Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘jogga’

Femina, den 15 april 1962

Ett inlägg om en gammal (?) damtidning.


 

Femina nr 15 15 april 1962

Femina från den 15 april 1962 är faktiskt inte så olik den på nätet 2015 – innehållsmässigt…

Häromdan var på jag på besök i en namnlös, men nyöppnad retro- och vintagebutik på Hjalmar Brantingsgatan 4 A i Uppsala. Innan jag åkte hem fick jag frågan när jag är född av en av ägarna. Efter att ha besvarat den ärligt blev jag förärad en gåva – ett exemplar av damtidningen Femina från den 15 april 1962. Det var elva dar före min födelse och jag är väldigt säker på att min höggravida mamma läste just den tidningen – när hon inte joggade längs med Vätterpromenaden för att sätta lite fart på mig… (Det är sant – mamma och pappa joggade så sent som kvällen innan jag föddes – i syfte att få igång förlossningen!)

Igår kväll satt jag och bläddrade i den gamla (ja, den är ju elva dagar äldre än jag, då är den gammal!) damtidningen. Det roliga är att tidskriften fortfarande existerar. När jag kikar lite på den på nätet och jämför tidskriften från 1962 med den från 2015 kan jag konstatera, åtminstone vid första anblicken, att inte mycket är förändrat innehållsmässigt. Jo en sak – idag har Femina bloggare!

Annons Cernitin

I en annons för vitaminen Cernitin är bilden av dåtidens familj den typiska – aktiv pappa och son, passiv dotter och mamma. Men en väldigt förståndig och omtänksam hustru och mor!

År 1962 kunde kvinnorna som läste Femina få tips vad gäller hälsa, mode, smink, mat och mannen, förstås. Precis som idag! Men visst skrattar jag lite när jag redan på omslagets insida ser en bild på dåtidens familj – en pappa och en son som kastar boll, medan mamma ligger i gräset och får en blomma av sin dotter. Det handlar om vitaminer. Cernitin. (På nätet 2015 läser jag att det är ett pollenextrakt som används inom urologin!) Och så texten…

[…] En mammas högsta önskan – att ha familjen glad, frisk och verksam omkring sig. En förståndig och omtänksam hustru och mor tänker på alla, även på att en aldrig så rätt kost kan behöva kompletteras. […]

Artikel om framtidens mat

Alltid aktuellt!

Jag bläddrar vidare. Det är då jag noterar att den här damtidningen faktiskt innehåller en del saker som fortfarande är aktuella, till exempel en artikel om framtidens mat. Läsarna får sig alltså till livs (!) inte bara en mängd mat- och bakrecept – för sånt är det rätt mycket av i tidskriften – utan också mera matnyttiga (!) artiklar om vad som händer inom livsmedelsforskningen. Artikeln handlar om frystorkning som gör maten mindre men även tåligare att lagra i flera år. Bo Hanson, som har skrivit artikeln, beskriver inte helt aptitligt hur en frystorkad biff ser ut…

[…] gråbrun till färgen och […] torr, ungefär som en badsvamp ur vilken man kramat allt vatten. Den ser inte ut som en biff, och den känns inte som en biff. Inte som ett stycke kött, helt enkelt. […]

Nån som blir sugen???

 

Läsarna tipsar om idealmannen

Läsarförslag om idealmannen – ett säkert kort att få engagerade läsare är ju, som bekant att be dem interagera. Så gör vi ju än idag med kommentarer, tävlingar etc.

Annat som fortfarande skulle kunna vara artiklar skrivna idag – åtminstone vid första anblicken – är dem om Mannen. Ja då menar jag inte läsarnas inskickade förslag och åsikter om idealmannen. Men det är intressant att notera att viljan – och knepen! – att engagera läsarna för 53 år sen är ganska lika dem vi använder oss av idag: kommentarer, tävlingar etc…

Det är ett par artiklar om Mannen som sticker ut. En av dem är den om fäders utanförskap, det som uppstår utanför äktenskapet. Artikelförfattaren Ingrid Ericson anser att

[…] Pojkarna måste fostras till fäder. […]

När jag läser artikeln känns den trots orden ovan inte helt omodern. Men när faderskapet och dess ansvarsbörda senare i artikeln ska tänjas till att särbopappan (mitt ord – det fanns inte 1962!) ska komma och ta hand om sitt barn åtminstone en dag i veckan, inser jag att texten har ett antal år på nacken. Det en ska komma ihåg i sammanhanget, dock, är att fri abort inte fanns på den tiden!..

Artikel om fäders utanförskap

En artikel om fäders utanförskap.


Förutom Mannen och mat 
innehåller det här numret ganska mycket mode. Jag skrattar åt halvtokiga modeposer, men också åt annonser för promenadskor. Vidare annonseras det på var och varannan sida om underkläder – BH, trosor (som går upp till armhålorna), gördlar och annat som en kvinna ”behövde” 1962.

Annonser för underkläder

Många annonser för underkläder är det i Femina nummer 15 från 1962. För den modemedvetna kvinnan har ju, enligt annonstexten, stora krav på sin intima garderob…

 

Annonser för nylonrockar o brustna ådernät

Annonser för nylonrockar – och brustna ådernät…

Nä, inte ser det särskilt bekvämt ut. Men Femina nummer 15 från 1962 innehåller också annonser för dåtidens mjukixbrax – nylonrockarna! Dessa användbara plagg under vilka en kvinna kunde ha former utan att de syntes. Rockarna kunde användas både i arbetslivet – annonsen föreslår konditori och damfrisering – och hemma, av husmödrar.

Men här är också en del gör-det-själv-beskrivningar. Bland annat får läsarna en beskrivning av hur de själva kan sy en dräkt för alla tillfällen. En sån som väl alla kvinnor alltid har önskat sig, eller?

Det finns förstås massor mer att läsa i den här damtidningen. Dock inte så mycket skvaller. I stället finns notiser om nya filmer, bland annat Birgitta Stenbergs (för övrigt född exakt 30 år på dagen innan jag) film baserad på hennes raggarroman, ett ganska rörande reportage om Monica Nielsen och hennes föräldrar och en underbar krönika om Höstsol, ett hem för äldre skådespelare och…

Kort sagt: jag hittar mycket intressant att läsa från dagarna strax innan jag föddes. Stort TACK till Ilona!

I morse fick jag nytt jobb skrivmaskin fr Facit

”I morse fick jag ett nytt jobb…” – att göra reklam för en Facit skrivmaskin.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Norska deckare och kriminalserier har ofta samma höga klass som brittiska. Mina förväntningar var på topp när jag hällde ner mig i bästefåtöljen i kväll för att se premiäravsnittet av Mammon på SvT1. Frågan är om en sån hyllad serie verkligen är så där bra som både norsk och internationell media hävdar…

Rollen Peter Verås i Mammon

Jon Øigarden spelar journalisten Peter Verås i Mammon. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Glenn Meling/NRK)


Historien börjar fem år bakåt i tiden. 
Journalisten Peter Verås har fått information av en hemlig källa, Sophia, om en finansskandal. Det är Peters egen bror som har försnillat miljoner. Trots det väljer Peter att gå ut i tidningen med storyn. Han besöker sin bror hemma kvällen efter. Brodern är märkligt lugn. Och naturligtvis bedrar skenet. När Peter är på väg mot sin bil för att åka hem brinner ett skott av i garaget. Exakt på dagen fem år efter broderns självmord levererar en advokat en låst låda till Peters svägerska Eva. Men hon får inte öppna den om inte Peter är med. De tvingas att mötas igen hemma hos Eva. Innehållet i lådan är minst sagt… märkligt.

Den första av totalt sex delar börjar rafflande och snudd på amerikanskt. I och med självmordet vänder det och blir norskt och bra igen, enligt min mening. Ja, jag menar naturligtvis inte att självmord är bra, utan att TV-serien skildrar det hela trovärdigt, inte överdrivet. Det är otäckt och spännande, kort sagt. Extra läskig – och tyvärr aktuell – är scenen där en joggande kvinnlig polis blir förföljd av en man.

Det här är verkligen en toppenserie som visar såväl polisarbete som journalistiskt arbete på ett realistiskt sätt. Toffelomdömet blir det högsta. Klem og nuss x 5 eller…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

PhilomenaVad passar väl bättre än ett riktigt drama, baserat på verkliga händelser, att låta tårarna falla fritt inför? Fästmön och jag tittade på Philomena (2013), enligt baksidestexten en dramakomedi.

Philomena blev som ung katolsk flicka på Irland gravid. Hon födde sin son i ett kloster. För detta fick hon plikta med fyra års hårt arbete. Men innan åren hade passerat kom ett amerikanskt par och adopterade sonen samt en flicka. Många år senare, på sonens 50-årsdag, berättar Philomena för sin dotter om barnet. Dottern får kontakt med Martin, som har blivit av med sitt jobb, är deprimerad och står i valet och kvalet mellan att skriva en bok om rysk historia eller jogga. Martin bestämmer sig för att hjälpa Philomena att leta efter sonen och skriva en artikel om detta.

Visst finns det stunder när man skrattar medan man tittar på den här filmen. Men det är mestadels väldigt svårt att hålla tårarna borta. Judi Dench gör ett fantastiskt porträtt av den till åren komna mamman av enkel härkomst. en kvinna, som fått utstå så mycket – och kanske det värsta av allt: att förlora ett barn. En kvinna, som trots detta vill se det goda i andra människor och som sprider en positiv stämning. Ett HBTQ-tema finns också och det är icke att förakta.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dröm.


I natt drömde jag
för första gången på länge. Eller om jag ska foga mig in i leden och vara som alla andra ska jag väl säga att jag kom ihåg vad jag drömde i natt när jag vaknade i morse. Men det låter vackrare med

jag drömde…

Det var en lite rörig dröm. Jag var med min bil på nån sorts service till ett etablissemang bestående av kombon äldreboende – bilverkstad! Tänk, det kanske är en affärsidé för nån förslagen! Av nån anledning fastnade jag där. Jag är ju social och började prata med människor. Det skulle vara fest på kvällen och jag blev bjuden att stanna kvar. Det gjorde jag – tills jag såg en katt döda en skata. Katten hade ätit på skatan i halsen samt tagit dess vingar. Ändå kunde skatan flyga… När jag såg det gick jag därifrån. Jag glömde min bil! Jag joggade (!) hem. Väl hemkommen undrade Fästmön var jag hade gjort av bilen. Hur skulle jag nu få hem den? Jag orkade inte gå tillbaka till äldreboendet-bilverkstaden. Satte mig att söka på nätet efter telefonnumret till min gamla granne H som var ekonomidirektör på stället. Tänkte att H ju kunde plocka upp mig på vägen till jobbet under morgondagen och att jag sen fick åka med till äldreboendet – verkstaden.

Bland gräs o buskar
Bakom en står äng låg äldreboendet-bilverkstan.


Men jag hittade inget telefonnummer.
Jag sökte på H:s partner, på barnen, men inget. Anna Den Kloka sa då att jag ju kunde ta bussen till ändhållplatsen och sen gå över en stor äng. Det lät jättejobbigt, som ett oöverstigligt hinder. Betänk då att jag hade joggat hem på kvällen…

Sen vaknade jag av att det var sprakande störningar på klockradion (det väckte oss redan klockan fyra i morse) och dags att gå upp.

Nu ska jag inte ge mig på att tolka drömmen, men det där med skatan och katten kan vi sortera bort. Det var ett skådespel vi såg från ballen* igår kväll, jag och Anna. Fast katten fick inte tag i skatan då, så jag spann uppenbarligen vidare på ond bråd död. Och naturligtvis är jag ju skatan. Jag är ju en riktig skata.


*ballen = balkongen


Livet är kort. Skört som tusan.

Read Full Post »

Ett inlägg om när Tofflan och Fästmön åkte till Stormarknaden för att köpa skor – och kom hem med en armé, tre italienare och fem cyprioter.


När Prinskorven överlämnats
i sin faders ömma vård fick vi tanter prexenter från Cypern. Bland annat fick vi fem cyprioter i olika färger och styrkor. Det ska bli spännande att prova sig igenom vid ett bra tillfälle (kommande födelsedag eller sista april, kanske?). Ett par har jag smakat tidigare, annat var helt nytt. Spännande! Och TACK!

Fem cyprioter
Fem cyprioter följde med hem.


På Stormarknaden var det som vanligt
nåt jävla jippo på gång. Det var inte så lätt att plöja genom massorna av modetokiga småflickor med morsor som var klädda som tonåringar med stridsvagn varuvagn, men det gick.

Första shoppingstoppet blev på Systemet. Jag inhandlade en hel armé starköl. Jag dricker ungefär två burkar starköl varje helg, men nu när det börjar bli varmare tycker jag förstås att det är godare än på vintern = ökad efterfrågan på varan.

Starköl
En armé med starköl.


Förutom ölen
hade jag sagt att vi skulle köpa en flaska rödvin med oss hem till middagen. Det blev tre flaskor, italienare allihop. Två lite dyrare, en billig men ändå mer en medelfyllig.

Tre röda italienare
Tre italienare följde också med hem.


Men det blir ju bara en flaska
som öppnas till maten. Jag har valt ut Chiantin eftersom vi ska äta pasta. Chianti brukar inte vara alltför tungt men inte heller blaskigt.

Chianti
Chianti Barone Ricasoli 2012 serveras till vår middag i afton.


Den här chiantin är också
lite mer än medelfyllig. Priset var 89 kronor. Jag återkommer och berättar om den var prisvärd!

Men huvudsyftet med vårt besök på Stormarknaden var naturligtvis inte alkohol. Det var skor som var i fokus. Gympadojor. Skor som man kan gå i utan att få ont. Och faktiskt, jag hade tur och hittade ett par liknande de sköna jag fick av mamma för ganska precis ett år sen till födelsedagen! De årsgamla är vita och blå, de nya vita och svarta. Märket Adidas. Ja, särskilt fantasifull har jag aldrig varit när det gäller kläder, men jag är nöjd med inköpet. Så länge jag inte får ont av att gå i dem, som sagt.

Adidasdojor
Nya dojor.


Efter denna enooorma shopping
 (enooorm eftersom jag shoppade nåt i klädväg) var vi helt slut och behövde fylla på förråden. Det blev kaffe och morotskaka.

Morotskaka m kaffe
Morotskaka med mycket valnötter och synliga, rivna morötter (det enda som är bar med morötter är färgen) – plus för det förra, minus för det andra. Men gott var det!


Till bords hade jag
den söta Anna.

 Anna fikar
Den söta.


Det var skönt att vila fötterna
en stund efter den hektiska shoppingen (tre affärer fick besök av oss, inklusive Systemet.) Tyvärr fick inte mina öron vila, för bakom Anna satt ett par där 50 procent tycktes älska sin egen röst. H*n pratade typ hela tiden. Ganska högt, dessutom, och inte ett dugg intressant.

Hemma i New Village irriterade jag grannarna med att köra in på gården, men jag orkar inte bära en platta öl från garaget. När jag körde ut igen höll jag 10 km/timmen. Trots det fick jag onda ögat av en kärring kvinna med en unge i kärra – hon fick flytta på sig och sitt ekipage typ en decimeter. Ja, ja…

Nu väntar jag med spänning på middag, för Anna har ett recept som hon har testätit själv. Och nu ska jag få äran! Kyckling är det i och banan, paprika och gorgonzola. Mums! Men Anna hon har visst inte tid att laga mat, för nu joggar hon omkring i sin nya utstyrsel (vårjacka från sin egen mamma, skor från min mamma).

Anna i rött
Min röda böna.


Livet är kort. I denna stund mår jag gott. Får jag må lika gott i nästa stund, tro?

Read Full Post »

Först och främst: det här är min blogg. Innehållet i mina inlägg bestämmer jag själv. Jag skriver om sånt som intresserar mig och sånt som irriterar mig. Att kommentera är inte nån rättighet du som läsare AUTOMATISKT har, det är nånting jag TILLDELAR dig. 

Så! Nu ska jag skriva om mina skoinlägg i stället, det är betydligt roligare denna bedrövliga afton som annars är präglad av ILSKA! 👿

För en vecka sen var jag hos Jerry Berglund, som är ortopedtekniker på Team Sportia. Jerry gjorde avgjutningar av mina fötter. När jag fick titta på avgjutningarna strax efter att de var gjorda, såg de mer ut som simfötter. Klart jag funderade hur det skulle hjälpa min häl att gå omkring i Kalle Anka-fötter…

Ortopedtekniker Jerry Berglund på Team Sportia m avgjutning av min vänsterfot

Simfötter??? Kalle Anka???


Men under den gångna veckan
har Jerry nu tillverkat ett par blåa, fina inlägg som här helt skräddarsydda efter mina fötter.

Skoinlägg

Mina nya skoinlägg sedda uppifrån. 


Jag fick med mig gipsavgjutningarna hem
ifall jag vill låta göra flera inlägg. Man kan se med blotta ögat hur taskig vänsterfoten är. På bilden nedan har jag lagt avgjutningarna med sulorna uppåt och vänsterfoten ligger därför till höger.

gipsavgjutningar

Man skulle kunna tro att jag står på huvudet och nån har fotat mina fotsulor ovanifrån. ”Fotsulan” till höger i bild är min vänsterfot och man kan med blotta ögat se att den är vekare än högerfoten, den är liksom mer insvängd.


Jag har smala hälar,
trots att jag har stora fötter. Vänsterhälen är mycket smalare än högerhälen. Därför har Jerry nu byggt upp vänsterinlägget så att gelékudden inuti hälen trycks ihop. Detta minskar belastningen på hälkudden och även smärtan. Det gör också att jag belastar hälen rätt och inte har några konstigheter för mig när jag går – på grund av att det gör ont att gå. Vid de röda pilarna har han gjort sina anpassningar.

änster inlägg från sidan med pilar till var ortopeden har byggt upp inlägget.

Vid pilarna har Jerry anpassat inlägget efter det som gör ont i min häl.


Först när jag provade inläggen
i mina svarta vinterskor gjorde det jätteont att gå. Det är ju självklart så att kylan påverkar, men de nya inläggen måste också gås in. Jerry fräste ur dem lite till, för jätteont ska de inte göra i alla fall.

Nu har jag traskat runt med inläggen i sommargympadojorna inomhus på jobbet hela eftermiddagen. Och faktum är att det kändes bättre och bättre allt eftersom timmarna gick. Ett tag hade jag god lust att testa att jogga lite, till och med. Och då ska du veta att en Toffla som jag inte joggar frivilligt, det sabbar min image!!!

I morgon bitti tar jag den sista antiinflammatoriska tabletten. Hälen kändes mycket bättre först när jag började med medicinen, men de senaste dagarna har jag haft ganska stora smärtor. Jag vet inte om jag vågar hoppas och tro att inläggen ska lindra det som gör ont. Fast det klart att jag vill tänka positivt…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ja nu handlar inte det här inlägget om att slåss. Ett sånt inlägg skulle jag ALDRIG skriva. Det handlar om SvT1:s program Kan du slå en pensionär? som jag har slöglott på ett par gånger, nu senast i kväll klockan 20 – 21.

Superpensionärerna som ska få fart på soffpotatisarna. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


I kvällens avsnitt
handlade det om ett par som pratar lika härligt som vännen Gunilla, men som är betydligt trindare än hon. Jag hade inte alls tänkt titta utan hade slagit mig ner i bäste fåtöljen med min bok på gång. Och en påse chips (inte en hel, men kanske en tredjedel kvar) och en choklad.

Chipsen åkte ner i mitt gap av bara farten. Men det kändes… inte bra. Tittarna, varav jag var en, dårå, fick se bilder på paret nu och om 40 år. Då var kvinnan änka och såg ut som… ett monster, mer eller mindre. Enorm och hårlös, typ.

Pensionärerna som skulle sparka igång kvällens par var Sydney och Gudrun, 75 respektive 76 år gamla. Sydney var med även i första delen av serien som består av totalt sex avsnitt. Han är en riktigt härlig karaktär, farbror Sydney!

Nå, inte får det här programmet mig precis att vilja rusa ut och jogga – jag har ju min hälsporre att gnälla på. Men jag tycker att det är ganska underhållande och man får sig verkligen en tankeställare. Så… chokladen åkte in i skåpet igen, i alla fall…

Jag ger det ett rätt högt Toffelbetyg eftersom det, som sagt, är både underhållande och tänkvärt!


Livet är kort. Och det blir nog inte längre av chips och choklad…

Read Full Post »

Older Posts »