Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘trådar’

Ett inlägg om katter och musiktävlingar.


 

Citrus

Försök att motstå den blicken… Denna gång är det Citrus ögon.

Asså kattungarna… Min fästmös… De är bara för söta! Igår var det tre jättegosiga katter som mötte mig. Kattungarnas mamma Mini var nämligen också väldigt gossugen. Men när vi ska äta eller fika eller så måste vi stänga dem ute. Då gaddar de ihop sig och är värre än tre småbarn. Samtidigt är de nästan oemotståndliga när de står på andra sidan glasdörren och sötglor på en och sticker tassarna under dörren i fåfänga försök att få tillträde till köket och alla godsaker.

 

 

Rätt som det är har katterna vilat klart. Då blir det kattfnatt och typ allt är potentiella leksaker. Det kan handla om allt från min lap top till Annas tvålpump. Den senare gick i tusen bitar i morse, tack vare Citrus. (Ja Anna blev förstås skitglad eftersom det var en DYR julklapp…)Vi hade just vaknat när vi hörde ett brak från badrummet och tassar som halkade omkring. Citrus hade då hoppat upp på handfatet, halkat och lyckats peta ner tvålpumpen av glas i handfatet. Tvålpumpen sprack, den lilla undkom glasskärvor i tassarna, tack och lov och Anna fick ställa sig och torka badrum igen (gjort senast igår). OCH duscha en tilltvålad kattunge. En nyduschad kattunge är bland det ynkligaste som finns, så jag tänker inte genera henne genom att lägga ut en bild. Men hon går nu omkring och doftar… Dove… Det är så tvålpumpsmarodören känns igen.

Här kommer några bilder på busungarna:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Anna bjöd på god mat
och jag bjöd på ett mindre gott vin från 2007. En riktig besvikelse, alltså. Tur att vi hade godisbunkar att tröstäta ur senare på kvällen – i alla fall jag och grabbarna (de senare fick förstås inget vin, heller). Anna petade i en modest liten påse. Under middagen fick vi stänga ute katterna från köket igen, likaså under matlagningen, Lucifer har ingen som helst känsla för att en spis kan vara varm – förrän han ställer sig på den. Och sånt vill vi ju förhindra…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Sen var det då dags för schlagereländet
att dra igång på bästa sändningstid på SvT. Lördagar framöver lär en få försöka hitta alternativa kanaler att glo på – eller rentav läsa en bok i stället. Nu satt jag med och lyssnade med ett halvt öra, åt godis och spelade Wordfeud. Det jag uppfattade var emellertid… och nu ska jag säga nåt positivt till att börja med… att det tack och lov inte var nån pajas som gick omkring bland artisterna och spottade ur sig plumpa skämt. Vidare gladde det mig att Robin Bengtsson gick vidare till final. Det var nämligen den här deltävlingens enda bra låt. Hade Anna Book varit med och tävlat hade jag fan röstat på henne.

Kvällens absolut sämsta var att SvT valt att låta två programledare som inte kan sjunga göra just detta – i ett program där det tävlas i sång och musik. Det finns väl för höge Farao artister att hyra in, såna som HAR sångröst??? Är det för mycket begärt i ett musiktävlingsprogram..? (<== retoriska frågor).

Att sen en av programledarna – jag säger inte vem av dem för då får jag höra att jag är rasist trots att jag enbart hävdar att hon är obildad – inte kan uttala efternamnet på en TV-personlighet var bara så… pinsamt och GENANT. Vad i all sin dar hände med det som kallas för repetition före ett direktsänt program???

Det var tur att vi fick limpmackor till frukost i morse…

Limpmackor

Limpmackor till frukost.

 

Lucifer bakom datorn

Du skriver väl inget oförskämt nu??? undrar Lucifer bakom datorn.

Nu skiner solen obarmhärtigt in på det som var Annas välstädade hem igår. Idag är det fullt av katthår och trådar från klöspelaren samt godissmulor. Och största skräpet av allt har suttit i kökssoffan och plitat ner detta inlägg. Skräpet ska nu umgås en stund till innan det far hem till sig för att skriva lite andra mer seriösa saker än detta, ringa sin hulda moder och göra sig redo för en ny, härlig arbetsvecka.

Till min hjälp vid köksbordet har jag delvis haft assistent Lucifer som har kommit med glada tillrop, njutit av värmen från datorfläkten, kloat på min musmatta, jagat min mobilsladd samt försökt hissa upp persiennerna i köksfönstren. Det har varit farligt nära med en och annan vattendusch från den gröna lilla plastflaskan…

Ha en riktigt skön söndag!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett anekdotiskt inlägg från dåtid med upplösning i nutid.


 

Televinken 1

Televinken – en riktig trasselgubbe.

Under några år som barn bodde mamma, pappa och jag i Småland. Vi hade tjänstebostad vägg i vägg med redaktionen där pappa jobbade. I huset bredvid, på bottenvåningen, så en såg varje gång en gick in genom porten, låg först en fotografateljé, därefter… en leksaksaffär. Det sägs att jag var ett mycket snällt barn som sällan tjatade om att jag ville ha saker. Men nån gång besöktes leksaksaffären. Och en gång blev jag riktigt, riktigt kär i en sak.

Som barn var jag inte mycket för att leka med dockor. Det var småbilar jag gillade. Morfar gjorde ett dockhus och ett garage. Det var garaget jag lekte i. Men det fanns en docka som jag gillade skarpt. Det var Televinken, känd från barn-TV tillsammans med tant Anita på äldre stenåldern. Ja alltså på den tid barn kallade kvinnor över 20 för tant respektive män för farbror. länge sen!

Televinken 2

Hängig men glad och uttrasslad Televinken. (Det ser inte ut som om trådarna är uttrasslade men de är det!)

Och en gång, i leksaksaffären, såg jag en Televinkendocka! Jag tror aldrig jag varken före eller efter har gråtit mig till en sak, men den gången gjorde jag det. Till sist togs pengar ut på min bankbok. Jodå, trots att jag var typ fem år hade jag koll på att jag hade en bankbok. Säkert var det mycket pengar som skulle ha gått till utbildning senare i livet eller så. Arbetslöshet fanns inte på 1960-talet, för då ”importerade” Sverige arbetskraft från andra länder. Kanske hade jag inte gråtit mig till Televinken om jag hade vetat vad som komma skulle.

Sen var det så att den där Televinkendockan ju var alldeles för avancerad för en liten flicka. Varje lem (armar, händer, ben och fötter) har dubbeltrådar och det finns trådar till huvud och kropp. Nej, det blev bara ett enda stort trassel av Televinken. Och snart hamnade han i en låda och lektes aldrig med – precis som mina föräldrar hade förutspått och sagt. Yes, mammi och pappi, ni HADE rätt! (Den gången…)

Men av en viss anledning plockades Televinken fram idag. Fästmön gav sig på honom först, jag därefter. Envisa som synden eller med ett stort mått av sisu – vi lyckades trassla ut Televinken! Jag behöver nu en krok i taket där jag kan hänga trähandtaget så trådarna inte trasslar ihop sig igen. Tills vidare får den unge mannen hänga på gaveln till en av deckarhyllorna i min hall. Där ser han verkligen ut att trivas.


Och nu är det bara nio procents utrymme kvar på den här bloggen!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en tegelsten. Nej, en bok.


Den senaste veckan
har jag travat omkring med en riktig tegelsten under armen. Jag har precis läst den ena av julklappsböckerna jag fick av Fästmön, tillika den avslutande delen av Engelsforstrilogin. Nyckeln, på över 800 sidor, är nu lagd ad acta.

Nyckeln

En tegelsten avslutade Engelsforstrilogin.


Tillbaka i det påhittade Engelsfors
fortsätter de goda tonårshäxorna att försöka stoppa världens undergång. Men även i magins värld är det osäkert vem man kan lita på och vem som vill en illa. Under resans gång, även det precis som i verkliga livet, drabbas ungdomarna av såväl kärlek som död. Något mer om själva storyn kan jag faktiskt inte skriva, för då avslöjar jag för mycket. Och spoilers gillar vi inte! Men att säga att boken handlar om förändring är inte att säga för mycket. Inte heller att man kan dra paralleller till livet. Ett HBTQ-tema finns också inklämt.

Det är rätt fantastiskt att två författare, Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, kan skriva en sån här bok tillsammans utan att man hittar ”skarvarna” eller ser skillnaderna mellan de två skribenterna. Samtidigt tycker jag att över 800 sidor är i mesta laget. Förutom att boken är väldigt otymplig att ta med sig, hittar jag en hel del luft i handlingen. Eller rättare sagt luft som inte för handlingen direkt vidare. En eller två trådar som släpps hittar jag också.

Icke desto mindre blir Toffelbetyget högt. Det här är en väldigt spännande avslutning. Och även om det är en bok för ungdomar finner även en tant som jag ett stort nöje att läsa den.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Så här tyckte jag om Cirkeln.

Så här tyckte jag om Eld.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en kommande bok.


Igår kunde man läsa
om att det blir en fjärde Millenniumdel. Du vet, böckerna som skrevs av Stieg Larsson, som avled när han påbörjat del fyra. Jag blev förstås jätteglad när jag läste detta, men sen lite fundersam. För det råder fortfarande en konflikt mellan Stieg Larssons närstående om rätten till den där fjärde, ofärdiga delen. Och det är nu inte så att nån skriver färdigt den fjärde delen.

David Lagercrantz är mannen som får i uppdrag av Norstedts förlag (du vet, förlaget där jag ska ge ut min debutbok!) att skriva en ny fjärde och avslutande millenniumdel. David Lagercrantz ska, enligt förlaget, följa upp personerna och de trådar som är utlagda i böckerna. Men dessutom får han friheten att skapa något eget. Överskottet av intäkterna ska gå till stiftelsen Expo, enligt Aftonbladet.

Ärligt talat blev jag liiite besviken. Jag ville ju läsa Stieg Larssons påbörjade fjärde del. Men, men, självklart blev jag också nyfiken. Kan mannen som skrev om den där bolltrillaren verkligen göra nåt bra av detta? Även Stieg Larssons sambo är tveksam. Ja, Eva Gabrielsson är kritisk. Hon menar att Stieg Larsson inte hade velat detta. I Svenska Dagbladet säger hon bland annat:

Jag tycker att det är både opportunistiskt och girigt av Norstedts. Jag vet att Norstedts ligger dåligt till ekonomiskt, jag tror de behöver något sånt här för att rädda förlaget.

Själv är jag kluven. Jag är nyfiken och liiite besviken eftersom jag hade hoppats på en fortsättning av den påbörjade boken. Men jag tror nog att min nyfikenhet tar över och att jag så småningom köper boken.

Vad tror du om detta??? Vill du läsa den nya delen när den kommer och har du läst de tre föregående???


Livet är kort.

Read Full Post »

Svarta lögner, rött blod är den nionde i serien om polisen Ann Lindell och den sista av alla Kjell Eriksson-böcker jag fick i julklapp. Det kändes nästan vemodigt att slå ihop pärmarna. Men det finns ytterligare en bok i serien kvar att läsa, så jag har nåt att se fram emot. Stort TACK till vännen FEM för denna klapp!

Svarta lögner rött blod

Många lögner är det…


Som vanligt är det dels parallella fall,
dels Ann Lindells privatliv som skildras. Och som vanligt går även yrkesliv och privatliv ihop. Ann Lindell har träffat en ny man, en journalist. Allt verkar frid och fröjd, även om Anders Brandt är liiite hemlig… Han aviserar att han ska resa utomlands, men talar inte om vart. Samtidigt hittas en hemlös man mördad. I mannens ficka finns en lapp – med ett telefonnummer till Anders Brandt… Ann Lindell fixar inte att berätta för sina kollegor att det är just denne man hon dejtar. Ovanpå detta letar polisen efter en försvunnen tonårsflicka.

Den här gången har jag lite svårt att få ihop alla trådar. Det är som att en del av trådarna inte når ända fram till att bilda en knut. Visst, det är spänning på hög nivå och Ann Lindells komplicerade kärleksliv skildras utan förmildrande omständigheter och lullull, men…

Toffelbetyget når bara upp till medel!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

För ett par år sen blev det ett himla hallå i litteraturkretsar kring boken Strindbergs stjärna av Jan Wallentin. Om jag inte minns fel handlade det om att boken förhandsåldes internationellt till massor av länder. Författaren fick ett stort förskott för boken. Själv hittade jag boken i somras, på årets första semesterdag, på antikvariat, för 50 kronor. Frågan är om den var värd pengarna…

Var den här boken värd 50 kronor?


Boken inleds
med att en dykare hittar ett gammalt lik i en gruvgång. Och därmed inleds jakten på att försöka sammanför Strindbergs stjärna och kors. Strindberg som i Nils Strindberg, inte August. Nils, som var med på Andrées expedition. Den börjar nästan som en deckare med ett mord – och fortsätter sen ut i vida världen, bland nazister, judar, första världskriget, argentinare, ryssar och så… tillbaka till de norra delarna av världen. Och så ett litet HBTQ-tema insmuget också.

Alltså, jag blir inte klok på den här boken! Den är som en blandning av Da Vinci-koden, men också lite som Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Fast när det gäller Strindbergs stjärna får jag inget grepp om själva storyn. Inget grepp alls. För den har också lite TV-serien Lost i sig – och sånt blir jag smått galen på.

Nej, det här var ingen bok som tillhör mina favoriter alls. Den är alldeles för snurrig, det är alltför många trådar att försöka hålla ihop – och reda ut. Och det är för absurt. Lågt Toffelbetyg!

Read Full Post »

Jag har väl skrivit ett antal gånger att jag är glömsk? (Eller har jag glömt det?) Jag har blivit glömsk på senare år och ett skäl till det är de brister jag har i mitt blod. Det blir liksom ett symtom och det är därför jag medicinerar. Under det första året tyckte jag att jag blev både piggare och bättre på att komma ihåg saker, men den senaste tiden håller jag på att falla tillbaka i glömska, så att säga. Att andra glömmer mig fort fick jag erfara på det där jobbmötet jag var på strax före jul. Den gången kunde jag inte hålla masken för mamma när jag kom hem.

Men också jag själv börjar glömma nu igen och det är inte bra! Jag har börjat tappa ord och jag hittar dem inte – eller så tar det väldigt lång tid innan jag hittar dem. Och under den tiden hinner jag få lite småpanik. Idag hade jag till exempel jättesvårt att komma på ordet

arbetsmoral.

Ja, jag skojar inte, jag hade verkligen svårt att hitta ordet! Det är emellertid inte bara ord jag glömmer. Jag glömmer vad jag ska handla, vem jag har lovat mejla till, vem jag har lovat ringa till och sånt. I morse glömde jag mitt armbandsur hemma. Hur irriterande var inte det?! (retorisk fråga)

På en av mina köksbänkar ligger ett stort block som fungerar som min privata kom-ihåg-lapp. Jag noterade idag att jag trots allt kan stryka en del saker, som att plocka bort julprylar. Det gick nämligen inte att låta bli stakarna när jag kom hem. Men inte hade jag en aning om att jag hade så många stakar… Nu återstår bara gröngölingen och den åker ut i morgon kväll eller lördag förmiddag.


Några saker har jag kunnat pricka för på kom-ihåg-listan i alla fall.


Idag var jag så arg och okoncentrerad
på jobbet att jag vet inte vad och hur jag skrev. Det är liksom omöjligt att skriva när nån pratar i telefonen alldeles intill eller avbryter när man som bäst sitter och skriver. Men situationen är ju som den är och det är bara att försöka härda ut. Jag känner mig redan uppträngd i ett hörn, mer eller mindre, och skulle föredra att lämna min stol och min dator redan nu. Fast det är ju det där med pengarna… Dem behöver jag ju. Januarilönen är ju det jag har att leva på tills… jag vet inte när. Ja, livet är verkligen stenkul – NOT! – och det är inte längre med glädje jag åker iväg om morgnarna. Tur att jag har så fantastiskt roliga kollegor! Tack vare dem får jag asgarva rejält på fikarasterna. Sen att det skrattet i vissa sammanhang är tillbakahållen gråt – eller hånskratt – är en annan femma. Och det vet ju inte mina kollegor, eller hur?! (JA, jag är utnyttjig!)

Jag har fått veta i förrgår och idag att företaget som jag blev intervjuad av i måndags har kontaktat flera referenter. Det låter ju väldigt positivt. Men några förhoppningar vågar jag förstås inte ha. (Fast det klart att jag får ändå…) Ett par trådar till har jag att dra i den närmaste framtiden och en av dessa är synnerligen intressant. Tänk om…

I badrummet mullrar den näst sista maskinen tvätt på ett tag. Den rena och torra tvätten är vikt och sorterad och väntar på att Nån ska stryka den. Jag ska försöka sätta mig och göra en hushållsbudget för 2012. Fatta vilket hästjobb det är, dårå, med tanke på att jag enbart kan lägga in en enda lön, den i januari?!  Jag känner hur trött jag blir redan innan jag har börjat…

Postboxen innehöll dessutom bara irriterande post idag. Jag menar hur kul är det att få Dimsyn, eller vad det nu är min facktidning heter, en uppgift på hur många tusenlappar försäkringsbolaget tänker autodra i slutet av månaden för blirförsäkringen och hemförsäkringen, reklam och så ett %&¤#/ brev från Pisskitlotteriet. Nä, nu går jag och sätter mig på toa bara för det!


F*n så arg och sur och irriterad jag är. Fortfarande. Trots att pappa tog bilden för ungefär 49 år sen. (Jag är cirka ett år.)

Read Full Post »