När man drabbas av förkylning eller bråck nånstans i pipelinen ner till magen kan det vara bra att få lite perspektiv på det hela. Fästmön och jag bänkade oss för att se en helt seriös film idag, Fjärilen i glaskupan (2007).
En film som ger perspektiv.
I slutet av 1995 drabbades Jean-Dominique Bauby, redaktör för det franska modemagasinet ELLE, av en svår stroke. Efter en cirka tre veckor lång koma vaknar han upp – enbart för att inse att det enda han kan röra är ena ögat. När han lär sig kommunicera är nåt av det första han säger:
Jag vill dö.
Men han dör inte. Han skriver en bok, en självbiografi, Fjärilen i glaskupan, genom att blinka sig till rätt bokstav. Bokstäverna rabblades upp i en viss följd, med den vanligaste först. Men alla som har läst franska vet att franska ord innehåller en massa bokstäver som ofta inte hörs. Det måtte ha varit ett otroligt tidsödande jobb… Boken skrev han under två sommarmånader 1996. Boken kom ut den 6 mars 1997. Tio dagar senare avled Jean-Dominique Bauby i sviterna av en lunginflammation.
Fjärilen i glaskupan finns numera i pocket.
Det här är en både gripande och fascinerande film. Fascinerande därför att man faktiskt får veta hur en man upplever omvärlden efter att han har fått en svår stroke. Och gripande när samme man inte kan kommunicera eller röra sig. När han inser att han aldrig mer kan dra handen genom sina barns hår. När hans gamle pappa gråter i telefonluren…
Jag läste boken först, jag fick den för många år sen i julklapp av mamma och pappa. Men filmen såg jag inte förrän idag, inspelad på DVD-hårddisken nån gång från Sveriges Television.
Mina varmaste rekommendationer ger jag såväl bok som film. Och högsta betyg.
Gå till Toffelprofilen
Jag har inte sett filmen, men boken var verkligen bra! En bok man aldrig glömmer.
Filmen var också riktigt, riktigt bra!!