Då kom regnet…

Ett avslutande inlägg.

---

 

Himlen öppnade sig och regnet kom just som jag rullade ut från jobbets parkering.

Just som jag rullade ut från parkeringen på jobbet kom regnet. Det blev så talande för hur det kändes inuti, hur jag har känt den senaste veckan och idag allra helst. Jag vill bara gråta hela tiden, men förvånande nog är ögonen alldeles torra. Tror att jag kanske grät av mig i påskhelgen. Och då är det ju bra, för nu måste jag vara stark. Det är ingen annan som är det åt mig. Det finns ingen NK* att luta sig mot. NK var så gullig och hjälpte mig att bära ut mina krukväxter till bilen, allt medan jag berättade att jag ville ta hem växterna eftersom jag har fått dem av Elliot Hund. Två kramar blev det innan NK gick tillbaka in och jag for hem. I morgon ska jag inte till jobbet. NK, däremot, och en del andra sköna människor ska jag träffa. Snart. Så sent som i eftermiddag kom en inbjudan till en träff i mitten av april. Själv planerar jag att hålla gravöl tillsammans med mina favoriter nån gång i maj, när vi kan sitta på nån uteservering. NK och jag lär träffas innan dess.

Nån större nytta har jag inte gjort idag. Jag har tömt mitt rum, förstås, och inte haft svar till en person som undrade nåt. Det kändes helt OK att hänvisa personen till min chef. Överlämningen till NK gjorde jag redan i tisdags. Igår fick jag en sån fin present av NK och Mamma Mu**, ett presentkort på Akademibokhandeln. Eftersom jag är med i Akademibokhandelns Vänner får jag dessutom vissa erbjudanden och rabatter, så jag kollade runt lite vad det kan tänkas bli för den generösa summan. Helt klart är att det INTE blir kontorsmaterial utan skönlitteratur som får följa med hem när jag åker dit och shoppar. Innan jag lämnade byggnaden delade jag ut kramar och visitkort till mina personliga favoriter. Såna människor jag vill spara på.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hemma i New Village fick jag ringa min fastighetsförvaltare eftersom jag hade fått en påminnelse på en faktura som jag däremot INTE hade fått. Telefonköade en god stund, men sen löste det hela sig. Det visade sig att fastighetsförvaltaren hade gjort fel och inte jag, så en ny faktura kommer med ett belopp utan påminnelseavgift. Därefter ringde jag Fästmön som sökt mig i ett vasst ärende och slutligen skrev jag ut och fyllde i en blankett till Dimsyns a-kassa. Blanketten plus två arbetsgivarintyg ska jag posta i morgon. Tror jag. Jag orkar fan inte ringa a-kassan i morgon också, det räcker med Arbetsförmedlingen. Jag hoppas innerligt att våra kontakter blir mycket kortvariga den här gången. Och blir de inte det så överlever jag inte. Detta är sååå förnedrande, tillintetgörande och värdelöst. 

Slutligen tar jag med mig orden som A sa efter eftermiddagsfikat:

Tack för den här tiden! Du har varit en stämningsförhöjare.

Att vara stämningsförhöjare är inte fy skam! Nu får NK klara den biten på egen hand. Själv ska jag gå ut i regnet – men inte förrän i morgon – och posta ett tjockt kuvert med blanketter till Dimsyns a-kassa. Tjolahopp, liksom… I kväll tröstar jag mig med Antikrundan (säsongsavslutning i kväll), Gåsmamman och en nyinköpt bok.

*NK = Närmaste Kollegan
**Mamma Mu = Markus mamma

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sagans slut och verklighetens början

Ett inlägg om både sagor och verkligheten, sånt som kan vara bittert, men också fullkomligt ljuvligt, underbart, fantastiskt.

---

 

Den börjar gå mot sitt slut, den här sagan. Jag vet inte för vem jag ska berätta om mina konstiga drömmar och annat spännande i mitt liv framöver. Ingen..? Bloggen? Nej, den svarar mig ju inte precis. Ingen att fika med om dagarna, ingen att trängas med i nån obekväm soffa (hellre den än de än mer obekväma stolarna). Ingen NK* att skratta åt. NK, som tvingade sig ner i soffan vid förmiddagsfikat igår för att h*n inte ville få

skörbjugg i stjärten.

Min verklighet… blommar, också.

Om jag inte hade varit så allmänt ledsen som jag är skulle jag ha skrattat så jag hade gråtit. Men jag har många roliga uttryck och sån stor och varm omtänksamhet färskt i minnet att jag inte lär glömma min NK, den allra bästa närmaste kollega jag har haft, i första taget. Jag har nog aldrig jobbat så bra ihop med nån som med denna person!

Men självklart är det fler än NK jag inte ska glömma från den här arbetsplatsen. För tillfället håller jag på att skriva ihop en sorts gästlista, för när vårsolen har blivit lite varmare ska vi dra ihop ett gäng och träffas på nån av Uppsalas uteserveringar och dricka gravöl.

Nu gäller det att hålla blicken lyftad och inte stirra ner i backen. Jag måste gå vidare, gå mot nya erfarenheter och mål. Besvikelser lär fortsätta hagla över mig, en del är svårare än andra att hantera. Som presumtiva samarbetspartners (och vänner också, för den delen) som lovar höra av sig och sen inte gör det. Jag borde ju veta att andra människor har en annan verklighet än jag, att de inte vet att jag har ett annat tidsbegrepp på grund av min situation. Den lilla tiden blir så stor och för varje timme jag inte redovisar nåt vettigt står jag inför hotet om att bli utan eller hamna än mer utanför… livet. Det är min verklighet. Och jag som bara ville att familjen skulle vara stolt över mig… Jag skrumpnar till ett russin vissa dar, andra dar är jag en söt och välsmakande druva. Jorå, det finns dar som är bra i min verklighet också.

Slutligen gläds jag åt mina fina avtackningsgåvor – en guldklimp, en medalj och en termos för min whisky från arbetsgivaren (egentligen en fejkguldklimp, en nyckelring och en kaffetermos) och ett perfekt presentkort från NK, Mamma Mu (R) och Mamma Mu:s son M.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sagan går mot sitt slut. Vi ses i Nangiyala! (Kungsträdgården, släng dig i väggen!)

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En grekisk afton

Ett tvivelsamt och grekiskt inlägg.

---

 

Det blev grekisk inramning på Fästmöns och min lördagskväll. Efter att ha tillbringat eftermiddagen med att jaga sand behövde vi ju äta. Jag tyckte vi skulle fira att jag har fått jobb. Tyvärr har jag inte fått lön än, men jag grävde fram två femhundringar ur min nödkassa och en åkte vi ner på stan.

Oktoberkväll. Här glor vi på Åkanten från en bro över Fyrisfloden.

Vi var liksom inte ensamma hungriga igår kväll. Dumt nog hade vi inte bokat bord och vårt första alternativ på matställe var knökfullt. Vi strosade därför vidare och hamnade på Tzatziki. Där var det också fullt, så fullt att folk även satt på uteserveringen. Det kändes… lite kallt, för precis som Åkanten på bilden ovan ligger Tzatziki vid Fyrisfloden. Men vi lyckades få ett ett bord för två inomhus. Och där är det hur mysigt som helst. Det är en gammal byggnad och en ser valv och tegelstenar. Dessutom hänger det många roliga saker på väggarna, ifall en inte vill titta på varandra. Självklart tittade vi på varandra, men det var liiite svårt att konversera – ljudnivån var på såna höjder att alla samtal måste föras halvskrikande.

God hjul? Nä, de var faktiskt ganska dammiga och det hängde spindeltråd från dem. Men vackra att se på, trots allt.

 

Min fästmö.

Det slog mig att det var väldigt många unga människor ute och åt. Det är trevligt, men en kan ju inte låta bli att undra hur de har råd. En får känslan att det inte är så farligt med den där ungdomsarbetslösheten… Nåja, vi lite äldre fick som sagt gräva i våra nödkassor, men jag tyckte att vi skulle äta gott och mycket och verkligen unna oss. Det gjorde vi.

Det blev en trerättersmiddag med en flaska grekiskt rött Tsantalivin. Jag smockade i mig piperia gemisti till förrätt. Det var starkt och gott, men jag saknade bröd till. Det kom aldrig. Nu må det vara förlåtet, för det var verkligen smockfullt på stället och personalen fick slita hårt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi valde samma huvudrätt, kycklingsouvlaki. Den grekiska salladen till var fräsch, men jag fick mycket större och många fler bitar fetaost än Anna. Vidare förstår vi fortfarande inte vitsen med att lägga ett bröd med röd sås i botten på tallriken. Det brödet går aldrig att äta och jag är inte överdrivet förtjust i den röda såsen. Jag ångrar att jag inte bad om att få mer tsatsiki i stället, för den klicken var mikroskopisk.

Till dessert beställde vi båda kaffe, men bara Anna fick först. Miss nummer tre, alltså. Jag åt chokladtårta och den var helt ljuvlig och alldeles lagom chokladig. Blåbär, hallon, hallonsås och en gigantisk physalis gav syrlighet och en klick grädde gav sötma. Allt smakade underbart gott.

Fyrisån by night.

Vi rullade mot bussen och klarade av att resa hem utan att kräkas eller så. Det var ganska sent när vi kom hem, så vi satt inte uppe så länge.

I morse lyckades jag sova lite längre, Anna lite kortare. Snart är det dags att skilja på oss igen. Vår enda gemensamma vuxenhelg utan jobb i månaden passerar alldeles för fort. I eftermiddag pockar våra respektive familjer på uppmärksamhet. Jag har varit duktig och tagit fram ett paket kycklingfärs ur frysen. På så vis vet jag att måste laga till nån middag i kväll, annars hade jag struntat i det. Att äta ensam är aldrig roligt. Att äta grekiskt är alltid gott.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Min rökfria dag den 7 september

Ett axelklappande inlägg.

---

 

Inga cigarretter här i längre. Detta var min pappas cigarrettask.

Idag är det måndag och den 7 september. Ingen märkvärdig dag för de flesta, bara en vanlig måndag när alla stackars (?!) arbetande står inför en ny vecka. För mig spelar måndag eller lördag ingen roll. Utan ett arbete blir dagarna väldigt enformiga och lika varandra. Men just den 7 september är en mycket speciell dag för mig. Det är min rökfria dag.

Det är nu elva år sen jag slutade röka. Elva år… Det känns som om det var igår. Då hade jag rökt i nästan 30 år. Det tog ett år, ungefär, för mig att bestämma mig ordentligt. Jag kollade in hur det gick för mamma, som rökt i 50 år. Kunde hon, så kunde jag… Och mamma kunde. Hon slutade röka i oktober 2003 och jag den 7 september 2004.

För det är just det att en måste bestämma sig. Det är det som är det avgörande. En måste bestämma sig för om en vill fortsätta dra i sig en massa skit och bli sjuk på kuppen, eller sluta med dumheterna och må bättre. Dessutom har en kanske människor i sin närhet som en inte vill göra sjuka. År 2004 hade jag en särbo med två ganska små barn. Visserligen rökte jag inte inomhus, men jag rökte utomhus när barnen var med.

Det är tio år sen det blev förbjudet att röka inne på restauranger och kaféer. Det var också nåt som vägde tungt när jag bestämde mig. Jag hade ingen lust att ta cigarretten efter en god måltid på lokal utanför stället. Stå där, omgiven av ett moln, och se dum ut. För det ser rätt dumt ut att stoppa en brinnande, vit pinne i käften, dra i sig röken från den och släppa ut den i luften som jag själv och andra andas in.

Storrökare som INTE visar hänsyn finns överallt, till och med där en bor.

I våras kom ett förslag om att utöka förbudet till att omfatta även uteserveringar. Jag hoppas att det går igenom. För det finns inget bra med rökning. Jag vill gärna slippa få i mig skit från andra när jag befinner mig i offentliga miljöer såsom en tågperrong eller en busshållplats. Många rökare är lite hänsynsfulla och går bort en bit, men det räcker inte för mig. Deras rök är inte bara äcklig, den gör mig sjuk. Jag slutade röka när jag stod på gränsen till astma. Idag får jag svårt att andas om jag befinner mig nära nån som röker. Det känns som om jag har glasbitar i luftrören. Varje andetag gör fruktansvärt ont. Kanske har jag astma, kanske har jag även KOL. Men mina dumheter i form av röken från en cigarrett drabbar i alla fall inte nån annan längre.

I Metro sa Roger Henriksson, som är professor och överläkare samt chef för Regionalt Cancercentrum Stockholm Gotland, häromdan att passiv rökning är farligt för hälsan och att passiv rökning även har klassats som arbetsskada:

[…] Man kan bland annat drabbas av lungcancer, KOL, hjärtsjukdomar och blod- och kärlsjukdomar. Ju mer rök du får i dig desto skadligare är det […] Jag tycker definitivt att samhället borde skydda dem som utsätts för tobaksrök mot sin vilja med tanke på de risker som röken för med sig. 

Har en sett nån med KOL är det ganska lätt att bestämma sig för att sluta röka. Den som tror att den förblir evigt ung och opåverkad lever i en fantasivärld. Det går ganska fort att få missfärgade och sämre tänder när en röker. En får sämre blodgenomströmning i hela kroppen och även i tandköttet, till exempel. Huden blir snabbare rynkig, men en rökare ser också ofta rätt glåmig ut i hyn. Sen är det lukten. Det luktar riktigt illa om den som röker. Men värst av allt är nog att inte kunna andas.

Idag är det den 7 september, min rökfria dag. Jag klappar mig på axeln.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Stockholm, Stockholm, stan i världen…”

Ett härligt inlägg.

---

 

Hej, hej! Har du saknat mig? (Detalj från Annas tischa.)

När man kommer hem efter att ha varit borta ett par dar, du vet… Lägenheten är mörk och instängd, väskan kräver uppackning, smutskläderna måste i karantän… Och så den där känslan av… tomhet. Tystnad, ensamhet, visst, men framför allt tomhet. För nu är det gjort och nu är det liksom slut på det roliga. Det roliga som var två nätter inklusive frukost på Clarion Hotel på Ringvägen i Stockholm, tack vare Fästmön (som vann dem)!

Min hemkomst bestod av att fixa lite tvångsadministration och därefter skriva en bokrecension. Jag packade upp. Mamma fick ett samtal och hon förstod inte varför jag ringde, nästan. Och nu… en mugg kaffe vid datorn och jag ska berätta… eh nästan allt om våra dar i Kungliga Hufvudstaden!

Vi tog 11.11-tåget från Uppsala i lördags i sällskap med våra små resväskor på hjul. Vi hade sån tur när vi kom fram till hotellet att vårt rum var klart! Vi kunde inte bara ställa in våra väskor, vi kunde packa upp upp också. Sen tog vi t-banan in till stan igen. Första stoppet blev Alfa antikvariat där jag fyndade den av de fyra Maria Lang-ungdomsdeckarna som saknades i min samling (den som var så svår att få tag i att den inte ens fanns i Nora!) samt Sigrid Combüchens Den umbärliga – båda stod på min lista! Vätskepaus blev det på det innan vi traskade upp till Vasaparken och Sven-Harrys konstmuseum. Där såg vi flera utställningar, mer om dessa kommer ett separat inlägg senare!

På seneftermiddagen intog vi kaffe och scones hos Coffeehouse by George vid Odenplan. Jag tog en helt underbar Cinnamon spicey med massor av grädde. Till sconesen fick vi Philadelfphiaost och jordgubbssylt (valde jag, inte Anna). Det var ljuvligt gott med nåt sött och väldigt skönt att vila fötterna – innan vi tog t-banan ”hem”. Där vilade vi lite till, det vill säga jag somnade! Och sen var det dags att fräscha till sig inför middagen.

Anna hade vid en tidigare vistelse helt nyligen på Söder noterat Stavros taverna. Dit styrde vi stegen på lördagskvällen. Två regnbågsflaggor välkomnade oss. Det kändes skönt och rätt att äta på en gayvänlig restaurang. Servicen var utmärkt, maten underbart god, vinet, Piccini Memoro, fylligt och ljuvligt, bra priser… Och bäst av allt – vi kunde sitta utomhus.

Här är några bilder från vår lördag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Böcker och en gammal skrivmaskin blev häftigt som skyltning i Sturegallerian.

På söndagen satte vi alarmet så vi inte skulle missa hotellfrukosten (den serverades fram till klockan elva). Jag försökte äta lite grönsaker som var röda, men en och annan sockerstinn godbit blev det också. Anna, däremot, tycktes odla saker för sitt akvarium. Eh… ja…

Anna hade ett ärende i Sturegallerian på Östermalm, så vi tog tunnelbanan till Östermalmstorg. Efter utfört ärende slank vi in för en vätskepaus på Wienercaféet som vi har åkt förbi så många gånger. Vi var för mätta för att äta, så det blev en öl respektive ett glas rosé till lunch.

Vi flanerade, varma i den heta augustisolen, ända från Östermalm till Stadsgårdskajen vid Slusken Slussen. Där satt vi sen och försökte känna fläktande vindar från vattnet.

Nästa mål var Fotografiska. Det är ett av våra favoritmuseer i Stockholm. Den här gången kan man väl säga att… viss fotokonst förstår man, annan inte. På Fotografiska skedde dagens första Could be Catastrophe – jag tappade min mobil på golvet, med skärmen neråt. Tack och lov höll den!!! Mer om Fotografiskas pågående utställningar kommer i ett separat inlägg!!! 

Innan vi äntrade Götgatsbacken behövde vi vätskepaus. Den tog vi på Old Beefeater Inns uteservering. Vi förfasade oss över en man som inte hade hundra procent kontroll över ett litet barn. En annan man förfasade sig säkert över oss, för han glodde på oss under hela vår vätskepaus.

Strax efter vätskepausen, på Götgatan, inträffade dagens andra Could be Catastrophe – jag trampade snett. Som tur var varken ramlade jag eller vrickade eller bröt foten. Men nära var det…

Efter en kort vilopaus och lite uppfräschning på hotellet tog vi tunnelbanan till Gamla stan. Jag vågade inte riskera frakturer igen. Vi intog middag på Michelangelo – och där inträffade dagens tredje Could be Catastrophe! Jag såg inte riktigt vad som hände, men nån klippte till en gäst så att blodvite uppstod. Den slagne var mer än salongsberusad och alla gäster, inklusive jag, tyckte att det var mycket obehagligt. Man kan säga att detta förstörde en annars god middag. Vi bröt upp tidigt. Trist! Men jämfört med det som hände på IKEA i Västerås av alla ställen idag var det förstås en baggis…

Här är några bilder från vår söndag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Måndag… Hemfärd… Vi grundade med en rejäl hotellfrukost innan vi tuffade hem till Uppsala. I kväll serverar köket i New Village en upptinad matlåda med lasagnette och till den vatten eller möjligen en öl. Nej, det blir ingen snygg bild på maten! Anna har åkt till Himlen, men vi ska återförenas för ett par, tre dar redan i morgon.

Några måndagsbilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Stort TACK till Anna som gjorde den här trippen möjlig och som ville ha just mig med på den! Inlägg om utställningarna kommer som sagt separat, eftersom jag använde mitt presskort i stället för att betala entréavgifter, men senare.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Semestertyper vi ogillar – mänskliga sommarplågor

Ett inlägg om sommarens mänskliga plågor.

---

 

OBS! Det här inlägget är kategoriserat som trams och ironi. Ta därför nedanstående för vad det är. Eller, om du är humorlös, läs inte!

 

Så snart värmen, sommaren och semestern kommer dyker de upp. En masse! Jag talar om mänskliga sommarplågor. Semestertyper, det vill säga personer som, enligt Metro, skiftar personlighet och blir outhärdliga att umgås med. 

Precis som regniga dar dyker de upp, de mänskliga sommarplågorna. Enligt Metro finns det fyra typer som vi älskar att hata. Läs och gör din egen bedömning! Mina åsikter och spontana reaktioner finns förstås med!

1. Strandskrålaren
   Strandskrålarens högsta dröm är att vara huvudattraktionen på en musikfestival. Men h*n är inte så musikalisk och får nöja sig med ett begränsat område, som till exempel en strand. Där plockar h*n fram en gitarr eller en musikanläggning.
   Min åsikt: Otroligt störande typ! Helt i klass med människor som skriker privata dialoger i sin mobil.
   Min spontana reaktion: Jag vill inte höra!
2. Gnällspiken
   Personen hatar sommaren och värmen och semestrar helst i november. Håller sig gärna undan, men råkar du träffa på typen kan du förvänta dig en tirad om vädret (”det var mycket bättre förr”). Strandhäng och öl på uteserveringen är inget för typen.
   Min åsikt: Rätt vettig människa!
   Min spontana reaktion: Rain rules! Fast öl kan man dricka jämt, oavsett väder!
3. Sportfånen
   Sportfånen passar in sin semester helt och hållet efter VM, EM, OS och allt vad det nu heter. Att umgås med typen innebär alltid nån form av sport.
   Min åsikt: Inte min typ!
   Min spontana reaktion: Uschaaan! På ren östgötska.
4. Grillkungen
   Denna typ känns igen på lukt och rök som sprider sig i hans kvarter. H*n lagar inte mat i vanliga fall, men under sommaren blir h*n plötsligt expert på allt som har med grillning att göra. Det enda du kan göra är att hoppas på en regnig sommar…
   Min åsikt: Besserwissrar och skrytpell*r, har jag insett att grillkungar är.
   Min spontana reaktion: Regndans.

Så… Är DU nån av typerna och vilken typ tycker DU mest illa om??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!

En grillkung in action.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Stadsbesök, pingstdagen 2015

Ett roat inlägg.

---

 

På pingstdagen gjorde jag nåt så ovanligt som ett stadsbesök. Jag minns inte när sist jag var i centrum, för besöken hos en viss myndighet i utkanten av stadskärnan, räknar jag inte. Två kärestor skulle stråla samman i Uppsala och då kunde jag inte låta bli att tränga mig på en stund. Min egen käresta arbetade ju och jag behövde skingra mina tankar och komma hemifrån en stund. Utanför centralen träffade jag Ingela och Gunilla.

Två härliga pinglor, Ingela och Gunilla.

Vi promenerade ner mot floden. Vid Fadimes plats blev vi stannandes en stund för att jag skulle fota blommor. Bilderna blev kassa, tyvärr. Sen gick vi till Güntherska, som ägs av en Landing. Vi hittade ett ledigt bord på uteserveringen och för mig blev det årets första utefika. Jag har tidigare bara fikat på Annas balle* en gång. Eftersom det är gratis att parkera i stan på söndagar hade jag råd att köpa kaffe och ostsmörgås. Det var väldigt mycket smör på mackan…

Det är glest med sociala kontakter IRL för min del. Jag märker att jag pratar alldeles för mycket. Jag babblar. Men jag fick ändå höra paret berätta om hur de träffades och hur det kom sig att Ingela blev Kerstin. En dråplig historia, den sistnämnda.

Gunilla fyllde år häromdan och av den anledningen hade jag med ett litet paket till henne (vid ett annat tillfälle ska jag berätta mer om det exklusiva innehållet). Jag är lika dålig på att slå in paket som på att laga mat, så snöret hade åkt av. Jubilaren fick därför inleda med att slå in sitt eget paket, ungefär. Innehållet anspelade på Gunillas härkomst och person. Hon är en sån positiv människa att jag skulle önska att hon kunde smitta av sig.

Ett par timmar gick snabbt, men sen lämnade jag dem. Clark Kent** och jag for hemåt i sporrsträck, för jag hade glömt ta ur kycklingfärs, som skulle tillagas till middag, ur frysen. Handla hann jag också och hämta hem Anna. Där emellan flydde jag in i litteraturen, som vanligt. Ändå nådde sårande ord fram till mig. Värst av allt var nog det bifogade hånskrattet.

Här är några bilder från pingstdagen:

Detta bildspel kräver JavaScript.

*Annas balle = Annas balkong
** Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Rökning kan bli olagligt – på vissa platser

Ett rökigt inlägg.

---

 

Snart olagligt!

Nu blir jag glad! Igår läste jag folkhälsominister Gabriel Wikströms artikel på DN Debatt om åtgärder mot rökning. För tio år sen infördes rökförbud på krogen. Sen dess har ungefär 100 000 svenskar dött på grund av rökningen. Så det behövs lite mer än bara stopp på krogen. Nu föreslås rökförbud på uteserveringar, men även på vissa allmänna platser som entréer till byggnader där allmänheten har tillträde, perronger och hållplatser, utomhusarenor med mera. Vidare vill man ta bort tobaken i affären och placera den där den inte syns för kunderna samt ha neutrala tobaksförpackningar. År 2025 ska Sverige vara rökfritt.

Jag jublar. Verkligen! Inte tror jag att neutrala förpackningar och att flytta cigarrettpaketen bakom disken hjälper. Jag tror inte rökarna fattar hur dumma de ser ut med sin rykande pinne i käften heller. Däremot tror jag på ett utökat rökförbud. Det är verkligen dags nu att rökning blir olagligt. För på vilket sätt är rökning bra? Inte på nåt. Visst, som rökare gillar man att röka, men de flesta icke-rökare tycker att det luktar för jävligt illa om rökare och i rökmiljöer. Många av oss blir dessutom sjuka – av att andra röker. Det är verkligen inte OK att utsätta andra människor bara för att man själv gillar att göra nåt. Om rökaren själv vill göra sig dödligt sjuk i KOL eller lungcancer – be my guest. Fast ta då inte vårdresurser i anspråk. Den som har rökt sig till sjukdom får klara sig bäst den vill, tycker jag. Hårt, kanske, men faktiskt: varför ska mina skattepengar gå till att betala vård för nån som har valt att göra sig själv sjuk? Nån som samtidigt har utsatt sin omgivning för samma fara.

Det går att sluta röka.

Det går att sluta röka. Min mamma hade rökt i 50 år och lyckades sluta. Jag hade rökt i nästan 30 och kunde också sluta. Det vore en lögn att säga att det var lätt att sluta, men det gick, trots att jag var inbiten rökare och drog i mig ett och ett halvt paket, det vill säga 30 cigg, om dan. Förra året i september hade jag varit rökfri i ett decennium. Det var tur att jag slutade, för idag mår jag jättedåligt av rök. Även rök från vattenpipor och kolgrillar. Mina luftrör reagerar också på vissa rengöringsmedel och en del parfymer. Det beror på att jag har förstört mina luftrör när jag har rökt. Genom att sluta röka behöver jag i alla falla inte självklart bli sjukare och må sämre. Men jag får heller aldrig tillbaka friska luftrör.

Om cigarretten hade uppfunnits idag hade den med all säkerhet blivit klassad som narkotika och förbjuden enligt lag. För den skadar och tar livet av inte enbart rökaren utan dem i närheten. Och det är inte OK. Faktiskt. Tänk efter!

Den som röker riskerar 

• lungcancer
• KOL
• matstrupscancer
• hjärtinfarkt
• stroke
• cancer i urinblåsan
• tandlossning
• åldersblindhet
• benskörhet
• demens
• erektionsproblem
• åderförfettning (kan leda till amputation av benen)
• att medverka till att döda nån av passiv rökning (500 personer dör av passiv rökning varje år)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens citat den 26 december 2014

Ett citerande inlägg.

---

 

Jag läser en bok. Jag läser alltid en bok. Men den här boken har jag lånat av mamma och tro mig, det är inte ofta vi har samma litterära smak. Denna bok faller mig dock på läppen. Citatet nedan är ur Än klappar hjärtan av Helena von Zweigbergk:

[…] Per sitter förmodligen på någon av stadens uteserveringar och dricker vin med sina forna arbetskamrater. Får höra skvaller som han sedan lystet kommer att återberätta, eftersom det på ena eller andra sättet kommer att bekräfta den världsbild han redan har. […]

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Inte ett/en moln/jobb/minusgrad

Ett inlägg om inget.

---

 

Tiden just nu kan sammanfattas med ett enda ord:

inget

Kvällshimlen igår den 24 juli 2014.

Igår kväll var det så ljuvligt när mörkret hade lagt sig. Från grannarna hördes… inget. Det är som om alla människor varvar ner till… inget. På himlen såg jag ingen måne, men väl flygplan och faktiskt en enda stjärna som blinkade. Den föll inte, jag fick inte önska nånting. Inget. Men det är OK. Det gör inget. Det var bara så underbart att sitta på ballen* i mörkret och tystnaden och bara vara ett med sig själv och sina tankar. Jag trodde nämligen inte att dan skulle bli så tung som den blev. För mig. För mamma blev den lättare. Bra!

Morgontemp klockan 7.08 den 25 juli 2014. Nästan 33 grader, redan då…

Idag på morgonen vaknade jag till sol och värme. Eller jag hade rentav svårt att sova i natt, så till sist åkte takfläkten på igen, trots att jag inte gillar att sova med dess blad roterande i sovrumstaket. Men jag hade inget val. Redan i morse var det nästan 33 grader och inte ett moln på himlen. Jag fotade min kökstermometer klockan 7.08. Utomhus var det då 32,8 grader och inomhus närmare 26 grader än 25. Här inne i lägenheten är det emellertid hyfsat skönt just nu eftersom jag har skugga på vardagsrums-, balkong- och smårumssidan. Det finns liksom lite svalare rum nånstans i hemmet. I köket går det knappt att vistas!

Varje vardagsmorgon sitter jag i mitt arbetsrum från ungefär klockan sju (och fram tills jag är klar) och söker tre jobb. Som belöning efter utfört arbete skriver jag ett blogginlägg. Men idag har jag inte hittat ett enda att söka! Jag har verkligen dammsugit alla sajter. Nada! Inget! Jag tycker att jag ändå har haft tur som har hittat förvånansvärt många lediga och intressanta jobb att söka den här veckan – värmen och semestertiden till trots. Disciplin har jag också. Så trots att jag inte har nått mitt dagsmål – ÄN! – känner jag mig lite nöjd.

På min agenda idag står först och främst en snabb dusch. Jag känner mig redan svettig och klibbig. Nån gång på eftermiddagen ska jag åka ner till Resecentrum, som centralen i Uppsala numera heter, och hämta Fästmön och Elias från tåget och skjutsa hem dem. Lite oklart när, det beror på när de kommer iväg och om de ska göra nån sista grej innan de sätter sig på tåget.

Noterar, för övrigt, att Resecentrums webbplats inte är särskilt uppdaterad. Det var väl en sajt som byggdes lite för att skryta, precis som Resecentrumet självt… Läste förresten en intressant ledare i Expressen av alla tidningar om att det är dags att sätta stopp för alla skrytbyggen som vi skattebetalare får pröjsa. Illustrationen till ledarartikeln var Musikens hus i Uppsala, eller UKK, Uppsala Konsert & Kongress (så där mycket folk som det är på bilden på startsidan har jag ALDRIG sett på UKK:s uteservering)… Det är en riktigt pinsam historia, det, som har gått med nästan 15 miljoner i förlust varje år sen invigningen år 2007. Detta trots förluststöd från Uppsala kommun. Tro nu inte att kommunen har lärt sig av sina misstag. Nej då, ingen risk! Nu går man in med 150 miljoner för att bygga Uppsala Arena, nåt man tror ska stärka kommunens varumärke, bland annat. Kommunen har lovat att hyra lokaler i byggnaden för 15 miljoner under 25 års tid. Det handlar om att kommunen för ungefär åtta år sen bestämde sig för att marknadsföra sig som en evenemangsstad. Men notera att sen dess har stora evenemang som Reggaefestivalen, Uppcon och bandyfinalen flyttat härifrån. Inte så smart och genomtänkt, Uppsala kommun, enligt mitt tycke!..

Ja ja…  Nåt som fortfarande existerar är min hortensia i sovrummet. Den lilla blåa blomman från häromdan har fått sällskap av två små knoppar till. Det får jag glädjas åt, för det är mycket mer än inget. Mycket! 

Blomman har fått sällskap av två små knoppar.

*ballen = balkong

PS Temperaturen har nu stigit till 39,5 grader.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »