Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘stöd’

Ett inlägg om pengar, livet och laglösheten.


 

Sing dance dream tavla Helping Hand 20 kr

Sjunga, dansa, drömma… (Den lilla tavlan såg jag på Helping Hand i lördags. Pris: 20 kronor.)

Pengar är inte allt här i världen, men att säga att de inte fyller nån funktion i ens tillvaro vore att ljuga. Helt klart underlättar pengar att leva livet. Idag upptäckte jag hur mycket mer pengar jag får den här månaden efter att ha jobbat fem dar i september och fått ersättning från a-kassan för 13 dar. Ersättningen från a-kassan var dessutom höjd från 680 kronor till 910. Ja, det var länge sen jag slog i ersättningstaket, men det var 14 år sen a-kassan höjdes. Jag tror bestämt att det skulle gå att leva på den nu. I reda pengar handlar det om 5 000 kronor – före skatt – varje månad. Fast nu ska jag inte titta bakåt utan se framåt mot några månader med lön. Kanske kan jag till och med spara lite. Det finns alltid hål att stoppa pengarna i. Och så vill jag, som alla andra, sjunga, dansa och drömma…

Mitt lunchsällskap idag var inte min närmaste kollega. Kollegan är ute och ser sig om i världen den här veckan. Jag marscherade ner till restaurangen ensam, men fick sällskap av en lugn, klok och trevlig person som också är kollega fast lite på håll. Det gick bra att äta vegetarisk ärtsoppa och pannkakor med den kollegan också. Vi kom att prata om resor just med anledning av min kollegas semester. Mitt lunchsällskap frågade hur det ser ut för mig, om det blir nån ledighet eller resa framöver. Tyvärr blir det inte det som jag kan se – inte inom den närmaste framtiden, i alla fall. Jag har ju nyss fått jobb och vill jobba nu, inte vara ledig. Och ska jag vara ledig får jag vara det utan lön. Det går ju inte heller. Sen har jag naturligtvis ingen hemlig rese- eller semesterkassa heller i mina gömmor. Så jag harvar på, men har det ganska gott i tillvaron i alla fall.

Mönster stol

Det har gått ganska smidigt att byta mönster. (Mönstret på bilden finns på min besöksstol på kontoret.)

Det har gått ganska smidigt att byta mönster i tillvaron. Jag är visserligen fortfarande mycket trött om kvällarna, men jag är mindre trött nu än de första veckorna. Nattsömnen är bättre, krampen i benen borta och viktminskningen… står lite stilla nu. I helgen blev det en smaskig kakbit på söndagen, men annars är det som om jag har tappat sötsuget helt. Matportionerna är mindre också, ändå är jag sällan hungrig. Trots höstmörkret är mina dagar för det mesta ljusa. Det var länge sen jag hade en svart dag. Jag hinner inte ens känna mig bortglömd längre. Är jag det, så må det vara hänt. Fast det finns vänner som fortfarande vill träffa mig. Genom att jag mår bättre i mig själv och också vågar sänka ribban vad gäller framtid och drömmar till en mer realistisk nivå går det sakta men säkert åt rätt håll.

Men det är i min lilla värld. Världen utanför är kall och hemsk. Idag har det varit en svart dag i en svensk skola. Det är hemskt att tänka på att barn, unga vuxna och lärare inte är säkra på sin arbetsplats. Vart bär det hän? Det är lika gräsligt som alla bränder på asylboenden – eller planerade asylboenden. Laglöst land… Har människoliv verkligen blivit så lite värda? Vi pratade lite om detta, mitt lunchsällskap och jag. Rörande eniga var vi om att samhället har vänt alltför många som behöver hjälp, stöd och kanske vård ryggen. Och samhället… det är ju faktiskt… vi…

 

Det är så många människor som aldrig mer får sjunga, dansa, drömma…

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett garvande inlägg.


 

Men hallå, ByhålebladetNu är jag inte riktigt med. Skulle stöd vara nåt brottsligt??? I självaste polishuset i Metropolen Byhålan, dessutom.

Stöd anmäld

Brottsligt med stöd i polishuset?


Jag twittrade undrande till Byhålebladet, 
men fick inget svar. (Journalister kanske varken kan skriva eller läsa?) Däremot noterar jag att rubriken är ändrad nu och jag har skrattat färdigt.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Bultande huvud och snurrande tankar

Ett alldeles för långt inlägg.


 

Min skugga i regnvatten på asfalt

Tredje dan med huvudvärk…

Tredje dan med huvudvärk. Roligare kan en ha. Men det finns ju en fördel med att ha huvudvärk: då vet en att en har ett huvud. Sen finns det andra som mår f*n så mycket sämre än jag, så jag ska verkligen inte klaga. I stället tänker jag positivt (”jag har ett huvud”) och så gissar jag att det handlar om att en massa spänningar håller på att släppa. Att ha levt med kropp och själ i katastrofberedskap i sex år och lite mer än åtta månader – i alla fall periodvis – tar ut sin rätt. Nu får jag snart en frist, en stunds vila. Det tackar jag för.

Det är naturligtvis också massor som snurrar i skallen. Funderingar om hur det ska bli och naturligtvis, om jag verkligen ska klara detta. När en har varit sjukskriven en längre tid fasas en in i arbete försiktigt och under övervakning. När en har varit långtidsarbetslös kastas en in i åtta timmars arbetsdag och förväntas prestera. Men klarade jag det 2011 klarar jag det nu, det vet jag.

Stenkast

Jag kanske får kasta en liten sten på handläggare så hon läser sina mejl…

Sen är det en massa praktiska saker att ta tag i också. Boka om möten och evenemang, till exempel, och försöka få tag i handläggaren på Arbetsförmedlingen. Jag mejlade henne  i onsdags eftermiddag, så snart jag hade fått beskedet. Idag är det fredag och jag har ännu inte fått nåt svar. Förhoppningsvis hör hon av sig och så görs det nån sorts paus. Sen måste jag ju på’t igen, för det här är ju bara ett kortare uppdrag. Eller rättare sagt, jag får naturligtvis fortsätta att söka jobb även medan jag jobbar. Men kanske koncentrera jobbsökeriet till nån eller ett par kvällar i veckan eller en dag i helgen.

En kan väl säga att mobilen och jag har varit väldigt tajta sen i onsdags. Det messas och rings och visst är det roligt att vänner hör av sig när det går bra för en i livet. Men med svarta stunder och nästan total tystnad i färskt minne har jag lärt mig läxan en gång till: jag måste kunna lita på mig själv, att jag kan hantera det svåra på egen hand, för stöd och hjälp är ofta långt borta. Att lära andra vuxna är inget jag vill syssla med. Jag tar det som lärdomar för egen del. Att säga till nån som är i en akut kris, ungefär…

Jag ser dig, jag ser hur du mår, men jag ska bara resa bort några dar/göra lite annat/göra en massa andra saker först en stund, SEN hör jag av mig

… det funkar inte. Livet och döden funkar inte så. Ens ord kan vara avgörande för om en människa hoppar framför tåget eller väljer att fortsätta stångas med livet.

Harskrank

Den här hyresgästen vet ALLA detaljer.

Men… jag blir glad när referenter hör av sig och jag blir glad att jag lyckades tvinga stackars vännen att ringa mig på gamm-telefonen, för jag ville PRATA och FÖRKLARA och BERÄTTA DETALJERNA, allt det som alla inte inte för höra, se eller läsa. Och jag blir extra glad för mejl som mammakusinen B:s igår, allra helst efter vårt ganska deprimerande telefonsamtal i förra veckan. Och så lilla mamma… Efter anmälan har hennes mardrömmar upphört, men hon har inte kunnat sova ändå för att hon är så glad för min skull! Jag önskar så att jag hade lön varje månad så jag kunde köpa henne den där höj- och sänkbara sängen och en ny TV, till exempel. Men nu när jag snart får lön igen måste jag lägga pengar på vinterdäck, annars får jag inte köra bilen i vinter, tandläkaren och optikern. Jag fick en sån generös… uppmaning av fantastiska Karl-Bertil häromdan att gå till optikern, så bara jag får veta när jag ska börja jobba ska jag ringa och boka tid för synundersökning.

Böcker Agatha Christie och Kristina Sandbergs Maj-trilogi

Jag lämnar deckargenren en stund för Kristina Sandbergs Maj-trilogi.


I morse klev jag med bultande huvud
ur sängen, tog en tablett och skjutsade min kära i ösregn till hennes jobb. Hemma igen klev jag tillbaka i sängen och unnade mig en stunds läsning. Jag har just påbörjat den första delen av Kristina Sandbergs Maj-trilogi, Att föda ett barn, som Uppsalaewa var så vänlig och gav mig som bonus när vi utbytte vinster. Det har inte blivit så mycket läst de senaste dagarna, varken böcker eller andra bloggar. En bok för recension är också på väg in, en bok av ytterligare en Uppsalaförfattare.

Bokuppslag och hand

Känslan av att få unna sig en stunds läsning i sängen en vardagsmorgon…


Idag står på mitt schema
att fortsätta göra några ombokningar, att ta hand om tvätt, att gå och handla och att hämta och skjutsa hem Anna till Himlen. Minstingen kommer hem idag och jag låter mor och son få fredagsmysa på egen hand. Själv ska jag se det sista avsnittet av Broadchurch, som jag spelade in på DVD-hårddisken igår kväll. Men i morgon joinar jag familjen i Himlen för räkfrossa med vitt vin.


Jag ska på räkfrossa i Himlen i helgen alltså, men vad ska DU göra??? Skriv gärna några rader i en kommentar nedan och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att mötas och att skiljas.


 

Fåglar på taknocken

Avsked och återsseenden – även i huset mitt emot…

Livet är fullt av såväl avsked som återseenden. För det mesta är det spännande. Livet, alltså, och dess möten och återseenden. Men avsked är nästan alltid sorgliga, vemodiga. Ibland gör de jävligt ont, till och med, ibland är de nödvändiga. Idag blir det ett avsked av den nödvändiga sorten för min del, även om jag ska erkänna att jag tycker att det är lite sorgligt också. Jag ska skjutsa äldsta bonusdottern till tåget, för nu bär det av hem till norr och studierna för hennes del. Sånt kan inte en bonusmorsa hindra – och vill inte heller. Hon applåderar. Ungen Den unga kvinnan gör ju nåt bra av sitt liv. Därmed inte sagt att avskedet i sig lämnar mig oberörd. Jag bara önskar att jag hade varit en bättre bonusmorsa under de snart åtta år jag har innehaft titeln.

Några egna barn skaffade jag inte av olika skäl. Att ha barn verkar livsfarligt, tycker jag. Jag skulle nog ha varit en sån förälder att jag antingen vakade över mitt/mina barn hela tiden – eller kände mig misslyckad för att jag inte klarade av att vaka hela tiden… Så bonusmorsa blev ett bra alternativ – även om jag, som sagt, kunde ha varit en bättre sån. Nån vidare förebild kan man ju inte påstå att jag har varit. Inte heller det stöd jag borde ha varit. Nä, det var inte bara jag som drabbades av det som hände 2009, även min familj – såväl min gamla familj som min nya – har fått känna av det.

Om saker hade varit annorlunda skulle jag med glatt hjärta ha delat av mig mer om livet som bonusmorsa. Att erövra den titeln på sin ålders höst (jag var 45 år) och få tre tonåringar och en femåring som bonus med min stora kärlek har varit en spännande upplevelse. Bara allt hade varit på ett annat sätt… Nu skildrar jag livet från ett visst avstånd. Även det tog h*n ifrån mig då, för sex och ett halvt år sen… Nej, jag kan inte förlåta. Men att gå vidare har jag varit tvungen till.

Vita molntussar på blå himmel

Kära återseenden…

Det blir ett par återseenden den här veckan också. De kan också vara känslosamma, om än av annan sort. På onsdag ska jag återvända till den bästa arbetsplatsen jag har haft. Jag ska luncha med en före detta kollega, jag ska få en liten guidad tur i nya environger, hoppas jag, och jag ska hoppa in på ytterligare ställen och morsa på gamla kollegor. Kära återseenden, med andra ord.

På torsdag ska jag träffa en av mina nyare vänner.  Vid det här laget har vi känt varandra i några år, men eftersom vi inte bor på samma ort kan vi inte träffas så ofta. Det blir när vi kan. Och på torsdag kan både vännen och jag ses på Odenplan i Stockholm för en lunch. Mötet ska för min del föregås av nåt nytt och spännande, men ärligt talat ser jag minst lika mycket fram emot att träffa min vän. Det blir andra gången på kort tid som jag dessutom återser Odenplan, ett ställe där jag hängde rätt mycket för en så där tio år sen.

Men även i kväll blir det ett återseende, om än ett fiktivt sånt. TV4 kör igång en ny säsong av Broadchurch klockan 21 och brittiska polisserier missar jag ogärna. Här kan du läsa om vad jag tyckte om premiäravsnittet för två år sen och här kan du läsa vad jag tyckte om hela första säsongen 2013. Det blir åtta nya avsnitt och serien inleds med rättegången mot mördaren i säsong ett. (Om TV 4 hade uppdaterat sin webbplats med aktuell information hade jag kunnat länka dit.)

Hur ser DIN vecka ut??? Blir det några avsked eller några återseenden för din del??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Du behöver inte googla, du kan fråga mig!

Ett inlägg om deklarationer, varumärken och Google.


 

Dags att deklarera

Nån som brukar läsa denna? Detta är förra årets deklarationsbroschyr.

Senast idag måste alla svenskar som har tjänat pengar lämna in sin deklaration. Jag deklarerade redan före mitten av april, så jag kan vara lugn. Glad är jag dessutom, eftersom jag får pengar tillbaka på skatten i juni månad, den månad när jag inte får nån annan ersättning. Jag har också deklarerat åt mamma. Det gjorde jag annandag påsk. Tänk så smidigt det är med ny teknik och att man bara behöver en kod och ett klick, typ, för att godkänna. Värre är det förstås om man har ändringar och tillägg. Jag själv funderade på att försöka dra av för jobbresor under 2014, men kom fram till att jag knappast överskred 10 000 kronor. Nej, för min del är det mer värt att få skatteåterbäringen i juni än att försöka få litet till fast i höst. För dig som ännu inte har deklarerat har Dagens Nyheter tio snabba tips här!

Domkyrkotornen

Det var länge sen domkyrkotornen var en del av Uppsalas varumärke…

Idag läste jag i lokalblaskan att kommunens varumärke ska revideras. Eller ja. Processen har redan hållit på i två år. Det var tio år sen sist och faktiskt en arkitektfirma som myntade uttrycket

Välkommen hit Välkommen hem

Det är nog bra med varumärkesrevideringar då och då, men generellt brukar jag i rollen som kommunikatör varna för att göra för stora ingrepp. Det tar tid för logotyper och slogans att sätta sig, nämligen. Men ett varumärke ska man förstås vårda hela tiden. Därmed inte sagt att det alltid behöver göras om. Vårda är en annan sak.

Nu håller man på att vässa Uppsalas varumärke, enligt Johan Graffman, vd för Graffman AB, Uppsalabo och den som leder processen (släkt med Eva Graffman, webbredaktör på Uppsala kommun, tro???). Det kan ju hända ganska mycket på ett decennium, menar Johan Graffman – därav vässningen. Resultatet ska bli mer utåtriktat också än sist. Johan Graffman ser emellertid skyn som gräns, för han tror dessutom att Uppsala snart kommer att sluta mäta sig med andra svenska städer (det står så i artikeln, städer, alltså, inte kommuner) och få ett mer internationellt perspektiv. Kan man gissa på att det blir en slogan på engelska? Nåja, för oss skattebetalare hade det också varit lite intressant att få veta kostnaden för vässningen. Jag menar, har den hållit på i två år, enligt artikeln, har den gissningsvis redan inneburit kostnader.

Bäste-tischan från Frida!

Ha ha! Jag fick använda bilden på min nya tischa idag igen!

Ett företag som har ett av världens starkaste varumärken är Google. Jag har sett många listor där Google ligger högst eller högt vad gäller företag som folk vill jobba på. Jag tycker att Google är ett utmärkt verktyg på nätet när jag söker information. Men jag avskyr att få svaret

Det kan du googla på!

när jag frågar kollegor om nåt som går lika snabbt för dem att svara muntligt på. Det är bara ett oförskämt svar. Därför var tischan från yngsta bonusdottern en helt perfekt present! Dessutom är jag ju rätt besser wissrig, har jag fått höra som ett av många pejorativa omdömen om min person av människor som aldrig har träffat mig, så perfekt var ordet!

Men åter till Google nu! Jag läste en väldigt bra krönika, signerad Björn Lövenlid, i lokalblaskan om Googles planer framöver. Krönikan handlar om Googles utspel om att företaget ska investera nästan en och en halv miljard kronor i utbildning och stöd till journalister i Europa. Syftet är att höja kompetensen vad gäller digital journalistik. Vid första anblicken av detta jublar jag, förstås, och hoppas på att våra högskoleutbildade journalister kan få gå kurser i svenska, framför allt stavning och grammatik. Men sen är det ju bra rent generellt, eftersom mediebranschen verkligen behöver just pengar nu.

Samtidigt lyfter Björn Lövenlid ett varningsfinger för det han kallar

Googles enorma marknadsdominans

Google är ju mediebranschens värsta konkurrent, menar han. Förr i tiden sökte man svar på sina frågor i media, numera googlar man, enligt krönikören:

[…] I Sverige tar till exempel ett enda företag, Google in 96 procent av alla intäkter när det gäller den stadigt växande sökmotorannonseringen. Uppgifter som man tidigare bläddrade i tidningar för att hitta tillhandahålls numera alltså nästan alltid av Google. […]

Självklart är ändamålet inte altruistiskt när Google nu ska bidra ekonomiskt till den europeiska journalistiken. Det fattar till och med jag att det handlar om tjäna pengar tillbaka in i företaget. Lite mer oroväckande är ju frågan om Google tänker bestämma vad de europeiska journalisterna ska skriva om. Nu är detta inte troligt, enligt Björn Lövenlid, men han tror säkert att Google försöker styra över så mycket pengar som möjligt till det egna företaget. Med makt följer också ansvar. Och jag tycker att Björn Lövenlid sammanfattar även mina farhågor rätt bra med dessa ord:

[…] Med så mycket makt följer också ett stort ansvar. Under många år hade Google därför ”Don’t be evil” som sitt övergripande motto. Sedan tonades detta ned och så sent som för ett par veckor sedan dök plötsligt ett annat motto upp i dess ställe: ”You can make money without being evil”. […]

 

Och nu vill jag förstås veta om DU…

  • har deklarerat
  • har några åsikter om varumärken
  • googlar???

Skriv gärna några rader i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Jag brukar inte sitta uppe om nätterna, men i natt gjorde jag ett undantag. SvT skulle visa en film med HBTQ-tema ganska sent (varför?). Därför tog jag en lur under tidiga kvällen så jag skulle orka se Paria (2011).

Pariah Lee

Lee (Alike) på väg hem från en flatklubb.


Det var ett tag sen jag kom ut. 
Den här filmen gjordes 2011 och jag ville se om det är annorlunda nu/då (det har ju gått några år sen 2011, men…). Alike kallar sig Lee och är 17 år. Lee hänger på flatklubbar tillsammans med kompisen Laura. Hon försöker acceptera att hon är lesbisk, men döljer det förstås för familjen. Familjen består av pappan, som är polis, mamman som är djupt troende och lillasystern. Pappa och Lee står närmast varandra och Lee är väldigt nära att berätta för honom när hon blir kär. Lillasyster fattar vad Lee håller på med och trots syskonbråk säger hon att Lee får vara som hon vill. Relationen mellan Lee och mamman funkar inte alls. Så Lee smyger med sin identitet. Besöker obskyra klubbar, klär om på skolans toalett till mer bekväma kläder som inte är utvalda av mamman för att de är kvinnliga etc.

Mamman gillar inte alls Lees vän Laura. Gissningsvis anar hon att den självständiga Laura är Lees förtrogna. Laura är själv förskjuten av sin mamma och kämpar för att klara vardagen tillsammans med sin syster. En dag presenterar mamman Lee för en kollegas dotter, en flicka som hon tror ska vara ett mer lämpligt sällskap för Lee. Men flickan förför Lee, kan man säga. De får en kärleksnatt. Sen backar tjejen.

Det är inte lätt att ta sig tillbaka till tonåren, men nog är mycket sig likt. Kampen inom Lee för att acceptera sig själv känner jag mycket väl igen, liksom smygandet för föräldrarna. Föräldrarna, som antagligen vet eller åtminstone anar utan att nåt uttalas. Den första kärleken, sveket… Det är sånt som fanns även när jag var ung, alltså. Och det är på sätt och vis OK med självacceptanskampen, första kärleken och sveket. Men det här med föräldrarna, som borde vara modernare och ett stöd för dottern… De kan inte undgå att se hur dåligt Lee mår. Pappan försöker på sitt lite tafatta sätt, medan mamman vänder sig bort från dottern till religionen. I en av avslutningsscenerna träffas Lee och mamman. Lee säger att hon älskar sin mamma. Mamman säger ingenting förrän Lee har upprepat sina ord. Då svarar mamman:

Jag ska be för dig.

Det här är en mycket amerikansk film och målgruppen för den är inte alls en sån som jag, som varken är tonåring eller har tonårsbarn. Men det är mycket som är sig likt sen mina tonår och det är mycket som fortfarande gör ont när jag ser filmen.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inväntande inlägg.


 

Herkules Jonssons storverk

Herkules Jonssons storverk lottas ut framåt kvällningen!

Nu kan jag avslöja att det händer saker idag – fast först framåt kvällen. Dragningen av en styck vinnare som ska få ett litterärt loppisfynd sker då. Det är ett riktigt fynd, kan jag avslöja! Självklart presenteras vinnaren här på bloggen, så du får låta ett av dina ögon hålla koll på vad som händer här.

Medan du väntar kan du också kolla in den andra tävlingen som pågår – klicka här! Den här tävlingen är ett stöd i ord för organisationen For Life, som inte bara ger arbetslösa människor nåt vettigt att göra, den stödjer cancerforskningen också. Priset är ett finfint unikt armband – med ett ICE-nummer* till… TOFFLANS MOBIL!!! Det kan vara praktiskt att ha, man vet aldrig när man bäst behöver ringa Tofflan!

Armband

Det finns fortfarande chans att vinna ett unikt armband.


Men saker är inte allt här i livet. 
Och livet kan, som bekant, ta många vändningar. Framför allt är det kort. Klockan 20 i kväll på SvT2 tänker i alla fall inte jag missa säsongspremiären av När livet vänder. I kvällens halvtimmeslånga program träffar Anja Kontor Viljar som var på Utøya när en galning kom dit… Missa inte, men var beredd på ett mycket starkt och känslofullt program!!!

Och medan du deltar i mina tävlingar och väntar på När livet vänder åker jag och Fästmön och storhandlar mat. Det är sånt som måste göras ibland.

 

PS För båda tävlingarna gäller att Tofflan är enväldig domare och hennes beslut går inte att överklaga.


*ICE = In Case of Emergency

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »