När livet vänder: Berete

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Igår vände mitt liv. I kväll visade SvT2 den sista delen av säsongens När livet vänder. Anja Kontor har under en fjärde säsong talat med människor vars liv har varit vänt. Den här programserien har hjälpt mig genom åren att nånstans inuti ha en liten, liten stråle hopp kvar. Tack, Anja! Jag hoppas att SvT är så klokt att de ger dig förtroendet att fortsätta med dina personporträtt – om du själv vill och orkar. Dina program behövs!

Anja Kontor har under våren för fjärde säsongen mött människor för vilka livet har vänt. (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Berete blev överfallen och knivhuggen på jobbet.

Denna den sista gången (?) fick vi tittare möta Berete. Inför visningen var jag lite orolig, eftersom det var en mycket otäck händelse som skulle komma till ytan: det handlar om våld på jobbet. Berete jobbade med människor med psykiska funktionshinder. En dag blev hon oprovocerat överfallen av en boende på jobbet. En man med knivar högg ner henne. Ett av knivhuggen tog bara en centimeter från hjärtat. Ett mordförsök. Berete tillbringade över tre veckor på sjukhus, men hon överlevde. Hur klarade hon av att gå vidare och våga leva?

Under programmets gång och när Berete berättar slås jag av den kärlek hon omges av. Det är kärlek från familjen, men också från de boende. Och det är genom kärleken hon överlever. Särskilt rörande är det när hon berättar om sin gamla mamma som kommer för att laga mat och hur mamman tar sig genom hela stan för att inhandla middagsfisken.

Men att läka tar tid. Det tog ett och ett halvt år innan Berete kunde släppa fram sorgen och ilskan. Och en dag insåg hon att hon måste gå vidare och inte stanna kvar i händelsen och bli bitter. Idag är hon till och med redo för kärleken till en annan människa.

Det var ett oerhört fint och givande program som fick avsluta När livet vänder. Jag kan bara hoppas, önska och tro att detta inte är slutet utan att det kommer en fortsättning. För nu har ju mitt liv vänt och jag vill se andras liv vända också.

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 27 maj 2016).

 

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

När livet vänder: Niklas

När livet vänder: Paulina

När livet vänder: Admir

När livet vänder: Daniel

När livet vänder: Emma

Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sagans slut och verklighetens början

Ett inlägg om både sagor och verkligheten, sånt som kan vara bittert, men också fullkomligt ljuvligt, underbart, fantastiskt.

---

 

Den börjar gå mot sitt slut, den här sagan. Jag vet inte för vem jag ska berätta om mina konstiga drömmar och annat spännande i mitt liv framöver. Ingen..? Bloggen? Nej, den svarar mig ju inte precis. Ingen att fika med om dagarna, ingen att trängas med i nån obekväm soffa (hellre den än de än mer obekväma stolarna). Ingen NK* att skratta åt. NK, som tvingade sig ner i soffan vid förmiddagsfikat igår för att h*n inte ville få

skörbjugg i stjärten.

Min verklighet… blommar, också.

Om jag inte hade varit så allmänt ledsen som jag är skulle jag ha skrattat så jag hade gråtit. Men jag har många roliga uttryck och sån stor och varm omtänksamhet färskt i minnet att jag inte lär glömma min NK, den allra bästa närmaste kollega jag har haft, i första taget. Jag har nog aldrig jobbat så bra ihop med nån som med denna person!

Men självklart är det fler än NK jag inte ska glömma från den här arbetsplatsen. För tillfället håller jag på att skriva ihop en sorts gästlista, för när vårsolen har blivit lite varmare ska vi dra ihop ett gäng och träffas på nån av Uppsalas uteserveringar och dricka gravöl.

Nu gäller det att hålla blicken lyftad och inte stirra ner i backen. Jag måste gå vidare, gå mot nya erfarenheter och mål. Besvikelser lär fortsätta hagla över mig, en del är svårare än andra att hantera. Som presumtiva samarbetspartners (och vänner också, för den delen) som lovar höra av sig och sen inte gör det. Jag borde ju veta att andra människor har en annan verklighet än jag, att de inte vet att jag har ett annat tidsbegrepp på grund av min situation. Den lilla tiden blir så stor och för varje timme jag inte redovisar nåt vettigt står jag inför hotet om att bli utan eller hamna än mer utanför… livet. Det är min verklighet. Och jag som bara ville att familjen skulle vara stolt över mig… Jag skrumpnar till ett russin vissa dar, andra dar är jag en söt och välsmakande druva. Jorå, det finns dar som är bra i min verklighet också.

Slutligen gläds jag åt mina fina avtackningsgåvor – en guldklimp, en medalj och en termos för min whisky från arbetsgivaren (egentligen en fejkguldklimp, en nyckelring och en kaffetermos) och ett perfekt presentkort från NK, Mamma Mu (R) och Mamma Mu:s son M.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sagan går mot sitt slut. Vi ses i Nangiyala! (Kungsträdgården, släng dig i väggen!)

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kattliv och möglo

Ett inlägg om katter och musiktävlingar.

---

 

Försök att motstå den blicken… Denna gång är det Citrus ögon.

Asså kattungarna… Min fästmös… De är bara för söta! Igår var det tre jättegosiga katter som mötte mig. Kattungarnas mamma Mini var nämligen också väldigt gossugen. Men när vi ska äta eller fika eller så måste vi stänga dem ute. Då gaddar de ihop sig och är värre än tre småbarn. Samtidigt är de nästan oemotståndliga när de står på andra sidan glasdörren och sötglor på en och sticker tassarna under dörren i fåfänga försök att få tillträde till köket och alla godsaker.

 

 

Rätt som det är har katterna vilat klart. Då blir det kattfnatt och typ allt är potentiella leksaker. Det kan handla om allt från min lap top till Annas tvålpump. Den senare gick i tusen bitar i morse, tack vare Citrus. (Ja Anna blev förstås skitglad eftersom det var en DYR julklapp…)Vi hade just vaknat när vi hörde ett brak från badrummet och tassar som halkade omkring. Citrus hade då hoppat upp på handfatet, halkat och lyckats peta ner tvålpumpen av glas i handfatet. Tvålpumpen sprack, den lilla undkom glasskärvor i tassarna, tack och lov och Anna fick ställa sig och torka badrum igen (gjort senast igår). OCH duscha en tilltvålad kattunge. En nyduschad kattunge är bland det ynkligaste som finns, så jag tänker inte genera henne genom att lägga ut en bild. Men hon går nu omkring och doftar… Dove… Det är så tvålpumpsmarodören känns igen.

Här kommer några bilder på busungarna:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Anna bjöd på god mat och jag bjöd på ett mindre gott vin från 2007. En riktig besvikelse, alltså. Tur att vi hade godisbunkar att tröstäta ur senare på kvällen – i alla fall jag och grabbarna (de senare fick förstås inget vin, heller). Anna petade i en modest liten påse. Under middagen fick vi stänga ute katterna från köket igen, likaså under matlagningen, Lucifer har ingen som helst känsla för att en spis kan vara varm – förrän han ställer sig på den. Och sånt vill vi ju förhindra…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sen var det då dags för schlagereländet att dra igång på bästa sändningstid på SvT. Lördagar framöver lär en få försöka hitta alternativa kanaler att glo på – eller rentav läsa en bok i stället. Nu satt jag med och lyssnade med ett halvt öra, åt godis och spelade Wordfeud. Det jag uppfattade var emellertid… och nu ska jag säga nåt positivt till att börja med… att det tack och lov inte var nån pajas som gick omkring bland artisterna och spottade ur sig plumpa skämt. Vidare gladde det mig att Robin Bengtsson gick vidare till final. Det var nämligen den här deltävlingens enda bra låt. Hade Anna Book varit med och tävlat hade jag fan röstat på henne.

Kvällens absolut sämsta var att SvT valt att låta två programledare som inte kan sjunga göra just detta – i ett program där det tävlas i sång och musik. Det finns väl för höge Farao artister att hyra in, såna som HAR sångröst??? Är det för mycket begärt i ett musiktävlingsprogram..? (<== retoriska frågor).

Att sen en av programledarna – jag säger inte vem av dem för då får jag höra att jag är rasist trots att jag enbart hävdar att hon är obildad – inte kan uttala efternamnet på en TV-personlighet var bara så… pinsamt och GENANT. Vad i all sin dar hände med det som kallas för repetition före ett direktsänt program???

Det var tur att vi fick limpmackor till frukost i morse…

Limpmackor till frukost.

 

Du skriver väl inget oförskämt nu??? undrar Lucifer bakom datorn.

Nu skiner solen obarmhärtigt in på det som var Annas välstädade hem igår. Idag är det fullt av katthår och trådar från klöspelaren samt godissmulor. Och största skräpet av allt har suttit i kökssoffan och plitat ner detta inlägg. Skräpet ska nu umgås en stund till innan det far hem till sig för att skriva lite andra mer seriösa saker än detta, ringa sin hulda moder och göra sig redo för en ny, härlig arbetsvecka.

Till min hjälp vid köksbordet har jag delvis haft assistent Lucifer som har kommit med glada tillrop, njutit av värmen från datorfläkten, kloat på min musmatta, jagat min mobilsladd samt försökt hissa upp persiennerna i köksfönstren. Det har varit farligt nära med en och annan vattendusch från den gröna lilla plastflaskan…

Ha en riktigt skön söndag!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fröjdefull fredag

Ett gladeligt inlägg.

---

 

Jag vann inte bara min lunch, jag lyckades knacka min pepparkaka i tre delar och fick därmed tre önskningar också.

Jag hetew Bawbwo fwån Mawabo. Glöm inte att hashtagga ewt kwamkalasch!

Den reklamen hör jag på radio varje vardagsmorgon och den är så dålig att den är bra. Jag börjar mina dagar med ett skratt, alltså. Så lättroad är jag! Därför är det inte konstigt att jag kommer till jobbet med garv i kroppen. Inte trodde jag att jag skulle fortsätta skratta denna fredag när jag fick ett akutjobb dumpat i knäet i onsdags eftermiddag, ett jobb som skulle vara klart senast söndag (eller fredag, dårå, eftersom jag jobbar kontorstid). Men det jobbet flöt på så bra. Vi kom snabbt överens om nivå, vem som skulle göra vad och sen var det bara att göra det. Extra roligt var det förstås när den nöjde författaren via e-post uttryckte sin stora uppskattning. Sånt värmer. Sånt ger bränsle att gå vidare och vidare och vidare… Med lite paus för lunch och fika. En lunch som jag för övrigt VANN – det vill säga jag slog tärningarna, fick triss i ettor och kunde äta lunch i restaurangen alldeles gratis. Tur som en tokig! Och som NK* sa:

Nu kan du köpa en flaska vin för lunchpengarna i stället.

Och det gjorde jag… Men först jobbade jag färdigt. Och tog också flera tillfällen i akt att dokumentera så kallad kontorshumor. Just skratt kring kontorshumor började redan häromdan när kollegan E undrade om jag trodde att jag skulle få skorna putsade av Nån eftersom jag hade ställt dem utanför min kontorsdörr. I torsdags höll en av cheferna på att fnittra ihjäl sig i korridoren utanför mitt kontor eftersom h*n tyckte att mina urhoppade skor utanför dörren indikerade att jag eventuellt hade flugit in på kontoret – i hejdlös glädje över mitt arbete. Jodå, jag älskar mitt arbete och tycker att det är nördigt, galet och roligt. Men skorna… Jag tar av dem utanför för att inte skita ner golvet inne hos mig. Sen ställer jag dem på en bit kartong innanför dörren. Fast ibland tar det en stund från själva urhoppandet till inbärandet… Så mina skor dokumenterade jag, lite kontorskonst likaså samt saker som kan vara bra att ha på ett kontor, fotade inne hos kollegan H. H kunde direkt redogöra för varför det var bra med böcker, en liten handduk, vantar, mössor, en solhatt med mera på kontoret.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Paus för att hämta dagens första senapsmugg kaffe.

 

 

Mina nya brillor.

Men dagens riktiga höjdpunkt blev nog ändå… mina nya brillor! Det kom ett sms redan härom kvällen att de var klara för hämtning och igår åkte jag lite tidigare från jobbet för att hämta dem hos Synsam på Stormarknaden (Här finns förresten ett ledigt jobb om du är optiker! Jag trivs jättebra som kund där. Bara som ett tips… Men sista ansökningsdagen är i morgon.). Nu är det inte brillor jag ska ha på mig jämt, för jag har ju linser. Nä, detta är brillor jag ska ha när jag arbetar för att både kunna se vad som står på datorskärmen och även kunna läsa manus bredvid. NK skrattade frustande när han föreställde sig pilsnerbottnar med en tjock skiljelinje i glaset à la Jan-Öjvind Swahn, men så roligt ska h*n inte få ha på jobbet när h*n ser mig. Mina nya brillor är ganska små, har bajsbrun båge och är väldigt, väldigt bra… Jag provade dem hemma vid datorn igår kväll och även om avstånden här inte stämmer till fullo med de uppmätta avstånden på jobbet fungerade brillorna hur bra som helst – jag såg både skärm (när jag lät ögonmusklerna vandra uppåt) och tangenbord (när jag lät ögonmusklerna jobba neråt).

På Stormarknaden nappade jag på NK:s tips. Men jag la till några spänn också för att få med mig ett fint Amarone hem. På ICA Kvantum valde vi ut några goda ostar som skulle göra vinupplevelsen mer komplett. Ja, jag har ju en Fästmö i mitt liv som jag träffar då och då trots att vi jobbar väldigt olika tider och dessutom inte bor i samma stad, som somliga tror. (Stad, förresten… Det finns det väl inget som heter numera? Försök uppdatera vokabulären till vad som gäller det tjugoförsta århundradet! Administrationsskorpionen skrattade nästan läppen av sig.) Godsakerna avnjöts under dialog som inte återges här. Och kvällen avslutades med Shetland. Ingen av oss somnade framför TV:n.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Det blåste visst i natt.

Denna lördag började jag med lite sängläsning innan jag gav mig ut på en kort utflykt. Boken jag läser är uppenbarligen av genren erotic crime, så det passade bra att läsa den i sängen. Det började blåsa hårt igår kväll och detta hade satt sina spår utomhus. Det blåser lite fortfarande, men nu ska jag vara inomhus fram till kvällen. Det står nämligen städning och tvätt på mitt schema idag. Nån i huset har redan börjat – före klockan sju startade tvätteriverksamheten i morse. Jag vet ju sen tidigare att det är svårt att förstå ordet hänsyn, men uppenbarligen kan de som tvättar inte läsa heller. Och nån folkbildare tänker jag inte bli, ärendet ligger fortfarande hos BRF-ordföranden.

Om du har orkat läsa ända hit kanske du orkar skriva en liten kommentar också och berätta vad du håller på med i helgen! Det vore roligt att få veta.

Ha en go lördag!

*NK = Närmaste kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ta slut och gå vidare

Ett inlägg om drycker, sånt som är på väg att ta slut och annat.

---

 

Hum. Jag tycker allt att de som läste min blogg igår är dåliga på att gissa. Eller svara på min fråga. Hum hum, det blir bakläxa. Vad handlar elva i förra inlägget om???

Nu ska jag inte banna dig som läser. Om nån ens läser. Jorå, jag ser att det finns läsare, men som vanligt verkar det vara svårt att kommentera. (Lättast verkar det vara för den som vill vara oförskämd, men sån kommentarer sorterar administrationsskorpionen bort åt mig, så de publiceras aldrig.) Det är lite synd, det, för trots att eländet är utdraget (bloggen, allts) är utrymmet fortfarande på väg att ta slut. Och när det är slut går det varken att kommentera eller skriva inlägg.

Andra saker i min tillvaro är också på väg att ta slut. I morse fick jag bekräftat nåt jag bara hört ryktesvägen. Jag själv är inte direkt berörd eftersom läget är som det är med kontrakt och sånt. Men jag kan se att en kompetens går förlorad. Jag kan emellertid också se att det kan vara bra att gå vidare, nåt som inte enbart gäller mig själv.

Nåt som tycks ha tagit slut och gått vidare är kaffeautomaten på jobbet. Här är ganska turbulent rent allmänt sen nån månad tillbaka, med folk som byter rum, rum som byggs om, kontor som delas av etc. Det kommer flera, alltså. Ja, människor. Gissningsvis räckte gamla kaffeautomatens kapacitet inte till. Till lunch upptäckte vi en sprajtans ny. Premiärkoppen gjorde dessvärre inte nåt större intryck på mig. Nån revolutionerande förändring vad gäller styrka och smak var det inte. Men det gladde mig att vi numera får GRATIS kaffe på jobbet – i alla fall enligt den nya automaten…

Ny maskin till kaffet på jobbet. Och kaffet har visst blivit gratis också…

 

Som du säkert har noterat är det fredag idag. Jag har haft en kämpig dag där högerarmen och handen har fått jobba stenhårt tack vare en dumhet jag gjorde häromdan. Men vi är här för att lära oss, finns det folk som säger, och lärde mig gjorde jag minsann. Den hårda vägen. I kväll får jag vila armen och inte lyfta nån tung ölburk utan ett lätt glas rött. Fästmön håller på att köpa hem godsaker till vinet åt oss (vinet finns redan i vinskåpet). Det blir framför allt ostar, men också kalkonsalami, oliver och lite annat smått och gott. Som gjort för att låta arbetsveckan ta slut och gå vidare in i helgen.

Min helg började redan i morse när jag upptäckte att jag hade lagt fram mina gamla favoritstrumpor, en julklapp (?) från Anna för några sen. Vilket märks eftersom resåren har ett och annat att önska. Men se slut är de inte än, strumporna. De går bara vidare i mina skor/tofflor.

Mina favoritstrumpor är på idag.

Vi drar till Stockholm i morgon och träffar goda vänner och på söndag ska vi träffa Annas snälla mamma. Jag hoppas att DU får en lika gå helg som jag tror att jag får!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tidsbestämt, anmält och vidaregången

Ett inlägg om andras liv och mitt.

---

 

Jag har alldeles nyss läst att pappan som mördade sin dotter har fått sitt livstidsstraff omvandlat till ett tidsbestämt straff. Örebro tingsrätt har ändrat livstid till 24 år. De personer detta handlar om är förstås Fadime och hennes pappa. Fadime sköts två gånger i huvudet i januari 2002 av sin pappa. Redan det första skottet var dödande. Hon hade tidigare också blivit misshandlad av pappan och sin bror. Under rättegången kom det fram att detta var ett så kallat hedersmord. Fadime hade vanhedrat sin familj genom att ha en svensk pojkvän.

Sedan Fadime sköts ihjäl har också brodern avlidit. Han sköts till döds av polisen i april förra året i samband med ett tumult här utanför huset intill mitt. Fadimes syster avled i november. Så när Örebro tingsrätt säger att det är låg återfallsrisk blir detta väldigt ironiskt för mig. Har pappan ens några fler barn att döda? Kanske det. Jag känner inte familjen, jag vet bara att den har drabbats hårt.

Pappan själv erkände först, senare i hovrätten förnekade han mordet och idag erkänner han igen att han har mördat sin dotter. Under tiden i fängelse har han gått i terapi och han säger att han är en ny människa som aldrig mer ska bruka våld mot sin familj, en familj han tänker att bo med när han blir fri.

Jag vill tro på förlåtelse. Men frågan är om det är möjligt och frågan är vad ett tidsbestämt straff för ett hedersmord ger för signaler till andra som tänker på detta sätt kring heder och vanheder.

 

Lilla mamma, 80 bast. En kan inte tro’t, men bilden är från hennes födelsedag i somras…

I den lilla världen, bortom mord och död, men ändå… nära katastrof, har lilla mamma gjort en anmälan angående det som hände för ett par veckor sen. Jag är stolt över hennes mod. Själv tänkte hon på den som gjorde fel, oroade sig för att h*n skulle råka illa ut på grund av anmälan. Men vem var det som gjorde fel..? Jag tycker att det är viktigt att det som hände kommer fram så att det inte drabbar en person i sämre skick än min mamma. Det som hände, ja… Allt sånt borde få komma fram i ljuset, men handlar det om (halv)gamla icke-kändisar är det visst inte så intressant…

 

 

 

 

Jag har i alla fall en nyhet som är positiv för egen del: jag har gått vidare i en rekryteringsprocess och ska nu på en ”fysisk” intervju – den tidigare intervjun skedde per telefon. Företaget vill träffa mig direkt, utan att vänta på att jag intervjuas rekryteraren. Det låter som om mitt CV tilltalar dem. Och jag sträcker lite på mig – en stund. Sen måste jag sätta mig och läsa in ett och annat.

Jag lämnar dig med en rofylld bild av de två små, tagen i eftermiddags. De är tretton dar gamla…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett avsked och tre återseenden

Ett inlägg om att mötas och att skiljas.

---

 

Avsked och återsseenden – även i huset mitt emot…

Livet är fullt av såväl avsked som återseenden. För det mesta är det spännande. Livet, alltså, och dess möten och återseenden. Men avsked är nästan alltid sorgliga, vemodiga. Ibland gör de jävligt ont, till och med, ibland är de nödvändiga. Idag blir det ett avsked av den nödvändiga sorten för min del, även om jag ska erkänna att jag tycker att det är lite sorgligt också. Jag ska skjutsa äldsta bonusdottern till tåget, för nu bär det av hem till norr och studierna för hennes del. Sånt kan inte en bonusmorsa hindra – och vill inte heller. Hon applåderar. Ungen Den unga kvinnan gör ju nåt bra av sitt liv. Därmed inte sagt att avskedet i sig lämnar mig oberörd. Jag bara önskar att jag hade varit en bättre bonusmorsa under de snart åtta år jag har innehaft titeln.

Några egna barn skaffade jag inte av olika skäl. Att ha barn verkar livsfarligt, tycker jag. Jag skulle nog ha varit en sån förälder att jag antingen vakade över mitt/mina barn hela tiden – eller kände mig misslyckad för att jag inte klarade av att vaka hela tiden… Så bonusmorsa blev ett bra alternativ – även om jag, som sagt, kunde ha varit en bättre sån. Nån vidare förebild kan man ju inte påstå att jag har varit. Inte heller det stöd jag borde ha varit. Nä, det var inte bara jag som drabbades av det som hände 2009, även min familj – såväl min gamla familj som min nya – har fått känna av det.

Om saker hade varit annorlunda skulle jag med glatt hjärta ha delat av mig mer om livet som bonusmorsa. Att erövra den titeln på sin ålders höst (jag var 45 år) och få tre tonåringar och en femåring som bonus med min stora kärlek har varit en spännande upplevelse. Bara allt hade varit på ett annat sätt… Nu skildrar jag livet från ett visst avstånd. Även det tog h*n ifrån mig då, för sex och ett halvt år sen… Nej, jag kan inte förlåta. Men att gå vidare har jag varit tvungen till.

Kära återseenden…

Det blir ett par återseenden den här veckan också. De kan också vara känslosamma, om än av annan sort. På onsdag ska jag återvända till den bästa arbetsplatsen jag har haft. Jag ska luncha med en före detta kollega, jag ska få en liten guidad tur i nya environger, hoppas jag, och jag ska hoppa in på ytterligare ställen och morsa på gamla kollegor. Kära återseenden, med andra ord.

På torsdag ska jag träffa en av mina nyare vänner.  Vid det här laget har vi känt varandra i några år, men eftersom vi inte bor på samma ort kan vi inte träffas så ofta. Det blir när vi kan. Och på torsdag kan både vännen och jag ses på Odenplan i Stockholm för en lunch. Mötet ska för min del föregås av nåt nytt och spännande, men ärligt talat ser jag minst lika mycket fram emot att träffa min vän. Det blir andra gången på kort tid som jag dessutom återser Odenplan, ett ställe där jag hängde rätt mycket för en så där tio år sen.

Men även i kväll blir det ett återseende, om än ett fiktivt sånt. TV4 kör igång en ny säsong av Broadchurch klockan 21 och brittiska polisserier missar jag ogärna. Här kan du läsa om vad jag tyckte om premiäravsnittet för två år sen och här kan du läsa vad jag tyckte om hela första säsongen 2013. Det blir åtta nya avsnitt och serien inleds med rättegången mot mördaren i säsong ett. (Om TV 4 hade uppdaterat sin webbplats med aktuell information hade jag kunnat länka dit.)

Hur ser DIN vecka ut??? Blir det några avsked eller några återseenden för din del??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Regn, självtillit och resor

Ett inlägg om svårigheter, väder och resor.

---

 

Det regnar.

Det regnar och jag älskar det! I natt sov jag med öppet fönster. Det var en orolig natt eftersom jag hade ångest för det Sisyfosarbete jag hade framför mig idag på morgonen. Regnets smatter är trösterikt. Det har tröstat och lugnat mig många gånger. Varje gång jag vaknade till och oron högg i bröstet blev jag lugnad av ljudet av regn. Det blev en bekräftelse på att jag fortfarande lever och att jag har klarat värre saker än det som låg framför mig.

 

 

Till exempel har jag…

• som nybliven 18-åring gått vilse i en skog, lyckats lura lodjuret som var på jakt, hittat en sommarstuga och fått pengar till taxiresan (fem mil) hem – utan att ha blivit våldtagen eller mördad av dem i sommarstugan – eller riven av lodjuret
• klarat mig undan både en och två snuskgubbar i min ungdom
• överlevt en skilsmässa
• överlevt operationer
• vänt tillbaka till livet ett antal gånger, i olika situationer
• rymt med mjölkmannen (det låter som en lustig historia, men…)

med mera…

Kort sagt, jag har klarat av saker. Då skulle jag väl klara morgonens uppgifter utan att dö? Ja, det gjorde jag. Två rapporter och en blankett… tänk att de kan skapa sån oro under flera dygn… Men nu har jag skrivit och det är gjort och färdigt. Då kan jag gå vidare och ägna mig åt viktigare saker, som att söka jobb, till exempel.

Nu känner jag att jag kan lita på mig själv igen. För det måste jag. Det finns nämligen bara två saker i mitt liv som jag kan säga är säkra måsten:

1. jag ska leva med mig själv resten av livet
2. jag ska dö

Domkyrkotornen finns i Uppsala.

Runt omkring mig börjar det pratas om semestrar, ledigheter och resor. Jag är ju livegen och en sån får inte resa hur som helst. Kan inte heller, för den delen. Några dar i juli tänker jag mig i alla fall ner till min mamma som fyller 80 år. Jag har funderat på att ta henne på utflykt till Norrköping över dan. Hon tyckte att det var en bra idé när jag nämnde det i påskas. Vi får hoppas att min bil håller för långresa. Inte vill jag att mamma ska sitta ensam på sin födelsedag! Men jag tror att en resa till Uppsala blir för lång för henne och för dyr för mig, som då måste göra fyra långresor (en tur och retur för att hämta, en tur och retur för att lämna). Häromdan läste jag förresten att det tycks vara oklart för somliga vad som är Stockholm och vad som är Uppsala. Extra pinsamt eftersom det var världens största, enligt lokalblaskan, tillverkare av reseböcker som gjort tabben…

London eye fanns inte när jag sist var i London 1981.

Så till Östergyllen far jag över en helg i sommar. Tro nu inte för den skull att jag inte längtar efter att resa utomlands. Igår drömde jag tillsammans med Fästmön om London, där en vän till mig just nu befinner sig. Jag har inte varit i London sen 1981 (efter rymningen med mjölkmannen). Jag har förresten inte varit utomlands sen 1996. Och snart blir även jag för gammal och orkeslös för att resa. Jag får tänka så, då gör det på nåt underligt sätt mindre ont att inte få uppleva nya miljöer som ”alla andra” tycks göra, ofta flera gånger om året. (<== Hjälp, så bittert det lät!)

Ett land jag skulle vilja resa till är Ryssland. Faktiskt. Min farmors pappa är från S:t Petersburg och min farmor föddes i Viborg, när stan fortfarande var finsk. Medan farmor levde kunde hon och många med henne aldrig återvända till sin födelsestad. Så att det nu gnälls över åtta svenskar som inte får visum till Ryssland känns lite… larvigt i jämförelse.

Hur som helst… Jag stannar kvar här och nu ska jag gå och hänga min tvätt. Det är också en perfekt dag att städa hemmet på. Jag är lyckligt lottad, för jag har mat i kylskåpet, en bok att läsa och en Anna att erbjuda skjuts hem från jobbet idag. Att komma hemifrån en stund, att prata några ord under tio minuters bilresa… det räcker för mig.

Vad gör DU en sån här dag??? Skriv gärna några rader i en kommentar så jag får vidga mina vyer!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Månpockets majsläpp

Ett litterärt inlägg i fickformat (pocket).

---

 

Pocketböcker är lätta och behändiga att ta med. Det är gissningsvis därför de kallas just pocket(fick)böcker. Och nog finns det alltid plats i min bakficka för en sån bok! Månpocket ger dessutom ut väldigt bra pocketböcker. Här kommer därför några av de böcker Månpocket släpper i maj och som jag är nyfiken på eller bara råkar gilla (jag kan konstatera att det är väldigt många böcker med Stockholmsanknytning och undrar om det inte finns lite mer variation..?):

 

Kristofer Ahlström: Ett liv för lite
Kristofer Ahlström fick en lysande start på sitt författarskap. Det här är hans andra bok och den handlar om syskonen David och Caroline i Stockholm. Syskonen har ett särskilt band mellan sig, men när David mer och mer tar sorgen till sig kan Caroline inte längre skydda honom. David glider in i psykisk sjukdom, medan Caroline börjar ett nytt liv och banden klipps. De lever parallella liv under många år, men så blir de sammanförda igen.
Så här skrev jag om boken i höstas!

 

Louise Boije af Gennäs: Folk av en främmande stam
Det har nu blivit 2007 i den sista delen av författarens trilogi om ett gäng vänner i Stockholm. Victor försöker hitta en vardag efter tsunamin och dess fruktansvärda konsekvenser, Pella och Stefan lappar ihop sitt äktenskap och Tessan och Philip närmar sig vuxenvärlden. Den evige singeln Jalle drabbas av den stora förälskelsen och Liv kämpar vidare med sina frågeställningar kring livet och teatern. Döden överskuggar fortfarande gänget, men alla inser att man måste gå vidare för att inte gå under. Livet stannar inte upp, inte ens när älskade ryckts ifrån en.
Jag har läst hela trilogin. Så här tycker jag om…
Högre än alla himlar
Blå koral
Folk av en främmande stam

 

Anna Jansson: Skymningens barfotabarn
Den 90-årige Heinz Meyer hittas skjuten i Ronehamn. Heinz Meyer var en av de tyska soldater som kom till Gotland efter andra världskriget, skadad i strider vid Baltikum. Vid samma tid kom 500 koncentrationslägerfångar till ön för att få vård på Lärbro krigssjukhus. Det var en spökbrigad av utmärglade, svårt psykiskt och fysiskt skadade fångar som placerades på samma sjukhus som de tyska soldaterna. Sköter­skorna fick stränga order att inte tala med patienterna från koncentrationslägren och hade ingen aning om vad de hade varit med om. Maria Wern utreder mordet på Heinz Meyer, samtidigt som det pågår bröllopsförberedelser. Och vad händer på hennes barns sommarkollo?
Så här skrev jag om boken förra våren!

 

Johan T Lindwall: Carl Philip
Den 13 juni 2015 gifter sig prins Carl Philip och Sofia Hellqvist i Slottskyrkan på Kungliga slottet. Detta är den första boken någonsin om prins Carl Philip och den handlar om prinsens liv från födseln fram till idag.
Carl Philip föds som kronprins och framtida kung av Sverige. Men mindre än ett år senare blir han fråntagen rätten att ärva tronen, något som pappa kungen fortfarande har svårt att acceptera. Carl Philip själv är lättad över att det är storasyster Victoria som en dag blir drottning. Han är den i familjen som vantrivs mest i rampljuset och har dessutom fått kämpa med dyslexi och svårigheter att få kompisar.
Genom åren har Carl Philip haft flera konflikter med sina föräldrar, främst om blivande hustrun Sofia Hellqvist. Till sist hotar han att avsäga sig prinstiteln om de inte accepterar Sofia. Även kungen och drottningen inser att tjejen från Älvdalen hjälpt deras son att få ett självförtroende han alltid saknat.
Den här boken har jag inte läst, men jag är nyfiken på Carl Philip, så det kanske jag gör!

 

Anders de la Motte: MemoRandum
David Sarac är informatörshanterare vid Stockholmspolisen. Hans jobb är att rekrytera och sköta topphemliga källor. Manipulation, mutor och hot – så länge han levererar resultat ställer ingen några frågor. Men efter en bilolycka förlorar han minnet. Plötsligt är han lovligt byte för alla som vill åt hans hemligheter. För att skydda sig själv och sina källor måste han återupprätta kontakten med den försvunne infiltratören ”Janus”, som befinner sig högt upp i den kriminella hierarkin. Flera personer, på båda sidor om lagen, verkar vara beredda att gå över lik för att avslöja ”Janus” rätta identitet. Eller kanske för att skydda den?
MemoRandom är den första boken i en serie. Den är såld till över 20 länder och ett filmbolag ska producera en amerikansk TV-serie baserad böckerna.
Den här boken har jag inte heller läst. Jag har inte läst nåt av Anders de la Motte, så… det kanske är dags nu..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skärpning!

Ett inlägg i vilket Tofflan uppmanar sig själv att skärpa till sig.

---

 

Tre hål i strumpan, det största vid stortån.

Jag vet inte varifrån ordet/uttrycket

Skärpning!

kommer, men jag gissar att det handlar om att göra sig skarpare. Och det är ordet för dagen till mig själv! Det faktum att jag nyss upptäckte att jag har satt på mig en strumpa med tre hål var det som utlöste min personliga åthutning. Det är hög tid att skärpa till sig. Vem, mer än jag, skulle gå med tre hål i strumpan när det ligger nya, oanvända – och garanterat hålfria! – par i strumplådan?! En får ju skämmes!!!

Det är dags att ta nya tag här, komma vidare. Inte dega ner sig och gå omkring i trasiga slafskläder och göra… next to nothing. Igår tror jag att det var Världens Tråkigaste Dag. Det var grått och trist och regnigt. Jag läste ut en bok och började på en ny. Den nya är riktigt spännande och jag plöjde över 100 sidor, vilket är mer än en fjärdedel av boken. Det var roligt i sig, men jag vill nåt mer. Och den enda som kan göra min dag roligare är jag själv.

Airwickljuset silhouettes doftade inte alls lika gott som black edition.

För att sätta lite piff på gårdagen dukade jag fram de goda ostarna vi inte åt i helgen. Kex och fikonmarmelad till mig, Fästmön fick ett par finncrisp. Vi delade systerligt på de två vinslattar som fanns kvar – en skvätt Amarone och ett halvt glas hemtrampat rött var blev det. Och så tände jag ett nytt Airwickljus, denna gång nån vinterdoft av silhouettes som inte alls doftade lika gott som black edition (crackling fire and cinnamon spice ska det vara!). Men ljuset i sig var vackert att titta på. Det blev ett riktigt måndagsmys som fick avsluta den tråkigaste dagen på länge. Och tänk… Det behövdes inte så mycket, mest några goda ostar, ett ljus och trevligt sällskap…

Under natten har jag funderat på hur jag ska gå vidare. Jag tror inte att det är så mycket att be för utan det gäller att skramla ihop energi för att börja skriva del två i min trilogi, helt enkelt. Delen i sig är ju påbörjad. Precis som i arbetet med den första delen gäller det att fylla luckorna mellan texterna. Vidare måste jag sätta ett startdatum – och, för mig själv, ett slutdatum…

Livet går vidare även om jag tycker att jag står och stampar på samma fläck. Jag körde igång en maskin tvätt så snart jag kunde i morse, det vill säga klockan sju. Den är klar att hängas nu. Det är lite sol idag och det ljuset ska jag ta vara på genom att hasa över till Tokerian och handla mat. Anna har gått in i en riktigt tung arbetsvecka, så jag tycker att det minsta jag kan göra är att skjutsa henne till och hämta henne från jobbet samt laga mat. Idag bjuder New Village-köket på Korv Stroganoff. Men det blir två pannor eftersom Anna äter griskorv och jag kycklingkorv.

Jag drömmer fortfarande om den där rödbruna Billybokhyllan för en hundring jag såg på Återbruket förra veckan. Den finns säkert inte kvar och om den skulle göra det kan jag inte få hem dem själv. Anna jobbar extra långa dagar och vi hinner inte dit till klockan 17 när de stänger. Och skulle den ens få plats i min lille bilman? Nej, jag får fortsätta drömma om hyllan och sen får jag skärpa till mig med resten.

Har DU nåt som du behöver skärpa till hos dig själv??? Kom igen och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »