20 maj blir förresten nästa gång. Och det är hedrande att få vara vikarie åt Sveriges bästa programledare som har 1,6 miljoner lyssnare om dagen. Sen har jag börjat tacka ja till att hålla föredrag och många vill att jag ska skriva en bok. Och så renoverar jag gamla hus. Det är min passion. Men hammaren har legat rätt stilla nu, ha, ha ha!

Man blir ju väldigt nyfiken på personen Anja Kontor när du börjar prata om hammare och passion…

– Jag är väldigt bra på att rädda gamla, ledsna hus, att vara på Öland eller i skogen och bara glo och lyssna. Jag har inga höga krav. Jag är så oerhört tacksam att leva. Faktiskt. Att krama om mitt barn så mycket som möjligt. Det är nog mitt viktigaste intresse. Och så är jag bra på fyrar. Fyrar är en stor passion!

Nio liv

Anja har en stark Uppsalaanknytning. Hon är född här, hon pluggade här, hon byggde upp Studentradioföreningen, som nyligen firade 30-årsjubileum på Norrlands nation. Och så avslöjar hon att hon är bra på att rädda gamla bilar. Också.

– Jag hämtades på BB i i Uppsala i en VW -64:a som jag ännu äger och har renoverat!

Men Anja, innan vi rundar av… Jag måste bara fråga… Har ditt liv vänt nån gång?

– Jaa! Mitt liv har vänt många, många gånger. Jag har nio liv, säger mina vänner. Men det sparar jag som sagt till Sommar i P1 – om de nu skulle höra av sig i framtiden…

Vet du, Anja Kontor, det tror jag baske mig att de gör. Snart.

Stort TACK för att jag fick prata med dig!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om Sarah Dawn Finer och Sally Bowles.


 

Sarah Dawn Finer Foto Carl Thorborg

Sarah Dawn Finer som Sally Bowles. Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Carl Thorborg

På långfredagskvällen såg Fästmön och jag den sista halvtimmen av K-Special-programmet Sarah Dawn Finer söker Sally Bowles på SvT 2. Nu på annandagens eftermiddag såg jag programmet från början. Och tänk så märkligt det är. Jag tycker nästan att programmet har två delar – och jag såg del två först.

Sarah Dawn Finer är en av mina tre drömintervjupersoner. Därför var det självklart att titta på just det här programmet, där hon, i samband med uppsättningen av Cabaret vid Uppsala stadsteater, söker sin roll. Eller Sally Bowles, rollfiguren. Bland annat åker Sarah Dawn Finer till Berlin. Hon dyker både ner i Christopher Isherwoods fiktiva värld och i verkligheten. Jag tror inte att nån sitter oberörd när Sarah Dawn Finer går på museum över Förintelsen tillsammans med sina föräldrar. För hade hon levt kring den tid när Cabaret utspelar sig, hade Sarah Dawn Finer rensats ut –  som judinna.

Det är ungefär i mitten av programmet jag fångar upp hennes ord. När hon har gjort sin research och när repetitionerna pågår. Hon säger ungefär så här, med en mycket speciell glimt i ögat – en glimt som är både road och skärrad:

[…] Allt som är tragiskt, ser jag fram emot. Allt som är tungt. Allt som gör ont. Jag älskar det. Jag är verkligen en melankolihora. […]

Men vi tittare får också se delar av det lättsinniga Berlin. Sarah Dawn Finer går på fetishklubb, hon besöker Kit Kat Club, som numera är… ett matställe, tror jag.

En stor del av programmet besöker vi repetitioner vid olika tidpunkter i förhållande till premiären. Det är spännande och fascinerande att se musikalen växa fram! Intressant är även när Sarah Dawn Finer träffar andra skådespelare och artister – såväl svenska som utländska – som har spelat Sally Bowles.

Sarah Dawn Finer står som sagt på min Most Wanted-lista över intervjupersoner. Och hon försvann inte därifrån, precis, när jag i fredags bara twittrade vilket bra program det var och att man ska gå och se henne i Cabaret. Sarah Dawn Finer är nämligen så jordnära att hon svarade:

Tack!

Detta lilla, svåra, men alltför underskattade ord… Så tack själv, Sarah Dawn Finer! Jag ser fram emot att möta dig – på ett eller annat sätt!


Missade du att kolla
när Sarah Dawn Finer söker Sally Bowles? Här kan du kika på SvT Play några dagar till!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en ny vecka.


Måndag och en ny vecka
ligger framför såväl mig som dig. För min del känns den lite spännande – och DET beror inte bara på att det är Halloween på torsdag. I morgon, tisdag, bär det av för en intervju i härliga Gamla Stan. Jag hoppas att vindarna blåser mig åt rätt håll! Naturligtvis tar jag tåget – jag vill INTE köra bil i Stockholm. Dessvärre läser jag ju så gott som varje dag om tåg som står stilla av olika anledningar. Man undrar när pendeln ska funka som den ska… Det kanske inte alltid räcker med tillskott i form av pengar. Det kanske behövs… andra tillskott – och framför allt, förändringar..?

Som vanligt när jag ska på intervju är jag halvt hysterisk för att jag inte har nåt att sätta på mig – tycker jag. Det har jag naturligtvis. Men det gäller att hitta nåt i garderoben som både är snyggt och propert och dessutom nånting jag känner mig bekväm i. Allt som oftast känner jag mig lite som det här äpplet – på mitt bananfat: jag passar inte in, jag är fel.

Äpple på bananfatet

Jag känner mig som ett äpple på ett bananfat. (Och ja, silverfatet behöver putsas!)


Dagen jag har vaknat till
är mörk och dyster. Det blåser, inte orkan, men ganska rejält. Igår kväll började det regna. Det smattrade hårt mot fönstren och ena stupröret på baksidan skallrade mot väggen av vattenmassorna inuti. Tro nu inte att jag försöker slippa undan min promenad idag – det gör jag inte! Idag ska jag ut och marschera, baske mig! Jag känner av ryggen och det är ett tecken på att jag har suttit stilla för mycket.

När vi ändå är inne på krämpor har jag haft känning i halsen i flera dar samt en annan åkomma, som kan ha att göra med tumörerna som opererades bort i december förra året. Halsen gör jag inget åt, den andra åkomman försöker jag behandla med förnuftet. Fast frågan är om det räcker. Jag kanske måste kontakta husläkaren för att lämna lite prover och kanske få en antibiotikakur. Det senare är inget som min mage estimerar, kan jag meddela, så det är ett av skälen till att jag avvaktar. Sen kostar ju läkarbesök och mediciner en hel del också… Samtidigt, på onsdag har jag tid för klippning. Ska jag välja bort det och välja doktor och tabletter i stället? Det tål att tänkas på. Eftersom jag har ytterligare en intervju nästa vecka behöver jag se hyfsad ut i håret. Inte som Solkungen… Håret växer som ogräs – och det tror jag beror på att tumörerna är borta. Dessa djävlar slukade antagligen det mesta av de bra sakerna i mitt blod.

Tofflan o Solkungen

Tofflan och Solkungen har samma ”frisyr”!


Fästmön
är ledig tre dar
den här veckan och Prinskorven är ledig hela veckan – det är ju höstlov här. Men i morgon får jag låna med mig Elias mamma till Stockholm. Efter intervjun ska vi ta en lunch och sen gå och titta lite i affärer. Det senare är gratis.

På tal om att titta läste jag i Svenska Dagbladet om förskolelärare som larmar om att barnen blir deprimerade för att föräldrarna bara fipplar med sina mobiler. Vi brukar nästan skratta åt ett par föräldrar som vi ser ute med sina barn. Föräldrarna bryr sig inte ett dugg om ungarna utan håller på med mobilerna hela tiden. Det ser faktiskt ganska knäppt ut. Extra knäppt känns det för att just dessa föräldrar har jobbat eller jobbar själva i förskolan. Jag tycker visst att man kan ha mobilen med sig när man är ute och leker med sitt barn, men det är barnet som ska vara i fokus, inte mobilen.

Nu ska jag rota runt efter frukost innan jag fortsätter med mina morgonbestyr. Tre spännande jobb är sökta och det är jag nöjd med. Under dan ska jag göra lite mer research inför morgondagens intervju.

Gör DU några efterforskningar för nånting just nu? Jag bara undrar – jag är ju nyfiken, som du vet.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagens walkabout. Eller… nåja…


Dagens promenad
var sju mil lång och jag slog nytt hastighetsrekord – och TÄNK att jag är så fruktansvärt dålig på att ljuga…

Jag erkänner! Jag gick bara över rondellen till Arge Kaj och Tokerian!

Fick ju lite nålpengar a-kassa igår och bestämde mig för att gå och köpa en påse prästostbågar, kaffe och ost på Tokerian. Under Den Långa Marschen (fem minuter) kom jag på att Fästmön hade sagt nåt om att Arge Kaj har billiga underkläder just nu. Hoppade därför in där på vägen och kom ut med två par benkläder/småbyxor/underbyxor/trosor av favoritmärket Zentför halva priset! Tänkte att jag skulle slippa frysa såväl frammen som baken av mig nu när det snart är vinter. Ligga steget före, var det ju…

Eftersom jag dessutom kände mig så otroligt rik idag, följde även en kylskåpsmagnet med hem. Den kostade nästan lika mycket som ett par benkläder/småbyxor/underbyxor/trosor.

Värja o gåspenna

Den här fick följa med hem idag.


På Tokerian skedde inga missöden
av nåt slag idag. Jag kunde betala kontant med jämna pengar – intresseklubben antecknar, ser jag.

________________________________________


Lite sorgligt,
men idag gick de fina blommorna jag fick från Inger i komposten…

rosa gerbera

Gerbera från Inger.


Kvar i mitt hjärta
finns dock Ingers omtanke. Och på mitt kylskåp, under min nya kylskåpsmagnet, sitter Ingers kort – som en påminnelse när det kommer mindre ljusa dagar…

Kortet från Inger

Kortet från Inger finns kvar.


Inger faller helt klart
inom den kategori vänner som är diamanter och inte löv!

________________________________________


Strålande sol idag
och när du läser det här är jag och hämtar Anna efter jobbet – idag enbart av själviska skäl, inte några jeans inblandade: jag vill ha en puss. Anna jobbar i helgen, så vi ska tyvärr inte ses. Däremot får jag sällskap på tisdagens utflykt, när jag ska på anställningsintervju nånstans i Gamla Stan…

En helg som ser ut att bli ensam, men ändå ganska OK ligger framför mig. Jag ska göra lite research inför tisdag (och onsdag) och så finns det en strykhög som ligger respektive hänger på uppblåsbara galgar och väntar på mig.

Och alldeles nyss har jag mejlat till mitt favoritförlag för att beställa ett recensionsexemplar av en bok med Uppsalaanknytning som kommer ut i januari nästa år.

Vad händer hos DIG i helgen??? Skriv gärna nån rad och berätta, du vet ju att jag är nyfiken!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan konstaterar… väta.


Det regnar. Det regnar blött.
Det regnar som fan. Ja, ursäkta, men det går inte att uttrycka det på annat sätt. Vi hade ju halvt om halvt planer på nån utflykt idag. Jag hade tänkt ta med picknick och filten från bilen. Men glöm det!

Sovmorgon ända till klockan nio idag! Jag hoppas att gossen kommer i säng i bra tid i kväll. Annars får jag nog lite skäll… Men det är svårt att natta den yngre generationen när det är både ljust och varmt. Elias är ju emellertid så stor nu och han säger själv till när han vill lägga sig. Nån nattning är det ju inte fråga om i egentlig mening. Bara bädda upp, fixa läsbelysning om så önskas, tjata (knappt det, ens…) om tandborstning och lite sånt, du vet…

Efter frukost tog jag en välbehövlig dusch i mitt duschrum. Sen var det Elias tur. Han duschade i mitt badkar, där det också finns en dusch. Vi har vårt speciella knep för att det inte ska rinna vatten och schampo i ögonen och det funkade även hemma hos mig!

Renhårig Elias
En renhårig gosse, om än lite störd av smattret från regnet.


När Elias var ren, torr och påklädd
klev vi ut ur badrummet bara för att konstatera att det fullkomligt vräkte ner. Eller vräker, som sagt. Presens är det som gäller.

Regn på fönster o tennisbanan
Blött på baksidan. De djupa spåren i gräsmattan kommer från kranen som flyttade upp de nya fönstren.


Jag tänker inte gå ut om det regnar så här mycket!

sa Elias.

Nej, inte jag heller!

sa jag.

Men i hallen står tre soppåsar och stinker och väntar och jag måste över till Tokerian eftersom jag insåg att toapappret är slut. Eller rättare sagt… Jag hade lyckats köpa med mig hushållspapper, extra tjockt som inte går att spola ner, i stället för toapapper. Hushållspapper går det inte åt så mycket av här hemma, det är toapappret som har strykande åtgång. Så nu när sista rullen sitter på måste det handlas. Sen vill jag förstås kolla storvinsten på Lotto – fat chance… En annan tanke jag hade var att införskaffa blommor till ballen*. Det känns inte så… kul i skrivande stund.

Fast… det där är ju saker som kan vänta lite. Det som inte kan vänta är att vi ska åka till Elias pappa i kväll – oavsett väder. Så då om inte förr måste vi verkligen ut. Och innan dess hade jag tänkt att vi skulle åka och äta söndagsmiddag nånstans.

OCH NU KOM VÄRLDENS ÅSKKNALL OCKSÅ! 

Vi får väl sitta vid våra datorersynd om oss! – men eftersom det åskar nu också var Elias smart och stängde av sin dator. Själv sitter jag vid Storebror och den kan jag ju inte stänga av eftersom den inte vill starta då.

Jag har gjort lite research inför telefonintervjun på torsdag. Det finns vissa saker som är spännande med tjänsten, annat som oroar mig. Det sistnämnda handlar mest om personer som jag kan tänkas stöta ihop med. Personer jag inte vill gärna vill möta. Men ämnet har jag saknat! För även om jag trivs där jag jobbar nu, saknar jag humanmedicin, ett område inom vilket jag har jobbat med informations- och kommunikationsfrågor i nästan 23 år. Det är det jag är bäst på. Jag har ändå haft stor nytta av de 23 åren i mitt nuvarande jobb. Somligt går att översätta till animalmedicin och forskning kring miljöfrågor, men inte allt.

Igår kväll pratade jag lite med Fästmön. Det är alltid gott att höra Den Mest Älskades röst! Lite senare på kvällen fick jag emellertid veta att de hade blivit väldigt, väldigt besvikna och modstulna. Jag hoppas verkligen att dagen idag blir bättre för dem!

Vad sysslar du med en söndag som denna, när det i alla fall här i Uppsala är blött?


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

I morse skrattade jag lite åt en TT-artikel som jag läste i lokalblaskan. (Dessa TT-artiklar, för resten… Är de seriösa och grundade på research? Är de överhuvudtaget skrivna av journalister? Man kan nämligen undra… Det tycks vara väldigt lätt att köpa dem i alla fall. Ett sätt att lösa brist på egen kompetens – eller dölja det faktum att man gör sig av med en massa fast anställda journalister? Man kan ju undra…)

Hur som helst, artikeln jag skrattade åt handlade om färger och bilar. Det är väl ingen direkt nyhet att vi gillar vissa färger och avskyr vissa andra nyanser. Men artikelskribenten menar att färgerna påverkar oss. Hur då, framgår inte. Där emot kan jag till viss del gå med på att valet av färg på bilen säger en del om vem förararen är. Skälet är ju enkelt, vi förknippar färger med vissa saker och känslor. Färger fungerar också som signaler.

Elegans, förfining, auktoritet och vishet. Men också kontrollerad och omärklig.


Gult
är ju, som bekant, fult.
Och det är det bland annat för att det för mig signalerar fara – och infektion. Rött signalerar också fara för mig, men även kärlek och lusta.

Enligt artikelskribenten är vi flockdjur i Sverige. Den vanligaste färgen på personbil är silver. Och detta uttalande styrks av den kliniska undersökning jag och en ur den yngre gjorde tidigare i höstas när bilfärger ingick i matematikläxan. Silver, som ju är Clark Kents* färg, står enligt artikeln för elegans och förfining, auktoritet och vishet. Jajamens! Men också för kontrollerad och omärklig. Hmpfff…

Gladast är jag att jag inte har en svart bil. För svart står för makt och prestige, visserligen även allvar, styrka och elegans, men också ondska och död, grymhet och sorg. Eller en vit bil, för den representerar renhet och oskuldsfullhet, fredlig och tydlig, samtidigt kylig och klinisk. Fast ärligt talat… hur länge är en vit bil vit? En vit bil blir ju skitig som snart man har kört en meter! (Det blir väl alla andra bilar också, men det är ju bara på vita bilar det syns.)

Men åter till bilfärger. Det fastslås i artikeln att de färger som är minst populära hos bilhandlarna, gult och ljusbrunt, också är de bilar som är säkrast! Jag gissar att det handlar om att bilar med dessa färger mest sällan är inblandade i olyckor – kanske för att de syns bra i trafiken? I alla fall gör ju gula bilar det, det finns ju till och med en Gul bil-lek!..

Vad har du för färg på din bil??? Och var färgen avgörande när du köpte din bil???


*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Oj! Söndag idag och ytterligare en ledig dag tillsammans bara vi två. Herreminje, man kan ju tro att vi skulle bli galna när vi får umgås och vara lediga så mycket som två och en halv dag *RITAR ETT STORT KORS I TAKET* Ja, om du inte fattar det så är jag ironisk. Fästmön och jag är aldrig lediga tillsammans bara vi två. Det känns som om vi plötsligt har oändligt med tid och hur ska man spendera den på bästa sätt?

Vad har vi gjort då? Jag tycker att vi har haft en bra midsommar och bra dagar. Vi har ätit och druckit gott, vi kunde sitta på ballen* på midsommarafton. Igår var det sämre väder, men vi tog ändå en promenad. Vi flamsade åt ett kortspel som var helt bortkastat på oss två som inte kan ett dugg om sport. Vi har sett filmer, två bra och en konstig. Och idag… Idag ska vi till… Jysk.

Behöver nya såna här.


Mitt huvud vilar tungt av alla sågspånen
på mina huvudkuddar. De två kuddar jag har är platta som pannkakor, trots att de ska föreställa dunkuddar. Detsammma gäller duntäckena. Platta som pannarkakor de också. Nej, jag ger inte mycket för Hemtex täcken och kuddar. Däremot har lågpriskedjan Jysk visat att de faktiskt har kvalitetssortiment när det gäller duntäcken och dito kuddar. Somliga har köpt där och jag har köpt en kudde till somliga där också – allt har behållit sin fluffighet och så. Några täcken har jag inte råd att köpa idag, men två nya kuddar hoppas jag få med mig hem. Jag behöver ligga högt med huvudet nu när bihålorna innehåller så mycket snor och annat gojs. (Annars är ju den här så kallade förkylningen jag fick rentav löjlig – jag bara LÅTER och är ömsom täppt, ömsom snorig.)

När vi kollade väder-appen på Annas ajfån i morse sa den att det var halvklart väder här i New Village. Det stämmer ganska bra med verkligheten. En perfekt dag att shoppa lite kuddar, alltså.

Vi inledde dagen med flams och högläsning av en artikel i lokalblaskan (tyvärr finns artikeln inte att skratta åt på nätet och jag rekommenderar verkligen ingen att slösa pengar på att köpa ett lösnummer av dagens tidning). Jag undrade om artikeln var skriven av en gymnasist, innehållsmässigt var den på den nivån. Nä, det är inte många skribenter i blaskan som finner nåd inför Tofflans grumliga skarpa ögon. Antingen skriver folk mesigt eller så har de inte orkat göra ordentlig research – vilket i vissa fall kanske inte skulle leda till scoop, men till riktigt läsvärda artiklar. Eller så är journalisterna tragiskt okunniga i de ämnen de lanseras som experter i. Tröttsamt. Nån gång ibland glimmar nån juvel till och då sitter man där förvånad och undrar vad det var som hände… Ungefär som när det åskade och morfar skrek:

Kom in!


*ballen = balkongen

Read Full Post »

I kväll blev det äntligen tillfälle för Fästmön och mig att se programmet Min sanning. Alexander Bard som gick på SvT nyligen. För mig kändes det extra speciellt dels för att Alexander Bard och jag är gamla skolkamrater, men också för att jag gillar honom, hur speciell och provocerande han än uppfattas. För det är ganska provocerande att tycka att Hitler är den mest snyggt klädda man som funnits.

Alexander Bard i TV-studion. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


Alexander Bard har alltid gått sina egna vägar,
känns det som. Jag uppfattar honom som en sökare, men också som en duktig debattör, otroligt beläst och påläst och väldigt intelligent. Därmed inte sagt att jag delar alla hans åsikter eller att jag gillar allt han gör. Jag gillar till exempel mycket av den musik han har gjort, men inte så mycket att jag har bemödat mig att lyssna på hans senaste musikprojekt.

Kristina Hedberg, som intervjuade Alexander Bard i TV-studion, gjorde ett bra jobb. Hon började lite tramsigt med att låta honom dra kort med citat han uttalat. Lite pinsamt blev det när Alexander Bard avslöjade att hennes research inte var komplett eller nyanserad. Men totalt sett tyckte jag att Kristina Hedberg lyckades. Alexander Bard måste vara en av de svåraste personer som finns att intervjua… Det var roligt att en av min pappas artiklar nämndes, nämligen den om Alexander Bards Fia med knuff-turnering. 😛

Alexander Bard var tydlig med att han aldrig gör saker för att bli omtyckt, men att han vill bli respekterad. Han ger ju inte precis intryck av att vara en mysplutt, en mjukisnalle som vill

kjamas.

(*ryser av uttrycket*)

Det som emellertid förvånade mig mycket i programmet var det empatiska intryck Alexander Bard. Även om han var tydlig med att gamla vänner som bara vill prata minnen gör han slut med och Idol-deltagare ska man vara hård mot för att de ska lära sig hur tufft det är i musikbranschen.

Och nu gör Alexander Bard säkert definitivt slut med mig när jag säger att jag minns honom som en gullig och varm person, med stor kärlek till människor. En del av den pojken finns kvar, noterar jag. Det är jag glad för.

Alexander i en av snöbackarna vid vår gamla gymnasieskola, vintern 1977-78.


Om du missade det här programmet
finns det förstås att se på SvT Play. Det går också i repris ett par gånger till.

Jag ger det högsta betyg!

Read Full Post »

Jag skulle ju inte blogga från jobbet, men jag har faktiskt lunchrast nu och dessutom är jag ensam på C:s och mitt gemensamma kontor idag och på måndag.


Den här lådan har jag just tömt i mig tillsammans med lite senap och ketchup som jag snodde ur kylskåpet…

                                                                                                                                                                                                                                                  Det blir bara några rader i all hast, för jag vill tacka alla som har peppat och som peppat! Det betyder oerhört mycket! Och allra mest till hela familjen Barba – Fästmön, barnen, Jerry – för att ni har funnits och finns för mig!

Idag, alldeles just nu, känns det mycket bättre igen. Jag var supertrött i morse, men kom upp och iväg – och i tid! – som jag skulle. Det känns som en bedrift, du ska tänka att det är två år och åtta månader sen…

Jag sitter som sagt ensam på rummet idag och har sluppit – he he – introduktion idag. I stället har jag börjat ta tag i mina arbetsuppgifter. Det ena är en inbjudan och den ska visas för Direktörskan i eftermiddag. Den andra är ett större reportage och där har jag bokat en telefonintervju klockan 14. Har också hunnit göra en del research och ställt samman en av ett antal faktarutor.

Ärligt talat, det känns kul! Och jag tror att om mitt förslag inte blir totaldissat i eftermiddag kanske jag kan lyfta mig en centimeter eller en och en halv. Det tog tio minuter att rasera mitt självförtroende och min självkänsla. Hur många år ska det ta att bygga upp dem och att komma på banan igen ???

Read Full Post »