Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘stanna upp’

Ett inlägg om mål och att vara utvecklingsbar – och att inte vara det senare…


 

Kardemummablomma

Troll gillar att gömma sig i buskarna. Själv föredrar jag buskarna. Busken på bilden är min kardemummablomma på jobbet, köpt för ett presentkort från Elliot.

Tänk att jag inte kan sluta skriva här nån gång! Det ska jag, var så säker, men utrymmet är inte slut än. Och vad ska då vissa trollpackor göra som i dagsläget kommer på oönskade besök flera gånger om dan? Deras liv lär bli tomt. Mitt liv… går vidare, för jag är utvecklingsbar. Men än så länge fortsätter det som tidigare. Jag skriver och jag har i alla fall en trogen läsare som höjer min besöksstatistik (det gäller att tänka positivt).

Vid nyår avger många löften. Det gör inte jag. Jag sätter upp mål för det kommande året. Vilka mina mål är för 2016 vill jag inte gå in på alltför detaljerat här – se stycket ovan! Ett mål som är ganska oskyldigt att nämna i alla fall är att jag ska bredda min läsning och läsa fler böcker som inte är deckare. Förra året försökte jag införa

varannan icke-deckare

men det sket sig ganska snart – jag köpte ju nästan bara deckare. I år ska jag skärpa mig. En god början är två av julklappsböckerna. Vännen Inger skickade mig Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin och vännen Jerry gav mig Eva Wiklunds Hon som ser. Vidare hittade jag en intressant lista hos Johanna. En del av böckerna som hon klassade som de bästa romanerna hon läste förra året har jag läst, men jag hittade ett och annat intressant tips också. (Jag måste erkänna att jag glodde en hel del på hennes lista över de bästa deckarna hon läste förra året också… Till min förvåning hittade jag ett par för mig okända författare där.)

Julklappsböcker

Den sista från höger och den tredje bakåt räknat från höger blir bra starter på mitt mål att bredda min läsning. Tack, givare!


Under ett par veckors tid
har jag varit ganska sänkt, trots att jag inte haft nåt galet att peka på i tillvaron. Men idag på förmiddagen kom jag på orsakerna. Det är tyvärr

minnen

som jag inte kan radera. Däremot bleknar de för varje år och jag känner mig stärkt av att jag hanterade smärtan så bra som jag har gjort och att jag kan få ro i att veta vad det handlar om. Därför blir ett annat av mina mål för det nya året att stanna upp, tänka och lyssna bättre på mig själv. Det är först när jag liksom har klarat av mig själv som jag kan vara av värde för andra.

Promenadväg

Ibland måste jag stanna upp, tänka och lyssna bättre på mig själv.


När jag scrollar upp och läser
vad jag har skrivit ser jag en del kloka och sansade ord. Annars började den här 2016 års första dag i raseri (ja, jag bultade i elementet och skrek ”IDIOTER” till sist. Det hjälpte dock inte, jag fick bara ont i handen och blev hes.). För en kan verkligen undra vad jag har för grannar som sätter igång att spika klockan 9.40 en nyårsdag. Det spikades av och till i tio minuter. Jag har svårt att tänka mig att detta var nåt akut och inte kunde väntas med ett par timmar. Puckon! (Nu tycks de i stället ägna sig åt att möblera om, tvätta och gräla. Att en ska behöva höra allt…)

Nu är jag rejält kaffesugen och ska veckla ut mina onda ben ur sängen och ta mig ut i köket. Det blir åter en lugn – och pratsam… – dag med mamma i NewVillage. Men vad händer hos DIG??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar så blir jag glad!

Syltburk

Kanske fastnar mina fingrar i en syltburk ute i köket???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett snurrigt inlägg.


 

Jordglob

Jorden snurrar.

Det är bevisat att jorden snurrar. Men ibland snurrar tillvaron lite för mycket rent lokalt. Jag är trött. Jag är trött och yrslig som fan. Gårdagens stress satte sig på min sömn. Av och till har jag slumrat och vaknat med kramp i ben eller fötter under natten. Och magont. Huvudet var tungt i morse och huvudvärken satt som ett band runt skallen. Jo, även om jag inte har jobbat mer än tre månader den här gången säger min kropp att jag skulle behöva lite ledigt. Det var en pressande tid pre-jobbet också. Vidare har det tagit energi att komma in i jobbet och så är det fullt ös om dagarna med massor att göra. Det gillar jag. Fast… när det snart har gått en vecka och jag inte har hunnit skriva rent några korta anteckningar än… Då inser jag att jag behöver stanna upp. Så jag tar en del av min lunch idag och skriver det här inlägget. NK* är på lunchdejt på stan och jag hade svårt att fokusera på mitt lunchsällskap – Colin Forbes och hans England i dödlig fara.

Jobblunch med bok

Idag var det jag och boken i lunchrummet.


En tänker att det ska bli lite softare
att jobba kring storhelger, men för min del har det blivit mer stressigt. Det handlar om att jag vill få saker ur händerna och färdiga. Igår påbörjade jag en resa till Falun. Den var ganska omfattande, men jag lyckades bli klar med text- och språkgranskningen före lunch så den är mejlad till författaren. På tur står nu ett policydokument, som jag också började titta på igår. Det var aningen mer omfattande det också än jag trodde. Det behöver emellertid inte vara granskat och kommenterat av mig förrän till mitten av januari. Och jag ska väl ha nåt att göra alla mellandagar eftersom jag jobbar då. Det verkar som om det mest är NK och jag som jobbar då. Idag har vi sett ett fåtal kollegor, däribland chefen. De tycks jobba halv dag idag. Det kan inte vi göra, för då får vi bara halv lön för den dagen.

I kväll när jag kommer hem ska jag försöka att inte vara så stressad utan tagga ner. OK, jag behöver börja med att gå ut med sopor, köra igång en maskin tvätt och ge mamma mat. Därefter ska jag sätta granen på fot, slåss med den trassliga julgransbelysningen och klä själva gröngölingen. Detta vet jag av erfarenhet slutar med att jag måste dammsuga. Och så ska det läggas på nån ren julduk på köksbordet, tas fram rena handdukar och… jaa, jag måste nog vattna mina krukväxter också. Men sen… Sen ska jag ta in ett par mörka julöl och snapsen till i morgon och så ska jag sätta mig i bästefåtöljen och ta en julknäcke med en fet skiva griljerad kalkon på. Då är det snart jul…

Himmel 23 dec 2015

Sen…

 

*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om jobb och myter.


 

As o Us 100lista

Här är Fästmöns och min påbörjade 100-lista. Den har egentligen inget alls med inläggets lista att göra, även om arbete är grunden till mycket i tillvaron…

Jag får då och då ett väldigt bra nyhetsbrev i min inbox – det från Proffice. Just detta nyhetsbrev tycker jag är lysande, för det tar upp saker kring jobbsökeri som jag är intresserad av. Allt i nyhetsbrevet är inte relevant och intressant för mig förstås, men jag hittar alltid en godbit. Häromdan såg jag en spännande artikel om jobbmyter som en inte ska gå på. Den läste jag med intresse! Här kommer några reflektioner.

Att det finns en del myter om arbetslivet vet vi som har jobbat ett tag. Forbes, en amerikansk tidskrift som är känd för sina listor över miljardärer och företag, har också tagit fram en lista över myter kring arbetslivet. Det handlar om sex myter som forskning har motbevisat.

  1. Åtta timmars arbetsdag leder till högre produktivitet
    Nja, det är faktiskt så att kortare arbetsdagar gör anställda mer produktiva. Det finns undersökningar som visar att de som tar 17 minuters paus för varje 52 minuter de arbetar får mest gjort under en arbetsdag. Går jag till mig själv och det jag gör idag kan jag tycka att 17 minuters rast per 52 arbetade minuter låter lite mycket. MEN… det jag gör kräver ofta koncentration och efter ett tag blir jag trött och tappar koncentrationen och gör fel. Då brukar jag faktiskt ta en mikropaus och gå och hämta vatten, gå och kasta vatteneller bara springa runt i nån korridor ett par minuter. Det funkar!
  2. Pengar är bästa motivationen
    Nej, forskningen är entydig: högre lön gör dig inte lyckligare. Jag är nöjd bara jag får arbeta och får en lön jag kan leva på. Det är inte nåt mål för mig att vara högavlönad igen, för jag vet att jag kan klara mig på en tredjedel av vad jag har i lön idag – även om det var tufft. För mig är intressanta arbetsuppgifter och snälla kollegor viktigare. Och en lyhörd chef!
  3. Kasta dig in i nya uppdrag och ge allt från start för att lyckas
    Det här är ganska vanligt. Och ja. När en kommer till en ny arbetsplats vill en ju visa att en kan, att en är kompetent. Men det är inte fel att stanna upp, reflektera och fråga… Lite ödmjukhet, alltså.
  4. Högpresterare blir bra ledare
    Jorå, visst är det skillnad på chefer och ledare – alla är inte både och. En chef som inte kan konsten att motivera sina medarbetare lär få ta emot uppsägningar. Här håller jag helt med!
  5. Distansarbete ger sämre engagemang
    Många företag tror att anställda producerar mindre på distans, men forskning motbevisar detta. Dessutom visar forskningen att de anställda blir mer engagerade. Jag tycker att distansarbete är OK när en har hög arbetsbelastning eller behöver sitta mycket koncentrerat med nåt. Men jag vet också många som sätter i system att distansarbeta fredagar och måndagar… Ibland måste en vara på jobba även dessa dar…
  6. Gör vad du älskar så behöver du aldrig jobba mer
    Forskning visar att det inte blir nån skillnad i vad du presterar vare sig du älskar vad du gör eller tvärtom. Däremot sägs den som tänker osjälviskt – vad kan jag göra för att andra människor ska uppskatta det? – göra skillnad.

Här kan du läsa hela listan hos Forbes. Och sen får du gärna skriva om dina tankar kring detta i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

I kväll var det säsongsavslutning för När livet vänder. Jag kan bara hoppas att duktiga Anja Kontor får fortsätta och att hon får göra många nya program. Den här sortens program behövs nämligen. Lugna program där samtalet och en människa är viktigast. En stunds stillhet som får oss att stanna upp i bruset och lyssna. Kvällens program handlade om Fredrik som blev överkörd av en lastbil.

När livet vänder Fredrik

Fredrik blev överkörd av en lastbil och fick amputera sitt vänsterben. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Ungefär  2 500 personer 
i Sverige amputeras varje år. Benamputationer är vanligast. En amputation är naturligtvis en stor förändring. Många amputerade blir deprimerade. Men i det här programmet berättar Fredrik inte bara om sin sorg utan också om sin revansch.

För snart två år sen cyklade Fredrik hem från simträningen. Cirka en kilometer hemifrån blev han påkörd och han fick mycket svåra skador. Fredrik minns inget av olyckan. Han vaknade upp sex dar senare. Då hade han drömt att han sett en ängel. Sen fick han se in i sin mans ögon igen. Det var väldigt mycket som var trasigt i Fredriks kropp, men han kände ändå en sorts eufori – han hade ju överlevt.

Den första tiden var vännerna och familjen Fredriks trygghet. Men så kommer ju vardagen. Fredrik hatade kryckorna, han ville leva som tidigare. När det var som mörkast kunde han ligga i sängen och bara önska att allt var som förut – en känsla i alla fall jag känner igen.

Med protesen började en ny resa för Fredrik, men hans bild av sitt utseende är… trasig. När han berättar om den lilla flickan som skrek otröstbar i omklädningsrummet vid åsynen av Fredriks skada är det svårt att inte känna en del av den sorg Fredrik måste känna.

När han simmar känner han sig lycklig. Och han tänker också att hans vänsterben räddade hans liv. Fredriks avslutande ord är ord vi alla behöver reflektera över då och då:

Livet är otroligt skört, det är en gåva. Vi alla vet det, men det är otroligt lätt att glömma bort.

Tack Fredrik och tack Anja Kontor för en stark säsongsavslutning av När livet vänder. Jag längtar redan efter nästa säsong!


Missade du programmet med Fredrik? Se det här på SvT Play!


Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

När livet vänder: Marta

När livet vänder: Lennart

När livet vänder: Annelie

När livet vänder: Ann-Sofie

När livet vänder: Marcus

När livet vänder: Lotta


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)


Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program!
 

Sista stycket.  Här fortsätter texten. Sista meningen.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Lennart och tidningstext om hans styckmördade son

Lennarts son blev styckmördad. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Onsdag klockan 20 betyder När livet vänder för min del. Det programmet har blivit otroligt viktigt för mig, liksom Antikrundan, men på ett väldigt annorlunda sätt. Anja Kontor gör TV-program som får mig att stanna upp och reflektera. Som får mig att se att även de som har gått igenom nåt obegripligt hemskt kan vända sina liv i stället för att avsluta dem. Kvällens livsberättelse handlar om Lennart och Agneta vars son styckmördades. Det är så… svårt att ta in för mig som tittare. Hur svårt var det då för föräldrarna..?

Vi säger ofta att det är extra ledsamt när barn dör före sina föräldrar. Det är inte det naturliga. Det naturliga är att åldern tar ut sin rätt. För andra gången i mitt liv har jag nu fått ta del av en historia om barn som dör före sina föräldrar som är snäppet värre än de andra: den när barnen blir mördade. Och inte bara mördade, barnen blir styckade, vilket i mina ögon är ett ännu större brott mot livet. Hur klarar man som förälder att gå vidare, att få livet att vända?

Flera gånger under den halvtimme programmet varar får jag svårt att andas. Men sorgen är inte min, den är Lennarts. Pappan till Marcus. Marcus, sonen, som inte kom hem efter jobbet en dag i slutet av december 2002. När han så småningom hittas strax före nyår är det först hans huvud som återfinns, fastfruset vid kanten till Nissan. Sen hittas Marcus kropp bit för bit och pusslas ihop.

Pappa Lennart kämpar med gråten när han berättar om händelserna. Han säger att han först hade sån dödslängtan eftersom han ju så gärna ville träffa Marcus igen. Och han hörde inte fåglar på ett år.

Vid bisättningen hade man fått ihop en hel kropp. Familjen hade fått rådet att se Marcus, att ta ett sista farväl.

Jag var med när båda mina söner kom till livet. Nu var jag med vid avskedet.  Födelsen och livet, förgängligheten och döden.

Så småningom kom luckor när Lennart inte tänkte på det som hade hänt. Men så blev han sjuk. Åter kom tankarna på döden, för han hade ju en son i himlen och en på jorden. Det var efter operationen som livet vände för Lennart. Han säger i slutet av programmet:

Idag finns framtiden. Jag ska ta hand om min familj på jorden först. Men jag är fortfarande och alltid Marcus pappa.

Jag trodde inte det var möjligt att tänka framåt när man är med om nåt sånt här. Marcus pappa bevisar motsatsen. Jag hoppas vännen som berättade för mig en gång om sitt barn, som hittades under liknande omständigheter som Marcus, också kan se framåt. H*n kunde inte ta samma farväl som Marcus föräldrar, det fanns bara en axel med en tatuering kvar. Livet är inte rättvist. Dessutom är det kort, kortare för somliga.


Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

När livet vänder: Marta


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)


Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program!
 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om spådamer och hopp. Bland annat.


 

Kristall nära

Kristallklart?

Jag vet inte hur det är med dig, men nånstans inuti finns det hos mig en tro på en annan värld. Eller det övernaturliga, som vissa skulle säga. Periodvis tycks det vara lite inne med synska personer och medier. En och annan TV-kanal sänder vissa kvällar nästan enbart såna program. Sånt sitter inte jag klistrad framför, jag har min egen tro. Jag har för övrigt en egen spådam i min bekantskapskrets. Och dessutom har jag lite egna gåvor.

Min personliga spådam, om jag nu får kalla henne det (hon vet själv vem hon är), gjorde en liten light-version av en spådom vid ett tillfälle när jag befann mig efter en kris fast på väg tillbaka. Och oavsett om det hon spådde var – eller blev! – sant eller inte, fick jag ändå ett visst… hopp av det hela och en tro på framtiden som jag inte hade haft på ett tag.

En av de egna gåvor jag har är att jag hittar försvunna saker. Det lustiga var att jag lyckades hitta en sak som hade försvunnit för min personliga spådam! Jag talade om exakt var saken fanns, i vilket rum i hemmet, i vilket skåp, på vilken hylla den låg. Så oss emellan kan man tala om tjänster och gentjänster – vi tog naturligtvis aldrig betalt för att vi hjälpte varandra. För övrigt tycker min personliga spådam att jag ska erbjuda mina tjänster att hitta saker professionellt och ta betalt för detta. Tyvärr tror jag inte att jag är tillräckligt bra, jag brukar hitta en grej i halvåret, ungefär.

Idag behöver man inte gå till nån spådam för att bli spådd. Du kan spå dig via nätet per telefon, dygnet runt, dessutom. Och få hjälp att hitta borttappade prylar, tyda drömmar och till och med få djurtolk. Fast då kostar det pengar, förstås. Ungefär en tjuga per minut.

Just nu skulle jag själv behöva lite vägledning vad gäller en kommande övning. Men om jag stannar upp och öppnar alla mina sinnen för intryck kommer ingenting till mig, tyvärr. För så är det med mig – jag kan aldrig hjälpa mig själv på ett sånt här sätt. Och det är nog rätt klokt, så att jag läser på ordentligt i stället inför övningen ifråga… Så kanske jag kristallklart hittar rätt pryl här i livet…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett flaggande inlägg.


 

Regnbågsflagga på en balkong på Söder

Regnbågsflagga på Söder, fotad under paraden i somras.

Den 19 oktober skriver vi idag. Det är en märklig dag, en fin dag – i alla fall i mina ögon. Först och främst är det idag exakt 35 år sen såna som jag slutade vara sjuka. Alltså, sjukdomsstämpeln på homosexualitet togs bort. Det var många som kämpade före 1979 för denna ändring. En av de politiker och läkare som kraftfullt drev frågan var Barbro Westerholm, idag 81 år och still going strong. Om världen var full av Barbroar Westerholmare skulle den helt klart se annorlunda ut. Jag har mycket att tacka henne för, för sen sjukdomsstämpeln togs bort kunde HBTQ-aktivisterna driva frågor om våra rättigheter på ett tuffare sätt. Denna kamp la grunden till många av de lagar som finns idag. Vi har kommit väldigt långt nu, i alla fall i mitt land, Sverige. Men det finns fortfarande mycket att göra. Därför bör kampen inte stanna av. Fast kanske att vi nån gång bör stanna upp och skänka en tacksamhetens tanke till Barbro och de andra tidiga kämparna! Vi får aldrig glömma bort vad de har gjort. Det är också ett av flera skäl till att jag tycker att det är så viktigt att försöka gå i paraden under Pride-veckan varje sommar. Då ska du veta att jag OCKSÅ gick i demonstrationstågen under Frigörelseveckan i Stockholm, demonstrationståg som på sätt och vis var föregångare till dagens parad.

Pappa

Pappa som jag minns honom. (Foto: Henrik Gedda)

Den 19 oktober var även den dagen min pappa föddes i Helsingfors. Pappas födelsedag. Idag skulle han ha varit en gammal man, han skulle ha fyllt 87. Det är konstigt att tänka, för även om han visserligen var äldre när han gick bort, är han på sätt och vis den evige buspappan. Pappan, som tog genvägar när vi var ute på stärkande promenader. Pappan, som gick i vinterstövlar på sommaren för att det var så bekvämt för fötterna att bara stickas ner i. Jag saknar pappa mycket fortfarande, trots att åren har gått. Samtidigt är jag glad att han slapp vara med om det jag fick uppleva två och ett halvt år efter hans död. Förnedringen, skammen och oron. Ändå tror jag att han nånstans vet och betraktar och håller sin starka pappahand över mig.

Det borde flaggas idag, den 19 oktober.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »