Just nu vill jag leva eller bara been there, done that?

Ett lite ja ja, sånt är livet-inlägg.

---

 

Det var minusgrader för första gången igår och det är fortsatt kallt idag.

Så blev det helg. Gissa vem som vaknade strax efter klockan sex i alla fall? Slumrade sen gjorde jag. Men den riktiga sömnen ville inte komma tillbaka. I stället tillbringade jag nån timme med Maj i sängen. Det är nog det enda negativa med att ha börjat jobba – jag hinner inte läsa lika mycket och ofta! Eller rättare sagt: jag orkar inte och hinner inte. (I hela detta stycke hade jag bytt pronomen från det till jag. Självkänslan! Sen bytte jag tillbaka igen. Jag skriver som jag vill på min blogg. Och jag ville ändra.)

Idag har jag massor att göra (att sitta en stund vid datorn och inte jobba är en av sakerna jag har att göra) och min tanke var att ta saker i den takt jag har lust med. Så blir det inte. Min dag var ju så inrutad, men jag fick, som siste man, slänga om lite bland mina rutor. Det är väl bra att jag jobbar på det. Att vara flexibel, alltså. Fast det är ju lättare när det finns gott om tid och när en känner att en inte kommer i sista hand.

Det är kallt och soligt. Redan igår noterade jag de första riktiga minusgraderna för säsongen. Men det var tidigare än i morse. Idag tycks kylan hålla i sig. Jag gillar inte att vara ute och köra bil på två bra och två dåliga sommardäck när det är så här. Kylan kom tidigt i år. Nu blir väntan lång till de nya vinterdäcken den 26 oktober. En spännande grej med att köra i kväll blir i alla fall att kolla hur mina nya, starkare linser funkar i mörkerkörning. Jag kan rimligtvis inte se sämre än jag gjorde före bytet.

Hur jag mår? Tackar som frågar, Ingen! Igår kväll fick jag feber, men segade mig ändå uppe till klockan 23. Sen somnade jag som en sten. I morse när jag vaknade fanns inte ett spår av febern. Dessutom är näsan varm och luftrören inte alls lika irriterade som igår kväll. Så det vete tusan om jag inte bara var

lite trött.

Eller så blir luftrören irriterade av kylan, inte av nån infektion. Irriterad var förresten ordet, för det är jobbigt att inte känna sig helt på topp.

”Just nu vill jag leva” heter tavlan som bilden visar en detalj av. Konstnären heter Kitty Lindsten.

Jag vill hoppa tillbaka till det här inläggets början och böckerna om Maj. Nu läser jag sista delen i trilogin. Jag var nyfiken på böckerna, men sen lite skeptisk. Nu dras jag in i berättelsen, jag känner med karaktärerna – frustration, framför allt. Boken blir en del av mig. En del som just nu är glad och tacksam för det som finns i mitt liv, men som ändå inte kan låta bli att känna en viss besvikelse och sorg. Var det så här livet skulle bli och vara? Denna ständiga kamp för att hitta en plats i tillvaron. En plats, som sen inte på nåt sätt är cementerad. Och under tiden glömmer jag liksom bort det viktigaste: att leva. Ibland kan jag känna ett stick av vemod över mina val. För jag anar vad som komma skall, jag ser det i min närhet, på sätt och vis. Men borde jag inte vara nöjd då över att jag ändå har valt, inte blivit tvingad? I skrivande stund kan jag inte besvara den frågan.

På väg att ta slut, men kommer igen gäller för trädet. Men för mig?

Det är visst lite trångt i bröstet, denna lördagsmorgon. Jag har rivit ur sängarna och ska bädda rent, trots att den ena sängen knappt är soven i. Jag tvättar. Krukväxterna har fått lite omsorg. Deras jord var lika torr som ett par vinterfnasiga läppar. Duscha, tvätta håret, äta frukost ska jag göra innan jag samlar ihop mina sopor. Det skulle behövas en skottkärra! Jag fattar inte hur det kan bli så mycket sopor när jag inte är hemma om dagarna?! Sen iväg på några ärenden och köpa mat. Hade tänkt fika, men det får vara. Hem igen och ringa mamma. Städningen sparar jag till i morgon, likaså läsningen och recensionen av professor Frans i serieform. Av den senare ska det bli två versioner, en till bloggen, en till UppsalaNyheter.

Bloggen ja… Det är nu bara åtta procents utrymme kvar. I veckan har jag inte haft nån större lust med bloggen, men jag har harvat på. Och det tänker jag göra till slutet. Det är bara att inse att skrivlusten lyser med sin frånvaro. Den kommer inte tillbaka, jag har knappt ens känt nåt behov av att vardagsprata av mig heller. Jag kan lika gärna fortsätta att prata med tapeterna, responsen är så liten. Samtidigt vill jag ändå tacka DIG som då och då lämnar en kommentar här! Själv läser jag knappt bloggar längre, men det är inget jag har dåligt samvete för. Det bara är så. Jag orkar varken med glättiga och ytliga bloggar eller deppiga. Been there, done that, liksom…

Jag har skrivit en bok. Jag har skickat manus. Men jag är varken ung eller känd. Möjligen skulle den bli utgiven posthumt om… Pensionssparande? Nä, jag tänker på att jag vill återvända till jorden när jag är färdig här. Och det finns det inte pengar till idag. Åter igen, been there, done that… But have I seen it..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sonjas hemlighet

Ett inlägg om en bok.

---

 

För lite mer än ett år sen blev jag rekommenderad att läsa och läste Sonjas sista vilja av Åsa Hellberg. Jag var ganska snipig i mitt blogginlägg om boken sen. Avundsjuk på dem som plötsligt fick massor av pengar. Och så var det ju jättemycket heterosex i boken. Jag tvekade om jag skulle våga låta mamma läsa den. Inte för att hon är pryd utan för att jag är det. Och mamma läste och gillade och köpte bok nummer två, Sonjas hemlighet, som jag lånade i påskas och nu har läst. (Mamma har för övrigt köpt ytterligare en bok av Åsa Hellberg!)

Den här gången har Rebecka, Maggan och Susanne – de som ärvde sin väninna Sonjas förmögenhet – bestämt sig för att skriva en bok om Sonja. De tar hjälp av Kicki och Fredrik som ska göra research för boken. Ganska snart inser samtliga inblandade att den däringa Sonja, henne kände de inte alls. För var det nån som hade hemligheter så var det hon. Och vad har familjen Swinton med Sonja att göra?

Man kan lugnt säga att det här är en bok med många trådar. Under läsningen funderar jag hur författaren ska få ihop dem alla i slutet. Men hon får faktiskt det och det är imponerande. Vissa kapitel känns lite snabbskrivna. Samtidigt, en romantisk komedi ska väl få vara lite lättsam?

Toffelomdömet blir högt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Philomena

Ett inlägg om en film.

---

 

Vad passar väl bättre än ett riktigt drama, baserat på verkliga händelser, att låta tårarna falla fritt inför? Fästmön och jag tittade på Philomena (2013), enligt baksidestexten en dramakomedi.

Philomena blev som ung katolsk flicka på Irland gravid. Hon födde sin son i ett kloster. För detta fick hon plikta med fyra års hårt arbete. Men innan åren hade passerat kom ett amerikanskt par och adopterade sonen samt en flicka. Många år senare, på sonens 50-årsdag, berättar Philomena för sin dotter om barnet. Dottern får kontakt med Martin, som har blivit av med sitt jobb, är deprimerad och står i valet och kvalet mellan att skriva en bok om rysk historia eller jogga. Martin bestämmer sig för att hjälpa Philomena att leta efter sonen och skriva en artikel om detta.

Visst finns det stunder när man skrattar medan man tittar på den här filmen. Men det är mestadels väldigt svårt att hålla tårarna borta. Judi Dench gör ett fantastiskt porträtt av den till åren komna mamman av enkel härkomst. en kvinna, som fått utstå så mycket – och kanske det värsta av allt: att förlora ett barn. En kvinna, som trots detta vill se det goda i andra människor och som sprider en positiv stämning. Ett HBTQ-tema finns också och det är icke att förakta.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Konsten att gå vidare

Ett själviskt men också familjärt inlägg.

---

 

Vegetarisk taco.

Igår var det lördag och då åt jag tacos hos familjen i Himlen. Vegetarisk taco, för min del. Det var riktigt gott! Familjen, förresten… Den kändes väldigt… decimerad… Det var Fästmön och jag och grabbarna hemma. Yngsta bonusdottern var hos sin boyfriend och äldsta har ju flyttat till norra Sverige. Det var så tomt att jag var tvungen att messa lite med Norrländskan. Förhoppningsvis får vi se en glimt av henne nån gång nästa månad, i krokarna när yngsta bonusdottern fyller 20 år. Tänk, 20 år! Anna är verkligen ingen småbarnsmorsa längre.

Det har varit spännande att få ha hängt och få fortsätta hänga med den här familjen. Jag har många gånger undrat hur ”barnen” har sett på mig. Jag har nog inte varit mycket till förebild eftersom en ovänlig själ drog bort en del av grundtryggheten för mig – det vill säga gjorde mig arbetslös. Det har understundom varit ganska tufft och jag har inte varit den vuxna människa jag har velat vara framför barnen när de var yngre. Nu är de äldre. Det är lättare att förklara vissa saker. Men det är ju fortfarande så att jag inte har svar på allting, till exempel inte om den där grundtryggheten som drogs undan och varför det blev så. Jag har fullt sjå ännu efter fem och ett halvt år att hantera detta. Framför allt förhålla mig till det faktum att jag aldrig får några svar. Jag vet att det är så och det ställer till problem för mig att gå vidare – men också för att jag inte kan ge andra, framför allt familjen, några förklaringar.

En del i mitt sätt att hantera det och gå vidare är att skriva en bok om det. I morgon, måndag, ska jag skriva om ytterligare några månader av mitt liv. Snart är tiden till ända och boken likaså Jag hoppas att mitt liv inte är det, jag hoppas att jag orkar kämpa vidare. Vissa dar känns det omöjligt, medan jag andra dar ger mig tusan på att fixa det här. På nåt sätt…

Men det är ännu söndag och mitt på dan. Jag sitter vid Annas köksbord och skriver dessa ord. Igår satt jag i hennes soffa och skrev. Och lekte med webbkameran på datorn. Tänk så roligt man kan ha det – och så gräsligt ful man kan vara…

Webcamselfie av en gräsligt ful människa.

 

Döskallelykta eller mitt rätta jag?

Innan den här dan är slut ska en av oss ha provat på gokart, en av oss ska ha tankat sin bil på kredit och en tredje ha trollat fram mat på bordet. Alla tre aktiviteter är konstarter i sig. Mest avundsjuk är jag nog på den som ska testa gokart, den som har hela livet framför sig att prova saker. Den som inte är som jag som måste hitta sätt att lura mig själv att orka gå vidare.

Det är gott att ha familj. Det är lättare att gå då på alla sätt och vis. Jag hade gått under utan familjen, det vet jag. Och jag är ständigt rädd för att en ny Katastrof ska stå bakom hörnet och dra undan den lilla flik av trygghetsfilten jag kramar just nu. Jag står här. Jag tänker inte dö nu. Jag ska gå vidare. Leva.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Anja Kontor: ”Mitt liv har vänt många, många gånger…”

Ett intervjuande inlägg, en dröm som blev verklighet.

---

Uppdaterat inlägg: Den 1 september startar inspelningen av åtta nya avsnitt av När livet vänder!

Den som läser min blogg då och då vet att en av mina favoritserier på TV är När livet vänder. Jag gillar lugn TV. Program som får mig att stanna upp i tillvaron. Titta, lyssna, tänka. Och ibland till och med fälla en Toffeltår. För det är personporträtt som går rakt in i det mest förhärdade hjärta. Jag är full av beundran för hur lyssnerskan Anja Kontor lockar människor att prata om det svåraste svåra i sina liv. Livsberättelser, som jag kan ta till mig och använda för att kunna gå vidare i mitt liv.

Nu har jag fått chansen att prata med den här lyssnerskan. Nån TV- eller radiomänniska är jag ju inte, så vårt samtal får du ta del av i skriftlig form.

Anja Kontor, lyssnare utan mediarustning i människors hem i programserien När livet vänder. (Bilden är publicerad med tillstånd av SVT. Foto: Carl-Johan Söder/SVT.)

Hallå där, Anja, känns det jobbigt att plötsligt vara den som intervjuas och som ska berätta om sig själv?

– Nej, inte jobbigt, men jag brukar mest prata för att de medmänniskor som valt att våga berätta i min serie ska få den PR de förtjänar. Det finns varken pengar eller någon redaktion för detta hos Sveriges Television, så jag kör hela den grejen solo. Fast berätta om mitt ganska brokiga liv – det sparar jag till Sommar i P1!

Anja skrattar. Hon skrattar ofta under vårt samtal. Det är inte riktigt den bild vi tittare får av henne genom TV-rutan. Där är hon allvarlig, inkännande. Jag tycker att Anja har en otrolig förmåga att få människor att prata om jobbiga saker. Samtidigt undrar jag hur hon hittar alla dessa människor. Människor, som har gått igenom så svåra saker att hälften hade räckt. Människor, som dessutom har fortsatt att leva.

– Det kanske låter lite banalt – men med hjärtat och med min själ hittar jag de här människorna. Jag brukar ha några veckor på mig. Många tror att det finns oceaner av tid. Men icke. En del berättelser har jag ruvat på, en del dyker upp inom mig – som ett ping!

En nerv för vad som håller

Under vårt samtal inser jag hur mycket arbete det är med att göra När livet vänder. Förutom att hitta lämpliga personer som kan och vill ställa upp och prata i TV, måste Anja ägna sig åt en hel del researcharbete.

– Jag läser, lyssnar och reser till dem jag tror på – samtidigt som jag ju har mina andra frilansjobb så att jag kan få ihop till rätt sorts faktureringsutskick i månaden.

Efter 28 år som frilans har Anja utvecklat en nerv för vad som håller. Vad som kan bli något. Det kan finnas bra berättelser, men personen kanske inte är redo att berätta den i TV-rutan.

– Det är ett ansvar jag måste ta. Det kan handla om en verkligen fantastisk tjej som överlevt ett överfall, en berättelse som skulle få tittarna att sitta bänkade vid TV:n. Men jag vill inte utsätta henne för det här. Inte ännu. Hon måste få mera ro. Förstår du hur jag menar?

Jodå, jag fattar. Jag bär själv på några människors historier som jag skulle vilja skriva om därför att jag tror att de kan hjälpa och stärka andra. Men det är för svåra saker och de inblandade är inte redo än. Deras liv har ännu inte vänt.

– Lustigt faktiskt, säger Anja. Alla frågar mig hur jag hittar dem. Och de flesta som frågar är journalister…

Kontakt med alla

Men, Anja, alla program i serien När livet vänder visar människor som kommer igenom en livskris. Går det alltid bra för alla deltagare???

– Ja, jag väljer att berätta om dem som har kommit en bit på vägen. Det är inte den stora lattjolajban-lyckan som vi ibland tycks tro att vi ska leva i – dygnet runt. Det är mer en känsla av att det går att hitta ett nytt sätt att leva.

Jag nickar instämmande, för det är precis så jag har upplevt människorna som porträtteras. Anja förtydligar:

– Deras liv är fyllt av tacksamhet, ögonblick och stark närvaro i nuet. De har helt enkelt hittat ett liv kvar att leva – som är bra. Men så klart att de alla kämpar hela tiden. Det gör man när man mist ett barn, blivit förlamad eller försökt ta sitt liv. Livet är inte alltid så lätt.

Håller du kontakt med alla deltagare?

– Ja, det gör jag. Jag har kontakt med alla – på ett eller annat sätt. Det blir så när även familjerna har många frågor till mig. Det är många känslor också. En del av dem har blivit goda vänner.

Jag blir förvånad. Hur kan det komma sig att du blir vän med dem du intervjuar?

– I just När livet vänder har jag inte varit någon programledare – utan Anja. Det går inte att sitta där i någons vardagsrum med något slags mediarustning. Men jag är noga med att fokus ligger på dem, inte på mig. Jag försöker vara osynlig som en tapet och klipper bort mig själv mycket i redigeringen.

Människor som inte nött TV-soffor

Jag har ju tre drömintervjupersoner: du, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Men finns det någon eller några som du skulle vilja ställde upp i När livet vänder?

– Vad fint av dig! Ja, de är fantastiska kvinnor, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Jag har mött dem. Mina drömintervjuer är många, men det är inga kändisar. Jag vill ju hitta människor som inte nött sönder TV-soffor eller syns och hörs överallt.

Under samtalet med Anja berättar de intervjuade en gång och aldrig mer. Ofta är de inte vana att prata med en kamera i ansiktet.

– Därför uppstår en viss nerv. Här finns verkligen vårt möte som de måste gå in i.

Uppmärksamheten peppar

När livet vänder har fått stor uppmärksamhet. Men vet du hur stor?

– Mätningar visar att programmen drar tredubbelt så många tittare mot andra program som sänds vid den tiden. Uppdrag granskning, Mästerkockarna och Arga Snickaren drar mycket publik, men de är ofta mycket omskrivna före sändning. När livet vänder har också höga tittarsiffror på repriser och SVT Play. Program ur serien har legat bland tio i topp av hundra program på Best of Play och SVT Hot Webbtopp.

Men blir du inte stressad av det och känner att du måste göra ännu bättre program nästa gång?

– Nej det peppar mig! Sedan är jag frilansare och har alltid höga krav på mig att göra det bästa av det bästa. Men jag har ett starkt eget inre driv och en stor stor genuin nyfikenhet som bär mig i detta.

Att När livet vänder har blivit en populär TV-serie går inte att ta miste på. Och återkopplingen till Anja har varit stor. Hon säger:

– Jag har aldrig under mina 28 år inom media fått så mycket respons från tittare. Och då har jag ju bland annat kört populära program som Karlavagnen i P4 och Gokväll på TV i 13 år…

Så kan vi hoppas på en fortsättning, en tredje säsong av När livet vänder?

– Vi kan väl säga att oddsen just nu ser bra ut, säger Anja hemlighetsfullt.

Med hammare, passion och fyrar

Självklart har Anja ett annat liv än det med När livet vänder. Men programserien har tagit mycket tid i anspråk eftersom Anja gör allt från manus, idé och research till klippning och hela pressarbetet.

– Det brukar vara 200 timmar film att gå igenom. Jag fick fem veckor på mig att sätta ihop med musik, speakertexter och rubbet. Ja du förstår, det fanns inte så mycket tid över till annat.

Men vad gör du mer än jobbar med TV, Anja?

– Jag skriver i olika tidningar. Jag har jobbat en hel del åt Lotta Bromé – P4 Extra, den 20 maj blir förresten nästa gång. Och det är hedrande att få vara vikarie åt Sveriges bästa programledare som har 1,6 miljoner lyssnare om dagen. Sen har jag börjat tacka ja till att hålla föredrag och många vill att jag ska skriva en bok. Och så renoverar jag gamla hus. Det är min passion. Men hammaren har legat rätt stilla nu, ha, ha ha!

Man blir ju väldigt nyfiken på personen Anja Kontor när du börjar prata om hammare och passion…

– Jag är väldigt bra på att rädda gamla, ledsna hus, att vara på Öland eller i skogen och bara glo och lyssna. Jag har inga höga krav. Jag är så oerhört tacksam att leva. Faktiskt. Att krama om mitt barn så mycket som möjligt. Det är nog mitt viktigaste intresse. Och så är jag bra på fyrar. Fyrar är en stor passion!

Nio liv

Anja har en stark Uppsalaanknytning. Hon är född här, hon pluggade här, hon byggde upp Studentradioföreningen, som nyligen firade 30-årsjubileum på Norrlands nation. Och så avslöjar hon att hon är bra på att rädda gamla bilar. Också.

– Jag hämtades på BB i i Uppsala i en VW -64:a som jag ännu äger och har renoverat!

Men Anja, innan vi rundar av… Jag måste bara fråga… Har ditt liv vänt nån gång?

– Jaa! Mitt liv har vänt många, många gånger. Jag har nio liv, säger mina vänner. Men det sparar jag som sagt till Sommar i P1 – om de nu skulle höra av sig i framtiden…

Vet du, Anja Kontor, det tror jag baske mig att de gör. Snart.

Stort TACK för att jag fick prata med dig!

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Beslutet

Ett inlägg där ett beslut deklareras.

I morse vaknade jag med ett sånt där obehagligt ryck. Det var en mardröm igen. Drömmen handlade om två katter. Eftersom den ena katten på nåt sätt hade blivit av med sin svans, hade Nån i drömmen beslutat att detta öde måste drabba även den andra katten. Eller dess svans skulle helt enkelt bara huggas av.

Chop, chop!

När yxan landade på svansen vaknade jag med ett ryck. Och en insikt. Ja, jag har fattat ett beslut.

Yxans roll i drömmen = beslut!

Ett av alla M i mitt liv – några har kommit och stannat, andra har kommit och gått, detta M har funnits hela mitt liv, men inte direkt i mitt liv förrän på äldre dar – har på senare tid försökt peppa mig på olika sätt att ta till orden. Att ta till orden ännu mer än jag gör idag. Det har gjort att ett frö har börjat gro. Ett frö till det beslut jag fattade för nån halvtimme sen:

Det blir en bok. Jag ska skriva en bok. Om andra kan, kan jag. Och andra måste få veta från mitt håll vad som hände, hur det kändes, vad som var fruktansvärt, bättre och vad som kunde ha gjorts annorlunda.

Det finns visserligen redan en bok. En absurd roman. Den stannade kvar i en dator nånstans. Det finns dagboksanteckningar före, under och efter. Det finns en blogg att ösa ur.

Chop chop!

Syftet är inte att hugga av några svansar utan att dela med mig av erfarenheterna av det hemska, ofattbara som sker ganska ofta i dagens samhälle. Ett samhälle där människor är utbytbara från en dag till en annan. Där mattor dras undan och golvet visar sig vara en fallucka ner i avgrunden.

Chop chop!

Beslutet är fattat. Det är en lättnad. Bara det känns som en befrielse. Som att bli av med… nej, inte en svans utan en inneboende tyngd. Du som har varit där vet hur den tyngden känns. Du som inte har varit där ska få följa med på en mardrömsresa. Om du törs.

Livet är kort.

Read Full Post »

Fjärilen i glaskupan

När man drabbas av förkylning eller bråck nånstans i pipelinen ner till magen kan det vara bra att få lite perspektiv på det hela. Fästmön och jag bänkade oss för att se en helt seriös film idag, Fjärilen i glaskupan (2007).

En film som ger perspektiv. 

I slutet av 1995 drabbades Jean-Dominique Bauby, redaktör för det franska modemagasinet ELLE, av en svår stroke. Efter en cirka tre veckor lång koma vaknar han upp – enbart för att inse att det enda han kan röra är ena ögat.  När han lär sig kommunicera är nåt av det första han säger:

Jag vill dö.

Men han dör inte. Han skriver en bok, en självbiografi, Fjärilen i glaskupan, genom att blinka sig till rätt bokstav. Bokstäverna rabblades upp i en viss följd, med den vanligaste först. Men alla som har läst franska vet att franska ord innehåller en massa bokstäver som ofta inte hörs. Det måtte ha varit ett otroligt tidsödande jobb… Boken skrev han under två sommarmånader 1996. Boken kom ut den 6 mars 1997. Tio dagar senare avled Jean-Dominique Bauby i sviterna av en lunginflammation.

Fjärilen i glaskupan finns numera i pocket.

Det här är en både gripande och fascinerande film. Fascinerande därför att man faktiskt får veta hur en man upplever omvärlden efter att han har fått en svår stroke. Och gripande när samme man inte kan kommunicera eller röra sig. När han inser att han aldrig mer kan dra handen genom sina barns hår. När hans gamle pappa gråter i telefonluren…

Jag läste boken först, jag fick den för många år sen i julklapp av mamma och pappa. Men filmen såg jag inte förrän idag, inspelad på DVD-hårddisken nån gång från Sveriges Television.

Mina varmaste rekommendationer ger jag såväl bok som film. Och högsta betyg.

Read Full Post »