Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ångest’

Ett inlägg om en bok.


 

Tunneln i slutet av ljusetStrax efter mitten av maj knölade postis in ett brunt paket i min postbox. Martin Falkman hade varit vänlig nog att sända mig sin bok Tunneln i slutet av ljuset. Några böcker låg före på tur, men sen grep jag mig an denna psykologiska thriller, enligt dess omslag. Ett omslag som för övrigt matchar delar av min köksinredning, bland annat min vardagsservis! En bok som skriven för att äta till..? Tack Martin Falkman för boken!

Bokens huvudperson hittar ett… erbjudande i ett forum på internet. En man erbjuder den som är livstrött möjligheten att tjäna pengar på sin död. För en miljon kronor i månaden är motprestationen att den livströtte skriver ett dödskontrakt. Haken är att livet sträcker sig tolv månader framåt i tiden som längst. Sen ska mannen ta livet av den livströtte.

Den ende jag inte hittar nåt namn på i boken mer än ett e-post-nick är huvudpersonen, Peter Piper. (Namnet kommer från en barnkammarramsa, nursery rhyme.) Peter Piper ansluter sig till dödskontraktet och skriver ner tre beslut. Han säger upp sig, ber chefen dra åt helvete och… blir gränslös. Huvudpersonen ger sig in i en värld full av alkohol och sex, han reser, han slåss, han… mår dåligt. Frågan är om alla miljoner får honom att må bättre..? Och vad händer med livströttheten – finns den kvar eller går den över?

Stockholm och ångest är två ord som sammanfattar mitt första intryck av boken. Jag känner ganska snart att jag inte vet om jag pallar med att läsa om just det. Men jag läser vidare. För hur det än är vill jag veta hur det går för huvudpersonen som inledningsvis bara vill dö. Frågan hur mycket livet är värt ställs på sin spets.

Det här är en debutroman. Såna brukar innehålla lite för mycket av allt. I det fallet är den här boken inte unik. Jag förstår också att den klibbiga ångesten är självupplevd – hur kan nån annars beskriva den så korrekt och realistiskt? Det blir ganska… genomskinligt.

När jag läser om författarens tankar med boken noterar jag att det här är första delen i en Tunnel-trilogi. Det är bra. I slutet av boken blir nämligen läsaren… lämnad med en cliffhanger. För inte är det väl så att livet tar slut..?

Den här boken är lite för svart för mig. Men den är välskriven och språket flyter på bra. Några små irriterande korrekturfel hittar jag, men inte så de stör min läsning alltför mycket. Bokens formgivare har gjort ett mycket gott arbete och jag gillar särskilt omslaget.

Toffelomdömet blir medel …och lite till. För jag vill läsa fortsättningen!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minihalv-rosa-toffla-mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att försöka både vila och ladda för arbetet.


 

 Jobbväska och Campuskort

Jobbväskan är packad och Campuskortet framlagt. Jag är redo för en ny arbetsvecka!

Snart är den här söndagen slut. Jag hade bestämt mig för en rejäl vilodag efter två veckor på nytt jobb och en halvdags lokalvård hemma igår. Men… du vet hur det är… Det finns alltid nåt att göra i ett hem. Knappt har en hunnit vila ut efter en arbetsvecka förrän det är dags att ladda för en ny. Nu klagar jag inte. Den som tror det känner mig inte. Tvärtom älskar jag att plocka fram såväl rena måndagskläder som jobbväskan. Den senare står nu packad och redo för fem nya arbetsdar. Jag känner mig också rätt redo, bara jag får slappa lite i kväll och sova gott i natt.

Ända till åtta sov jag i morse. Det var skönt. Jag läste ut den urspännande boken Prio ett och påbörjade Tunneln i slutet av ljuset. Den senare ska, vad jag förstår, vara en typ av spänningsroman också. Men den börjar med Stockholm-Stockholm-Stockholm och lika mycket ångest. Därför tror jag inte att jag kommer igenom Martin Falkmans bok lika snabbt som Emelie Schepps.

Prio ett och Tunneln i slutet av ljuset

Från seriemord i Norrköping till ångest i Stockholm…

 

Äggmackor kaffe och bok

Brunch med bok, kaffe och äggmackor.

Förmiddagen gick och jag fick en del läst och en del skrivet. Jag blev enbart störd av en torrgråtande* unge på framsidan. Stor var h*n och den förtvivlade och till sist rätt arga mamman försökte till sist lyfta berget ungen från asfalten där h*n låg och skrek och frakta det ungen med sig. Det gick sisådär. Ibland är det skönt att vara barnlös. Efter en skön dusch med hårtvätt fixade jag mig brunch nånstans mitt på dan. Jag har längtat efter ägg och eftersom det gick bra igår gjorde jag två äggmackor idag. Det har gått lite mer än en månad sen gallstensanfallet, men den här gången har jag inte glömt det lika snabbt – bland annat eftersom det förde med sig ett tarmvred light strax efteråt…

Mamma fick helgens andra samtal på cirka en timme. Jag har sånt fruktansvärt dåligt samvete, för jag vet att hon är så ensam. Men när en jobbar en hel dag och bara har några timmar ledigt på kvällen måste i alla fall jag vara pigg och utvilad för att orka lyssna i en timme på mammas prat om räkmackor, sin frissa, knäppa tanter med mera. Därför ringer jag vanligen på helgen, men då oftast både lördag och söndag. Idag pratade hon om lite annat, visserligen om sånt som varit, fast lite nytt för mig. Jag märker att hon glömmer en del namn. Kanske handlar det om åldern, kanske till viss del att hon blir lite stressad när jag ringer. Idag blev det ett bra samtal.

Efter samtalet tog jag bilen för att leta upp stället jag ska till i morgon på ett möte. Passade på att kolla parkeringar i närheten också. Jodå, det finns, men det kostar, förstås… Så åkte jag och hämtade Fästmön efter jobbet. Vi for till Stormarknaden. Anna hade ett par ärenden där och det var faktiskt inte så mycket folk. Men Anna och jag är väldigt olika när vi handlar. Jag hade nog plockat på mig varor på tio minuter, medan Anna går och kikar, klämmer, känner och… velar. Ja, hon vet med sig att hon är en riktig lite velpotta. Tur att jag kompletterar med mina ibland rätt förhastade beslut… För det mesta har vi trots allt rätt kul när vi handlar. Vi tramsar och flamsar, idag redan vid ingången till Kvantum där månadens grönsak presenterades. Anna förklarade väldigt detaljerat vad hon tyckte att den vita sparrisen såg ut som.

Månadens grönsak vit sparris

Månadens grönsak är vit sparris och den liknar nåt annat, tycker Anna.


På vägen ut träffade vi vännen M 
och fick en pratstund innan vi tuffade vidare till Himlen i Förorten. Jag hjälpte Anna att bära in alla miljoner kassar och sandpaket. Sen var det dags att vända hemåt och värma mat. Lasagnen kompletterades med ett glas rött och det var lika gott som igår.

Bästefåtöljen ropar och jag svarar att jag snart landar där. Jag hoppas att du har haft en bra helg. Min har varit givande och både slitsam och trevlig. Men alldeles för kort…

Den kommande veckan – eller nästa – skrivs det allra sista inlägget på den här bloggen. Det måste jag förhålla mig till på nåt sätt…


*torrgråtande = Annas beteckning på en unge som gråter utan att vara ledsen på riktigt

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett darrande och barrande inlägg.


 

Snöiga buskar jobbet

Det var vinter utanför jobbfönstren också.

Det blev vinter i Sverige även 2015 trots allt. Jag kan inte påstå att jag gillar snö, kyla och halka, men det blev onekligen lite ljusare. Fast kallt, som sagt. Nu i kväll visade termometern i bilen på elva minusgrader. Ja, jag har varit ute och kört en sväng, sånt jag gör för att jag ska få träffa Fästmön en stund. Du kanske minns henne, Anna, heter hon..?

Kul att vara tillbaka på jobbet idag också, men det var inte många kroppar där. Tror vi var fem i närmaste kretsen som arbetade, många av dem inte hel dag. Men NK* och jag var plikttrogna som alltid. Jag jobbade med policydokumentet och NK med några beskrivningar. En kan inte säga att jag gjorde storverk idag. Jag gjorde det jag hade satt upp som mål i alla fall och det är jag nöjd med. Tyvärr hade jag en oönskad kamrat med mig hela dan. Dess namn är Ångest. Det var riktigt tufft och riktigt segt, men jag vann. Beneländet, däremot, är bättre. Igår kväll hittade jag nåt sjukt bra liniment som jag smorde på. Den tuben är jag rädd om!

På eftermiddagen ringde jag hem för att kolla läget med mamma. Då satt hon och åt, vilket ju var bra. Hon tenderar annars att strunta i mat och äta godis. Känns det igen? När jag kom hem på kvällen hade temperaturen börjat sjunka rejält, så jag tog en dusch för att värma mig, plockade undan ren och torr tvätt samt perkolerade kaffe och serverade oss tillsammans med rostat bröd. Mamma hittar inte sin brödrost (heller) hemma och hon sa flera gånger hur gott det var med rostat bröd. Mammas våffeljärn är också borta och våfflor hade hon önskat sig när hon kom hit. Det har hon fått, men vi bestämde i kväll att våfflor blir vår nyårsdagsmiddag. Såna är vi.

Röd julgranskula

Barry är rätt stilig med sina kulor.

En till som tycks darra av köld (?) är Barry Gröngöling, det vill säga vår gran. Han doftar fortfarande väldigt gott och kulorna och glittret gör honom riktig stilig. Men barren… Det bara rasar om honom när en råkar gå förbi eller böja sig ner för att sticka in elsladden till en fönsterstjärna eller så. Jag bävar för hur det ska bli när jag ska bära ut honom…

I morgon är det tisdag och då ska jag handla på hemvägen. Måste hitta på ett par små presenter också, mamma har namnsdag en dag här innan hon åker hem. Sen måste jag gripa mig an strykhögen i morgon kväll, så att jag kan vara helt ledig från onsdag efter jobbet ända till söndag när riksfärdtjänsten kommer och hämtar mamma. Fast i denna stund ska jag bara posta det här inlägget innan jag läser en stund och släcker ner. God nattis!


*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Kärlek störst av allt, smärtsammastEn bok som länge stod på min inköpslista men som jag förlorat hoppet om att finna och tagit bort var Åsa Jinders Kärlek störst av allt, smärtsammast. Därför blev jag så glad, så glad när jag hittade den på Alfa i Stockholm för några veckor sen, den där lördagen Fästmön och jag träffade FEM och Soffan. 80 kronor gav jag för boken.

Bokens huvudperson är Rebecka. Rebecka, vars mamma lämnade henne som barn och pappan för att i stället ta livet av sig. Rebecka har nu skilt sig från Gabriel, köpt en lägenhet med takfönster i badrummet på Östermalm och ska fira jul ensam, utan sonen Andro. Det är inte det lättaste när ångesten knackar på. Samtidigt knackar emellertid vännerna på, en efter en. Både de som har det svårt själva och de som bara bryr sig.

Det här är en sorglig bok, den gör ont. En skilsmässobok kallar författaren själv den. Ångesten skildras så starkt och påtagligt att den träffar läsaren som örfilar. Slutet känns emellertid lite… ihoprafsat.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Igår kväll visade SvT den andra delen av tre i serien Mina två liv. Ann Heberlein är lysande som programledare, intervjuare och ciceron. Hon har verkligen lyckats få till möten med intressanta personer. Den här gången fick vi tittare möta en programledare, en journalist, en konstnär och en psykiatriker. Vidare fick vi en glimt av en teaterföreställning, baserad på Anna Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Mina två liv

Andra delen av dokumentärserien Mina två liv gick igår kväll. I totalt tre delar får vi tittare höra och se människor om livet med bipolär sjukdom.


Ann Heberlein har,
som jag nämnde i det jag skrev om förra programmetsjälv sjukdomen bipolaritet. Ibland är hon manisk, nåt som sen följs av en period med svår depression. I den här andra delen av tre bjuder hon på spännande möten, men också på sig själv och sina egna erfarenheter. Sjukdomen finns i hennes släkt och en faster till henne tvingades till abort och tvångssteriliserades därefter på grund av att hon ansågs för sjuk för att ha barn.

Vidare berättar Ann Heberlein på SvT:s webbplats om hur dåligt hon mådde medan serien spelades in. Men kampen mot den dagliga ångesten syns inte på TV. I rutan framstår både Ann Heberlein och dem hon möter som välfungerande individer. Och det kanske är det som bidrar en del till dilemmat och skammen kring psykisk sjukdom. Alla vill väl vara välfungerande och framför allt normala individer..?

Lite publikfriande kan det tyckas vara att ta med riktiga kändisar i ett sånt här program. När Filip Hammar dyker upp blir jag aningen besviken – han är egentligen inte utredd för sjukdomen utan har fått höra av en amerikansk läkare att han kan vara bipolär. Men när han sen berättar finns det förstås ett och annat som tyder på att läkarens utslängda ord kan vara sanna. Filip Hammar säger bland annat i programmet:

[…] Jag kan vakna klockan sex och känna mig kanon, sedan när jag rostat min första macka och det kanske gått tolv minuter, då mår jag skitdåligt […]

Aningen intresserantare – om man nu kan gradera människor så – var mötet med konstnären Fia Backlund i USA. Fia Backlund fick riktiga psykoser i sena tonåren. Sen dess har hon medicinerat, men på senare år har hon valt att sluta med läkemedel. Hon fick hjälp att trappa ner. Vidare ägnar hon sig åt en, totalt sett, sundare livsstil som inkluderar träning och vettig kost. Fia Backlund blir därmed beviset för att medicin inte alltid är det bästa och rätta för alla.

Journalisten Kristofer Andersson är den jag som tittare kommer minst nära. Han skriver och driver ett modemagasin. Och just mode har blivit hans räddning, eftersom det handlar om så mycket yta. Han säger:

[…] Yta kan bli det som räddar liv, därför att du får en rustning mot livet. Mode transformerar människor, från att vara den aparta till att bli drottningen eller kungen. […]

Psykiatrikern Simon Kyaga berättade om sin intressanta forskning kring sambandet mellan bipolär sjukdom och kreativitet. Han menar att det finns ett påvisat samband mellan kreativa yrken och personer som har sjukdomen. Och även om bipolär sjukdom är en funktionsnedsättning ser man också ökad kreativitet och ledarskap bland de sjuka. Det sägs ju, för övrigt, att många historiska framstående personer har haft bipolär sjukdom…

Nästa vecka visas det tredje och sista avsnittet. Självklart tittar jag då! Det här är mycket intressanta program som ger mig nya kunskaper om hur personer med diagnosen bipolär sjukdom fungerar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Regn, självtillit och resor

Ett inlägg om svårigheter, väder och resor.


 

Regnstänk på bilfönstret

Det regnar.

Det regnar och jag älskar det! I natt sov jag med öppet fönster. Det var en orolig natt eftersom jag hade ångest för det Sisyfosarbete jag hade framför mig idag på morgonen. Regnets smatter är trösterikt. Det har tröstat och lugnat mig många gånger. Varje gång jag vaknade till och oron högg i bröstet blev jag lugnad av ljudet av regn. Det blev en bekräftelse på att jag fortfarande lever och att jag har klarat värre saker än det som låg framför mig.

 

 

Till exempel har jag…

  • som nybliven 18-åring gått vilse i en skog, lyckats lura lodjuret som var på jakt, hittat en sommarstuga och fått pengar till taxiresan (fem mil) hem – utan att ha blivit våldtagen eller mördad av dem i sommarstugan – eller riven av lodjuret
  • klarat mig undan både en och två snuskgubbar i min ungdom
  • överlevt en skilsmässa
  • överlevt operationer
  • vänt tillbaka till livet ett antal gånger, i olika situationer
  • rymt med mjölkmannen (det låter som en lustig historia, men…)

med mera…

Kort sagt, jag har klarat av saker. Då skulle jag väl klara morgonens uppgifter utan att dö? Ja, det gjorde jag. Två rapporter och en blankett… tänk att de kan skapa sån oro under flera dygn… Men nu har jag skrivit och det är gjort och färdigt. Då kan jag gå vidare och ägna mig åt viktigare saker, som att söka jobb, till exempel.

Nu känner jag att jag kan lita på mig själv igen. För det måste jag. Det finns nämligen bara två saker i mitt liv som jag kan säga är säkra måsten:

  1. jag ska leva med mig själv resten av livet
  2. jag ska dö
Domkyrkotornen

Domkyrkotornen finns i Uppsala.

Runt omkring mig börjar det pratas om semestrar, ledigheter och resor. Jag är ju livegen och en sån får inte resa hur som helst. Kan inte heller, för den delen. Några dar i juli tänker jag mig i alla fall ner till min mamma som fyller 80 år. Jag har funderat på att ta henne på utflykt till Norrköping över dan. Hon tyckte att det var en bra idé när jag nämnde det i påskas. Vi får hoppas att min bil håller för långresa. Inte vill jag att mamma ska sitta ensam på sin födelsedag! Men jag tror att en resa till Uppsala blir för lång för henne och för dyr för mig, som då måste göra fyra långresor (en tur och retur för att hämta, en tur och retur för att lämna). Häromdan läste jag förresten att det tycks vara oklart för somliga vad som är Stockholm och vad som är Uppsala. Extra pinsamt eftersom det var världens största, enligt lokalblaskan, tillverkare av reseböcker som gjort tabben…

London eye

London eye fanns inte när jag sist var i London 1981.

Så till Östergyllen far jag över en helg i sommar. Tro nu inte för den skull att jag inte längtar efter att resa utomlands. Igår drömde jag tillsammans med Fästmön om London, där en vän till mig just nu befinner sig. Jag har inte varit i London sen 1981 (efter rymningen med mjölkmannen). Jag har förresten inte varit utomlands sen 1996. Och snart blir även jag för gammal och orkeslös för att resa. Jag får tänka så, då gör det på nåt underligt sätt mindre ont att inte få uppleva nya miljöer som ”alla andra” tycks göra, ofta flera gånger om året. (<== Hjälp, så bittert det lät!)

Ett land jag skulle vilja resa till är Ryssland. Faktiskt. Min farmors pappa är från S:t Petersburg och min farmor föddes i Viborg, när stan fortfarande var finsk. Medan farmor levde kunde hon och många med henne aldrig återvända till sin födelsestad. Så att det nu gnälls över åtta svenskar som inte får visum till Ryssland känns lite… larvigt i jämförelse.

Hur som helst… Jag stannar kvar här och nu ska jag gå och hänga min tvätt. Det är också en perfekt dag att städa hemmet på. Jag är lyckligt lottad, för jag har mat i kylskåpet, en bok att läsa och en Anna att erbjuda skjuts hem från jobbet idag. Att komma hemifrån en stund, att prata några ord under tio minuters bilresa… det räcker för mig.

Vad gör DU en sån här dag??? Skriv gärna några rader i en kommentar så jag får vidga mina vyer!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Vi pratar alltför sällan om döden, det vet du som läser min blogg att jag tycker. Men vi pratar nästan ännu mer sällan om psykiska sjukdomar. I kvällens När livet vänder träffar vi tittare Marcus, en man som under lång tid levde med missbruk och en svår psykos. Detta gjorde gjorde honom schizofren. Till sist vägde han 45 kilo och kunde inte ta hand om sig själv. Och alltid var han rädd. Marcus berättar för Anja Kontor om sin psykiska sjukdom. Svårt, men inte ovanligt – idag är psykisk ohälsa den vanligaste orsaken till sjukskrivningar.

Marcus i När livet vänder

Marcus var alltid rädd och kände sig jagad. Han fick diagnosen schizofreni. (Bilden är lånad från Svt:s webbplats.)


Allt började nog
när familjen flyttade. Innan dess hade barndomen varit en idyll fylld av trygghet. Men Marcus tror att han redan då, som tolvåring, blev deprimerad. Så småningom drog han ensam till Stockholm för att syssla med musik – och alkohol och droger. Det var då ångesten slog till. Han kände sig jagad och hade svårt att ta hand om sig själv.

Det fanns ingen historia av psykisk sjukdom i familjen och heller inga kunskaper. Marcus togs in på psyket, men skrevs ut som frisk efter en vecka. Ganska snart kom tankarna på självmord. Men just som han skulle ta stegen mot döden vände hans liv. Marcus säger att han mötte en änglavakt.

Till sist tar Marcus också hjälp av mediciner. Han får äntligen uppleva öar av lugn. Och mitt i allt träffar han sin kärlek. Hon som ser kärnan i Marcus, inte det sjuka. När barnen sen kom kunde Marcus lägga sig själv åt sidan. Idag sammanfattar han läget med orden:

Jag har inte mycket mer att önska av livet.


Missade du programmet med Marcus? Se det här på SvT Play!


Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

När livet vänder: Marta

När livet vänder: Lennart

När livet vänder: Annelie

När livet vänder: Ann-Sofie


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)


Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program!
 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »