Tidsbestämt, anmält och vidaregången

Ett inlägg om andras liv och mitt.

---

 

Jag har alldeles nyss läst att pappan som mördade sin dotter har fått sitt livstidsstraff omvandlat till ett tidsbestämt straff. Örebro tingsrätt har ändrat livstid till 24 år. De personer detta handlar om är förstås Fadime och hennes pappa. Fadime sköts två gånger i huvudet i januari 2002 av sin pappa. Redan det första skottet var dödande. Hon hade tidigare också blivit misshandlad av pappan och sin bror. Under rättegången kom det fram att detta var ett så kallat hedersmord. Fadime hade vanhedrat sin familj genom att ha en svensk pojkvän.

Sedan Fadime sköts ihjäl har också brodern avlidit. Han sköts till döds av polisen i april förra året i samband med ett tumult här utanför huset intill mitt. Fadimes syster avled i november. Så när Örebro tingsrätt säger att det är låg återfallsrisk blir detta väldigt ironiskt för mig. Har pappan ens några fler barn att döda? Kanske det. Jag känner inte familjen, jag vet bara att den har drabbats hårt.

Pappan själv erkände först, senare i hovrätten förnekade han mordet och idag erkänner han igen att han har mördat sin dotter. Under tiden i fängelse har han gått i terapi och han säger att han är en ny människa som aldrig mer ska bruka våld mot sin familj, en familj han tänker att bo med när han blir fri.

Jag vill tro på förlåtelse. Men frågan är om det är möjligt och frågan är vad ett tidsbestämt straff för ett hedersmord ger för signaler till andra som tänker på detta sätt kring heder och vanheder.

 

Lilla mamma, 80 bast. En kan inte tro’t, men bilden är från hennes födelsedag i somras…

I den lilla världen, bortom mord och död, men ändå… nära katastrof, har lilla mamma gjort en anmälan angående det som hände för ett par veckor sen. Jag är stolt över hennes mod. Själv tänkte hon på den som gjorde fel, oroade sig för att h*n skulle råka illa ut på grund av anmälan. Men vem var det som gjorde fel..? Jag tycker att det är viktigt att det som hände kommer fram så att det inte drabbar en person i sämre skick än min mamma. Det som hände, ja… Allt sånt borde få komma fram i ljuset, men handlar det om (halv)gamla icke-kändisar är det visst inte så intressant…

 

 

 

 

Jag har i alla fall en nyhet som är positiv för egen del: jag har gått vidare i en rekryteringsprocess och ska nu på en ”fysisk” intervju – den tidigare intervjun skedde per telefon. Företaget vill träffa mig direkt, utan att vänta på att jag intervjuas rekryteraren. Det låter som om mitt CV tilltalar dem. Och jag sträcker lite på mig – en stund. Sen måste jag sätta mig och läsa in ett och annat.

Jag lämnar dig med en rofylld bild av de två små, tagen i eftermiddags. De är tretton dar gamla…

 

---

Livet är kort.