Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘krama’

Ett inlägg om godsaker.


 

Kaker och lussekatter

Gofika när mamma kom. Men jag åt bara en lussekatt.

Jodå, tack alla som undrat, mamma anlände igår. Riksfärdtjänst kör med samåkning och en dam skulle av söder om Stockholm. Vidare skulle det letas anläggning för att miljötanka taxin. Inte lätt för chauffören att krångla i Uppsala. Resan tog därför över fyra timmar. Mamma var emellertid nöjd och glad att det just var denne chaufför som körde. Han var verkligen gullig, hjälpte mamma upp med väskorna och kramade om henne och tog mig i hand innan han åkte igen. Jag tackade för att han anlänt med min mamma intakt och bad honom köra försiktigt på vägen hem till Metropolen Byhålan igen.

Jag bjöd mamma på nyperkolerat kaffe med kakor och bullar till. Eller lussekatter, egentligen. Mamma gillar gofika och kan jag glädja henne på detta enkla sätt gör jag det gärna. Jag hade också inhandlat favoritgodiset Mariannekarameller och hällt upp en en fin skål till kvällen. Min mamma är en riktig godisråtta! För egen del åt jag en lussekatt, inget mer. Ingen kärleksmums, ingen pepparkaka, ingen Marianne och ingen choklad som finns i skåpet heller. Tror bestämt att jag har stävjat mitt sockerberoende och det känns jättebra. Till jul ska jag unna mig en och annan godbit, men så länge jag kan låta bli är det ju jättebra – för såväl tänder som hälsa och vikt.

Som vanligt tar det tid innan jag vänjer mig vid att ha en annan människa boende i mitt hem – även om det är min mamma. Jag är van vid tystnaden – och mamma pratar. Hela tiden… Ibland piper jag in i arbetsrummet och sitter en stund vid datorn. Men då kommer hon gärna efter – och pratar. Jag fick mejl med julhälsningar från vänner igår och ville svara på dem. Jag vet inte riktigt vad jag skrev…

När jag gick och la mig igår tog jag med mig datorn in i sovrummet. Nu sitter jag i en arbetsställning som min kropp, framför allt ryggen och högerbenet, starkt protesterar emot. Jag har läst lite nyheter på nätet. Det blev annars en rätt stor dos av TV-nyheter igår kväll. Mamma och jag har inte riktigt samma smak vad gäller TV-program, men jag låter henne bestämma nu.

Till middag införskaffade jag kotletter till mamma och kycklingfilé till mig, grillat hos ICA Heidan. Ordnade också en julblomma till en person. Och så träffade jag på Fästmöns mammas L bland gångarna, letandes efter ostkaka. Jag tror att eftersökningarna gav utdelning. Till maten unnade jag mig två glas rött italienskt, förstås. Som en motvikt till kakorna och bullarna överst kommer här ett kollage med åtta sju röda och en vit italienare som jag verkligen rekommenderar:

Åtta viner

Åtta italienare jag rekommenderar! Vinet längst till vänster i översta raden var det jag drack igår.


Idag blir det varken kött eller vin 
till middag, för mamma har önskat sig våfflor. Till det serverar jag grädde, hjortronsylt och drottningsylt. Jag lär väl få en sötchock och hoppas att jag inte återfår mitt sockerberoende. Men det går ju faktiskt att inte äta så många våfflor, med så mycket sylt och grädde på. En träning i karaktärsfasthet, vill säga.

Vi har två uppgifter i övrigt att utföra under dagen: göra ett besök på apoteket samt inhandla gran. Vidare ska jag instruera mamma om hur hon hanterar min micro – hon får ju värma mat när jag är och jobbar. I morgon har mamma lovat att steka kycklingköttbullar och dito pannbiffar åt oss, på tisdag ska hon lägga in sill och på onsdag griljera vår kalkon. Mamma har alltså fullt upp att göra här medan jag arbetar. På tisdag kväll ska jag till Himlen med julklappar till familjen. På onsdag kväll jobbar nämligen Anna. Då ska jag i stället klä vår gran om vi nu får tag i nån idag. Och så blir det julknäcke med kalkonskiva på.

Hur är det hos DIG??? Riktig julgran eller plastig??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en försvunnen dag och om att krama är bättre än att håna.


 

Min ratt i närbild.

Clark och jag försöker hålla ihop oss.

Idag är det dagen som försvann, kan man säga. Det är Annandag pingst – som ju alltså inte finns längre. Detta till förmån för Sveriges nationaldag den 6 juni som blev helgdag från och med 2005. Nu är jag ju inte religiöst lagd så tillvida att jag ”firar” pingsten, men nog var det skönt med en extra ledig dag. När man hade jobb. Nu när man inte har jobb spelar det inte så stor roll. En del som jobbar får emellertid ta ut en ledig dag nån annan gång, som kompensation. Eh?

Pingsten var en helg när jag kanske åkte ner till föräldrarna. Att bara åka till mamma 60 mil lördag och söndag känns inte riktigt värt det med tanke på bensinkostnaderna och det faktum att Clark Kent*, liksom sin ägare, börjar bli till åren kommen. Just nu försöker vi hålla oss vid liv och hålla ihop oss – så länge vi bara kan.

Kramande ekorrar från Rippe

Krama nån i stället för att håna, så ska du se att det känns bättre.

Eftersom det inte är nån helgdag idag sitter jag givetvis vid datorn och letar lediga jobb och söker jobb. Det tar mycket tid i anspråk, men det har blivit en vana, ett sätt att leva. Ett sätt att få dagarna att försvinna i nån form av meningsfull sysselsättning. Som belöning unnar jag mig ett blogginlägg däremellan också. Det tycks irritera en del. Fortfarande gäller förstås att ingen tvingar dig att läsa här. Det ska inte göra ont att läsa min blogg. Och du som var särskilt hånfull tycker jag synd om. Du och din familj mår inte särskilt bra. Det gör inte jag heller. Men jag hånar inte dig för det, så varför måste du håna mig? Krama nån i stället så ska du se att det åtminstone känns bättre en stund.

Fästmön har ledig dag idag och jag ska försöka ägna mig åt henne också. Vi skulle behöva hitta på nåt, helst nåt som inte kostar, så att Annandag pingst 2015 inte bara blev en dag som försvann.

En sak som jag definitivt gör idag är att hålla tummarna för vännen som ska på anställningsintervju IGEN! Jag är så glad för din skull att du kommer så långt som till intervju. Nu gör du ditt bästa och SEN… vill jag höra att då får nåt av jobben du har blivit intervjuad för!!! Lyckospark i baken!


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett härligt inlägg.


 

 Mycket folk runt Anna Nilsson Spets

Vi var inte ensamma på Anna Nilsson Spets boksläpp…

Å, vad det är roligt att göra saker som man inte gör så ofta. Åker på boksläpp i Enköping, till exempel. I värsta dimman. Vi kröp dit och vi tog myrsteg hem med Clark Kent*, men sköj var det. Framför allt var det kul att se att så många hade hittat till biblioteket i Sveriges närmaste stad för att vara med om Anna Nilsson Spets boksläpp av Änglarnas tårar. I kväll såg författaren för övrigt boken i tryckt form för första gången.

Nä, vi var inte ensamma på bibblan. Massor av folk bland hyllorna och Sunes band spelade både bosnisk och svensk folkmusik. Medryckande även när det verkade som om musikanterna spelade olika låtar. Fast bäst av allt var det att få krama om ”Sylten” som jag inte hade sett på ett decennium – eller mer… Och så fick jag ett signerat exemplar av boken som naturligtvis ska recenseras på en blogg nära dig så småningom. TACK, Anna!

Vita elefanten grundande vi med lekamlig thailändsk spis före den kulturella. Mystisk förrätt, rikliga portioner, fräscha grönsaker och friterade bananer med både glass och grädde. Fästmön bjöd på maten, TACK! Jag hoppas vi hinner bli hungriga till i morgon kväll när vi ska äta julbord på Odinsborg

 

Här kommer några bilder från vår trevliga kväll:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

*Clark Kent = min lille bilman som inte gnisslade idag

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Anja Kontor: ”Mitt liv har vänt många, många gånger…”

Ett intervjuande inlägg, en dröm som blev verklighet.


Uppdaterat inlägg: Den 1 september startar inspelningen av åtta nya avsnitt av När livet vänder!


Den som läser min blogg då och då
vet att en av mina favoritserier på TV är När livet vänder. Jag gillar lugn TV. Program som får mig att stanna upp i tillvaron. Titta, lyssna, tänka. Och ibland till och med fälla en Toffeltår. För det är personporträtt som går rakt in i det mest förhärdade hjärta. Jag är full av beundran för hur lyssnerskan Anja Kontor lockar människor att prata om det svåraste svåra i sina liv. Livsberättelser, som jag kan ta till mig och använda för att kunna gå vidare i mitt liv.

Nu har jag fått chansen att prata med den här lyssnerskan. Nån TV- eller radiomänniska är jag ju inte, så vårt samtal får du ta del av i skriftlig form.

Anja Kontor Foto Carl-Johan SöderSVT

Anja Kontor, lyssnare utan mediarustning i människors hem i programserien När livet vänder. (Bilden är publicerad med tillstånd av SVT. Foto: Carl-Johan Söder/SVT.)


Hallå där, Anja, känns det jobbigt att plötsligt vara den som intervjuas och som ska berätta om sig själv?

– Nej, inte jobbigt, men jag brukar mest prata för att de medmänniskor som valt att våga berätta i min serie ska få den PR de förtjänar. Det finns varken pengar eller någon redaktion för detta hos Sveriges Television, så jag kör hela den grejen solo. Fast berätta om mitt ganska brokiga liv – det sparar jag till Sommar i P1!

Anja skrattar. Hon skrattar ofta under vårt samtal. Det är inte riktigt den bild vi tittare får av henne genom TV-rutan. Där är hon allvarlig, inkännande. Jag tycker att Anja har en otrolig förmåga att få människor att prata om jobbiga saker. Samtidigt undrar jag hur hon hittar alla dessa människor. Människor, som har gått igenom så svåra saker att hälften hade räckt. Människor, som dessutom har fortsatt att leva.

– Det kanske låter lite banalt – men med hjärtat och med min själ hittar jag de här människorna. Jag brukar ha några veckor på mig. Många tror att det finns oceaner av tid. Men icke. En del berättelser har jag ruvat på, en del dyker upp inom mig – som ett ping!

En nerv för vad som håller

Under vårt samtal inser jag hur mycket arbete det är med att göra När livet vänder. Förutom att hitta lämpliga personer som kan och vill ställa upp och prata i TV, måste Anja ägna sig åt en hel del researcharbete.

– Jag läser, lyssnar och reser till dem jag tror på – samtidigt som jag ju har mina andra frilansjobb så att jag kan få ihop till rätt sorts faktureringsutskick i månaden.

Efter 28 år som frilans har Anja utvecklat en nerv för vad som håller. Vad som kan bli något. Det kan finnas bra berättelser, men personen kanske inte är redo att berätta den i TV-rutan.

– Det är ett ansvar jag måste ta. Det kan handla om en verkligen fantastisk tjej som överlevt ett överfall, en berättelse som skulle få tittarna att sitta bänkade vid TV:n. Men jag vill inte utsätta henne för det här. Inte ännu. Hon måste få mera ro. Förstår du hur jag menar?

Jodå, jag fattar. Jag bär själv på några människors historier som jag skulle vilja skriva om därför att jag tror att de kan hjälpa och stärka andra. Men det är för svåra saker och de inblandade är inte redo än. Deras liv har ännu inte vänt.

– Lustigt faktiskt, säger Anja. Alla frågar mig hur jag hittar dem. Och de flesta som frågar är journalister…

Kontakt med alla

Men, Anja, alla program i serien När livet vänder visar människor som kommer igenom en livskris. Går det alltid bra för alla deltagare???

– Ja, jag väljer att berätta om dem som har kommit en bit på vägen. Det är inte den stora lattjolajban-lyckan som vi ibland tycks tro att vi ska leva i – dygnet runt. Det är mer en känsla av att det går att hitta ett nytt sätt att leva.

Jag nickar instämmande, för det är precis så jag har upplevt människorna som porträtteras. Anja förtydligar:

– Deras liv är fyllt av tacksamhet, ögonblick och stark närvaro i nuet. De har helt enkelt hittat ett liv kvar att leva – som är bra. Men så klart att de alla kämpar hela tiden. Det gör man när man mist ett barn, blivit förlamad eller försökt ta sitt liv. Livet är inte alltid så lätt.

Håller du kontakt med alla deltagare?

– Ja, det gör jag. Jag har kontakt med alla – på ett eller annat sätt. Det blir så när även familjerna har många frågor till mig. Det är många känslor också. En del av dem har blivit goda vänner.

Jag blir förvånad. Hur kan det komma sig att du blir vän med dem du intervjuar?

– I just När livet vänder har jag inte varit någon programledare – utan Anja. Det går inte att sitta där i någons vardagsrum med något slags mediarustning. Men jag är noga med att fokus ligger på dem, inte på mig. Jag försöker vara osynlig som en tapet och klipper bort mig själv mycket i redigeringen.

Människor som inte nött TV-soffor

Jag har ju tre drömintervjupersoner: du, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Men finns det någon eller några som du skulle vilja ställde upp i När livet vänder?

– Vad fint av dig! Ja, de är fantastiska kvinnor, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Jag har mött dem. Mina drömintervjuer är många, men det är inga kändisar. Jag vill ju hitta människor som inte nött sönder TV-soffor eller syns och hörs överallt.

Under samtalet med Anja berättar de intervjuade en gång och aldrig mer. Ofta är de inte vana att prata med en kamera i ansiktet.

– Därför uppstår en viss nerv. Här finns verkligen vårt möte som de måste gå in i.

Uppmärksamheten peppar

När livet vänder har fått stor uppmärksamhet. Men vet du hur stor?

– Mätningar visar att programmen drar tredubbelt så många tittare mot andra program som sänds vid den tiden. Uppdrag granskning, Mästerkockarna och Arga Snickaren drar mycket publik, men de är ofta mycket omskrivna före sändning. När livet vänder har också höga tittarsiffror på repriser och SVT Play. Program ur serien har legat bland tio i topp av hundra program på Best of Play och SVT Hot Webbtopp.

Men blir du inte stressad av det och känner att du måste göra ännu bättre program nästa gång?

– Nej det peppar mig! Sedan är jag frilansare och har alltid höga krav på mig att göra det bästa av det bästa. Men jag har ett starkt eget inre driv och en stor stor genuin nyfikenhet som bär mig i detta.

Att När livet vänder har blivit en populär TV-serie går inte att ta miste på. Och återkopplingen till Anja har varit stor. Hon säger:

– Jag har aldrig under mina 28 år inom media fått så mycket respons från tittare. Och då har jag ju bland annat kört populära program som Karlavagnen i P4 och Gokväll på TV i 13 år…

Så kan vi hoppas på en fortsättning, en tredje säsong av När livet vänder?

– Vi kan väl säga att oddsen just nu ser bra ut, säger Anja hemlighetsfullt.

Med hammare, passion och fyrar

Självklart har Anja ett annat liv än det med När livet vänder. Men programserien har tagit mycket tid i anspråk eftersom Anja gör allt från manus, idé och research till klippning och hela pressarbetet.

– Det brukar vara 200 timmar film att gå igenom. Jag fick fem veckor på mig att sätta ihop med musik, speakertexter och rubbet. Ja du förstår, det fanns inte så mycket tid över till annat.

Men vad gör du mer än jobbar med TV, Anja?

– Jag skriver i olika tidningar. Jag har jobbat en hel del åt Lotta Bromé – P4 Extra, den 20 maj blir förresten nästa gång. Och det är hedrande att få vara vikarie åt Sveriges bästa programledare som har 1,6 miljoner lyssnare om dagen. Sen har jag börjat tacka ja till att hålla föredrag och många vill att jag ska skriva en bok. Och så renoverar jag gamla hus. Det är min passion. Men hammaren har legat rätt stilla nu, ha, ha ha!

Man blir ju väldigt nyfiken på personen Anja Kontor när du börjar prata om hammare och passion…

– Jag är väldigt bra på att rädda gamla, ledsna hus, att vara på Öland eller i skogen och bara glo och lyssna. Jag har inga höga krav. Jag är så oerhört tacksam att leva. Faktiskt. Att krama om mitt barn så mycket som möjligt. Det är nog mitt viktigaste intresse. Och så är jag bra på fyrar. Fyrar är en stor passion!

Nio liv

Anja har en stark Uppsalaanknytning. Hon är född här, hon pluggade här, hon byggde upp Studentradioföreningen, som nyligen firade 30-årsjubileum på Norrlands nation. Och så avslöjar hon att hon är bra på att rädda gamla bilar. Också.

– Jag hämtades på BB i i Uppsala i en VW -64:a som jag ännu äger och har renoverat!

Men Anja, innan vi rundar av… Jag måste bara fråga… Har ditt liv vänt nån gång?

– Jaa! Mitt liv har vänt många, många gånger. Jag har nio liv, säger mina vänner. Men det sparar jag som sagt till Sommar i P1 – om de nu skulle höra av sig i framtiden…

Vet du, Anja Kontor, det tror jag baske mig att de gör. Snart.

Stort TACK för att jag fick prata med dig!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett sjukt inlägg.


 

Täcke överkastfilt och två plädar

Låg och huttrade under detta.

Inte trodde jag att jag kunde må sämre än jag har gjort de senaste fem veckorna. Inte när jag, enligt sjukintyget, är frisk från och med i morgon. Men det blev ingen stadstur för min del. I stället fick jag skicka med Fästmön en lunchpeng till Johan, som jag skulle luncha med. Jag har legat från halv tolv, först under två plädar, sen under täcke, överkastfilt och två plädar. Frusen, kramper i magen och klen. Börjar bli väldigt less på att vara sjuk nu. Jag har mått förfärligt idag.

Grejen med verb

Grejen med verb, Sara Lövestams nyaste bok!

Min älskade hade en massa ärenden som jag ändå inte fick vara med på, så på sätt och vis var det lika bra att ligga hemma. När hon kom hem nu på eftermiddagen hade den söta med sig en för-present till mig, en sak jag har legat och kramat och klämt på.

Till Tofflan d.ä. från Sara LövestamOch inte nog med boken i sig.  Det visade sig att Sara Lövestam är i Uppsala och signerar sin bok just nu! Äntligen fick jag en av alla böcker signerade av en väldigt duktig författare!

Stort TACK till både Anna och Sara! Nu ska jag vila lite till… Och BTW, jag tror inte att jag orkar nån surfrunda idag.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagens IKEA-besök.


Nej då. SÅ jäkla rädd är jag inte.
Men jag är inte så förtjust i att besöka Uppsalas relativt nya, stora IKEA-komplex. Jag hittar inte. Jag vimsar runt bland turkosa och hemskmönstrade saker. Det luktar… dun..? (enligt Fästmön).

Och där finns barn. Barn i mängder. Horder! Samtliga skriker. Inte en enda unge kan använda normal samtalston idag. När de inte får som de vill illtjuter de. Detta är väl i och för sig en klassiker, men… Om jag hade skrikit och illtjutit som dagens barn hade jag blivit utvisad av min mamma eller pappa. Så är det bara.

Själva turen idag hade flera olika syften. Ett av mina var att leta efter en hushållspryl, en vitlökspress. Den jag har har jag ägt sen 1980 och den är väldigt utsliten nu. Själva delen man lägger vitlöken i är liksom tilltryckt och passar dåligt i pressen. IKEA saluförde ett par varianter och jag ville se IRL om det kunde vara nåt som fick följa med hem.

För att komma till hushålls- och småprylarna måste man gå igenom hela varuhuset. Genvägarna hittar jag ännu inte i detta komplex. Därför kikade vi på lite annat under vägen. Både jag och Anna tycker att jag behöver en ny TV-och-stereo-och-DVD-möbel. Det kanske det blir i framtiden. Till dess nöjde jag mig med att beskåda dessa slangar.

Slang

Snacka om slang…


Vi var tvungna
att passera barngrejorna. Det var jobbigt och tålamodskrävande, så jag fick stanna och fota denna söta uggla. Den var helt tyst, jag lovar!

Uggla gosedjur

Helt tyst uggla. Jag ville krama den!


Efter dessa traumatiska upplevelser
nådde vi fram till kafeterian. Jag bjöd gentilt på kaffe och kanelbullar, till det facila priset om tio kronor – tillsammans! DET är det bästa med IKEA, det vill säga billigt fika och goda kanelbullar!!!

Men ack, ve och fasa! Vi lyckades parkera våra rumpor vid ett bord i värsta katastrofzonen. Här var det fullt av ungar i alla möjliga åldrar. Alla skrek de och sprang omkring eller satt nertryckta i barnstolar och skrek. En unge gallskrek för att h*n inte fick sitta på en barstol. Ja, BARstol!.. Anna tyckte att h*n var söt. Jag såg bara nåt rött, skrynkligt och ilsket ansikte. Inget sött med det alls! Det var så fantastiskt fruktansvärt att vi faktiskt skrattade… Först på vägen ut hittade vi pensionärshörnan där vi borde ha suttit.

Kanelbullar o kaffe på IKEA

Kanelbullar och kaffe på IKEA – endast tio kronor för två personer!


Barn var emellertid inte de enda
som skrek. Där finns en sorts kundradio som då och då vrålar ut meddelanden om olika erbjudanden. Värst var ett där en tillgjord ung kvinna blabbade om presentkort. HEMSKT! Vidare fick jag veta att jag kunde få hjälp vid utgången av kassavärdar. Kassavärdar… Maj gadd, jag har lärt mig ett nytt ord idag!

Medan Anna skötte sitt, skötte jag mitt. Två fynd gjorde jag idag: dels en vitlökspress, som tänkt, dels en skoförvaring, som inte tänkt. Men den var i alla fall svart och inte turkos eller hemskmönstrad…


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »