Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘trilogi’

Ett inlägg om en bok.


 

Märkta för livetAv en händelse hittade jag Emelie Schepps debutdeckare Märkta för livetRöda Korset en dag i mars. För 15 kronor blev storpocketutgåvan min. Igår kväll läste jag ut boken. Det gick väldigt fort att läsa de cirka 340 sidorna.

I boken varvas dåtid och nutid. I centrum står åklagaren Jana Berzelius. Jana leder förundersökningen i mordet på en chef vid Migrationsverket i Norrköping. Mordet leder henne bakåt i tiden, mot sanningen om det som hände henne själv som barn. Detta är nåt hon har förträngt sen den dan hon vaknade på ett sjukhus utan minne. Plötsligt dyker minnena upp allt mer tydligt och till sist tvingas hon inse och komma ihåg det som hände.

Det här var en riktigt spännande läsupplevelse! Inte nog med att Emelie Schepp är född i Metropolen Byhålan, hon kan skriva böcker också. Sin debutbok gav hon ut på eget förlag innan Wahlström & Widstrand fick upp ögonen för henne och skrev kontrakt på totalt tre böcker. Tvåan kom förra året, trean kommer nu i slutet av maj.

På ett skickligt sätt lyckas författaren föra historien framåt. Att varva dåtid och nutid är i sig inget nytt grepp utan ganska välanvänt. Men det är skillnad på hur författare gör det. En del gör det mindre bra, andra, som Emelie Schepp, gör det helt lysande. Här och var avslutas kapitlen med riktiga cliffhangers, nåt som gör den här deckaren till en typisk bladvändare. Jag anar en viss inspiration från Jerker Erikssons och Håkan Axlander Sundquists böcker om Victoria Bergman, en trilogi som inleds med Kråkflickan.

Hur som helst, jag kan bara gratulera Emelie Schepp till en utomordentlig bok. Jag ska i princip genast införskaffa Vita spår (del 2) och med stor förväntan se fram emot Prio ett. För framtiden hoppas jag att författaren tar livet av en och annan i Byhålan också. Det skulle snart göra henne till Motalas Maria Lang.

Toffelomdömet blir självklart det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett uppbyggligt inlägg, en neverending story.


 

Jisses så det byggs/renoveras i huset! Det är som en neverending story. Jag vet inte hur länge jag har sett hantverkarbilar stå parkerade utanför (med minst två hjul på gräsmattan som nu är rätt förstörd). Varje dag skenas det i trappor, det slås i räcket och det skitas ner – utanför min dörr. Innanför andras dörrar hoppas jag att det blir fint. Fast framför allt hoppas jag att det blir färdigt snart. För att du inte ska tycka att jag är gnällig kan jag meddela att arbetet i min trappuppgång har pågått minst sen årsskiftet. Vi talar alltså om flera månader. Sen tror jag att det för säkerhets skull sker nåt liknande arbete i porten bredvid.

Bilar som sabbar gräsmattan

Hantverkarbilarna sabbar gräsmattan, som synes.

 

 En hemlig plats och Saknaden efter Josef

Mitt rum blir ingen hemlig plats, men ett rum för att läsa böcker, till exempel. Boken En hemlig plats läste jag ut igår, förresten.

Men faktum är att även jag bygger. Jag bygger ett nytt… rum i cyberspace. Det blir lite gammalt och lite nytt i mitt rum både vad gäller innehåll och utseende. Nånting jag ska bli tydligare med är mål och syfte med mitt rum. Innehållsmässigt ska det finnas vissa… ”hyllor” kvar, även om min första tanke var att renodla mer. I mitt rum ska en kunna läsa böcker, men samtidigt ska en kunna dricka vin och se på TV också. Det är blandningen jag gillar. Mitt rum blir ingen hemlig plats utan troligen offentligt, även om mitt tilltal kan vara väldigt personligt. Och till att börja med är alla välkomna – så länge man inte klampar in med skorna på och skitar ner. Det mest privata får som tidigare fortsätta att vara mest privat. Spännande är det att se nåt nytt växa fram! Det går fortare och lättare än jag trodde. På ett par timmar hade jag ”väggarna” klara. Nu sitter jag och finlirar med ”tapetval” och ”möblering” mest. Mer tänker jag inte avslöja här och nu – annat än att det blir an neverending story…

Idag blir det emellertid inte så mycket byggande. Jag sitter och laddar för ett tandläkarbesök mitt på dan – inklusive en bussresa. Att åka buss med UL är nämligen inget jag estimerar högt, men det blir för krångligt och för dyrt med bilparkering inne i stan.

Min dag har som vanligt inletts med jobbsökeri. För tillfället har jag flyt och hittar intressanta tjänster att söka, även om alla inte finns i Uppsala. Det är viktigt att jag får ett jobb snart. Till och med är det riktigt akut. Igår kom ett pensionsbesked och den månatliga ålderspensionen för de år jag har jobbat statligt har sänkts en krona sen förra året – till 83 kronor… Eh ja… Hur ska en kunna klara sig på det, tro? Det är ju fan mindre än a-kassan… Nä, det lär inte bli några sötebrödsdagar senare i livet heller. Tur att jag är van att leva på next to nothing = a-kassa.

Statlig ålderspension 83 kr i mån

En statlig ålderspension på 83 spänn i månaden utlovar inga sötebrödsdagar senare i livet…

 

Bok rostat och kaffe

Mitt dagliga bröd igår.

Hur det är med magen idag? Tackar som frågar. Jag byggde den med öl. SKOJAR BARA! Människor tycks ha många synpunkter på vad jag stoppar i mig. Det hade varit mer konstruktivt om jag fått kostråd av nån kunnig. Som det är nu får jag känna mig fram. Magen är bättre – den är inte bra, men den är inte sämre. Jag har levt med en kass mage i 45 år. Vissa perioder kan jag äta vissa livsmedel utan att få ont, för att i nästa perioder få riktiga smärtanfall om jag råkar få i mig en tugga av nåt specifikt. Det jag återkommande ofta får ont av att äta är gurka, paprika och ägg. Gurka kan jag leva utan, men paprika är gott och ägg behöver jag för proteinets skull – jag äter ju inget annat kött än fågel. Fet fisk går fetbort fick jag lära mig den hårda vägen i måndags. Makrill i tomatsås var inte bra. Gissningsvis funkar inte lax tillagad i min grillpanna heller, dårå… Men tack FEM för det hittills ENDA rådet jag har fått i förväg som inte har varit nåt ojande efteråt om vad jag har petat i mig: mineralvatten. Jag behöver dricka mycket och få i mig salter eftersom jag inte får i mig så väldigt mycket. Igår åt jag en rostad macka med smör och ost samt två små kycklingkorvar med bröd och lite räksallad bredvid. Det kunde jag äta utan att få ondare. Nu kluckar det inte längre i magen, det känns mer som om nånting… sitter löst på övre höger sida. Kanske behöver en och annan reservdel…

Nu har inte jag tid att sitta här och svamla med mig själv längre. Det är dags att sätta fart så jag kommer iväg på dagens utflykt. Men… jag ville bara påminna dig som missade gårdagens avsnitt av När livet vänder att det går att se på SvT Play – länk finns i mitt inlägg om Admir. Ett bra komplement är också att läsa Anna Nilssons trilogi Hållplats Sverige (länkar till dem finns i samma inlägg).

Hållplats Sverigetrilogin

Anna Nilsson Spets trilogi Hållplats Sverige vänder sig främst till unga, men även vi äldre får ut nåt av den.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

En vecka har gått. Det är onsdag och självklart missade jag inte kvällens avsnitt av När livet vänder. Den här serien visar mig i mina svartaste stunder att det finns både hopp och ljus, i alla fall för andra. Och kanske för mig också..? Tack Anja Kontor för detta!

Anja Kontor skärmdump från Svts webb

Anja Kontor möter i åtta avsnitt människor för vilka livet har vänt. (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Admir

Admir överlevde folkmordet i Srbrenica. Förra året identifierade han sin fars kvarlevor efter 20 år.

Admir var kvällens huvudperson. Som 17-åring överlevde han folkmordet i Srebrenica 1995 – ungefär 8 000 människor dog, främst muslimska män och pojkar. Admirs far, bror och farbror dödades, men deras kvarlevor kunde senare identifieras och plockas upp ur den massgrav där de dumpats. Admir identifierade sin pappa förra året och kunde begrava honom. Han blev rekommenderad att inte titta på pappans kvarlevor, men han ville se sin pappa en sista gång.

Det som hände i forna Jugoslavien är bland det mest fruktansvärda i modern tid. Jag har hört människor berätta om hur grannar plötsligt mördade varandra på grund av religionen – och ändå var ingen av dem starkt troende, än mindre utövade de sin religion.

Admir berättar hur familjen diskuterade om de skulle fly eller stanna kvar. Till sist delade de upp sig – kvinnorna för sig, männen för sig. Männen gick genom skogen. Admir kom ifrån sin pappa och sin bror. Han säger i programmet:

Man kan röra sig, men en halvtimme senare kan man vara död.

Så småningom kom Admir till Sverige. Hans prioriteringar är enkla:

  1. familjen
  2. hälsan
  3. jobbet

Admir har hittat ett nytt liv. Men han glömmer förstås aldrig sitt gamla. Och i hans hemland saknas fortfarande hundratals män.

Hvala, Admir, för att du berättade!

 

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 6 maj 2016).

 

Vill du läsa mer om hur barn och unga upplevde kriget i Bosnien? Då rekommenderar jag min vän Anna Nilsson Spets trilogi, Hållplats Sverige, utgiven på Vombat förlag. Här kan du läsa om vad jag tyckte om hennes böcker:

Jag, Almina

Jag, Alma

Änglarnas tårar


Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

När livet vänder: Niklas

När livet vänder: Paulina


Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

FällanFörfattaren Unni Drougge är ganska… speciell. Kontroversiell, i många sammanhang. Självutlämnande, framför allt. Trilogin om skandaljournalisten Berit Hård kan en läsa på många sätt. Jag har i vart fall läst ut den tredje och avslutande delen, Fällan.

Den här gången får Sveriges populäraste bloggerska ansiktet förstört när hon ska göra en skönhetsbehandling. Men först är hon på en fest där Berit Hård blir barnmorska när Kissie föder sin dotter. Katastroferna lär inte vänta på sig. Inte nog med att Kissies ansikte är förstört – nån kidnappar hennes nyfödda dotter. Och av nån anledning dras Berit Hård in i det hela igen. På uppdrag av en vän far hon ner till Thailand. Men frågan är om hon inte själv har gått i en fälla. Det tror i vart fall hennes nye kille Benke.

Berit Hård är en underbar antihjältinna! Jag älskar den småfeta, halvgamla journalisten. Hon som lever på snabbmat och drar hem karlar på snabbligg. Men trots att hon rör sig i en värld full av både alkohol och droger är hon klarsynt och har som både drivkraft och mål att göra ett bra jobb. Dessutom är jag säker på att hon har lånat ett och annat drag av sin författare.

Och så bara älskar jag humorn i Berit Hård-böckerna. Den är rå och drastisk. I Fällan får vi läsare till exempel prov på hur obildade bloggerskor skriver (de stavar till exempel inte så bra) och om vad. Jag viker mig dubbel i skrattkramp flera gånger.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

 

Ett boknördigt inlägg.


 

Häromdan läste jag på nätet att David Lagercrantz ska skriva fler Millenniumböcker. I onsdags gick Norstedts förlag ut med att det blir ytterligare två böcker i serien. Norstedts är alltså förlaget där jag själv tänkte publicera min första bok. Men det är också förlaget som var det första att dissa mitt manus. David Lagercrantz säger att han isolerar sig när han skriver. Jag noterade att han betedde sig som om han var nysläppt från isoleringscellen när han framträdde i ett litterärt program på TV tidigare i höstas: han pratade hela tiden, även när han inte blev intervjuad.

En får väl säga att det är tur att Norstedts har David, dårå. Själv harvar jag på med andra delen i min trilogi, men jag har förstås mindre tid över att skriva numera. Överhuvudtaget har jag mindre tid över för böcker, det gäller ju läsningen också. På jobbet läser jag desto mer vad andra skriver. Mina ögon får arbeta hårt och jag kämpar fortfarande med hade hitta den rätta kombon mellan linserna och glasögon av olika styrkor. Brytningsfel är ett jävla gissel, att bli gammal i ögona likaså.

Idag fick jag en stund över och gick på tur bland några av boksamlingarna på mitt arbete. Jag tycker att böcker, allra helst gamla böcker, är så vackra. Vad tycker DU när du har kikat på mitt lilla bildspel nedan???

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Liv till varje prisSå. Nu har jag slagit ihop pärmarna i den sista delen i Kristina Sandbergs trilogi om Maj i Örnsköldsvik, Liv till varje pris. I trilogins nästan totalt 1 500 sidor har jag följt Maj och hennes make Tomas i deras vardagsliv genom ungefär 30 år från 1930-talet och framåt. Ett stort och varmt TACK till bloggvännen Uppsalaewa för dessa ”bonusböcker”!

Liksom i de två första böckerna kämpar Tomas mot alkoholen och Maj för tillvaron, den hon håller ordning på genom matlagning och städning. Barnen blir tonårstjuriga och släktingar dör. Med familjeföretaget går det som det går, men genom alla svårigheter står Maj och Tomas ändå på nåt sätt eniga. Jag undrar om dagens par hade klarat det.

Det är nog först nu när jag har läst alla tre böckerna som jag förstår varför Kristina Sandberg fick Augustpriset förra året för Liv till varje pris. Boken är den klart starkaste i trilogin. Det är här författaren har drivit sitt sätt att skriva de här böckerna till snudd på fulländning. Den enda lilla negativa kritik jag har är att hon då och då droppar lite för övertydliga hintar om typiska företeelser för tiden hon skildrar.

Toffelomdömet blir det högsta. Jag saknar redan Maj och hennes familj och kan inte låta bli att undra hur det går med Anitas bebis och Tomas hosta och… Maj själv, förstås…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa vad jag skrev om de två första delarna i Maj-trilogin:

Att föda ett barn

Sörja för de sina

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lite ja ja, sånt är livet-inlägg.


 

Termometer med minusgrader

Det var minusgrader för första gången igår och det är fortsatt kallt idag.

Så blev det helg. Gissa vem som vaknade strax efter klockan sex i alla fall? Slumrade sen gjorde jag. Men den riktiga sömnen ville inte komma tillbaka. I stället tillbringade jag nån timme med Maj i sängen. Det är nog det enda negativa med att ha börjat jobba – jag hinner inte läsa lika mycket och ofta! Eller rättare sagt: jag orkar inte och hinner inte. (I hela detta stycke hade jag bytt pronomen från det till jag. Självkänslan! Sen bytte jag tillbaka igen. Jag skriver som jag vill på min blogg. Och jag ville ändra.)

Idag har jag massor att göra (att sitta en stund vid datorn och inte jobba är en av sakerna jag har att göra) och min tanke var att ta saker i den takt jag har lust med. Så blir det inte. Min dag var ju så inrutad, men jag fick, som siste man, slänga om lite bland mina rutor. Det är väl bra att jag jobbar på det. Att vara flexibel, alltså. Fast det är ju lättare när det finns gott om tid och när en känner att en inte kommer i sista hand.

Det är kallt och soligt. Redan igår noterade jag de första riktiga minusgraderna för säsongen. Men det var tidigare än i morse. Idag tycks kylan hålla i sig. Jag gillar inte att vara ute och köra bil på två bra och två dåliga sommardäck när det är så här. Kylan kom tidigt i år. Nu blir väntan lång till de nya vinterdäcken den 26 oktober. En spännande grej med att köra i kväll blir i alla fall att kolla hur mina nya, starkare linser funkar i mörkerkörning. Jag kan rimligtvis inte se sämre än jag gjorde före bytet.

Hur jag mår? Tackar som frågar, Ingen! Igår kväll fick jag feber, men segade mig ändå uppe till klockan 23. Sen somnade jag som en sten. I morse när jag vaknade fanns inte ett spår av febern. Dessutom är näsan varm och luftrören inte alls lika irriterade som igår kväll. Så det vete tusan om jag inte bara var

lite trött.

Eller så blir luftrören irriterade av kylan, inte av nån infektion. Irriterad var förresten ordet, för det är jobbigt att inte känna sig helt på topp.

Detalj ur tavlan Just nu vill jag leva av Kitty Lindsten

”Just nu vill jag leva” heter tavlan som bilden visar en detalj av. Konstnären heter Kitty Lindsten.

Jag vill hoppa tillbaka till det här inläggets början och böckerna om Maj. Nu läser jag sista delen i trilogin. Jag var nyfiken på böckerna, men sen lite skeptisk. Nu dras jag in i berättelsen, jag känner med karaktärerna – frustration, framför allt. Boken blir en del av mig. En del som just nu är glad och tacksam för det som finns i mitt liv, men som ändå inte kan låta bli att känna en viss besvikelse och sorg. Var det så här livet skulle bli och vara? Denna ständiga kamp för att hitta en plats i tillvaron. En plats, som sen inte på nåt sätt är cementerad. Och under tiden glömmer jag liksom bort det viktigaste: att leva. Ibland kan jag känna ett stick av vemod över mina val. För jag anar vad som komma skall, jag ser det i min närhet, på sätt och vis. Men borde jag inte vara nöjd då över att jag ändå har valt, inte blivit tvingad? I skrivande stund kan jag inte besvara den frågan.

Gult träd

På väg att ta slut, men kommer igen gäller för trädet. Men för mig?

Det är visst lite trångt i bröstet, denna lördagsmorgon. Jag har rivit ur sängarna och ska bädda rent, trots att den ena sängen knappt är soven i. Jag tvättar. Krukväxterna har fått lite omsorg. Deras jord var lika torr som ett par vinterfnasiga läppar. Duscha, tvätta håret, äta frukost ska jag göra innan jag samlar ihop mina sopor. Det skulle behövas en skottkärra! Jag fattar inte hur det kan bli så mycket sopor när jag inte är hemma om dagarna?! Sen iväg på några ärenden och köpa mat. Hade tänkt fika, men det får vara. Hem igen och ringa mamma. Städningen sparar jag till i morgon, likaså läsningen och recensionen av professor Frans i serieform. Av den senare ska det bli två versioner, en till bloggen, en till UppsalaNyheter.

Bloggen ja… Det är nu bara åtta procents utrymme kvar. I veckan har jag inte haft nån större lust med bloggen, men jag har harvat på. Och det tänker jag göra till slutet. Det är bara att inse att skrivlusten lyser med sin frånvaro. Den kommer inte tillbaka, jag har knappt ens känt nåt behov av att vardagsprata av mig heller. Jag kan lika gärna fortsätta att prata med tapeterna, responsen är så liten. Samtidigt vill jag ändå tacka DIG som då och då lämnar en kommentar här! Själv läser jag knappt bloggar längre, men det är inget jag har dåligt samvete för. Det bara är så. Jag orkar varken med glättiga och ytliga bloggar eller deppiga. Been there, done that, liksom…

Jag har skrivit en bok. Jag har skickat manus. Men jag är varken ung eller känd. Möjligen skulle den bli utgiven posthumt om… Pensionssparande? Nä, jag tänker på att jag vill återvända till jorden när jag är färdig här. Och det finns det inte pengar till idag. Åter igen, been there, done that… But have I seen it..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »