Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘möta’

Ett rätt typiskt inlägg om jobb, böcker och vänner.


 

Adventsljusstake

Staken är redan på plats på mitt nya kontor. Det är det enda som finns där, förutom möblerna.

En och en halv vecka har jag varit på mitt nya jobb. Det vore synd att säga att jag har jobbat, det vill säga utfört arbetsuppgifter, varje dag, men nu börjar jag komma igång. Efter gårdagens stabsmöte kände jag att jag hade chefernas uppbackning att jag är på rätt spår i tillvaron. Efter att ha ägnat ett par dar åt att läsa igenom och klottra på befintlig kommunikationsplan och -policy skred jag till verket: jag började skriva den nya. I morse vaknade jag och hade en sån briljant idé till inledningstexten. Sen när jag kom till jobbet tyckte jag inte att den var så lysande längre – eller också mindes jag inte mina nyvakna tankar direkt. Hur som helst började ajg skriva, men först hjälpte jag C att tömma hennes gamla kontor, det som ska bli mitt. Och det är nog husets vackraste rum, det där kontoret på hörnet på första våningen. Nu är det tömt på allt utom en adventsljusstake och de möbler jag ska ha. Jag jagade lokalvårdarna utan framgång idag, men sen… Sen ska jag flytta in och göra det till Mitt Kontor!

Det finns andra fördelar med mitt nya lokus också. Ganska nära finns ett litet pentry med vattenkokare och kylskåp. Vägg i vägg finns… helpdesk?!? Eller är det… en toa..? Nåja, en tyst zon är det väl ändå..? Kommunikation är svårt!..

WC och Tyst zon Helpdesk

Tyst zon och helpdesk på toa, eller vad menas?

 

Solen genom trädkrona

Det var lite sol idag.

Under dagens lunch hade jag fullt göra med att vara aktiv på sociala medier och läsa, så jag tog ingen bild på den goda vegetariska rätten med grönsaker, ris och halloumi. Du får helt enkelt föreställa dig hur färggrann och smaskig den var. Jag började läsa Emelie Schepps tvåa igår, för jag vann ju hennes nyutkomna trea på Instagram och den vill jag skriva lite mer om här än bara en vanlig bok. Men då måste ju böckerna läsas i ordning. Alltså försökte jag läsa i värsta matsalsoväsendet. Det var lite svårt att koncentrera sig, inte bara för oväsendet, utan också för att mina tre grannar vid bordet bredvid satt och snackade skit hela lunchrasten om en fjärde, naturligtvis frånvarande, person. Tröttsamt! En kan undra om inte vuxna människor borde ha lite mer mogna lunchsamtal…

Jag fångade i vart fall solen på bild bakom en trädkrona på vägen tillbaka till jobbet. Sen satt jag och skrev och skrev och skrev tills det var dags för eftermiddagskaffe och jag skulle ut och möta vännen H i rondellen. Vi kunde sitta utomhus och fika och prata och äntligen blev det tillfälle att överlämna den fjärde och sista skyddsängeln jag fick från vännen Sister of Pain. Nu har jag gett fyra kvinnor, som jag vet har det kämpigt på ett eller annat sätt, var sin ängel. Och faktum är att änglarna tycks göra… underverk… Jag själv fick min ängel till jul. Den är starkt misstänkt för att ha fixat mitt nya jobb. Jag som slutade tro på mirakler för tre år sen…

Fyra änglar i min hand

Den fjärde och sista skyddsängeln, vars pärla går lite åt grönt, fick nytt hem hos vännen H idag.


Liksom igår kom slutet på arbetsdan plötsligt. 
Jag åkte nya vägen hem efter att ha kontrollerat att bilkön inte var onormalt lång. I morse åkte jag förresten genom stan. Snabbaste och kortaste vägen, men hur miljövänligt är det för stadsluften?! Hemma i postboxen i New Village låg ett brunt paket igen, denna gång med minst lika spännande innehåll som sist: en nyutkommen bok. Idag kom Martin Falkmans Tunneln i slutet på ljuset. Den ligger nu trea att läsas, det vill säga efter de två Emelie Scheppböckerna.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Dags att publicera det här inlägget, 
ta en dusch, äta macka och förbereda och tidsinställa ett inlägg för morgondagen. Då ska jag nämligen på avdelningskonferens på eftermiddagen med avslutande buffé om aftonen. Vidare med till krogen följer jag emellertid inte. Tofflan är kvällstrött och det lär bli senare än vanligt i morgon ändå.


Ha en skön onsdagskväll!

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

En halvtimme varje onsdag är understundom tämligen helig för mig. Det är den stunden mellan klockan 20 och 20.30 som SvT2 sänder När livet vänder. Du vet, där Anja Kontor talar med människor vars liv har varit nere på något slags botten och vänt. Det är verkligen fantastiska livsöden och otroligt starka människor som sitter där rakt upp och ner i rutan och berättar för Anja, lyssnerskan – och oss tittare – om det svåraste svåra.

Anja Kontor skärmdump från Svts webb

Anja Kontor möter människor för vilka livet har vänt. Men efter kvällens möte blir det bara ett avsnitt till – den här säsongen. Självklart hoppas vi på en fortsättning! (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Emma Jangestig

Emmas två små barn mördades, själv överlevde hon.

Kvällens program var kanske det jag var mest spänd inför. Emma Jangestigs två små barn mördades och hon själv höll på att stryka med. Det började med att det knackade eller ringde på ytterdörren. Emma minns inte, men hon gick och öppnade i tron att det sambon. Utanför stod en kvinna med en hammare i handen. Tio dar senare vaknade Emma ur sin koma och fick höra att barnen var döda. För mig är det ofattbart att Emma inte bara kunde överleva sorgen och smärtan, utan även gå vidare. Hur klarar en ung mamma av att vakna varje morgon och veta att hennes små barn är borta?

Emmas tårar tog tid på sig att komma. Hon spydde i stället. Hon kunde naturligtvis inte ta in att barnen var borta. Och sorgen kom långt senare, när livet hade börjat om, på sätt och vis. Vilken trygghet då att ha mammas, pappas och sambons oreserverade kärlek att omge sig med!

Mina tårar kom innan hälften av programmet hade visats. Men jag kände samtidigt en förtröstan i att döden inte alltid är ett farväl, ett utslocknande. Det blev så tydligt när Emma berättade om sina drömmar om Max och Saga. Max och Saga, Emmas två små barn som delade kista. Det här var helt klart säsongens starkaste program.

 

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 20 maj 2016).

Här kan du läsa vad jag skrev om boken Varför gråter inte Emma?

 

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

När livet vänder: Niklas

När livet vänder: Paulina

När livet vänder: Admir

När livet vänder: Daniel


Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett soligt inlägg.


 

Fågelbo i ett träd

Här bor inte mina talgoxar.

April visade sig från sin soligaste sida igår. Jag brukar inte lockas så mycket av solen och föredrar regn, men igår blev även jag förförd av den första aprilsolen. Hela eftermiddagen var jag ute. Även om jag mest blir lite skär i ansiktet och inte gyllenbrun är jag i vart fall inte lika blekglåmig som igår morse. Det vita med de bruna ringarna runt ögonen har ersatts av en betydligt friskare färg. Det är nästan så jag funderar på att göra iordning på ballen*. Invänta talgoxarna, som har sitt bo på ett visst ställe där, ett ställe till vilket de återkommer varje år för att få ungar. Andra fåglar föredrar att släpa pinnar till toppen av ett träd. Mina talgoxar har ett mycket finare krypin och inte så högt upp.

Mitt på dan mötte jag en före detta kollega vid bussen. Hon var modig och skuttade självmant in i Clark Kent** som vi tog till Gamla Uppsala. Jag är nämligen fortfarande lite klen efter mag(gall?)anfallet och orkade inte gå. Vi parkerade hitom järnvägsbommarna och strosade sen en bit på den soliga sidan av högarna (den andra brukar vara väldigt lerig länge). En ledig bänk hittade vi och den ockuperade vi i nästan två timmar. Det var underbart härligt att kunna sitta ute så länge och varken frysa eller svettas, bara njuta.

H i Gamla Uppsala

En underbar dag i den allra första aprilsolen. Här står H framför Kungshögarna.

 

Mjukglass i strut

Säsongens första glass intogs inomhus efter ett par timmars utevistelse.

Ljus och luft i all ära, men det var också gott att få både prata med och lyssna på en annan människa. Jag saknar mina arbetskamrater så innerligt mycket. Och självklart saknar jag att inte ha nån att prata med då och då på vardagarna. Nu har jag ju inte mått så bra den senaste veckan, så det har gått an. Än klättrar jag inte på väggarna, men… Mitt främsta mål är självklart att komma ut i arbete så snart som möjligt. Jag behöver en försörjning och jag behöver ett sammanhang med sociala kontakter.

En del arbetskamrater saknar jag mer än andra. H, som jag träffade igår, tillhör kategorin Bland De Mest Saknade. Men efter gårdagens eftermiddag kände jag att ja, jag har förlorat många fina arbetskamrater, men jag har också vunnit flera nya vänner. Och till dem räknar jag numera H.

Eftermiddagen i Gamlis avslutades på Odinsborg där somliga (= H) ägnade mycken tid åt att frigöra räkmackan från majonnäs, medan andra (= jag) glufsade i sig säsongens första glass. Svalkande och god var mjukglassen efter ett par timmars utevistelse.


*ballen = balkongen

**Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tränande inlägg.


 

Den här helgen ägnar jag mig åt socialträning. Ja, det här med att umgås med människor – och djur – och att vistas utanför hemmet. Det känns som om jag är nyvaken, uppväckt ur nån sorts märklig dvala. Och jag är så trött, så trött. Hur ska det bli när jag träffar människor hela dagarna? Faktum är att jag känner spänd förväntan. I grund och botten gillar jag att träffa nya människor. Det är när jag känner mig som en loser jag inte gillar att möta andra. Eller som en fiskpinne bland Vätternrödingar. För tillfället känner jag mig… som en winner, en röding.

En fiskpinne

Den här fiskpinnen känner sig lite som en Vätternröding just nu.

 

Räkor

Räkfrossa!

Igår eftermiddag for jag alltså ut till Himlen där min helg inleddes med lördagsfika på Fästmöns balle* tillsammans med lägenhetsinnehavaren och barnafadern. Tänk att det var så soligt och fint att vi kunde sitta där en stund. Så blev det förstås lite kattgos, men sen bar det av ut i verkligheten på promenad. Jag överlevde.

På kvällen hade vi räkfrossa, men konstigt nog orkade vi inte äta upp ett helt kilo. Mamma Katt fick de sista räkorna. Inte heller hon åt upp dem. Kanske är det en katta som inte gillar räkor så mycket… Lite TV blev det innan vi stöp i säng. Trött, trött, trött hela tiden, som sagt.

Idag är det finväder igen. Anna tar en nypa luft på ballen medan jag kollar mejl, skriver det här och datoriserar lite diverse. Jag inser att jag till min att-göra-lista behöver lägga

  • rensa mobilen så att jag kan uppdatera till iOS9
  • uppdatera systemet på datorn till Windows 10.

Men det gör vi… sen… Idag ska jag fortsätta min socialträning och vi ska ut och promenera. En vet aldrig vem en kan möta på vägen. Och att få lite sol på sin bleka nos är aldrig fel.

Ha en skön söndag! Här är några nya kattbilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.


*balle = balkong

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan, trots att det bara är torsdag och fint väder, gör en smärre veckosummering samt i alla fall aviserar allt hon har TÄNKT att göra idag.


 

Träd mot blå himmel

Soliga dagar…

Vilken vecka det har varit hittills! Toppar och dalar så det förslår. Jag tänkte nästan göra en hiss- och disslista igen som förr i tiden på torsdagarna, men jag vet ju själv vad jag tycker har varit bra och vad som har varit mindre bra. Fast det går inte att låta bli att ändå länka till det mindre bra, det lite bra och det mest braiga. Samtidigt, veckan är inte slut än och det är inte utan att jag undrar vad som ska hända härnäst och i vilken kategori detta hamnar i…

Våren är, som bekant, en tid av både sol och regn. Vi har kanske hittills haft mest av det senare. Jag undrar om vännen, som i veckan kom hem från semester på sydligare breddgrader, fryser och är på väg att bli förkyld än.

Molnig kvällshimmel i maj

...och mulna dagar…

För egen del reser jag ingenstans, jag är ju livegen. Men igår ändrade vi alla fall planerna för kvällen och det slutade med att Fästmön följde med mig hem i alla fall, trots att hon skulle ha gästspelat som den mamma hon är ett dygn. Vi var ganska trötta båda två, men roades i alla fall av lite TV – först brittiska Inred med loppis på SvT 1, därefter danska Antikduellen på SvT 2 och slutligen CSI Miami på FOX. Mest impad var jag nog av de brittiska inredarna som verkligen trollade med värsta skräpet, ärligt talat, och fick till det så bra!

Dagen igår började soligt och slutade med mörka moln och minst sagt mulet. Idag är det jättesoligt och jättevarmt. Jag hör genom mina öppna fönster hur Micke Vaktis klippper gräset. Han hann väl inte klart igår eftersom han var hos mig och spolade rör. Men bra blev de, mina rör, till och med handfatet i badrummet tömmer ut vattnet som det ska nu. Så idag kommer jag inte undan: jag ska både tvätta och städa och som pricken över i:et också bädda rent. Dessutom behöver jag gå ut med sopor och tanka bilen och… Meh, varför sitter jag här och skriver i stället för att sätta fart? Ja, jag ska, jag ska bara slänga ett öga på media på webben och gratulera en vän på födelsedagen. SEN…

Vad har DU för dig idag??? Kollar du upp dina grannar (jag mötte ett riktigt surkart i morse), städar du eller gör du nåt roligt ute i solen??? Skriv gärna några rader och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lite filosoferande inlägg. Och ganska litterärt.


 

Rödrutig dörr med hänglås på gult hus

I natt låser jag ytterdörren!!! Dörren på bilden är dock inte min. 

Nog kan jag tycka att det är bra att hålla alla dörrar öppna i vissa sammanhang – en del sammanhang bättre än andra. Men att sova en hel natt med öppen ytterdörr, det är inte OK, det är slarvigt och ren och skär glömska. Jag var ute i mitt lägenhetsförråd igår kväll och letade efter lite teknikprylar. Förrådet låste jag sen så fint, men inte ytterdörren. Tack och lov ligger både plånbok och bilnycklar kvar på sina ställen. Inte i hallen, förstås, även om en presumtiv nattlig besökare säkerligen hade hittat dem. Det känns gott att veta att ingen sån kom till mitt sovrum. Jag är för ful för att antastas. I natt ska jag se till att ytterdörren är ordentligt låst, för då har jag ju FEM på besök i gästrummet – vilket är närmare till ytterdörren än mitt sovrum. Och inte vill jag att FEM ska bli antastad! Det har vi inte tid med, denna kommande helg vars program* börjar bli späckat…

Sol grå himmel del av tak

Så här såg det ut när jag kom hem från gårdagens shoppingtur på Tokerian

När man ska besöka en vän norrut, såsom FEM ska göra, är det svårt att packa rätt kläder. Väderleken här har verkligen betoningen på sista delen i ordet – leken. Gårdagen omfattade alla sorters väder och årstider. Sol och regn varvades och det gillar jag. Men det är svårt det där med kläder. Och man vill inte precis bli överraskad av ett skyfall när man stiger utanför porten…

Helgens program, ja… Gissningsvis anländer FEM nån gång idag på eftermiddagen. Hon har avslöjat att hon ska medföra en påse ost. Jag möter upp på vanligt ställe. Innan kvällen är slut ska vi ha fikat och ätit MASSOR av Ballerinakex, kollat in inställningarna på skrivbordsstolen jag fick av A och J, besökt Återbruket, köpt mat på ChopChop. Bland annat. Jag gissar att vi lär babbla en hel del också. Läsa brukar vi göra när vi ses, men nu har det hänt så mycket sen sist att böckerna får vänta en stund.

Mina bokhyllor

Iiiiiiiiiiiiiii! Oreda bland böckerna!

I morgon väntar en lååång loppisrunda. FEM har avslöjat att hon ska ta STORA bilen med sig. Så vem vet, jag kanske passar på att mer aktivt titta efter en eller ett par bokhyllor – jag fick ju en födelsedagspeng av mamma. För läget bland mina litterära verk börjar bli smått akut – se själv… Det råder totalt kaos och fullständig oreda i mitt en gång så välorganiserade bibliotek där böcker stod i landsordning och bokstavsordning, inte nån jävla färgordning (trams, tycker jag!).

Nu tänker du säkert som jag att nog går det att klämma in ytterligare en och annan bok. Men betänk då att böckerna som ligger i mina att läsa-högar inte är få och också ska få plats… Och ett paket från Bokus med Tomte-Åsas julklappsböcker är även på ingång…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Jaa du FEM… 
Om du tror att du ska få ta det lugnt här… På söndag ska vi ju också till ett ställe med nya och oanvända prylar för att införskaffa nån liten uppmuntrande sak till en person som har gjort sig förtjänt av det. Själv ska jag inte alls shoppa så mycket i helgen – mer än möjligen nån bokhylla eller nån enstaka bok på som finns uppsatt på min inköpslista på second hand. I övrigt råder köpstopp. Men igår var jag tvungen att inhandla förbrukningsmaterial för mitt administrativa arbete – och som bonus för det skulle jag få en liten present! DET var inte dåligt, inkClub!

Jag får alltså besök i helgen och jag tänker dessutom tvinga min gäst att gästblogga här! Men vad har DU för dig??? Skriv gärna några rader i en kommentar så blir jag glad!!!


*program = min pappas mostrar gjorde alltid späckade PROGRAM när man besökte dem i Helsingfors. Och de förväntade sig lika späckade program när de besökte oss. En gång, efter en riktig partynatt, hittade jag dem sittande i köket i min studentkorridor… Partyt hade varit i mitt rum och där var det inte röjt – jag hade tillbringat natten annorstädes… Men DET är en annan historia…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett sorgset inlägg.


 

Löv med droppar på asfalten

Det är så svårt för mig att ta till mig andras sorg och ledsenhet. Ja jo, jag har tittat på När livet vänder och ser och vet att andra har det svårt. Men de människor som är med i programmet… för dem har livet vänt. Jag har levt in och ut i ett helvete i över sex år. Jag ser inget ljus i nån tunnel, inget slut. Det finns bara kamp och stånga pannan blodig och tjafsa med Myndigheten eller dess Kontrollmyndighet och dem där tillhörande byråkraterna som ser ner på en… Fantastiska Sverige, det enda jag vill är att jobba och göra rätt för mig!

Jag kan inte… jag pallar inte se eller höra andras tårar och saknader. Vågar inte komma för nära. Vad ska jag säga? Vad ska jag tycka? Ska jag ge nåt råd? Herregud, jag känner ju kanske inte personen ifråga! Vis av egen erfarenhet vet jag hur hårt och fel det slår, nämligen, när nån tycker nånting om min person. Hur kan du tycka och veta så mycket om mig, du som inte ens har träffat mig, som inte ens läser det jag skriver bakom lösen på min blogg? Dessutom… en blogg är inte ett liv. Min blogg är valda delar av mitt liv.

Blött löv med droppar på marken

Alla dessa tyckare om min person… Ni är rätt fantastiska som har så många åsikter om en liten människa som jag. Vad är det som ger er rätten att tala om för mig hur jag ska leva mitt liv – ni har ju möjligen bara en bråkdels aning om det! Och när ni går för långt… Inte en ursäkt. Ni kan inte se att ni har gjort fel för att ni värnar om… yttrandefriheten? Alltså, kan ni ens redogöra grundlägganade för Sveriges grundlagar?

Min förmåga till empati är krockskadad efter allt detta. Det var så skönt att få vara skitsjuk i tre dar och så febrig och bortom all sans. För en gångs skull kunde jag glömma tillvaron och bara flyta bort i feber. I natt blev jag uppenbarligen feberfri igen, för då återvände grubblerierna. Är det dem du kallar gigantisk offerkofta?

Allt hån, all falsk välmening har gjort att jag har byggt upp en mur av oemottaglighet. Jag klarar inte av att möta din sorg, du får gå nån annanstans. Det finns inget kvar inuti mig av den människan jag en gång var. Inte för att jag var felfri då – långt därifrån! Men jag var i början på ett nytt liv och jag såg ljust på framtiden och hade planer, drömmar, förhoppningar. Sen kom Djävulen själv och svepte med sin hand – i all välmening det också, enligt honom själv! – och ödelade allt. Nästan. Kärleken rådde han inte på! Men det lidande Herr Teufel har orsakat mig och min familj kan jag inte förlåta. Och kanske är det just därför jag inte kommer vidare: jag kan inte förlåta! Men tro mig, jag har tränat på det varje dag i över sex års tid.

Ros med ljuspunkt

I morgon är det den 26 april. Jag har ett paket att öppna och ett kuvert från mamma att sprätta. Delar av min familj här kommer på fika. Det är jag glad och tacksam för. Jag får försöka börja på nytt där i morgon, även om jag vet att det som står överst på önskelistan inte kommer att tilldelas mig. Jag fyller 53 år och har levt i helvetet av och till under över sex år. Ytterligare sex år orkar jag inte.

Nu har jag skrivit mer öppet än jag borde, vilket jag med all säkerhet får sota för. Jag har valt att ta bort kommenteringen på det här inlägget. Det finns nämligen ingen som känner mig tillräckligt för att kunna förstå hela min situation tillräckligt för att just kommentera.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »