Eftermiddagsfika i picknickform

Ett inlägg om en picknick i Gamla Uppsala.

---

 

Tillvaron är uppochner.

Vissa dar är bara uppochner från början. Som om kropp och själ känner på sig. Eller också är det erfarenheten, den dyrköpta, som bor i mig sen sex och ett halvt år tillbaka, som ger utslag. Denna spänning, detta att alltid vara taggad, laddad, beredd – på det värsta. Det bästa kommer inte till mig.

Så jag bröt ihop redan på förmiddagen, trots att jag inget visste då. Sen förbarmade sig min fästmö över mig. Vi åkte till Gamla Uppsala. Jag tog med picknickfilten, Anna tog med picknicken – inklusive silvergaffel till smörgåsmaten! Jo, hon har klass, min älskade.

Framåt eftermiddagen kunde jag peta i mig två ostmackor, ett par salta kex och några chokladpraliner. Mitt under mackan kom telefonsamtalet. Jag fick den bästa återkopplingen nånsin – och det talade jag om. Men besvikelsen är min. Bara min. Trots att min mamma också grät. Jag är en besvikelse för henne. En börda. Precis som jag är för Anna.

Efter samtalet började flygövningarna igen. Började och började… De har hållit på sen i fredags, dag som natt, men det var inte förrän Stockholmsborna klagade på oljudet i natt som det blev känt för mig att det var en övning. En övning här strax utanför Uppsala. Så för min del har det inte varit tal om lite förstörd skönhetssömn i natt. Både nätter och dagar har understundom trasats sönder av oljud. Jag tänker på dem som kommer från kriget. Vad kände de? Jag kan inte ens föreställa mig… I Gamla Uppsala, på filten, kunde vi nästan inte föra nåt samtal med varandra, Anna och jag. Sex klagomål har inkommit till försvarsmakten. Nån information har jag, som bor ganska nära start- och landningsbanor, ICKE fått. Trots detta säger Anders Persson, ansvarig övningsledare, till Radio Uppland:

[…] Det har getts information på alla tänkbara vis. Vi har skickat information till olika tidningar, nyhetsredaktioner och här lokalt så har vi delat ut informationslappar i brevlådor […]

Jag måtte ha varit blind. Nu är jag hörselskadad också. Tur att jag kan lite teckenspråk. Annars är jag inte särskilt mycket för kommunikation för tillfället. Orkar inte svara på frågor och kommentarer, orkar inte läsa fler dåliga ursäkter. Säg som det är, i stället! Jag är för fan en diamant. Hård, men inte hårig.

Här är några bilder från Gamla Uppsala:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den som vill lägga lite mer kulor på eftermiddagsfika kan snart åka till Lady Hamilton i Gamla stan i Stockholm snart för afternoon tea. Lördagen den 12 september börjar hotellet servera sin afternoon tea-buffé igen på lördagar och söndagar. Det är två sittningar, klockan 12.30 och 15, fram till mitten av december. Men det går inte bara att ramla in, en måste boka per telefon 08-506 401 04 eller e-post info@ladyhamiltonhotel.se Numera är priset 349 kronor per person (439 kronor för den som vill ha champagne också). När vi var där i november 2010 kostade det 195 kronor, så en viss prishöjning har skett. Men jag tvivlar inte ett ögonblick på att det är lika gott idag som då.

Personligen är jag helt tillfreds med det eftermiddagsfika jag fick idag. Tack, Anna!

Och HÄR hade jag kunnat fråga DIG hur DU helst fikar om eftermiddagarna. Men jag gör inte det. Du får skriva om det på din egen blogg eller nåt i stället. Prova att prata med väggarna, det gör jag ibland.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Rätt mycket liv i luckan

Ett inlägg om en utflykt bland bakluckor.

---

 

Vädret var sisådär idag. Därför blev det varken picknick eller dopp i spat som jag hade tänkt utan i stället en utflykt till Ulva. Där är det bakluckeloppis varje söndag på sommaren. Man kan strosa bland bakluckorna i några timmar, kanske fynda nåt. Det brukar bli nån sorts fika och kanske titt i antikvitetsaffären och glasblåseriet inne i själva kvarnhuset.

Den här bilens baklucka var inte öppen, men bilen i sig var intressant att titta på.

 

Den här plastmannen tillhörde väl kanske det som inte var nåt större värde i. Men så kostade den bara tio kronor också.

Men vi började bland bakluckorna. Det var förresten där jag såg den roliga munken med mikrofonen i föregående inlägg. På såna här loppisar finns det rätt mycket skräp, fast också en del fina saker. Fästmön gjorde en del fynd till bra pris – det mesta kostar ju nästan ingenting. Hade jag till exempel haft behov av en plastman kunde jag ha fått mannen till höger för en tia. Fast nu är jag ju inte så intresserad av varken män eller plastiga dito.

Det blev faktiskt ganska varmt, om än inte outhärdligt, att gå bland bakluckor och bord. Det var fantastiskt mycket liv i luckorna denna söndag, faktiskt! Många säljare och många presumtiva köpare.

Anna bjöd på glass och bubbelvatten med citronsmak. Det var gott med nåt svalkande. Vi gick ner till vattnet och tittade. Där var fult med folk som fotade fallet, doppade fötterna och matade ändor. På gräsmattorna ägnade sig några åt att spela volleyboll, medan andra sov på filtar. Och så fanns det folk som grillade på engångsgrillar direkt på marken trots att det är eldningsförbud just nu. (Det var inte så väldigt länge sen kvarnen brann, för övrigt… Året var 1998 och den återuppbyggdes året därpå.) Nä, jag har respekt för eld, jag. Den kan vara så förtärande och obarmhärtig.

Jag fick inte min lilla sjöjungfru att sätta sig på en sten framför det knäckta pilträdet.

Humle eller Dumle hade jag möjligen haft råd att köpa. Men jag ville inte.

Inne i kvarnen var det hett, men dess antikaffär vill man inte missa! Oj så många fina saker där finns! Riktiga kvalitetsprylar och allt från böcker och tidningar, via glas och porslin, silverprylar, möbler, plåtburkar fram till kläder. Jag noterade till min glädje att en likadan kexburk som jag fått efter min farmor såldes för 240 kronor och att blomkakburken jag fick av mamma förra året kostade 300 kronor. Där fanns en mindre variant av den senare, men det priset var lite för högt för mig. Jag hade möjligen haft råd med Humle eller Dumle…

Den kletiga räkmackan drog till sig getingar.

Vi avslutade vår utflykt med kaffe och räkmacka. Tyvärr kom ett antal getingar med på köpet, så njutningen blev inte så stor. Vi skrek och flaxade med armarna och kastade i oss mackan. Sen åkte vi hem.

Lite halvkyligt var det här hemma och somliga har dragit på sig tjocksockar. Vi har ändå kunnat sitta på ballen* och läst, pratat och ätit ostpaj med tomater och tzatziki till middag. I morgon börjar 50 procent av oss att jobba, medan andra fortsätter sin kamp för att hitta nåt jobb. Jag ska också ta en förnyad dust med a-kassan angående det arbetsgivarintyg de återigen påstår sig inte ha fått samt ännu en gång försöka förklara att jag aldrig i hela mitt liv har jobbat deltid, vilket det påstås att jag gör just nu. Ja, du hör/läser ju hör tokigt det är. Alla dessa duster tar emellertid hårt på krafterna, krafter som jag i stället borde lägga på jobbsökeriet i sig.

Nåt roligt i veckan då? Förhoppningsvis en träff med gäster från Sollentuna en dag samt en bokträff med mormor A. Och så hoppas jag på positiva besked angående framtiden, förstå. Jag vill ha ett liv igen.

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Anja Kontor: ”Mitt liv har vänt många, många gånger…”

Ett intervjuande inlägg, en dröm som blev verklighet.

---

Uppdaterat inlägg: Den 1 september startar inspelningen av åtta nya avsnitt av När livet vänder!

Den som läser min blogg då och då vet att en av mina favoritserier på TV är När livet vänder. Jag gillar lugn TV. Program som får mig att stanna upp i tillvaron. Titta, lyssna, tänka. Och ibland till och med fälla en Toffeltår. För det är personporträtt som går rakt in i det mest förhärdade hjärta. Jag är full av beundran för hur lyssnerskan Anja Kontor lockar människor att prata om det svåraste svåra i sina liv. Livsberättelser, som jag kan ta till mig och använda för att kunna gå vidare i mitt liv.

Nu har jag fått chansen att prata med den här lyssnerskan. Nån TV- eller radiomänniska är jag ju inte, så vårt samtal får du ta del av i skriftlig form.

Anja Kontor, lyssnare utan mediarustning i människors hem i programserien När livet vänder. (Bilden är publicerad med tillstånd av SVT. Foto: Carl-Johan Söder/SVT.)

Hallå där, Anja, känns det jobbigt att plötsligt vara den som intervjuas och som ska berätta om sig själv?

– Nej, inte jobbigt, men jag brukar mest prata för att de medmänniskor som valt att våga berätta i min serie ska få den PR de förtjänar. Det finns varken pengar eller någon redaktion för detta hos Sveriges Television, så jag kör hela den grejen solo. Fast berätta om mitt ganska brokiga liv – det sparar jag till Sommar i P1!

Anja skrattar. Hon skrattar ofta under vårt samtal. Det är inte riktigt den bild vi tittare får av henne genom TV-rutan. Där är hon allvarlig, inkännande. Jag tycker att Anja har en otrolig förmåga att få människor att prata om jobbiga saker. Samtidigt undrar jag hur hon hittar alla dessa människor. Människor, som har gått igenom så svåra saker att hälften hade räckt. Människor, som dessutom har fortsatt att leva.

– Det kanske låter lite banalt – men med hjärtat och med min själ hittar jag de här människorna. Jag brukar ha några veckor på mig. Många tror att det finns oceaner av tid. Men icke. En del berättelser har jag ruvat på, en del dyker upp inom mig – som ett ping!

En nerv för vad som håller

Under vårt samtal inser jag hur mycket arbete det är med att göra När livet vänder. Förutom att hitta lämpliga personer som kan och vill ställa upp och prata i TV, måste Anja ägna sig åt en hel del researcharbete.

– Jag läser, lyssnar och reser till dem jag tror på – samtidigt som jag ju har mina andra frilansjobb så att jag kan få ihop till rätt sorts faktureringsutskick i månaden.

Efter 28 år som frilans har Anja utvecklat en nerv för vad som håller. Vad som kan bli något. Det kan finnas bra berättelser, men personen kanske inte är redo att berätta den i TV-rutan.

– Det är ett ansvar jag måste ta. Det kan handla om en verkligen fantastisk tjej som överlevt ett överfall, en berättelse som skulle få tittarna att sitta bänkade vid TV:n. Men jag vill inte utsätta henne för det här. Inte ännu. Hon måste få mera ro. Förstår du hur jag menar?

Jodå, jag fattar. Jag bär själv på några människors historier som jag skulle vilja skriva om därför att jag tror att de kan hjälpa och stärka andra. Men det är för svåra saker och de inblandade är inte redo än. Deras liv har ännu inte vänt.

– Lustigt faktiskt, säger Anja. Alla frågar mig hur jag hittar dem. Och de flesta som frågar är journalister…

Kontakt med alla

Men, Anja, alla program i serien När livet vänder visar människor som kommer igenom en livskris. Går det alltid bra för alla deltagare???

– Ja, jag väljer att berätta om dem som har kommit en bit på vägen. Det är inte den stora lattjolajban-lyckan som vi ibland tycks tro att vi ska leva i – dygnet runt. Det är mer en känsla av att det går att hitta ett nytt sätt att leva.

Jag nickar instämmande, för det är precis så jag har upplevt människorna som porträtteras. Anja förtydligar:

– Deras liv är fyllt av tacksamhet, ögonblick och stark närvaro i nuet. De har helt enkelt hittat ett liv kvar att leva – som är bra. Men så klart att de alla kämpar hela tiden. Det gör man när man mist ett barn, blivit förlamad eller försökt ta sitt liv. Livet är inte alltid så lätt.

Håller du kontakt med alla deltagare?

– Ja, det gör jag. Jag har kontakt med alla – på ett eller annat sätt. Det blir så när även familjerna har många frågor till mig. Det är många känslor också. En del av dem har blivit goda vänner.

Jag blir förvånad. Hur kan det komma sig att du blir vän med dem du intervjuar?

– I just När livet vänder har jag inte varit någon programledare – utan Anja. Det går inte att sitta där i någons vardagsrum med något slags mediarustning. Men jag är noga med att fokus ligger på dem, inte på mig. Jag försöker vara osynlig som en tapet och klipper bort mig själv mycket i redigeringen.

Människor som inte nött TV-soffor

Jag har ju tre drömintervjupersoner: du, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Men finns det någon eller några som du skulle vilja ställde upp i När livet vänder?

– Vad fint av dig! Ja, de är fantastiska kvinnor, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Jag har mött dem. Mina drömintervjuer är många, men det är inga kändisar. Jag vill ju hitta människor som inte nött sönder TV-soffor eller syns och hörs överallt.

Under samtalet med Anja berättar de intervjuade en gång och aldrig mer. Ofta är de inte vana att prata med en kamera i ansiktet.

– Därför uppstår en viss nerv. Här finns verkligen vårt möte som de måste gå in i.

Uppmärksamheten peppar

När livet vänder har fått stor uppmärksamhet. Men vet du hur stor?

– Mätningar visar att programmen drar tredubbelt så många tittare mot andra program som sänds vid den tiden. Uppdrag granskning, Mästerkockarna och Arga Snickaren drar mycket publik, men de är ofta mycket omskrivna före sändning. När livet vänder har också höga tittarsiffror på repriser och SVT Play. Program ur serien har legat bland tio i topp av hundra program på Best of Play och SVT Hot Webbtopp.

Men blir du inte stressad av det och känner att du måste göra ännu bättre program nästa gång?

– Nej det peppar mig! Sedan är jag frilansare och har alltid höga krav på mig att göra det bästa av det bästa. Men jag har ett starkt eget inre driv och en stor stor genuin nyfikenhet som bär mig i detta.

Att När livet vänder har blivit en populär TV-serie går inte att ta miste på. Och återkopplingen till Anja har varit stor. Hon säger:

– Jag har aldrig under mina 28 år inom media fått så mycket respons från tittare. Och då har jag ju bland annat kört populära program som Karlavagnen i P4 och Gokväll på TV i 13 år…

Så kan vi hoppas på en fortsättning, en tredje säsong av När livet vänder?

– Vi kan väl säga att oddsen just nu ser bra ut, säger Anja hemlighetsfullt.

Med hammare, passion och fyrar

Självklart har Anja ett annat liv än det med När livet vänder. Men programserien har tagit mycket tid i anspråk eftersom Anja gör allt från manus, idé och research till klippning och hela pressarbetet.

– Det brukar vara 200 timmar film att gå igenom. Jag fick fem veckor på mig att sätta ihop med musik, speakertexter och rubbet. Ja du förstår, det fanns inte så mycket tid över till annat.

Men vad gör du mer än jobbar med TV, Anja?

– Jag skriver i olika tidningar. Jag har jobbat en hel del åt Lotta Bromé – P4 Extra, den 20 maj blir förresten nästa gång. Och det är hedrande att få vara vikarie åt Sveriges bästa programledare som har 1,6 miljoner lyssnare om dagen. Sen har jag börjat tacka ja till att hålla föredrag och många vill att jag ska skriva en bok. Och så renoverar jag gamla hus. Det är min passion. Men hammaren har legat rätt stilla nu, ha, ha ha!

Man blir ju väldigt nyfiken på personen Anja Kontor när du börjar prata om hammare och passion…

– Jag är väldigt bra på att rädda gamla, ledsna hus, att vara på Öland eller i skogen och bara glo och lyssna. Jag har inga höga krav. Jag är så oerhört tacksam att leva. Faktiskt. Att krama om mitt barn så mycket som möjligt. Det är nog mitt viktigaste intresse. Och så är jag bra på fyrar. Fyrar är en stor passion!

Nio liv

Anja har en stark Uppsalaanknytning. Hon är född här, hon pluggade här, hon byggde upp Studentradioföreningen, som nyligen firade 30-årsjubileum på Norrlands nation. Och så avslöjar hon att hon är bra på att rädda gamla bilar. Också.

– Jag hämtades på BB i i Uppsala i en VW -64:a som jag ännu äger och har renoverat!

Men Anja, innan vi rundar av… Jag måste bara fråga… Har ditt liv vänt nån gång?

– Jaa! Mitt liv har vänt många, många gånger. Jag har nio liv, säger mina vänner. Men det sparar jag som sagt till Sommar i P1 – om de nu skulle höra av sig i framtiden…

Vet du, Anja Kontor, det tror jag baske mig att de gör. Snart.

Stort TACK för att jag fick prata med dig!

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sociala medier kontra journalistik, eller..?

Ett inlägg om debatten kring sociala medier och journalistik.

Det tycks pågå en del diskussioner kring vad som är bäst, viktigast och riktigast. Hos lokalblaskan har skribenten John Sjögren knackat ner en krönika med anledning av Alex Schulmans föreställning ”Älska mig” som gavs i Uppsala igår. Ja det är alltså inte nån recension. John Sjögren tar i stället tillfället i akt att skriva om sociala medier och det som hägrar där…

[…] vår tids folksjukdom – bekräftelsebehovet. […]

Han förnekar inte att sociala medier har blivit viktiga kommunikationskanaler (fast han kallar dem kommunikationsmedel). Samtidigt menar han att sociala medierna har

[…] blivit något av en jagets självhävdelsearena. De sociala medierna har blivit det verktyg med vilket vi bygger bilden av oss själva, skapar vår virtuella identitet och ständigt statusuppdaterar vår persona. […]

Han anser att

[…] Detta självbespeglande jag är en del i en större historisk utvecklingslinje. […]

Sen brakar han på i en lång harang om utvecklingen och synen på det egna jaget genom tiderna, filosofi, postmodernismen och håhå jaja innan han drämmer till med

[…] Nu i den digitala dataåldern kan man alltså, på internet och sociala medier, se ett nytt jag växa fram – personan, det ytliga och självbespeglande jaget. […] 

Och så snor han ihop sin krönika i slutet med att hävda att man inte kan älska en persona utan på sin höjd, genom att trycka på en knapp, gilla, den. Slutklämmen är fantastisk:

[…] Det tycks kort sagt som om det samtida jagets största utmaning är att inte bli en Narcissus, att inte drunkna i sin egen spegelbild.

Alltså jag fattar inte riktigt vad John Sjögren vill säga med den här krönikan. Jag tycker att den är svamlig och osammanhängande. En sorts… myck-tyckning inför en pjäs som handlar om bekräftelsebehov. Om nu sociala medier vore nåt så… enkelt… Det kan jag inte hålla med om.

Ofta gillar journalister att nypa till framför allt oss bloggare. Vi är inga riktiga journalister, är deras, enligt dem själva, legitima skäl till att slå på oss. Vi kan inte gräva, vi kan inte skriva journalistiskt och jag vet inte vad jag har läst på lite olika håll. Vad gäller John Sjögren är jag osäker på om han är utbildad journalist. På LinkedIn kallar han sig kulturskribent. Det är jag också fast på Uppsalanyheter.se och jag har ingen journalisthögskola på i mitt CV.

För mig är just skillnaden att bloggare har vem som helst rätten att kalla sig som driver och skriver en blogg. Sen kan det vara en bra blogg eller en mindre bra blogg. Bloggen i sig kan handla om ett särskilt ämne eller kanske bara vara personlig. Eller en blandning av flera kategorier.

En journalist, däremot, har en utbildning för att skriva. Då borde det inte bli typ såna här missar som nedan. För jag tror, precis som en som kommenterade mitt inlägg med bilden igår, att journalisten verkligen TROR att det heter som det står i texten:

Eh… lyckstolpe? (Skärmdumpen är från Expressens webbplats igår.)

Ytterligare en person på lokalblaskan, Björn Lövenlid, tar sig för att skriva om sociala medier igår. (Anar jag en sammansvärjning eller är det nyhetstorka på kultursidan eller vad?) Ingressen ger en vink om tonen i krönikan:

Därför borde ryggdunkande Facebookare möta gnällande journalister, skriver Björn Lövenlid. […]

Sen raljerar även han om narcissism (på Instagram), La Dolce Vita (på Facebook) och…

[…] På Twitter tävlar alla om att tycka samma sak samtidigt. Godaste människan vinner. […] 

De som skriver om roliga saker i sociala medier får uppmärksamhet, medan

[…] Deprimerande nyheter faller som döda fåglar från träden […]

Jag håller inte alls med! För det första, om det är nåt ställe där det kan råda väldigt hätsk debatt mellan motståndare i olika frågor så är det på Twitter! Och roliga saker får inte alls mer uppmärksamhet än tristare ämnen. När det gäller bloggar, till exempel, som Björn Lövenlid inte alls nämner, är deprimerande inlägg mer lästa än humoristiska. Det vet jag av egen erfarenhet. Människor ÄLSKAR andras olycka. En del bryr sig om, också…

Men skillnaden är att det i traditionella medier tas upp det Björn Lövenlid tycker är mycket viktigare, som krig, svält, olyckor och elände. Fast dessa ämnen tas också upp i sociala medier, kan jag upplysa Björn Lövenlid om. Eller har han missat det?

Han skriver:

[…] Vi journalister älskar att rapportera om sådant som bryter mönstret och förfärar. Många av oss ser det också som vår uppgift att peka ut missförhållanden. […]

Vet du, ibland kan jag bli så less på journalister som hävdar sig vara folkets röst och som säger sig ha till uppgift att informera allmänheten.

Allmänheten har rätt att få veta!

sägs det ibland som om det vore ett argument. Lägg av! Det enda medierna är ute efter är att sälja – tidningar, annonser etc. Tjäna pengar, alltså. Till skillnad från majoriteten av oss bloggare, dårå. Har vi tur kanske vi säljer nåt enstaka inlägg i månaden…

Björn Lövenlid rundar av sin krönika med att uttala att han önskar att de båda medievärldarna kunde mötas halvvägs. Eh… fast det är ju inte vad som står i ingressen. Där var det ju Facebookare som borde möta journalister, inte tvärtom. Inte nåt tal om att gå halva vägen var, inte.

Min åsikt är att båda behövs. Sociala medier går inte att stoppa undan genom att raljera att det bara är vanliga människor som skriver om ytliga saker, fotar sina barn, sin mat och helst är roliga.

Men… jag tycker att vi borde börja ställa högra krav på de så kallade journalisterna. Jag menar, har de inte gått nån kurs eller så för att få kalla sig journalister??? Det har ju inte vi bloggare gjort. Ändå kan många av oss både stava och skriva välformulerat om djupa ting… Märkligt…

För övrigt, Björn Lövenlid är, enligt sitt Twitterkonto

Kulturreporter, mediekrönikör, bostadskrönikör, musik- och filmkritiker samt egenföretagare i konfektionsbranschen. Jag är också vivör och lebeman. 

Där ser man! Jag är blott en Toffla, jag. Och bloggare. Och tant. Eller som det står på mitt Twitterkonto:

En rätt tjock tant som bloggar så fingrarna blöder. Eller fotar träd. Eller pussas med fästmön.

Och på bloggen:

En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.

Har jag förhävt mig nu och varit snudd på narcissistisk och vädrat mitt bekräftelsebehov..? Maj gadd…

Livet är kort.

Read Full Post »

Bland bullar och pullor

Ett inlägg om en stunds bortavaro.

Det blev en tur ut till Förorten i eftermiddag efter att jag köpt pulversoppor, bröd och ost och… jaa, jag erkänner: en påse prästostbågar till kvällen. Fästmön hörde av sig mitt på dan och bjöd på fika. Lite senare kom hon på att hon inte kunde bjuda på hembakat till kaffet eftersom ugnen var upptagen. Det blev i stället… skockor..?

Kronärtskockor är rätt fula, egentligen, men väldigt goda!

Äh, skojar bara! Vi åkte helt enkelt till ICA Solen där Anna köpte bullar och passade på att handla lite till. Typ tre matkassar…

Kanelgifflar är helt OK till kaffet!

Det blev kanelgifflar och ballis-kex till kaffet och det är helt OK för min del! Jag älskar kanelbullar! Ballerinakex ska dessutom doppas och så ska man äta runt nougaten i mitten. Nougaten tar man sist. Kladdigt och bra! (Ser ut som bajs på fingrarna.)

I ugnen puttrade en gryta med pulled pork. Det doftade vitlök (gott!) och koriander (URK!) i hela lägenheten. Till sist kom grytan ut ur ugnen. Kronprinsen tittade in i köket och med gemensamma krafter pullade mor och son grismuskeln, så att säga…

Johan och Anna pullar pork, eller hur man nu säger på svenska.

Det ska bli spännande att höra omdömet om middagen från Anna och ”barnena”.

Själv ska jag strax avnjuta min laxmatlåda. Men innan dess ska jag ringa mamma. Hon fick tag i mig på mobilen just som vi var på väg att steppa in på ICA. Då hade hon tid att prata, men inte jag. Det regnade, dessutom, och jag ville inte bli blöt. (Jag vägrar nämligen att gå omkring i affären och telefonera med min mamma. Med NÅN, förresten!) Mamma beräknas hemkommen från sitt veckobesök hos frissan strax.

I kväll blir det prästostbågar, som sagt. Jag försöka hålla mig vaken länge! Strax före midnatt visar nämligen TV4 nyinspelningen av Terror på Elm street (2010) och den har jag inte sett!

TRE tidningar låg i postboxen idag: Dimsyn (min facktidning), Stängda Dörren (mitt bostadsföretags tidning) och Respekt! (personaltidningen vid min före detta arbetsplats). Tidningarnas namn är ändrade av mig till mer passande namn. MEN… ingen UppsalaTidning (den heter verkligen så!) den här veckan heller! Som vanligt har jag anmält detta – och som vanligt… händer väl ingenting…

Här regnar det vått. Hur regnar det hos dig???

Här regnar det vått.

Livet är kort.

Read Full Post »

Orange rules!

Ett inlägg om min favoritfärg orange och om nyttigheter. 

Den som har läst min blogg åtminstone då och då har säkert noterat att turkos står lågt på min skala, medan orange ligger i topp bland färgerna jag gillar. Och man kan ju undra varför…

Det första jag tänker på när jag tänker orange är morötter. Morötter gillar jag INTE, men de är ju åtminstone snygga att se på. Morotskaka, däremot, slinker ner så fint, så fint. Och eftersom morötter är nyttiga och innehåller bra ämnen och vitaminer är ju morotskaka också nyttigt. I min värld.

Igår när vi var och köpte sill och bananer slank det även ner tomater i varukorgen. Bärnstenstomater. Vilket vackert namn! De går åt orange till och de är jättegoda.

Bärnstenstomater är jättegoda! Och vilket vackert namn, sen…

Allt som är nyttigt brukar vara äckligt i min värld. Morötter, till exempel. Då hjälper det inte att de är orange till färgen. Grönsaker överhuvudtaget har inte så stor plats i mitt liv som de borde ha. Inte frukt heller. Apelsiner, orange och snygga, tycker jag om, men jag kan inte skala dem. Får rysningar när saften tränger ner under naglarna… Uuuuuuuuuuuuuu… Nej då pressar jag dem heller i min handpress och dricker som juice – vilket min mage inte alltid accepterar. Eller så äter jag dem i fastare form, typ marmelad. Det är ju apelsiner i och såna innehåller C-vitamin. Ergo, marmelad är nyttigt.

Bitter apelsinmarmelad är nyttigt.

Vid dagens frukost kretsade samtalet kring mat, nyttigheter och dieter. Det är mycket därför jag skriver det här inlägget. Och för att tidningar och bokklubbar så här efter sommarsemestrar frossar i litteratur som har med dieter och bantning att göra. Fästmön är duktig när hon sköter sin kosthållning. Vågen har visat sju kilo lättare och i höst tar hon nya tag, det vet jag. Hennes kroniska sjukdom går ju inte att bota, men hennes värden blir mycket bättre.

Själv blir jag bara fetare och fulare. Den enda som kan göra nåt åt det är jag själv. Men jag har ingen lust. Det är så mycket annat som kräver min uppmärksamhet och energi just nu. Dessutom vill jag inte minnas mitt liv som en enda lång bantningskur. Jag gillar att äta gott och då får jag stå mitt kast: fet och ful och för tidig död.

Idag ska vi emellertid äta lite nyttigt till middag. Annas snälla mamma skänkte oss squash från Slottsträdgården. Vi hittade ett recept i senaste Buffé som vi tänkte testa: squash fylld med lök, vitlök, fetaost, tomater och persilja. I receptet stod att det kunde serveras som förrätt. Vi tänker äta det som tillbehör till nåt kallskuret som jag kan äta*, typ kalkon. Så även jag kan vara lite nyttig på riktigt, då och då. Jag förvånar mig själv understundom…

*som jag kan äta = jag äter inget annat kött än kyckling och kalkon, en gammal eftersläpning av min tid som vegetarian

Livet är kort.

Read Full Post »

Smakar det så kostar det… eller? Så vill tidningar ta betalt för ditt läsande

Det finns analytiker som menar att år 2013 blir det året då tidningarna i Sverige börjar ta betalt av folk som vill läsa deras nyheter på nätet. Kanske är det så. En del tidningar har redan börjat (Aftonbladet, Dagens Nyheter), medan andra erbjuder e-prenumerationer som är gratis för papperstidningsprenumeranter (Corren, Göteborgs-Posten). Och en del liksom smyger in kostnader genom att mer och mer minska gratisåtkomsten (Svenska Dagbladet, Sydsvenskan).

En alltmer ovanlig syn – en papperstidning i kombination med Tofflan!

Generellt vet man att den digitala läsningen av nyheter ökar. Under storhelger, som påsken, läser vi förstås ännu mer nyheter på nätet, för då kommer ju många papperstidningar inte ut. Och då är det väl fiffigt att ta betalt för vissa artiklar! Dessutom minskar ju papperstidningsprenumeranterna och nånstans måste ju tidningar få intäkter.

Aftonbladet har länge haft PLUS-artiklar, alltså artiklar man har tagit betalt för. Jag är inte så nyfiken och jag tycker inte att Aftonbladet är så bra att jag vill betala för att läsa den. Men många betalar säkert gladeligen 29 pix i månaden som det kostar.

DN och Svenskan har lite olika sätt att ta betalt, men en digital prenumeration kostar 199 respektive 185 kronor i månaden. Den DN-läsare som är villig att betala 273 kronor får då även papperstidningen. För samma summa får man Svenskan i PDF, men det kostar 29 kronor extra att få ta del av allt SvD-material.

Ja, krångligt låter det och är det. För mig är det givet att det beror på att det inte finns några regler och bestämmelser. Fredrik Rogberg är analyschef på Tidningsutgivarna. Han menar att betalvägg verkar avskräckande för både läsare och tidningsföretag. Han säger bland annat i Dagens Nyheter på nätet, i en gratisartikel (!):

De flesta tidningar i landet avvaktar just nu med att ta betalt på nätet. Av de 160 tidningar som vi har i dag i Sverige finns det bara ett 60-tal som har hemsidor som är så stora att de drar in annonspengar i någon betydande omfattning. Det är bland dessa 60 som intresset finns att hitta lämpliga betalväggar.

Ute i världen går många tidningar ihop och säljer prenumerationspaket. Syftet med detta är ju att hitta läsare som vill läsa mer från många, inte bara från en enda tidning.

Jag funderar på att införa prenumerationsavgift på vissa av mina blogginlägg. Varför inte, liksom? Här lägger jag ut stora delar av mitt liv som slukas av kreti och pleti och en och annan vänligt sinnad själ. Tål att tänkas på!

Vad tycker du??? Betalar du för att läsa nyheter på nätet???

Livet är kort.

Read Full Post »

Att ge sig i kast med nånting man borde ha gjort för länge sen…

I vissa lägen är mitt efternamn som gjutet och gjort för mig. I andra lägen… eh… är det inte det. Sen i somras, tror jag, har jag haft en grej stående bakom ett skåp här hemma. Fästmön och hennes äldsta dotter var på antikrunda när det fortfarande var soligt och varmt. De införskaffade (jag betalade) nåt som stått på min inköpslista sen länge: ett äkta kast.

Att det är ett äkta kast är det ingen tvekan om. Det ÄR verkligen nött av TYPER. Och då talar jag inte om människosorter utan om typer som man tryckte med – på den tiden man satte text till tidningar och böcker för hand.

Kastsamhälle.

Nu har jag ett riktigt kastsamhälle på ena köksväggen. Sen tidigare hade jag ett stenkast, som består av enbart stenar och snäckor, samt ett lägre kast, som mest innehåller småfigurer från Kinder Egg. Och nej, jag har inte ätit alla Kinder Egg själv och nej, jag har inte lekt med småfigurerna. Stenarna har jag samlat själv och kommer från Metropolen Byhålan, Rhodos, Gotland och lite andra ställen.

Idag när jag gick med dammvippan flög det i mig att jag skulle få upp det äkta kastet. Eftersom hälen och även benet fortfarande gör ont av och till är det ganska plågsamt att klättra upp och ner på pallar. Det äkta kastet skulle nämligen monteras ganska högt, vilket tarvade detta trampande å en köksstege, modell mindre.

Kastet är betydligt tyngre än stenkastet med stenar och det lägre kastet, så för säkerhets skull hamrade jag i två betongkrokar. Nu får jag hoppas att det sitter där det ska och att det inte trillar ner på min vinsamling eller jättefikusen (ja, inte jag själv, dårå, utan en krukväxt).

Har telefonerat med min sister och sitter nu och har djävulusiskt ont i häl och ben (vaden). Tur att doktorn är generös med medikamenter. Precis när jag skrev

[…] djävulusiskt ont […] 

ringde telefonen igen. Denna gång var det Annas snälla mamma som ville prata idrott med mera. (Ja tänk, att hon ringer till mig för att snacka sport, det trodde du inte, va?!)

Förutom kastsamhället har jag fått lite annat nödvändigt gjort här hemma. Nu funderar jag på att micra mat, rester av kyckling och Baba Ganoush. Anna ska äta kalkon och potatisklyftor, det är inte så illa det heller. Framåt kvällen blir det en repris från igår, det vill säga ostochkexochvinfrån2008 samt Ahlgrens bilar, enligt beställning. Inget lockar på TV:n, men gissningsvis glor vi på Melodifestivalens första deltävling, trots allt. Nåt bloggande om skiten tävlingen blir det inte i år. Det går ju att smula med kex på nysugen matta, dricka vin och spilla ut hälften på duken och/eller läsa under tiden i stället.

Ett sånt här gick i soporna igår.

 

I kväll ska jag emellertid inte krossa nåt vinglas, vilket jag gjorde igår när jag skulle diska. Det var ett handmålat glas som jag tappade i diskhon (nej, jag var inte berusad, jag hade druckit knappt två glas). Eftersom konstnären var jag själv var det ju ingen större förlust.

Vad händer hemma hos dig???

Livet är kort.

Read Full Post »

No place like home

There really is no place like home! Jag njuter av varje sekund! Fästmöns snälla mamma kom och hämtade mig på sjukhuset. Hon bar min väska, hon stöttade mig och hon buffade på mig (nästan) uppför trapporna hemma. Allt gick bra – tills vi kom upp. Senila Damen *pekar med hela handen på mig själv* hittade inte sina nycklar. Vi letade i säkert fem minuter. Jag grinade nästan och trodde att jag hade glömt dem på sjukhuset. Närå, Senila Damen hade försökt vara smart och lagt dem i ena jackfickan. Så kan det gå!

Anna hade gjort så fint här, städat, plockat undan min tvätt, vattnat krukväxter – och försett mig med några nya. Två blåa hyacinter och en amaryllis till köksbordet. Och till vardagsrumsbordet – en äkta gröngöling!

Min julgran 2012! Jag fick en egen!

Min lille julgran har till och med en stjärna i toppen, en stjärna som Anna har gjort själv. Min lilla Christmas pudding!

En stjärna i granens topp.

Annas mamma hade med sig två nybakade kakor bröd och en saffransbulle. Den ena mackan tog jag till middag tillsammans med ett enormt glas mjölk. Det var ljuvligt gott!..

Smörgås och mjölk och en hög med tidningar att läsa.

Det hade kommit en och annan räkning och två julkort, båda från släkten i England, samt en massa tidningar. Jag har inte orkat läsa nåt annat än julkorten och räkningarna än. Naturligtvis har jag ringt mamma, igen. Och Anna!

Jag hittade en bekväm ställning i min underbara fåtölj, så jag har legat och tittat på TV. Dels lördagens avsnitt av Downton Abbey, dels filmen Odjuret som gick på SvT1 i kväll.

Nu ska jag borsta tänderna och sen försöka hitta en bekväm säng att sova i. I morgon kommer en fönsterman för att fixa min trasiga persienn – ja han ringde i eftermiddags. Och så kommer Anna för att ge mig en spruta nån gång innan hon börjar jobba klockan 16.

Jag är så tacksam för all hjälp jag har fått! Det går inte att uttrycka i nåt annat ord än

TACK!

Livet är kort. Nu sover vi en stund.

Read Full Post »

Källsortering – en källa till irritation eller samarbete..?

I eftermiddags har vi påbörjat ett litet projekt kring information om källsortering på jobbet. Källsortering är verkligen nåt som kan leda till irritation. Eller som på min arbetsplats, till samarbete. Så småningom, i alla fall…

Varken elektronisk post eller snigelpost utan kompost.

Privat har jag källsorterat i nästan tio år, tror jag. Jag tycker inte att det är särskilt svårt eller jobbigt, men jag blir förvånad när andra tycker det. Att sen irritera sig på sakfrågan, huruvida det lönar sig eller inte, eller gagnar miljön eller inte, är det ju egentligen ingen idé att ge sig in på. Min bostadsrättsförening bestämde för länge sen att vi ska källsortera. Styrelsens primära syfte var att få ner kostnaderna för sophanteringen. Jag är lite osäker på om det blev så, men jag känner mig i alla fall nöjd med att källsortera.

Hemma sorterar jag massor:

• plastförpackningar
• kompost
• metall
• pappersförpackningar
• tidningar
• färgat glas
• ofärgat glas
• batterier
• glödlampor och lysrör
• elektronikskrot
• brännbart
• grovsopor

På jobbet källsorterar vi inte lika mycket, men ändå

• tidningar
• papper
• kompost
• plastförpackningar
• pappersförpackningar
• brännbart

Det finns gott om plats för alla kärl eller hinkar eller vad vi nu har både hemma och på jobbet. Hemma har jag ett lock till komposthinken. Inte behöver jag gå till soprummet särskilt ofta heller, men när jag går blir det med flera påsar. På jobbet kommer det en snäll farbror och tömmer kärlen. Varken hemma eller på jobbet luktar det illa heller – om man inte har diskat ur vissa förpackningar dåligt. Så i soprummet kan det lukta rätt läbbigt.

Nej, för min del är det inget problem att källsortera. Jag är en sån som kan gå i taket som när det i morse låg ett bananskal i kärlet för plastförpackningar på jobbet. För det var väl ändå rätt klantigt ”sorterat”, eller hur? Men vi försöker samarbeta i stället för att irritera oss. Många kommer från länder där man inte alls källsorterar och då kan man ju inte bli arg om en sån person gör fel. Då får man samarbeta och informera i stället för att krevera.

Detta hör hemma i komposten och ingen annanstans!

Den information vi ska ta fram nu ska ge massor av exempel i bild. För en del saker – dock inte bananskal – kan vara svåra att avgöra var man ska slänga när man källsorterar. Det handlar om sånt som hushållspapper, diskborstar, tuggummi, för att nämna några saker.

Källsorterar du hemma hos dig och på jobbet? Vad tycker du om det???

Livet är kort.

Read Full Post »