Input och output

Ett inlägg om livet, krämporna och litteraturen.

---

 

Onsdagsmiddagen som gav output?

Idag finns det anledning att fira för min del! Nej, jag har inte blivit miljonär (det är jag ju redan) miljardär, men magen… MAGEN är mycket bättre! Inte vet jag om det var linfröna eller fiskbullarna av torsk i hummersås. Strunt samma, inputen blev till output efter fem dagars kamp och kramp. Du förstår säkert vad jag menar. Igår åt jag lite och ofta. Jag började med filen och de uppblötta, geleiga linfröna. Nånstans mitt på dan intog jag en knäckemacka med ost och en med leverpastej. Fiskbullarna i sin sås samt två crackers med kaviar blev middag. På kvällen åt jag vaniljglass med små, små bitar av krossad choklad i. Chokladen låg redan i glassen när jag köpte den. Jag brukar älska den sorten, men tyvärr… Bara vanilj var det jag egentligen ville ha, så ett litet paket sån glass ska jag ut och köpa idag – jag måste ändå ut och posta ett födelsedagskort till en vän.

Men hur ska jag fira då? Jag är tyvärr sån att jag gärna matbelönar mig själv och det går inte som läget är just nu. Äh, jag firar med att bara njuta av att jag nästan inte alls har ont idag, att jag känner mig tio kilo lättare och att jag har en massa bra läsning.

Siv protesterade (?) och köpte en juklappsbok som hon verkligen ville ha till sig själv. Kan en tolka det så?

För tillfället läser jag en bok om kommissarie Wexford Ruth Rendell (just denna översatt av Uppsalabaserade paret Karl G. och Lilian Fredriksson!) Jag måste säga att hon skriver mer flyhänt än PD James och just nu tilltalar det mig mycket. Visste du förresten att hon också skrev böcker under pseudonymen Barbara Vine? (Jag har bland annat läst Sotarens pojke och den var inte så tokig.) Men, jag är glad över ALLA böcker jag fick i mars förra året av vännen Agneta. De två papperskassarna innehöll såväl brittiska som svenska deckare. Jag har gott om böcker att läsa framöver, även om jag har betat av en del av kassarnas innehåll nu i vår. I flera av böckerna hittar jag en och annan rad från den förra ägaren, Siv. (Så gör jag också, skriver när jag har köpt eller fått en bok, av vem, datum, plats, eventuellt pris etc.) Jag blir riktigt rörd ibland, av olika skäl, av det Siv har skrivit i böckerna. Det är tråkigt att vi aldrig fick träffas Siv och jag, två boktokar med smak för deckare… Det Siv har skrivit i boken jag läser just nu fick mig emellertid att dra på munnen. Texten ihop med bokens titel gör att jag anar en liten… rebell..?

Igår kväll telefonerade jag en stund med lilla mamma. Hon behöver bekräftelse varje dag på att jag kommer ner nästa vecka. Jag hoppas att våren har kommit lite längre i Metropolen Byhålan då och att det blir tid att titta lite på den och njuta en stund av vårsolen. Idag lyser den med sin frånvaro, så jag kunde med gott samvete ägna morgonen åt inomhusarbete såsom jobbsökeri, renbäddning och tvätt. Dags att hänga den senare – tvättmaskinen har gett output den också på min input.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Exkluderingar

Ett inkluderande inlägg.

---

 

Ämnet som har fastnat i mig för tillfället är exkluderingar. Om det är nåt som gör mig ledsen, arg och besviken så är det exkluderingar. Och med det menar jag att utesluta människor från sammanhang där de faktiskt finns och borde får vara synliga.

Förhoppningsvis stämmer lyckokakans ord in på nån annan arbetsgivare än den aktuella.

Igår träffade jag en vän som även är en före detta kollega, en arbetskamrat med betoning på kamrat. Vi kom att prata om ämnet exkluderingar eftersom det är högaktuellt. Jag drog mig till minnes ett exempel från den tid när vi var kollegor och jag var på ett sammanträde med ledningsgruppen, i vilken jag ingick. Det var vid jultid och strax innan mötet skulle upplösas delades det ut julgåvor som ett tack för ett gott arbete under året. Alla fick utom jag. Var det för att jag hade gjort ett dåligt arbete under året? Nej. Visserligen satt jag med i ledningsgruppen, men… jag hade inte, som övriga i församlingen, titeln chef. Exkludering! Jämför detta med 2015 när jag jobbat som konsult i lite mer än tre månader och ÄNDÅ fick en fin julklapp, grillpannan, tack vare min dåvarande chef på plats på jobbet… Inkludering!

Jag tycker exkludering är nåt rent för jävligt. Det är kränkande särbehandling om nåt, det är vuxenmobbning och det är inte OK. Att få höra att en inte är välkommen och ange vissa regler/traditioner som skäl, det köper jag inte. Det är inte bara elakt, det är grymt och det har orsakat många tårar. En kan bara hoppas på att det finns arbetsgivare – ja, för det handlar om en sån – som ser till kompetenser och inte till annat. Och ja. Vi diskuterade en aktuell händelse som drabbat en person som jag naturligtvis inte namnger här. Det står emellertid allt mer klart att det finns så många dåliga chefer och bara ett fåtal bra.

Jag ville nästan inte åka ifrån tulpanerna.

För egen del har jag haft en rätt OK start på arbetsveckan. Jag började lay outa en rapport idag. Eftersom den är ganska omfattande tar det en stund innan jag blir färdig. Dessutom bråkar min högra armbåge med mig när jag jobbar in InDesign, så jag måste ta många mikropauser och stretcha. Min arbetsplats på jobbet är allt annat än ergonomiskt utformad för min person.

Dan har varit ganska grå. Helgens vårsol lyste med sin frånvaro, men det har i alla fall inte regnat. Clark Kent* är nästan lika ren som igår. Hemma i New Village har tulpanerna jag köpte i lördags slagit ut och blivit så vackra att jag nästan inte ville åka ifrån dem i morse. På jobbet hade däremot kardemummablomman fått för mycket sol och hängde som en trasa över skrivbordet.

Ingen exkluderas i min familj, vi håller ögonen på varandra. (Bilden är en detalj ur omslaget till boken Det som inte dödar oss.)

Min måndagskväll ska jag ägna åt att plåga mig vidare i min bok på gång. Jag har färre än 200 sidor kvar nu och har alltså passerat mitten. Vidare ska jag kolla läget med nån som blev opererad idag. Här exkluderas nämligen ingen i vår familj!

 

 

 

Vad har DU (haft) för dig denna måndag??? Skriv några rader och berätta i en kommentar om du har lust!

 

 

 

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Just nu vill jag leva eller bara been there, done that?

Ett lite ja ja, sånt är livet-inlägg.

---

 

Det var minusgrader för första gången igår och det är fortsatt kallt idag.

Så blev det helg. Gissa vem som vaknade strax efter klockan sex i alla fall? Slumrade sen gjorde jag. Men den riktiga sömnen ville inte komma tillbaka. I stället tillbringade jag nån timme med Maj i sängen. Det är nog det enda negativa med att ha börjat jobba – jag hinner inte läsa lika mycket och ofta! Eller rättare sagt: jag orkar inte och hinner inte. (I hela detta stycke hade jag bytt pronomen från det till jag. Självkänslan! Sen bytte jag tillbaka igen. Jag skriver som jag vill på min blogg. Och jag ville ändra.)

Idag har jag massor att göra (att sitta en stund vid datorn och inte jobba är en av sakerna jag har att göra) och min tanke var att ta saker i den takt jag har lust med. Så blir det inte. Min dag var ju så inrutad, men jag fick, som siste man, slänga om lite bland mina rutor. Det är väl bra att jag jobbar på det. Att vara flexibel, alltså. Fast det är ju lättare när det finns gott om tid och när en känner att en inte kommer i sista hand.

Det är kallt och soligt. Redan igår noterade jag de första riktiga minusgraderna för säsongen. Men det var tidigare än i morse. Idag tycks kylan hålla i sig. Jag gillar inte att vara ute och köra bil på två bra och två dåliga sommardäck när det är så här. Kylan kom tidigt i år. Nu blir väntan lång till de nya vinterdäcken den 26 oktober. En spännande grej med att köra i kväll blir i alla fall att kolla hur mina nya, starkare linser funkar i mörkerkörning. Jag kan rimligtvis inte se sämre än jag gjorde före bytet.

Hur jag mår? Tackar som frågar, Ingen! Igår kväll fick jag feber, men segade mig ändå uppe till klockan 23. Sen somnade jag som en sten. I morse när jag vaknade fanns inte ett spår av febern. Dessutom är näsan varm och luftrören inte alls lika irriterade som igår kväll. Så det vete tusan om jag inte bara var

lite trött.

Eller så blir luftrören irriterade av kylan, inte av nån infektion. Irriterad var förresten ordet, för det är jobbigt att inte känna sig helt på topp.

”Just nu vill jag leva” heter tavlan som bilden visar en detalj av. Konstnären heter Kitty Lindsten.

Jag vill hoppa tillbaka till det här inläggets början och böckerna om Maj. Nu läser jag sista delen i trilogin. Jag var nyfiken på böckerna, men sen lite skeptisk. Nu dras jag in i berättelsen, jag känner med karaktärerna – frustration, framför allt. Boken blir en del av mig. En del som just nu är glad och tacksam för det som finns i mitt liv, men som ändå inte kan låta bli att känna en viss besvikelse och sorg. Var det så här livet skulle bli och vara? Denna ständiga kamp för att hitta en plats i tillvaron. En plats, som sen inte på nåt sätt är cementerad. Och under tiden glömmer jag liksom bort det viktigaste: att leva. Ibland kan jag känna ett stick av vemod över mina val. För jag anar vad som komma skall, jag ser det i min närhet, på sätt och vis. Men borde jag inte vara nöjd då över att jag ändå har valt, inte blivit tvingad? I skrivande stund kan jag inte besvara den frågan.

På väg att ta slut, men kommer igen gäller för trädet. Men för mig?

Det är visst lite trångt i bröstet, denna lördagsmorgon. Jag har rivit ur sängarna och ska bädda rent, trots att den ena sängen knappt är soven i. Jag tvättar. Krukväxterna har fått lite omsorg. Deras jord var lika torr som ett par vinterfnasiga läppar. Duscha, tvätta håret, äta frukost ska jag göra innan jag samlar ihop mina sopor. Det skulle behövas en skottkärra! Jag fattar inte hur det kan bli så mycket sopor när jag inte är hemma om dagarna?! Sen iväg på några ärenden och köpa mat. Hade tänkt fika, men det får vara. Hem igen och ringa mamma. Städningen sparar jag till i morgon, likaså läsningen och recensionen av professor Frans i serieform. Av den senare ska det bli två versioner, en till bloggen, en till UppsalaNyheter.

Bloggen ja… Det är nu bara åtta procents utrymme kvar. I veckan har jag inte haft nån större lust med bloggen, men jag har harvat på. Och det tänker jag göra till slutet. Det är bara att inse att skrivlusten lyser med sin frånvaro. Den kommer inte tillbaka, jag har knappt ens känt nåt behov av att vardagsprata av mig heller. Jag kan lika gärna fortsätta att prata med tapeterna, responsen är så liten. Samtidigt vill jag ändå tacka DIG som då och då lämnar en kommentar här! Själv läser jag knappt bloggar längre, men det är inget jag har dåligt samvete för. Det bara är så. Jag orkar varken med glättiga och ytliga bloggar eller deppiga. Been there, done that, liksom…

Jag har skrivit en bok. Jag har skickat manus. Men jag är varken ung eller känd. Möjligen skulle den bli utgiven posthumt om… Pensionssparande? Nä, jag tänker på att jag vill återvända till jorden när jag är färdig här. Och det finns det inte pengar till idag. Åter igen, been there, done that… But have I seen it..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kvinnan och apan

Ett dokumenterande inlägg.

---

 

Dagens dokumentärbilder… Kvinnan och apan i litterär form…

Kvinnan och apan.

Därefter den verkliga kvinnan. I mitt liv, vill säga.

Kvinnan.

Och som grädde på moset – apan.  (Och här hade jag kunnat lägga in en bild på mig själv.)

Apan. Detta exemplar fann vi hos min vän Greken. Själv lyste han med sin frånvaro idag.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Flexibelt och ensamt

Ett ganska flexibelt och lite ensamt inlägg.

---

 

En försmak av sommaren bjöd Fästmön på igår kväll på ballen.*

Det verkar bli en varm dag idag. Det betyder att det är snudd på olidligt dålig luft i rummet där jag arbetar. Jag hoppas att detta togs upp på skydds-ronden, som gick när jag var sjuk. Men jag är inte helt säker på det. Förresten måste man vara väldigt flexibel på min arbetsplats. Jag sitter längst in i hörnet och får klämma mig förbi tre kollegor för att komma till min plats. Då gäller det att inte få nåt skrivbordshörn i magen, riva ner nåt med väskan eller snava på nån kabel. Det ligger kablar överallt på golvet här. Har har snavat en gång, men lyckades göra ett svanhopp. Det var innan ryggen började bråka. Det enda som hände var att jag nästan ryckte ut nätsladden för en kollega.

Nätsladd, ja…  I morse fungerade inte det trådlösa nätverket hemma, men jag hann förstås inte ringa om det. Jag startade om mobilen och jag startade om routern, men inget hjälpte. Sökte på Bredbandsbolagets driftstörningar på nätet, men hittade ingen info. Tyvärr hann jag inte ringa innan vi stack iväg för att arbeta lite. Hoppas att den röda displayen är ersatt med grönt ljus när jag kommer hem. Utan åtkomst till Internet hemma är jag emellertid inte. Jag har även en fast lina i väggen och den har – ta i trä! – bara krånglat en enda gång under alla år (minst tio!) jag har haft den. Vis av erfarenhet vet jag ju att tekniken kan krångla, så jag kör med både livrem och hängslen. Ett tag till. Snart har jag ju inte råd med det.

På jobbet fick det bli väldigt flexibelt nästan bums. Chefen lyser med sin frånvaro, vi har sjukdom och barnpassning och stackars han-som-fick-tjänsten fick ge sig iväg hals över huvud med ett råd till en akut och stor ”övning”. Själv fick jag mejl om tre (3) saker som helst ska ut typ NU (läs: igår) på intranätet. Bara det att jag redan hade två tidsinställda nyheter i morse. (Den här bloggtexten påbörjade jag i hemma och morse. Det här stycket skrev jag i stället för att fika.) Trycket är högt, kan man säga…

I kväll blir jag ensam hemma. Anna åker en sväng till Himlen och stannar kvar där i natt för att vara mamma på heltid. Jag är så nöjd att jag klarade av strykhögen igår kväll, men dessvärre har jag städningen kvar. Anna visade på ett fruktansvärt spår i dammet på sovrumsgolvet. Jag skämdes rejält. Men jag har inte haft tid eller ork. I kväll ska jag försöka torka av mina våtutrymmen i alla fall. Dammning och dammsugning sparar jag till helgen. Anna bjöd på en försmak av sommaren igår i alla fall. Jag tog det som en belöning för att jag förintade strykhögen. En stund på balkongen, i kvällssolen, med glass och bär i skålen och min älskade i femstegsstolen bredvid… Det var gott. Livet är gott ibland – även om min dag igår var usel.

Det blir extra ensamt i afton eftersom jag inte heller har sällskap av När livet vänder. Jag får väl läsa min artikel om Anja Kontor i stället 😉 Vidare går andra delen av Maria Wern: Drömmen förde dig vilse. Då går en timme till. Om jag kan hålla mig vaken så länge. Jag känner mig trött och sliten och ser fram emot en semesterdag på fredag. Fast samtidigt är jag förstås orolig eftersom Clark Kent** ska på sin årliga kontroll. Maj gadd, det finns inget läskigare än att besiktiga sin bil!

*ballen = balkongen
**Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag fixade det – en del, alltså…

Ett jublande inlägg. (Ja, lite självironiskt också.)

 

Trasig dragkedja.

Faktum är att jag fixade att komma ihåg att ta med mig min dragkedjestrasiga, älskade och skitfula svarta fleecejacka till jobbet. Och ännu mer, jag kom ihåg att gå till skräddaren med den på lunchen. Skrädderskan och jag enades om att dragkedjan inte skulle lagas utan bytas. Det kostar mig 300 spänn, vilket troligen är vad jackan kostade när jag fick den för tio år sen. Men det skiter jag i – jag älskar den och nu ska den bli lagad och användbar igen. Jag kan ha den vintertid, ända ner till minus tio grader. Fast skönast är den höst och vår när man vill vistas utomhus i oömma kläder, typ.

Ännu gladare blev jag när jag löste problemet med det lilla bildspelet som inte ville visas på storskärmen i entrén. Till den saken hör att jag hatar PowerPoint och inte riktigt har lärt mig det. Men så satt jag vid min lilla dator och fipplade lite och plötsligt fick jag till det.

Efter det hade jag ett besök som jag hjälpte till belåtenhet. Människor är väldigt trevliga – när de är  belåtna. Tyvärr dök det upp en bugg i systemet som jag blev varse om via en annan person. En bugg jag inte kan lösa. Att man aldrig får vara riktigt nöjd…

Sen igår kväll har jag försökt lösa problemet med att jag inte längre kan tanka över bilder från min systemuppdaterade iPhone till min gamla dator hemma. Tyvärr går det inte att lösa. Ska jag ha bilder till bloggen funkar det genom att jag skickar upp fotona till WordPress via iPhonen. Men om jag vill jobba med de högupplösta bilderna och dessutom spara dessa – det händer ju ibland att jag tar bilder jag är nöjd med – då sätter gamla XP stopp för det. På Windows 7 funkar det hur bra som helst. Det känns lite bajsigt, men det enda jag kan göra nu är att försöka få tag i en mindre dator med Windows 7 på så att jag kan tanka över bilder dit, i princip. Sen planerar jag givetvis att inhandla en sprajtans ny dator vad det lider. Problemet är att hitta tiden till såna inköp.

Vad gäller min fråga från häromdan, den som skulle förändra min tillvaro från och tisdag nästa vecka, har ännu inte blivit besvarad på grund av att somliga lyser med sin frånvaro. To be continued, alltså… Frågan är hur länge.

Livet är kort.

 

Read Full Post »

Omvårs… nej omvärldsspaning en vårdag

Ett inlägg med reflektioner kring en tur ut i omvärlden.

Dags att se sig lite om denna härliga vårdag. (Fem minuters frisk luft på lunchen för min del. Suck…)

Ska vi byta böcker med varann? Det är den fantasifulla (not!) rubriken på lokalblaskans artikel på webben om Bokbytardagen som infaller idag. För ett par år sen var jag med och bytte böcker. Dagen sköttes då av en bokantikvariatsinnehavare. Lokalblaskan lyste med sin frånvaro, trots att de hade kunnat göra en riktigt kul grej på evenemanget då. Jag läste nånstans nån som kritiserade tidningens journalister och hävdade att de bara rör sig i redaktionens närområde. Jag ville inte riktigt tro på det, men nu har jag sett det gång efter annan. Och allra senast idag när journalisten masar sig iväg till Stadsbibblan, där årets Bokbytardag hålls. Stadsbibblan som ligger i princip mitt emot lokalblaskan…

Allt fler självmord bland unga. Antalet självmord har ökat drastiskt mellan åren 1995 och 2010 – samtidigt som allt fler unga försöker leva på aktivitetsersättning i stället för lön. Det visar en rapport till sjukförsäkringsutredningen. Och många av de unga som får aktivitetsersättning har nån form av psykiska besvär. När ska vi göra nånting åt det här???

Emmy och Jasmine får namnsdagar. I juli 2015 läggs två nya namn till i vår almanacka, Emmy och Jasmine. Emmy läggs på Emma-dagen den 23 juli och Jasmine på Jesper-dagen den 27 juli. Frågan är om några fler än min familj ens firar namnsdagar..?

Forskare har skapat embryonala stamceller från hudceller. Och vad är det som är så bra med det då? Jo, nu hoppas man att det går att byta ut skadade celler, typ nervceller och hjärtceller, och på så sätt behandla sjukdomar som Parkinsons, MS och hjärt- och kärlsjukdomar. Men det är fortfarande mycket svårt och man kanske inte ska ha för stora förhoppningar.

Uppsalas första publika laddstolpe för elbilar invigs. På lördag är det dags! Då invigs den första elbilsladdstolpen i Uppsala för oss privatbilister. Var den finns? Lägligt nog utanför Ofvandahls konditori. Smaskens!

Fyra år. Det är vad min blogg fyller. Idag. Tack WordPress för ert grattis på årsdagen! Och tack Fästmön för att du sparkade igång mig!!!

Livet är kort.

Read Full Post »

Kvällspromme

Det blev en kvällspromme mitt i städningen för att leta efter den där jävla kometen. Såg den inte nånstans.

På promenadvägen en marskväll.

Kallt var det som attan, så där så det bet i kinderna och de blev illröda. Men vad gör man inte för att få se och få föreviga en komet? Tyvärr lyste den med sin frånvaro. Bara månskäran var framme…

Månskäran vid orange pil, dårå.

Månskäran är alltså vid pilen. Och det var månskäran, inte kometen. Se själv när jag har förstorat upp den. Fast… ärligt talat… den var ju lite häftig den med.

Ingen komet!

Kvällsprommen gjorde gott, jag fick lite kraft att ringa mamma efteråt, för hon hade ringt. Det är klart med riksfärdtjänsten, hon kommer hit till påsk. Jag får vila… sen nån gång.

Dammningen är avklarad, nu väntar bäste fåtöljen på en som lär börja snarka om en kvart, ungefär…

Livet är kort.

Read Full Post »

Projekt Räääpp, Husbygge och Helg

I morse när jag satt och läste en oinspirerande lokalblaska och funderade över vad människor egentligen vill läsa, kom jag på en lysande idé: jag ska skriva en Tofflan rap (inte rap utan ”räääpp”) baserad på folks omdömen om mig. Omdömen som finns bevarade på olika sätt. Ofta kan jag nämligen säga att jag skiter i vad folk tycker om mig och om de inte gillar mig, men det är inte sant. Det klart att även jag påverkas (både rollen Tofflan och Ulrika som jag är IRL) – av såväl snälla ord som hårda. Så därför tänkte jag klä av mig lite och låta alla läsare få ta del av lösryckta rader från andra om min ringa person. Det blir en riktigt underhållande läsning, jag lovar! Men vi sparar detta projekt till helgen.

Jag ska klä av mig lite i bloggen.

Fredag är det idag och temperaturen ligger runt nollan. Solen försöker titta fram, fast det enda lyckade försöket den gjorde var i morse när jag körde bil till jobbet. Nu lyser den mest med sin frånvaro. Fästmön mår fortfarande inte bra, men i helgen ska hon försöka jobba två dagar klockan 7 – 16. Själv ska jag under tiden inte enbart ägna mig åt att författa Tofflan rap utan också försöka bli av med det värsta av gruset som jag har lyckats dra in den här veckan i mitt hem. I morgon ska jag kolla mina ögon. Det ser jag inte fram emot, för jag inser att det blir kostsamt och kanske en lösning som jag inte blir nöjd med. Funderar därför på om jag ska kolla runt på priser för en laseroperation. Du vet, en sån där som Christer Lindarw, 60 bast på söndag GRATTIS GRATTIS!, har gjort och är så nöjd med. Jaa, kalla mig lika fåfäng som en diva – men faktum är att varken Christer eller jag är några divor utan bara människor som vill kunna se bra (ut).

Men det är inte helg än. Först ska jag fortsätta mitt byggprojekt, det vill säga Husets webbplats. Jag har lagt in så många sidor som jag kan med det underlag jag har fått, men nu ska här finslipas! Jag ska också planera lite för arbetet de kommande veckorna och månaderna, för igår blev ju saker och ting lite förändrade. Ett tag till. Till det bättre. Och med detta går det också att planera lite bättre. Eller i alla fall lite mer långsiktigt.

Mars månad skriver vi idag och jag inser att jag glömde vända almanacksblad i den söta hundkalenderna från SRF med bilder på tänkbara ledarhundskandidater, det vill säga fullkomligt ursöta valpar av olika raser. Jaa, är det nånting jag skulle vilja ha så är det inte en synskada, men en hund! Den skulle tvinga ut mig, hälsporre eller inte, i ur och skur, och den skulle vara ett sällskap när Anna är mamma på heltid (mamma är hon ALLTID, men inte på heltid rent fysiskt) eller jobbar. Men jag vet också att den skulle få vara ensam väldigt mycket om jag jobbar och DET känns inte OK (inte hunddagis heller). Så kanske när jag blir pensionär… Om jag nånsin har råd att gå i pension. Det är tveksamt, det, efter den senaste, synnerligen deprimerande läsningen av innehållet i ett visst orange kuvert… För en gångs skull blev jag inte glad av orange…

Morgontimmarna före arbetstid är slut nu och jag rundar av här. Stanna gärna till och berätta i en kommentar vad du har för helgplaner!

Livet är kort.

Read Full Post »

Nyårsafton 2012

Dagen började med en rejäl sovmorgon – för somliga. Andra vaknade nio minuter över åtta och låg och snurrade ett tag i sängen. Skämt åsido, så farligt var det inte, vi satt ju trots allt uppe till klockan två i natt och glodde på film. Jag har haft ont i magen idag och jag tror att det är bråcket på magmunnen som är uppkäftigt. Annars mår jag toppen! Idag har jag nämligen haft jeans på mig för första gången sen den 12 december. Känner mig nästan normal. Fast jag ser i spegeln att jag är rätt blek och jag rör mig sävligt som en hundraåring. Men ändå. Det går framåt!

Idag var ursprungliga tanken att vi skulle ta en liten promenad till Tokerian. Fast jag hade lovat Anna en tack-för-hjälpen-klapp, så vi tog bilen och fixade en sån. På väg ut ur huset träffade vi Lucilles man och när vi senare kom till Tokerian träffade vi Lucille själv. Uppenbarligen tar de inte bilen dit som vi, utan kånkar och bär var sina lass! Rolig familj, det där! (Det tar fem minuter att gå till Tokerian.)

Tomten höll utkik.

Jag ringde till mammakusinen B:s man idag på förmiddagen för att önska gott slut på det gamla året och gott nytt år. Hade precis lagt på så ringde Annas snälla mamma. Innan vi for ringde jag min egen mamma. Som nån så gärna deklarerar kommer familjen i första hand. Utan den hade jag inte klarat mig igenom det jag har gjort nu. Förutom ett fåtal vänner har de flesta, som vanligt, lyst med sin frånvaro. Och faktum är att det inte gör ont längre, det var ju bara att vänta. Alla har sitt och jag har mitt.

Amaryllisen jag fick av Anna har ännu inte slagit ut. Men titta så den är på gång! Det blir minst fem klockor – till att börja med, tror jag!

Sprängfärdig!

Efter vår lilla shoppingtur – tack och lov var det inte mycket folk varken där klappen skulle inköpas, på Tokerian eller apoteket – fixade vi fika. Vi hade ju kanelbullar och hallongrottor kvar från igår. Och så hade vi var sin trisslott som mamma hade skickat i julkortet till oss.

Var sin trisslott.

Vi skrapade och drömde och planerade vad vi skulle göra för våra vinster. Fast det var bara en av oss som vann – Anna. Två nya lotter, tror jag det blir för vinsten.

Nu står Anna i köket och gör Västerbottenpaj. Jag har gått ut med två soppåsar alldeles på egen hand och överlevt. Mitt bidrag till nyårssupén gjorde jag ju redan igår, Alséns röra. Till förrätt har vi laxpaté. Huvudrätten består av ovan nämnda paj samt kräftor – om dessa nu tinar. Jag glömde nämligen ta fram dem ur frysen igår kväll, så nu ligger de i kallt vatten. Till dessert blir det Annapannacotta med hallon från Slottet och blåbär från Djurö. Röran äter vi nog till allt, för den består bland annat av gravad lax. Jag vet inte riktigt när middagen serveras, men det mousserande vinet är väl kylt, liksom vitvinet. Mellan varven blir det väl lite TV och framåt tolvslaget ska vi försöka oss på att få iväg en lykta upp mot himlen.

Gott Nytt År önskar jag alla läsare! Vi ses igen nästa år. Men glöm inte bort att livet är kort. I morgon kan det vara försent att höra av sig till gamla moster, vännen eller vem det vara månde som kanske är ensam.

Read Full Post »