Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bror’

Ett inlägg om typiska dagar i Metropolen Byhålan.


 

Nejlikor

Nejlikor till pappa, mormor och morfar och till morfars bror och hans fru.

Jag fattar om eventuella andra läsare än jag själv är otroooligt nyfikna på hur jag fördriver dagarna här i Metropolen Byhålan. Huvudsyftet med vistelsen den här gången var förstås att bevista en begravning. Jag skulle hellre ha varit med och firat en födelsedag, men så blev det inte. Gårdagens farväl tog hela eftermiddagen. Uppenbarligen fick vi inte nog, för idag, efter storhandlingen, for vi upp till kyrkogården. Jag har inte varit vid pappas, mormors och morfars grav sen i somras, så jag ville dit med lite blommor. Mamma kommer heller aldrig till graven eftersom färdtjänsten inte väntar medan hon sätter ner blommor och ingen annan erbjuder skjuts. Men det är lugnt, jag har nyligen betalat årsskötsel för ytterligare ett år och kunde konstatera att griftegårdsförvaltningen har planterat penséer. Vi blåste också över (det blåser förskräckligt här!) till asklunden där vi satte några nejlikor hos morfars bror och hans fru. Kanske har vi nu fått nog av gravar och sånt ett tag framöver? Till nästa gång. För den gången kommer ju, det vet vi.

Vädret är inte det bästa, det blir det först när jag har åkt härifrån. Det kom lite sol igår mot kvällningen, men idag är det mulet. Det började blåsa här redan igår och vindarna har inte avtagit. Tack och lov är de inte nordliga och nåt regn har vi inte sett till idag. Tyvärr hjälper inte det, så nån promenad nere vid sjön är inte att tänka på. Jag passade på att ta ett par bilder på solen och sjön igår i alla fall.

Sjön från andra sidan mamma

Här ser jag ut över sjön ungefär mitt emot Toffelmammans boning.


Vad händer mer här då? 
Jo jag läser om morgnarna, för av nån anledning vaknar jag runt klockan sex. Då är huset tyst och jag kan koncentrera mig. Sen sitter jag vid datorn, men jag har otroligt svårt att koncentrera mig på det jag skriver trots att jag ibland sitter för mig själv i vardagsrummet. Antingen pratar mamma (det gör hon typ hela tiden) eller så är TV:n på ganska högt. (För tillfället är det en skåning som skrålar ikapp med nån sorts hillbillymusik.) Men i morse rådde tystnaden och jag läste ut PD James. Därefter grabbade jag tag i en ny bekantskap bland deckarförfattarna, Emelie Schepp. Passande nog är den unga damen från Metropolen Byhålan (och jag tror att jag vet vem hennes farsa är, trots att han stavar sitt efternamn på ett mer traditionellt sätt än den eventuella dottern).

Detta bildspel kräver JavaScript.


Mer då – förutom gravar och böcker? 
Eh ja… det fikas väldigt mycket här… Det fikas ofta och gärna och jag har svårt att tacka nej till det som bjuds till kaffet. Igår blev det tårta och idag blev det två cocosbollar…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Mamma kollar på läppstift

Läppstiftsprovning.

Idag har vi storhandlat, som jag nämnde inledningsvis. Detta omfattade även att prova och köpa läppstift. Det vill säga mamma provade och köpte, jag fick, med brillans hjälp, tolka färgnummer. Inte dagens roligaste aktivitet, om jag får säga det. Så jag sitter nu och väntar på att det ska bli middagsdags. Vi shoppade loss vid delikatessdisken inne på Maxi… Magen börjar så sakteliga vänja sig vid såväl mat som godsaker. Var sin godispåse följde också med hem från affären.

 

Jag önskar Dig en skön Sista april/Valborg från en blåsig Metropol! Ta det vackert med alkoholen och glöm inte att passa eldar och grillar!!!

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Matfixerad och jagad av det förflutna

Ett smått matfixerat inlägg med en touch av det förflutna och en del teknikstrul. Det vill säga… om livet, helt enkelt/komplicerat.


 

TVtidning leverpastejmacka mjölk

Den ljuvligaste middagen på länge.

När en har problem med magen är det inte ovanligt att en blir matfixerad. För tillfället har jag svårt att få i mig fast föda igen, men igår bestod middagen av en underbar leverpastejmacka. Jag tuggade långsamt och i en evighet, kändes det som. Det gick bra. Det gjorde inte ont/ondare i magen. Jag tog en till. Om du visste hur ljuvligt dessa mackor smakade… Och för att de skulle bli lättare att smälta avnjöt jag inte sedvanlig litteratur vid middagen, utan även den var i en lättare form – veckans TV-tidning.

Magen vägrar emellertid fortfarande att samarbeta. Därför gjorde jag igår kväll iordning en liten pyts med linfrön i blöt. Genom att lägga fröna i blöt blir de geleiga, nåt som är bra för tarmen. Tar en bara linfrön som de är på till exempel filen kan de däremot verka än mer stoppande!

Linfrön i blöt

Linfrön i blöt över natten.

 

Frukost med fil linfrö bok o kaffe

Festmåltid med fil och linfrön. Detta krävde dock en deckare.

I morse vaknade jag ännu tidigare än igår. Klockan visade 5.21. Vid sex-tiden gav jag upp försöken att somna om och klev upp. Satte mig vid datorn och sökte några jobb. När klockan hade passerat sju startade jag en maskin tvätt. Sen gick jag med dammvippan – aprilsolen lyste skoningslöst upp varje dammkorn idag och sånt står jag bara inte ut med. Belöningen blev frukost, en riktig festmåltid (^== ironi).

Jag gillar att Instagramma och därför finns flera av bilderna i det här inlägget att se på mitt Instagramkonto också. Jag gillar också att min operatör Telia numera inte drar nån surftid när jag Instagrammar. Hur somliga kan få detta till en yttrandefrihetsfråga begriper jag icke! Det är väl bara att tacka och ta emot – om en är Teliakund, vill säga. Är en inte det kan jag förstå att somliga blir sura. Men min mobil krånglade idag och stängde ner sig och startade om just under Instagrammandet – och samtidigt som jag fick ett spännande sms och Wordfeudade lite. Ja, alltså jag fattar. Det är åldern. Åldern på mobilen. Den blir tre år i sommar och det är väl ungefär hela dess livslängd…

Åldern kan däremot inte min webbläsare skylla på. Jag uppdaterade den igår kväll för jag tyckte att den uppförde sig dåligt. Inte fan hjälpte det. Idag har den bara krånglat ännu mer. Så då sitter jag med två webbläsare igång samtidigt. Teknikens under, my ass!..

ARG

Samkörs inte register och patientjournaler?

Ovanpå teknikstrulet, som jag dock lyckas komma runt rätt hyfsat, känner jag mig smått jagad av det förflutna. Det är inte så att jag inte vågar se bakåt, men nu har det gått så lång tid att jag främst vill se framåt och verkligen lägga vissa saker bakom mig. Det började med att det kom ett brev från Sjukstugan i Backen – med en inbjudan till undersökning av ett organ som de opererade bort för ett antal år sen på mig! Tack för påminnelsen, liksom… Men hallå! Samkörs inte registren på nåt sätt med patientjournalerna? Hur svårt kan det vara när såväl register som journaler är elektroniska?!

Ett av gårdagens möten rev också upp en del av såret från Det som hände, fast inte så att det gjorde alltför ont. Men när en snubbe från Arbetsförmedlingen ringde idag och ville lämna mig som kandidat till en tjänst inom Organisationen, kunde jag hålla mig för skratt. Som om jag skulle vilja jobba inom Organisationen som förstörde det liv jag en gång hade?! Jag fick behärska mig rejält, men jag ville ju inte skjuta budbäraren (han kunde ju inte veta), så jag försökte förklara och fick acceptans. Annars tycker jag att det är jättebra att Arbetsförmedlingen nu tycks jobba lite mer förmedlande! Fortsätt med det – fast tipsa mig inte om tjänster inom Organisationen…

Efter chocken tog jag att varv med dammsugaren där jag verkligen använde vida gester, allt för att bli av med det som gjorde så ont. (Hur fan kan det fortfarande göra så ont?)

Varför gråter inte Emma?

En av böckerna i de många bokpaketen från Karin var Varför gråter inte Emma?

Mitt liv går vidare, men vänt har det inte gjort än. Det har emellertid Emma Jangestigs liv gjort och henne tänker jag titta och lyssna på i kväll när hon samtalar med Anja Kontor i När livet vänder. I september 2011 läste jag boken som Emma skrev tillsammans med journalisten Magnus Wennerholm, Varför gråter inte Emma? (Den som har lånat boken får gärna lämna tillbaka den!!!) Även om jag inte tyckte att boken höll nån högre litterär klass än medel var jag naturligtvis gripen av ödet. Så här nästan fem år senare minns jag trots allt ändå mest givaren av boken, Karin. Karin, vars bokpaket trillade in då och då under några riktigt tuffa år. Både bokpaketen och Karin var enormt uppskattade. Men Karin is no more. Hennes liv tog slut alltför tidigt.

 

 

Fiskbullar i hummersås

Fiskbullar av torsk från Bornholm i hummersås… Vi får se om de slinker med behag i kväll. Såsen matchar i alla fall mitt köksgolv.

Och detta leder mig över till det faktum att jag far neråt landet på en begravning i slutet av nästa vecka. Livet är kort för en del, långt för andra. Har det kvalitet spelar kanske inte längden nån större roll. Jag fick sällskap till Tokerian av en granne som undrade om hon inte vid nåt tillfälle kunde få följa med neråt Metropolen Byhålan, eftersom hon har en bror i krokarna. Självklart får hon det! Nästa vecka blir det emellertid inte, men nästa gång. Så hon lurade mig att köpa en ny sorts fiskbullar i stället. Se där, nu är jag tillbaka till det här med maten. Fiskbullar av torsk i hummersås blir kvällens gastronomiska höjdpunkt. Såsen matchar i alla fall mitt köksgolv – snygg-orange!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

En vecka har gått. Det är onsdag och självklart missade jag inte kvällens avsnitt av När livet vänder. Den här serien visar mig i mina svartaste stunder att det finns både hopp och ljus, i alla fall för andra. Och kanske för mig också..? Tack Anja Kontor för detta!

Anja Kontor skärmdump från Svts webb

Anja Kontor möter i åtta avsnitt människor för vilka livet har vänt. (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Admir

Admir överlevde folkmordet i Srbrenica. Förra året identifierade han sin fars kvarlevor efter 20 år.

Admir var kvällens huvudperson. Som 17-åring överlevde han folkmordet i Srebrenica 1995 – ungefär 8 000 människor dog, främst muslimska män och pojkar. Admirs far, bror och farbror dödades, men deras kvarlevor kunde senare identifieras och plockas upp ur den massgrav där de dumpats. Admir identifierade sin pappa förra året och kunde begrava honom. Han blev rekommenderad att inte titta på pappans kvarlevor, men han ville se sin pappa en sista gång.

Det som hände i forna Jugoslavien är bland det mest fruktansvärda i modern tid. Jag har hört människor berätta om hur grannar plötsligt mördade varandra på grund av religionen – och ändå var ingen av dem starkt troende, än mindre utövade de sin religion.

Admir berättar hur familjen diskuterade om de skulle fly eller stanna kvar. Till sist delade de upp sig – kvinnorna för sig, männen för sig. Männen gick genom skogen. Admir kom ifrån sin pappa och sin bror. Han säger i programmet:

Man kan röra sig, men en halvtimme senare kan man vara död.

Så småningom kom Admir till Sverige. Hans prioriteringar är enkla:

  1. familjen
  2. hälsan
  3. jobbet

Admir har hittat ett nytt liv. Men han glömmer förstås aldrig sitt gamla. Och i hans hemland saknas fortfarande hundratals män.

Hvala, Admir, för att du berättade!

 

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 6 maj 2016).

 

Vill du läsa mer om hur barn och unga upplevde kriget i Bosnien? Då rekommenderar jag min vän Anna Nilsson Spets trilogi, Hållplats Sverige, utgiven på Vombat förlag. Här kan du läsa om vad jag tyckte om hennes böcker:

Jag, Almina

Jag, Alma

Änglarnas tårar


Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

När livet vänder: Niklas

När livet vänder: Paulina


Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ont inlägg, men även fyllt av gosiga katter.


 

Ostbollar

Det är dessas fel!

Mitt i natten fick jag ett troligt gallstensanfall. Jag har haft liknande förut, men eftersom det är långt mellan gångerna har jag inte brytt mig om att söka läkare. I natt och idag var inget undantag. Då är det tur att doktorerna Olsson är mina egna, personliga livmedikus. Den ena ställde diagnos och tillkallade den andra som kom med medicin. Vilken service! Tack båda!

Så värst mycket sömn blev det inte i natt. Jag låg en del på soffan ute hos katterna och kved och stönade för att inte störa min Fästmö, men det blev ganska obekvämt så till sist återvände jag till sovrummet och stönade och kved. Grannarna måtte ha trott att vi hade rajtan-tajtan på högsta nivå för oss, men så var det alltså inte. Framåt morgonen började jag kräkas också. Ja, jag ska inte gå in på några detaljer. Däremot kan jag peka ut dem som oss skyldiga äro: de überäckliga ostbollarna vi köpte på ICA Solen! De låg där i delikatessdisken och såg ut som stora, runda karameller. Sen smakade de fan, på ren svenska, och var säkert fettrika. Och fett och gallbesvär funkar ju som bekant inte. Det blev helt bekräftat i natt.

Jag har legat hela dan hos Anna och knaprat piller var fjärde timma. Tyvärr fick jag ett mycket tråkigt samtal från mamma, så jag åkte hem framåt kvällen för att prata lite mer med henne. Dödsbud är aldrig roliga och jag känner att mamma bara blir alltmer ensam. Mina tankar går också varma till familjen som nu är utan sin mamma-svärmor-mormor.

Så jättemycket mer text blir det inte i det här inlägget, för jag har fortfarande ont och ska ta en dusch innan jag kryper ner i min egen säng. Men det kändes gott att vi hjälpte Jerry igår på lördagen med lite omflyttningar av möbler och sängmonteringar. Då blev det inte svårt att ta emot hjälp idag. Det var också spännande att få hänga en stund med Maja, kattungarna Citrus och Lucifers storasyster. Hon tyckte inte om att Jerry flyttade möbler och när sängen stod på rätt ställe la hon sig under den. Dessvärre avslöjade svansen henne…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Anna lagade god mat på lördagskvällen. 
Mitt bidrag var vinet, ett Copertino riserva från 2008 som är medelfylligt. Jag åt lagom mycket och drack två glas totalt. Eftersom ingen annan blev sjuk kan det inte ha varit fel på maten och vinet. Nä, felet var ostbollarnas, det är jag säker på. Och så var det väl inte så smart att sätta i sig dem vid 22-tiden… Lite väl sent…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Som vanligt avslutar jag med några bilder 
på gosbollarna, sötnötterna och allt vad jag nu kallar dem, det vill säga Mini, Citrus och Lucifer:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rödtonat inlägg, med ett inslag av celadon mot slutet.


 

Tomater

Tomater utan kvist, enligt kollegan J.

Bilden här intill föreställer tomater. Det ser du säkert. Det är emellertid en betydligt viktigare bild än så. En måste precisera: det är en bild av tomater. TOMATER. Utan kvist. UTAN kvist. Faktum är att bilden föreställer ett foto av det kollegan J kallar för tomater. Fotot är ett bevis. Ett bevis i en tvistefråga. Kollegan J skulle köpa tomater, kassörskan tyckte att de var KVISTtomater – till ett högre pris. En tvist pågår där kollegan J har begärt en förhandling med affärschefen och en ursäkt av kassörskan. Det går inte att återge hela historian som kollegan J underhöll oss med vid kaffe-på-lunchen-koppen. Jag vet bara att jag skrattade högt och mycket. Inte tänker jag handla på den aktuella Willys-affären heller. För det är inte bara så att kassörskorna där har egna benämningar på tomater, de är fryspåsepoliser också.

Jag äter en banan

Idag bjuckar jag på en selfie! Jag håller mig till bananer, inte tomater.

Det är tur att vi inte har såna galna kassörskor på Tokerian! Eller så är det tur att Vi Som Alltid Har Rätt <== (ironi), såna som kollegan J, Herman i En misstänkt liten kanelgiffel och jag, är spridda över varierade butiker, så att säga… Jag själv, till exempel, stannade vid den ICA-affär jag handlade i som student, under mina första år i Uppsala, idag efter jobbet… På den tiden Emil i Lönneberga jobbade extra där.

Annars har jag hållit mig till bananer och inte tomater idag. Detta har skett medan jag har dykt djupt ner i magasin av blöt karaktär. Jag har slutgranskat produkter hela dan med rödpennan i högsta hugg. Jag har kastat mig på NK*, på författare, på typ ALLA som så här på fredagen behövde komplettera sina verk. Det har gått bra. Ingen blev arg och jag blev färdig. Det känns fint att nå veckomål på jobbet!

Men min dag inleddes faktiskt med en rejäl krasch i morse. Jag har varit så trött om kvällarna att jag inte har orkat gå ut med soporna. Sopberget anföll mig därför i morse, gjorde mig till en baglady och tvingade ut mig i soprummet innan jag åkte och jobbade. Jag tappade en påse på betonggolvet – gissa vilken av tidningspåse, påsen med pappersförpackningar, kompostpåsen eller påsen med glas… Ja det är inte för inte en kan benämna mig

  • Syster Duktig
  • Syster Lustig

eller

  • Syster Hurtig

(valet är ditt).

Nästa krasch kom i orange förpackning när jag anlänt hem efter avslutad arbetsvecka.

Jajamens!

som Bosse J brukade säga, det var pensionskuvertet som nått min postbox! Asså… det var bra tunt… Men… om jag går i pension om sju år får jag ut mer än jag hittills har fått per månad i a-kassa. Vilket lyxliv jag skulle kunna leva! (<== ironi IGEN!) Nu har jag inga planer på att gå i pension om sju år, fast om framtiden vet vi inget. Det enda jag vet är att jag älskar att jobba. Och orange älskar jag – med vissa undantag…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Nä, nu har jag svamlat tillräckligt. 
Jag ska hälla upp middagen i en celadongrön skål, hälla ner mig själv i bästefåtöljen och lägga Karin Nymans mamma i knäet. Med det sistnämnda menar jag Jens Andersens biografi om Astrid Lindgren. Boken är på cirka 450 sidor, jag har läst ungefär en fjärdedel – och det har nästan bara handlat om Karin Nymans bror Lasse hittills. Hum… (Min mormor, till exempel, nämns inte med ett ord. Hmpfff…)

Ha en riktigt go fredagskväll!

Ett glas vin


*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-dokumentär.


 

LPskivan Ted

Ted Gärdestad skulle ha fyllt 60 år i torsdags. Han blev bara 41.

I torsdags skulle Ted Gärdestad ha fyllt 60 år. Med anledning av detta visade SvT1 igår kväll, tre dar senare (!), en ny dokumentär, Ted Gärdestad – För kärlekens skull. Självklart ville jag inte missa den.

I programmet fick vi gå i hasorna på brodern Kenneth, men vi fick också se och höra personer som Ted Gärdestad jobbade med liksom en av hans före detta fruar, hans gamla pappa och hans dotter. Jag rös när Björn Ulvaeus berättade hur snabbt han insåg att Ted Gärdestad var väldigt begåvad. Det var roligt att se gamla bilder på Ted Gärdestad, såväl stillbilder som rörliga, liksom bitar från hans framträdanden.

Vi som gillade Ted Gärdestad när vi var unge visste snart att han var en sökare. Det vi inte visste var hur dåligt han mådde. I det här programmet berättades bland annat om Ted Gärdestads sista inspelning och hur kämpigt han hade med att genomföra den samtidigt som rösterna inom honom försökte ta över. Att han överhuvudtaget orkade spela in sin sista skiva är en gåta.

Jag äger en enda av Ted Gärdestads skivor och det är LP:n Ted, i vinyl, förstås. Tyvärr har skivan legat i solen (slarvmaja jag!) och blivit bucklig, så den är kompletterad i efterhand med en CD. Jag lyssnar på den ibland, njuter, minns hur det var då, när skivan kom. Och så tänker jag vilken fruktansvärd förlust det var att Ted Gärdestad gick alldeles för ung ur tiden. Ted Gärdestad avslutade sitt eget liv genom att hoppa framför ett tåg.

Det är viktigt att vi vågar prata om självmord och att må dåligt. Därför tycker jag att den här dokumentären var bra. Men den kunde ha varit längre – 45 minuter var alldeles för kort. Jag hade gärna sett och hört ännu mer av Ted (och lite mindre av brodern Kenneth). Dessutom tycker jag att det är väldigt konstigt att SvT visar den flera dar efter den dag när Ted Gärdestad skulle ha fyllt 60. Susanne Cederberg, som gjorde filmen, borde ha fått både mer (sändnings)tid och framför allt rätt sändningstid.

Toffelomdömet blir trots mina invändningar ovan det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

GåsmammanI kväll var det premiär för Gåsmamman på gammel-TV:s Kanal 5. Jag zappade över från antikviteter till spänning i annan form för att se första delen av totalt åtta.

Det rustas för bröllop. Sonjas syster ska gifta sig. Men familjen håller på att krackelera, minst sagt. Sonjas man är inblandad i knarkaffärer. En av hans kompanjoner är Sonjas bror. Vid en uppgörelse skjuter brodern ihjäl en man. Det visar sig att brodern har kommit över kokain. Kokainet tänker han sälja, trots att det hamnat i hans händer av misstag. Naturligtvis går det mesta åt skogen och under bröllopsfesten blir det slagsmål. Men dan därpå händer nåt ännu värre.

Det var onekligen en spännande start på den här serien! Realistisk och otäck, med oskyldiga barn som vittnen. Alexandra Rapaport är lysande i rollen som Sonja.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »