Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘BB’

Ett fritt inlägg.


 

Telia logga

Hotar Telia det fria nätet?

Idag är det min morfars födelsedag. Om han hade levt skulle han ha fyllt 112 år. Det sägs att den bästa presenten han fick på sin 58 års dag var att min mamma kom hem från BB med mig. Kanske är det sant, men mer troligt en efterkonstruktion. På min egen födelsedag, för en vecka sen, fick jag ett nytt jobb. Det slog nog morfars bästa present. Kanske..? Hur som helst, idag är det också pressfrihetens dagSyftet med dan är att påminna världens regeringar om yttrandefriheten, den som finns i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Jag tycker att det är bra med både yttrandefrihet och pressfrihet, men det är ju inte alltid det efterföljs. Och ibland har jag svårt att acceptera att vissa saker görs till yttrandefrihetsfrågor. Jag förstår till exempel inte varför 27 publicister menar att Telia och Facebook hotar det fria nätet. De 27 publicisterna liknar Telias fria surf på sociala medier för sina kunder vid en gräddfil köpt av ett bilmärke:

[…] Tänk vilket försprång BMW skulle ha om biltillverkaren kunde göra en deal med Trafikverket som innebar att bara BMW-bilar fick köra i bussfilen eller slippa trängselavgifter och trafikskatt! […]

Aftonbladet

Aftonbladet tar in annonser från Telia.

De menar att nätneutraliteten begränsas. Jag förstår inte riktigt resonemanget. Jag bara tackar och tar emot, för den fria surfen gäller även Instagram och Twitter, där jag har konton (inte på Fejan, alltså). Men så är jag ju också Teliakund. Inte blir jag klokare när det intill detta upprop på till exempel Aftonbladets webbplats sen finns Teliaannonser. tycks publicisterna inte ha nån invändning, när media kan tjäna pengar på Telia. Nån som kan förklara så jag förstår varför detta skulle hota det fria ordet??? I mina ögon främjar detta det fria ordet. Eller tänker jag fel???

min nya kamera

Den här kameran varken filmar eller fotar jag med.

En annan sak jag känner mig fundersam till (underdrift!) är privatpersoners filmande av olyckor, katastrofer och liknande och medias publicering av sånt material. När det gäller foto och filmning finns särskilda lagar för detta. Ändå tycks media inte ha några skrupler att ta emot och publicera allmänhetens bildmaterial från svåra händelser. Igår inträffade en dödsskjutning i Uppsala igen. Förra gången hände det en morgon för cirka två år sen utanför huset bredvid mitt. Igår skedde det på Ulleråkersområdet. Åter igen var det en polis som sköt en misstänkt till döds. Jag säger inget om nån eventuell skuldfråga här – jag var inte med vid nåt av tillfällena (jag hörde bara de sju skotten 2014, men jag såg inte händelsen), så jag kan inte veta. Däremot kan jag förstå att det händer när det uppstår tumult och den misstänkte/a är beväpnad. Men varför filmar allmänheten och varför lägger lokalblaskan ut en film från händelsen på sin webb? Det är… fan ta mig smaklöst!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Anja Kontor: ”Mitt liv har vänt många, många gånger…”

Ett intervjuande inlägg, en dröm som blev verklighet.


Uppdaterat inlägg: Den 1 september startar inspelningen av åtta nya avsnitt av När livet vänder!


Den som läser min blogg då och då
vet att en av mina favoritserier på TV är När livet vänder. Jag gillar lugn TV. Program som får mig att stanna upp i tillvaron. Titta, lyssna, tänka. Och ibland till och med fälla en Toffeltår. För det är personporträtt som går rakt in i det mest förhärdade hjärta. Jag är full av beundran för hur lyssnerskan Anja Kontor lockar människor att prata om det svåraste svåra i sina liv. Livsberättelser, som jag kan ta till mig och använda för att kunna gå vidare i mitt liv.

Nu har jag fått chansen att prata med den här lyssnerskan. Nån TV- eller radiomänniska är jag ju inte, så vårt samtal får du ta del av i skriftlig form.

Anja Kontor Foto Carl-Johan SöderSVT

Anja Kontor, lyssnare utan mediarustning i människors hem i programserien När livet vänder. (Bilden är publicerad med tillstånd av SVT. Foto: Carl-Johan Söder/SVT.)


Hallå där, Anja, känns det jobbigt att plötsligt vara den som intervjuas och som ska berätta om sig själv?

– Nej, inte jobbigt, men jag brukar mest prata för att de medmänniskor som valt att våga berätta i min serie ska få den PR de förtjänar. Det finns varken pengar eller någon redaktion för detta hos Sveriges Television, så jag kör hela den grejen solo. Fast berätta om mitt ganska brokiga liv – det sparar jag till Sommar i P1!

Anja skrattar. Hon skrattar ofta under vårt samtal. Det är inte riktigt den bild vi tittare får av henne genom TV-rutan. Där är hon allvarlig, inkännande. Jag tycker att Anja har en otrolig förmåga att få människor att prata om jobbiga saker. Samtidigt undrar jag hur hon hittar alla dessa människor. Människor, som har gått igenom så svåra saker att hälften hade räckt. Människor, som dessutom har fortsatt att leva.

– Det kanske låter lite banalt – men med hjärtat och med min själ hittar jag de här människorna. Jag brukar ha några veckor på mig. Många tror att det finns oceaner av tid. Men icke. En del berättelser har jag ruvat på, en del dyker upp inom mig – som ett ping!

En nerv för vad som håller

Under vårt samtal inser jag hur mycket arbete det är med att göra När livet vänder. Förutom att hitta lämpliga personer som kan och vill ställa upp och prata i TV, måste Anja ägna sig åt en hel del researcharbete.

– Jag läser, lyssnar och reser till dem jag tror på – samtidigt som jag ju har mina andra frilansjobb så att jag kan få ihop till rätt sorts faktureringsutskick i månaden.

Efter 28 år som frilans har Anja utvecklat en nerv för vad som håller. Vad som kan bli något. Det kan finnas bra berättelser, men personen kanske inte är redo att berätta den i TV-rutan.

– Det är ett ansvar jag måste ta. Det kan handla om en verkligen fantastisk tjej som överlevt ett överfall, en berättelse som skulle få tittarna att sitta bänkade vid TV:n. Men jag vill inte utsätta henne för det här. Inte ännu. Hon måste få mera ro. Förstår du hur jag menar?

Jodå, jag fattar. Jag bär själv på några människors historier som jag skulle vilja skriva om därför att jag tror att de kan hjälpa och stärka andra. Men det är för svåra saker och de inblandade är inte redo än. Deras liv har ännu inte vänt.

– Lustigt faktiskt, säger Anja. Alla frågar mig hur jag hittar dem. Och de flesta som frågar är journalister…

Kontakt med alla

Men, Anja, alla program i serien När livet vänder visar människor som kommer igenom en livskris. Går det alltid bra för alla deltagare???

– Ja, jag väljer att berätta om dem som har kommit en bit på vägen. Det är inte den stora lattjolajban-lyckan som vi ibland tycks tro att vi ska leva i – dygnet runt. Det är mer en känsla av att det går att hitta ett nytt sätt att leva.

Jag nickar instämmande, för det är precis så jag har upplevt människorna som porträtteras. Anja förtydligar:

– Deras liv är fyllt av tacksamhet, ögonblick och stark närvaro i nuet. De har helt enkelt hittat ett liv kvar att leva – som är bra. Men så klart att de alla kämpar hela tiden. Det gör man när man mist ett barn, blivit förlamad eller försökt ta sitt liv. Livet är inte alltid så lätt.

Håller du kontakt med alla deltagare?

– Ja, det gör jag. Jag har kontakt med alla – på ett eller annat sätt. Det blir så när även familjerna har många frågor till mig. Det är många känslor också. En del av dem har blivit goda vänner.

Jag blir förvånad. Hur kan det komma sig att du blir vän med dem du intervjuar?

– I just När livet vänder har jag inte varit någon programledare – utan Anja. Det går inte att sitta där i någons vardagsrum med något slags mediarustning. Men jag är noga med att fokus ligger på dem, inte på mig. Jag försöker vara osynlig som en tapet och klipper bort mig själv mycket i redigeringen.

Människor som inte nött TV-soffor

Jag har ju tre drömintervjupersoner: du, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Men finns det någon eller några som du skulle vilja ställde upp i När livet vänder?

– Vad fint av dig! Ja, de är fantastiska kvinnor, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Jag har mött dem. Mina drömintervjuer är många, men det är inga kändisar. Jag vill ju hitta människor som inte nött sönder TV-soffor eller syns och hörs överallt.

Under samtalet med Anja berättar de intervjuade en gång och aldrig mer. Ofta är de inte vana att prata med en kamera i ansiktet.

– Därför uppstår en viss nerv. Här finns verkligen vårt möte som de måste gå in i.

Uppmärksamheten peppar

När livet vänder har fått stor uppmärksamhet. Men vet du hur stor?

– Mätningar visar att programmen drar tredubbelt så många tittare mot andra program som sänds vid den tiden. Uppdrag granskning, Mästerkockarna och Arga Snickaren drar mycket publik, men de är ofta mycket omskrivna före sändning. När livet vänder har också höga tittarsiffror på repriser och SVT Play. Program ur serien har legat bland tio i topp av hundra program på Best of Play och SVT Hot Webbtopp.

Men blir du inte stressad av det och känner att du måste göra ännu bättre program nästa gång?

– Nej det peppar mig! Sedan är jag frilansare och har alltid höga krav på mig att göra det bästa av det bästa. Men jag har ett starkt eget inre driv och en stor stor genuin nyfikenhet som bär mig i detta.

Att När livet vänder har blivit en populär TV-serie går inte att ta miste på. Och återkopplingen till Anja har varit stor. Hon säger:

– Jag har aldrig under mina 28 år inom media fått så mycket respons från tittare. Och då har jag ju bland annat kört populära program som Karlavagnen i P4 och Gokväll på TV i 13 år…

Så kan vi hoppas på en fortsättning, en tredje säsong av När livet vänder?

– Vi kan väl säga att oddsen just nu ser bra ut, säger Anja hemlighetsfullt.

Med hammare, passion och fyrar

Självklart har Anja ett annat liv än det med När livet vänder. Men programserien har tagit mycket tid i anspråk eftersom Anja gör allt från manus, idé och research till klippning och hela pressarbetet.

– Det brukar vara 200 timmar film att gå igenom. Jag fick fem veckor på mig att sätta ihop med musik, speakertexter och rubbet. Ja du förstår, det fanns inte så mycket tid över till annat.

Men vad gör du mer än jobbar med TV, Anja?

– Jag skriver i olika tidningar. Jag har jobbat en hel del åt Lotta Bromé – P4 Extra, den 20 maj blir förresten nästa gång. Och det är hedrande att få vara vikarie åt Sveriges bästa programledare som har 1,6 miljoner lyssnare om dagen. Sen har jag börjat tacka ja till att hålla föredrag och många vill att jag ska skriva en bok. Och så renoverar jag gamla hus. Det är min passion. Men hammaren har legat rätt stilla nu, ha, ha ha!

Man blir ju väldigt nyfiken på personen Anja Kontor när du börjar prata om hammare och passion…

– Jag är väldigt bra på att rädda gamla, ledsna hus, att vara på Öland eller i skogen och bara glo och lyssna. Jag har inga höga krav. Jag är så oerhört tacksam att leva. Faktiskt. Att krama om mitt barn så mycket som möjligt. Det är nog mitt viktigaste intresse. Och så är jag bra på fyrar. Fyrar är en stor passion!

Nio liv

Anja har en stark Uppsalaanknytning. Hon är född här, hon pluggade här, hon byggde upp Studentradioföreningen, som nyligen firade 30-årsjubileum på Norrlands nation. Och så avslöjar hon att hon är bra på att rädda gamla bilar. Också.

– Jag hämtades på BB i i Uppsala i en VW -64:a som jag ännu äger och har renoverat!

Men Anja, innan vi rundar av… Jag måste bara fråga… Har ditt liv vänt nån gång?

– Jaa! Mitt liv har vänt många, många gånger. Jag har nio liv, säger mina vänner. Men det sparar jag som sagt till Sommar i P1 – om de nu skulle höra av sig i framtiden…

Vet du, Anja Kontor, det tror jag baske mig att de gör. Snart.

Stort TACK för att jag fick prata med dig!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en brittisk TV-serie.


I kväll var det dags
för säsongsstarten av en efterlängtad TV-serie: Downton Abbey körde igång för fjärde vändan med det första av åtta avsnitt. Fästmön och jag gjorde paus i vårt barn-TV-tittande och ägnade oss åt att glo på… 1922.

Mary och Anna

Mary får håret fixat av Anna. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: NBC.)


Den förra säsongen
slutade med att Matthew avled i en trafikolycka på väg till BB där Mary just fött deras son. När säsong fyra startar är Mary fortfarande i stor sorg, trots att det har gått ett halvår sen olyckan. Hennes pappa försöker skydda henne, medan de flesta andra försöker få henne att leva igen. Till sist blir det min favorit, farmor Crawley, som når fram.

Riktigt bra och spännande start på serien! Serien är ju främst underhållning, men ger också en stor inblick i kvinnorollen och hur den förändras i den snabba samhällsutvecklingen. Som vanligt är skådespelarprestationerna på topp.

Första avsnittet får högsta Toffelbetyg – och det är jag övertygad om att resten av delarna i säsong fyra också får!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Vänskap och kärlek betyder mycket. Inget säger emellertid att nåt av dem är eviga. Tofflan undrade den gångna veckan hur länge du har känt din, till vänskapsåren räknat, äldsta vän.

Så här fördelade sig de 34 inkomna svaren:

47,06 procent (16 personer) svarade: Sen grundskolan. 

26,47 procent (nio personer) svarade: Sen lekis/dagis.

11,76 procent (fyra personer) svarade: Sen vuxen ålder. 

8,82 procent (tre personer) svarade: Sen BB. 

5,88 procent (två personer) svarade: Jag har inga vänner.

Ingen svarade: Sen gymnasiet.

Stort TACK till dig som klickade ett svar! Och er två som inte har några vänner beklagar jag djupt. Riktiga vänner, ja, för såna finns, berikar tillvaron!

Read Full Post »

Klassåterträffar… Vem har inte gjort misstaget att delta i såna? Jag menar, vad har man för utbyte av att till exempel träffa folk man kanske tvingats dela klassrum med under nio år? Nu när man är vuxen kan man tack och lov välja. Visst, jag träffar en eller två av dessa gamlingar, men det är personer jag gillar att prata med idag. Och vi sitter INTE och pratar en massa minnen.

Den sista återträffen jag var på var för just högstadiet. Jag tror aldrig att jag har varit så arg som när jag gick därifrån! (Idag kan jag skratta åt eländet, men då…) För det första hade jag tvingats ha en urtråkig människa bredvid mig. En människa som jag varken gillade då eller senare. En människa som då för tiden var expert på att tala om hur barnslig jag var. En människa som blev tant redan när vi var 13… Sånt var jobbigt. Då. Vid klassåterträffen hade h*n lagt sig till med att tala som en riktigt vuxen. Typ pensionär. Nej fy, vi hade inget gemensamt! Men jag höll god min!..


Jag tvingades sitta bredvid en urtråkig människa som var tant redan när vi var 13…

                                                                                                                                                              För det andra satt en snubbe och retade gallfeber på mig genom att hela tiden fälla cyniska kommentarer. Jag blev så arg att jag –  i tanken – hotade honom med en smäll om han inte höll käften. (Jag gick därifrån. Jag slåss nämligen aldrig annat än verbalt. Jag är en fridens person. Eller nåja…)

För det tredje blev jag antastad (!) av en man, en före detta klasskompis, vars fru låg på BB samma kväll och skulle föda deras andra barn. Jag menar, hur puckad får man vara om man går på klassåterträff i stället för att vara med sin födande fru? Och hur blåst är man om man som man (!) stöter på en flata..?

Sen gick jag hem till mamma och pappa och tog en whisky med den senare.

Därför, elak som jag är, kan jag inte låta bli att fnissa lite när jag läser om en klassträff som var en bluff. En kvinna lurade sina gamla klasspolare att det skulle vara klassåterträff. Hon lyckades få 15 av dem att betala henne närmare 6 000 kronor. Pengar som hon behöll själv och gjorde nåt förhoppningsvis roligare för. Fast sen åkte hon väl dit, gissar jag. Ja, ja… Men tanken var… rätt god… 😉

Read Full Post »

Nej, rubriken på det här inlägget är INTE ironisk. Jag menar det jag skriver! Har ägnat en god stund åt att avnjuta ett rykande färskt nummer av UppsalaTidningen. Framför allt är det två skribenter vars texter jag vill lyfta fram:

Redan på sidan två läser jag med stor behållning Maria Thurés krönika! Snälla människa, så härligt vass och rolig du är! Och så på pricken du fäster uppmärksamheten på det heltokiga beteendet på BB (BB som för övrigt sorterar under Sjukstugan i Backen om jag inte är felinformerad…)! Maria Thurés krönika beskriver ett BB som gör att man blir smått mörkrädd… Att nån ens vågar skaffa barn och föda det på BB här är för mig en gåta… Det skulle inte förvåna mig det minsta om nativiteten sjunker här i länet.

Maria Thurés krönika är inte bara vass och roligt skriven, den lyfter fram ett fenomen som gör att man funderar vad BB står för. Maria Thruré föreslår själv i rubriken

Bedrövlig Behandling

Kan inte sägas bättre!

På nästa uppslag hittar jag så veckans scoop, får man väl kalla det. I vart fall är det ett lysande exempel på grävande journalistik och ett tuff och välskriven artikel som Fredrik Dahlström har satt sitt namn under. Artikeln handlar om kritik från de anställda mot ledningen av Nationellt Centrum för Kvinnofrid. Detta centrum, som har ett gott rykte i hela Sverige och som varit föregångare för arbetet med att hjälpa kvinnor som utsatts för våld, har visat sig vara en arbetsplats med en hård stämning och en auktoritär ledning.

Ska man tro på allt man läser i en tidning? Nej, självklart inte! Man får emellertid förutsätta att journalisten/skribenten har på fötterna när han/hon skriver. I det här fallet väljer jag att tro på det skrivna ordet. Detta på grund av en rapport som blev klar 2007 . En utomstående person, i detta fall en filosofie doktor och tillika leg psykoterapeut, utredde under sex månader

den psykosociala arbetsmodellen vid RiksKvinnoCentrum [ett tidigare namn på NCK] 

Hon gjorde djupintervjuer med anställda, intervjuer som ledde fram till att hon kunde presentera ett antal missförhållanden som behövde åtgärdas. Hon gav även förslag på såna åtgärder. Men rapporten presenterades aldrig för personalen, den diariefördes aldrig och utredaren ansåg sig även hotad av föreståndaren – om rapporten visades eller lämnades ut skulle utredaren

[…] få svårt att få nya jobb […]

Ledningen är förstås oförstående och på en stor bild i tidningen visa två mörkklädda damer upp allvarliga miner och hävdar att deras organisation minsann är tydlig. Inte förekommer det utskällningar, avfärdanden, förbud, rädsla bland personalen, hot och liknande…

Rapporten som aldrig diariefördes då? (Märk väl, att en del av verksamheten sorterar under… Sjukstugan i Backen…) Nja, den var ett internt arbetsmaterial och nu är det en annan person som utvärderar verksamheten och ska publicera en rapport. Undras om den diarieförs när den är klar…

Hoten då? Nej, såna existerar inte, enligt föreståndaren:

[…] Jag skulle aldrig… I min värld existerar inte något sådant. […] Det är inte mitt arbetssätt. […]

Jag lämnar innehållet här och jag lämnar det upp till dig att läsa och göra din egen bedömning. Men min rekommendation är ATT du läser.

Och så vill jag gratulera UppsalaTidningen till två lysande skribenter!

Read Full Post »