Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Musik’ Category

Ett soligare inlägg än gårdagens.


 

Solen mellan grenarna 2

Solig söndag!

Min lördag var väl inte att kategorisera som en av de bästa. Den började så bra, men när jag försökte uttrycka mina känslor var det knappt nån som kunde se det. Att det ska vara så svårt att nå fram med ord ibland… Själv har jag fått ord till mig som inte går att tolka på annat sätt än illvilja, missunnsamhet och hot. Nu tycks ju folk ha all rätt att vara elaka, men så snart hot och förtal kommer med i bilden är det ingen rättighet enligt svensk lag.

Jag hämtade hem Fästmön efter jobbet igår klockan 21. Vi missade två och en halv av de första låtarna i Eurovision Song Contest-finalen 2015. Den halfte var en av mina favoriter, Israel. Israel slutade på nionde plats. Min andra favorit, Serbien, kom tia. Italien var en annan favorit och de tog bronsplatsen. Och, ja just det, Sverige vann visst. Ingen låt som jag gillade, men Måns Zelmerlöw är duktig och proffsig i sitt framträdande. Dessutom sjöng han inte falskt, vilket majoriteten av artisterna gjorde. Vissa stunder blev falsksången så plågsam att det inte hjälpte ens med godis – jag blev tvungen att gå ifrån TV:n och sätta mig i ett annat rum. Yngste bonussonen röstade på Belgien. Det innebär att det inte blir några chips de kommande två helgerna, bestämmer den elaka och fula styvmodern. (Skojar bara!!!)

Resultattavla ESC 2015 finalen

För den som råkade missa eller som vill se slutresultatet av finalen i årets Eurovision Song Contest. Om det syns dåligt kan du klicka på bilden eller här och ta upp tavlan på din egen skärm.


Men idag är en ny dag – och den är solig. 
Jag tänker inte ta med de trista orden och känslorna jag fick igår. I Uppsala pågår visst en karneval den här helgen. Tänk så mycket som sker utanför utan att jag deltar. Tänk, resten av mitt liv passerar, utan… Nej, soligt var det! Denna soliga söndag ska jag ta mig ner till stan för att träffa två vänner som kommer hitresta – den ena från norr, den andra från söder. Ja, ingen av dem har särskilt långt att resa, men ändå blir det inte av att vi ses särskilt ofta. Senast var visst… i augusti förra året och då som hastigast.

Anna jobbar förstås som vanligt idag, men jag ska lämna turturduvorna ensamma på eftermiddagen och åka och hämta min kära. Det verkade som om hon klarade dubbelpasset förvånansvärt väl igår, Anna. Jag skulle ha varit helt slut… Men i morgon väntar en ledig dag – om jag nu har antecknat rätt.

I kväll ska jag laga till min fantastiska italienska pastasås med vin. Lite alkohol kan behövas om än så bara i såsen. Igår drack vi läsk respektive vatten och mjölk. Det gick bra det med, för alkohol är ingen nödvändighet i det här hemmet. Till såsen kokar jag spaghetti till mig och Anna får göra nån sorts pasta på squash.

Italiensk pastasås a la Toffla

Italiensk pastasås à la Tofflan!


Ha en fin solig söndag!!! Och snälla du!!! Utmana dig själv och försök lämna en kommentar som varken är negativ eller mästrande. Det skulle glädja mig.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett folkilsket inlägg med musikaliska inslag.


 

Bloggen är mitt sociala liv sen ett tag tillbaka. Det är här jag har de flesta av mina sociala kontakter, det vill säga de som inte är Fästmön, mamma eller personalen på Tokerian, ungefär. Kanske är det därför jag är så pratsam – både här och när jag kommer ut i verkliga livet. Tar liksom tillvara på varje chans och möjlighet till att socialisera. Livet i isolering, livegenskap, är onekligen ett annat liv än det jag hade för lite mer än sex år sen. Välkommen om du vill byta, du som tycker att jag skryter så mycket och lever över mina tillgångar. (Vilka tillgångar?)

Tulpaner

Tulpaner är rätt snälla och pratar inte så mycket skit. Dem kan jag titta på här utanför – utan att det kostar nåt. 


Jag älskar böcker mer än folk just nu.
Känner mig trött och ilsken på folk, slut som den artist jag aldrig blev. Framtiden är ett enda stort svart hål. Vissa dar förstår jag inte varför jag så envist kämpar för att hålla mig kvar. Andra dagar tänker jag på mina nära och kära, som är mina ankare här i livet, och på Annika Östbergs ord i mitt exemplar av hennes bok:

Livet är en gåva.

Gåva eller inte, livet är ensamt, lite torftigt och inte särskilt stimulerande just nu. Jag flyr in i mina böcker, till världar och platser jag aldrig har varit. Resa kan/får jag ju inte i verkliga livet. Och sen använder jag mina ord. De strömmar från hjärta och huvud, ner genom armarna, ut ur fingrarna och bland annat ner i bloggen. DÄR kommer frustrationen! Jag skriver mest för mig själv. Ändå blir jag så himla less på alla negativa och spydiga ord jag får tillbaka – förutom Bosse, som jag aldrig har träffat, som var den enda som gladde mig genom att förstå och skratta på rätt sätt.

Det spelar ingen roll vad jag skriver om – det kan handla om mammas gamla tofflor – så får jag skit och oförskämdheter, generaliseringar, oombedda råd (”men lilla gumman, varför gör du inte på MITT sätt i stället?”). Om jag berättar om nåt jag har gjort eller upplevt får jag höra att jag är för glad, för slösaktig, för ytlig och framför allt: för egocentrisk. Skriver jag om nåt som gör mig rörd är jag patetisk, skriver jag ironiskt om mig själv och mina tillkortakommanden får jag stoneface alt. goda råd.

Men skriver jag om andra är jag elak, trots att jag försöker hitta positiva saker hos människor också. Skriver jag om bonusbarnen får jag höra att jag hänger ut dem eller inte bryr mig om dem tillräckligt. När jag skriver om vad jag gör får jag veta att ingen vill läsa om min städning och min matlagning eller om min lägenhet, som är alltför stor för en person (jag får besök av familjen ibland, vi vill inte alla sova i samma rum). Men värst av allt är frågan:

Vad ska du med alla böcker till? Om du säljer dem kanske du slutar gnälla över din taskiga ekonomi.

Jag känner bara att… 

MEN SLUTA LÄS MIN BLOGG DÅ, FÖR HÖGE FARAO!!!

Det blev mera ordning i hyllorna i arbetsrummet.

Låt mig få fly in i dessa. Eller stör det dig så?


I kväll ska jag ägna mig åt
nåt så ytligt som Eurovision Song Contest 2015, finalen. Men jag bloggar inte nämnvärt om den, för då får jag höra saker som att jag inte har nån smak, jag är för gammal för att tycka, jag är elak etc. Det är inte roligt. Jag tittar i stället. Och tycker. Och äter godis av nåt slag. Mina favoriter är i vart fall Serbien och Israel. Jag hoppas att nån av dem vinner. Klockan 21 slutar Anna jobba och schlageräventyret börjar. Jag räknar med att vi missar början, men självklart åker jag och hämtar henne så att vi kan titta tillsammans.

I morgon ska jag träffa goda vänner i verkliga livet. Ja, jag har vänner och det händer att jag träffar dem. Det ser jag fram emot så mycket att jag tänkte ta med ett litet paket. (Elakt, eller hur?.. Och hur 17 har jag råd med födelsedagspresenter? Jo, det ska jag berätta – i ett inlägg en annan dag!)

By the way, jag tycker inte synd om mig. Jag tycker synd om DIG som uppenbarligen går igång på att kränka mig.


PS Vill du läsa om finalen, läs hos Jerry. Han skriver bra om den, trots att vi inte har riktigt samma smak.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett som vanligt ganska blandat inlägg.


 

Scrambled eggs rökt kalkon stekt tomat kaffe

Som tur var hade jag inte bara ätit lunch igår, jag hade ätit sen lunch. Detta innebar att jag inte svalt ihjäl medan jag väntade på Anna.

Det var väldigt skönt att få hemmet rent igår. Nu kan jag göra roligare saker i helgen än att städa. Bara det att jag inte vet vad. Tråkmajan Fästmön jobbar till och med dubbla pass i morgon på pingstafton och på söndag jobbar hon från tidig morgon till eftermiddagen. Igår skulle hon ha slutat klockan 16. Jag kom som vanligt i tid, det vill säga några minuter i. Det var tur att jag hade min bok på gång med mig, för Anna fick jobba över. Och det var inte bara en liten stund, utan typ en och en halv timme… Men jag satt i bilen, trött efter städningen, med nervevade fönster och lät majsolen slicka mig i ansiktet. Sen åkte jag iväg och tankade också. Det tog en kvart. Anna har nu haft ny arbetsgivare i knappt två månader. Med det nya kan jag som närstående säga att det har kommit både bra saker och mindre bra saker. Utifrån sett. Jag vet ju inte hur det är inifrån. Fast jag funderade över sånt som bemanning. Den verkar inte vara särskilt tillräcklig, med tanke på att gårdagens ”jobba över” inte är nåt ovanligt. Ja, ja, det är väl så här det blir när Uppsala kommun leker affär.

Uppsala kommun, förresten… Jag läste nyss att kommunen ska fördubbla antalet platser för ensamkommande flyktingbarn. Det tycker jag är jättebra och lovvärt. Kommunalrådet Ilona Szatmari Waldau förklarar bland annat det tidigare låga mottagandet i lokalblaskan:

Ett skäl till det är den stora bostadsbrist som vi har. Men det är många kommuner som har en bostadsbrist och vi måste ta vårat ansvar […]

(Notera att hon sa ”vårat”. I skrift stavas det ”vårt”.)

Men vad händer med våra egna barn och bonusbarn, som inte får den hjälp de behöver? Jag tänker på yngsta bonusdottern, som vad jag vet, inte fick nån hjälp av Uppsala kommun till skolgång efter att ha gått i särskola trots normalbegåvning under hela grundskoletiden. Hon valde att flytta till en annan kommun i ett annat län, till och med. Där fick hon hjälp att börja plugga ganska omgående. Vad jag förstår håller Uppsala kommun fortfarande på att diskutera med sitt försäkringsbolag kring nån form av skadestånd. Det lär bli den enda hjälpen min bonusdotter får. Kanske. Det är snudd på skandal, tycker jag.

♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣

Eftersom gårdagen hade gått över i kväll innan vi kom hem blev det sen middag. Det var tur att jag inte bara hade ätit lunch igår för ovanlighetens skull. Jag åt sen lunch, dessutom. Därför klarade jag mig tills vi snabbt hade snott ihop en korvmiddag, min med mos, Annas med broccoli.

Popcorn

Tröstätning av popcorn pågick igår kväll.

Klockan 21 var det så dags för schlagereländet igen på SvT1, det vill säga semifinal två. Bäst var Conchita (men så smal hon har blivit!), sämst var trion programledare. Jag har nog aldrig sett maken till tråkigare trio. Tur att jag hade en skål med popcorn att tröstäta. Vad jag tyckte om låtarna vågar jag knappt skriva här, för då får jag schlagermaffian på mig. Men jag pyste lite på Twitter igår. Totalt sett kan jag säga att mina två favoriter är Serbien och Israel, Italien och Spanien har OK låtar, Tjeckiens manlige sångare har fin röst och Australiens låt är bra, men den kan ju inte vinna. Summering: jag tror att jag håller på Israel. Eller Serbien.

Skvallertidningar och choklad

Skvallertidningar och choklad i Annas väska. Jahaja, hon har redan varit ute på ärenden…

Och så plötsligt blev det fredag. Jag lyckades ta en sovmorgon idag ända till klockan 7.15. Sen gick jag upp och satte mig vid datorn och var riktigt effektiv. Anna är ledig idag och vi ska ut på några ärenden såväl åt andra som åt oss själva. Vädret ser bara trist ut – mulet och blåsigt. Mycket mer än en smärre utflykt för ärenden samt matlagning hemma händer inte här idag. Men på Irland folkomröstar man om samkönade äktenskap. Premiärministern där är för samkönade äktenskap, vilket är lite roligt eftersom han är ledare för ett kristdemokratiskt parti. Jämför det med svenska kristdemokraternas partiledare och hennes åsikter…

Nu ska jag killa min nya kompis under hakan och sen kolla om kaffet är färdigperkolerat. Vad händer hos dig idag och i helgen? Skriv gärna några rader så blir jag så glad!

Spindel

Min nya kompis.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det blev ingenting mer än sprit – och ett kärt återseende

Ett inlägg i vilket det mesta blir ingenting, men gamla bekanta strålar samman, en fågel följer med hem och Serbien hyllas. Bland annat.


 

Bakelittelefon

Telefonen var tyst, så det företaget har jag nu slutat vänta på.

Rubriken hänvisar förstås till gårdagen. Det var flera saker som blev ingenting. Jag väntade och väntade och väntade, men nada. I de flesta fall. I ett fall gav det utdelning på bra sätt.

Först väntade jag på ett telefonsamtal. En ivrig person ringde i fredags, vi skulle höras måndags eftermiddag, h*n ringde måndag förmiddag… Och så skulle nån annan ringa måndag eftermiddag. Jag har inte hört ett pip därifrån. Nu är det onsdag och jag kan väl säga att jag har slutat vänta. Det är inte första gången ett företag beter sig på det här sättet och vore jag inte i den ställning jag är skulle jag tala om företagets namn.

Sen skulle Micke Vaktis komma och spola mina rör i badrummet. Han skulle till en annan boende och göra samma sak vid 12.30-tiden. Därefter skulle han komma till mig. Att spola rören brukar ta 20 minuter, en halvtimme. När Micke inte hade kommit vid 14.15-tiden gav jag upp. Jag behövde nämligen gå till Tokerian för att köpa middagsmat.

Brända kycklingfiléer

Jag ville inte servera min hårt arbetande älskling kolbitar, så det skulle bli färdiggrillad kyckling till middag.

Eftersom Fästmön jobbade hårt i tio timmar igår kom vi överens om att jag skulle köpa en färdiggrillad kyckling som bara var att duka fram tillsammans med grönsaker till Anna och potatissallad till mig. Det brukar vara smart att gå till Tokerian efter grillad kyckling på förmiddagen. Men nu satt ju jag och väntade på både telefonsamtal och vaktis. Nä, det är väl inte alltför svårt att lista ut att det inte fanns nån kyckling när jag kom heller?! Ingenting-dag, verkligen! Men den snälla tjejen i kassan ringde och kollade och det visade sig att ett gäng pippifåglar var på väg ut i butiken om jag kunde vänta fem minuter. Det kunde jag.

 

 

Alsolsprit

Jag köpte sprit, alsolsprit.

Jag passade på att gå och köpa sprit. alsolsprit, alltså, på Apoteket Hjärtat. Eftersom jag hade koll på pippiskåpet kände jag att jag hade lite tid att vara social och pratade med farmacevten en stund. Det var ju lite kris och katastrof på våra apotek igår eftersom e-receptfunktionen var utslagen under fyra timmar. Apoteken kunde inte skriva ut recept och kunder kunde inte hämta ut mediciner. Vad orsaken var vet man inte, mer än att det var en flera timmar lång driftstörning hos E-hälsomyndigheten. Nån riktigt stor kris hann det aldrig bli på nåt av apoteken i Uppsala, enligt Radio Uppland, men det var självklart problematiskt för såväl apotekspersonal som kunder. Som vanligt gäller att tekniken är fantastisk – när den fungerar. Jag tänker på vilken tur jag själv hade när jag kom ner till mamma i påsk utan mina mediciner. Då var e-recept toppen och tekniken funkade. Min lilla mamma hade tur som åkte till apoteket i måndags. Däremot hade hon otur nog att inte få hämta ut alla mediciner. Den oro jag orsakar har nämligen gjort att mamma har ätit lite för mycket medicin. (Så kom inte och säg att detta Helvete inte har påverkat och påverkar min familj…)

Pippiskåpet var fortfarande tomt efter min sociala träning inne på apoteket. (Ja, du vet, när en inte har ett jobb att gå till får en göra sitt bästa vad gäller sociala kontakter och verkligen anstränga sig till sitt yttersta att prata med nästan vilket folk som helst. Annars blir en folkskygg och isolerad och mår skit.) Jag satte mig i förbutiken och fipplade lite med mobilen. Efter en stund närmade sig två figurer som hade nåt bekant över sig. Och det var mer än bekant, det var före detta kollegan Lena Lys med make!!! Jag har nog tyckt att jag har skymtat henne smyga omkring inne på Tokerian ett par gånger. Men det är många år sen vi jobbade tillsammans, så jag var inte säker. Nu var det tredje gången gillt – och det blev ett mycket kärt återseende! För just från den arbetsplatsen är vi inte så många kvar – i livet…

Jag kom hem från Tokerian glad – och med en nygrillad kyckling. Sen ringde jag ett samtal och fick veta att jag måste vänta till november angående en grej. Mindre bra. Anna och jag tillbringande kvällen efter kycklingen framför TV:n där vi såg den första semifinalen i Eurovision song contest 2015. Jag blev överförtjust i Serbiens låt, resten lät mest falskt och illa i mina öron. Det var så bedrövligt att jag inte hade lust att varken live-blogga eller skriva om eländet – mer än så här – idag. Och så twittrade jag under sändningen, förstås.

Tång för kastrering av häst

En sån här tång tror jag inte att Micke Vaktis har med sig till mina rör. Den används nämligen för kastrering av hästar.

I morse ringde jag vaktis och han hade naturligtvis blivit försenad igår och ringt på hos mig när jag var på Tokerian. Men idag gör vi ett nytt försök och han har lovat att komma efter sin lunch som slutar klockan 12. Det innebär att jag inte heller idag kan tvätta eller skura badrummet och duschrummet, det får bli i morgon. Jag kanske går ett varv med dammvippa och dammsugare i stället i kväll, när jag har skjutsat ut Anna till Himlen. Hon ska vara mamma på heltid ett dygn, men kommer tillbaka hit i morgon efter jobbet.

Dagens roligaste hittills är att jag har anmält mitt intresse att recensera en bok – om att skriva böcker. Ingen ekonomisk ersättning, tyvärr, men ett kul uppdrag, vore det! Det är tio personer som får var sitt exemplar och jag hoppas bli en av dem. Det gäller att försöka göra lite vettiga saker med alla timmar. Att söka jobb är fortfarande prio ett, men det går inte att göra det hela tiden, 24 timmar om dygnet, sju dar i veckan. Det räcker med att jag lever med oron och ovissheten hela den tiden.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett gungande inlägg.


 

Gunghäst

Min tillvaro är i gungning. sen över sex år tillbaka. Men den här gunghästen gjorde min morfar till mig för snart ett halvsekel sen…

Jordklotet snurrar och min värld är, som bekant, i gungning. Den har varit så i över sex års tid. Jag försöker tänka positivt, inte ge upp, ta nya tag. Det är svårt vissa dar. Den som inte har varit här kan aldrig förstå. Inte trodde jag, till exempel, för sju år sen att jag skulle glädja mig åt en tredjedel. Men det gör jag idag. Det går, den är välkommen och jag kan släppa lite oro och fokusera på Det Väsentliga.

I fredags gav min mobil ifrån sig ett knorr, inte mer. Strax därpå upptäckte jag att det stod att jag hade missat ett samtal. Jag gick till datorn för att kolla upp uppringaren och fann då ett mejl där nån berättade att h*n hade ringt mig utan att lyckas få kontakt. Hum… ett knorr på mobilen, är det att ringa utan att få kontakt? Jag provade att ringa, men fick inget svar. Jag besvarade mejlet – och fick inget svar. Men jag skrev att jag var tillgänglig måndag eftermiddag. Igår på måndagsförmiddagen ringde uppringaren igen. Jag stod i soprummet och vaktis smög omkring där och var lite nyfikis, tror jag. Jag sa som det var, att jag var på väg till ett möte (för det var jag, efter att jag hade slängt soporna!) och kunde vi höras under eftermiddagen. Uppringaren kunde då inte ringa tillbaka själv på grund av sin tjänstgöringsgrad, men skulle be en kollega. Gissa hur många som ringde igår eftermiddag? Just det: ingen. Mitt förslag till Sveriges regering är därför att låta småbarnsföräldrar som vill få vara hemma med sina små och för detta få ersättning motsvarande a-kassa. Låt i stället dem som går på a-kassa få jobba och få lön för det. Hur svårt kan det vara att göra alla nöjda?

Lax ris grönsaker ett glas vitt

Lax med fetaostpesto och ris samt ett glas kallt och torrt chardonnay blev gårdagens middag. Notera hur många vidriga morotsslantar jag tog till mig och faktiskt åt upp. Modig!

Vissa irritationsmoment till trots blev gårdagens eftermiddag och kväll lättnadens stunder. Trots att inga problem är lösta egentligen, är en tung börda lyft från mina axlar. Medan Fästmön var iväg ett par timmar på eftermiddagen för att delta i ett möte på jobbet, satt jag och läste och bara njöt. Till kvällen lagade jag lax i ugn med fetapesto och vi firade med var sitt glas vitt till maten. Jag har ingen aning om ifall det var det billiga vinet eller det lite dyrare vi drack. Båda är torra chardonnayviner och det vi drack var gott till firren och det var det viktigaste!

Kvällen igår tillbringades vid datorer och över en och annan bok. Och så kollade vi en timme på TV4:s Svenska fall för FBI, trots att jag tycker att det är lågvattenmärke på det programmet. I kväll ska vi kolla första semifinalen i Eurovision Song Contest 2o015. Om vi orkar. Den börjar klockan 21 och håller på i två timmar. Somliga ska upp tidigt i morgon bitti för att jobba igen. Den som inte pallar kan annars läsa vad Jerry tycker och tror – han brukar ha rätt – i alla fall i Eurovision Song Contest-sammanhang…

Träd mot blå himmel

Himlen var alldeles blå i morse, men det var kallt.

Det är en blåsig och kall majdag idag. Det var soligt, men bara sex grader i morse när jag skjutsade Anna till jobbet. Jag ska ge mig ut igen, men inte förrän senare. Först ska jag ägna mig åt en del hushållsarbete och lite telefoni samt skriva rent en lista. Efter lunch har jag en dejt med vaktis som kommer hit för att försöka få bort stoppet i mitt badrum, nåt jag har kämpat och misslyckats med på egen hand. Mitt liv är inte mer spännande än så, men det är helt OK, för jag lever i alla fall.

 

Vad händer i DITT liv just idag??? Varför inte skriva några rader och berätta i en kommentar? Det skulle göra mig glad.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett helsjukt inlägg.


 

Sovrumsdörren ut mot vardagsrummet

Utsikten från sjukbädden åt vardagsrumshållet.

Nej fy, jag är verkligen helsjuk. Idag mår jag ännu sämre än igår. Jag lyckades få i mig en skål med fil, cornflakes och lite sylt till middag. Fästmön köpte röda druvor som jag också fick i mig senare på kvällen. Men baske mig att jag kan vara uppe längre stunder än en timme.

Jag klarade i alla fall av att se Inför Eurovision Song Contest 2015 igår kväll och fick därmed lyssna på de tio första låtarna. Det var väl ingen låt som jag fastnade så där väldigt mycket för, fast Australien, som bara ska få vara med i år, hade en OK låt.

Idag har febern rasat som en galning i kroppen. Detta medförde att jag bara klarade av ytterst lite administration. Slumrade emellan varven. Tog sen en Ipren innan jag gav mig iväg på besök i vården. Trodde jag skulle tuppa av mellan hemmet och garaget, men jag klarade av det. Satt sen och svettades floder på mottagningen. Efter en halvtimme gav vi upp och jag åkte hem igen. Ordnade en ny sjukbädd ovanpå gästsängen där jag ligger och huttrar och fryser.

Gästsängen

Sjukbädd nummer två.

När Tofflan inte ens orkar läsa, då är hon sjuk på riktigt!.. Det är så typat att det här kommer just nu när jag inte har tid att vara sjuk av flera skäl. Behöver få lite krafter att komma ut och köpa en ny laddare till min mobil. Det är den andra jag har nu som är på väg att paja. Dessutom har jag fått signal om att några vill komma och gratta mig på födelsedagen. Jag hoppas att jag mår bättre till dess, för jag blev så glad över mejlet.

Kvällens TV blir säsongsavslutningen av När livet vänder. En halvtimme ska jag väl klara. Men nu måste jag tillbaka till sjukbädden igen. Trodde jag skulle må bättre idag, men det är sämre.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Man kan nog säga att jag har undvikit Tusen bitar – en film om Björn Afzelius. Jag var rädd att den skulle göra för ont. På långfredagen visades den i SvT och av nån anledning ställde jag DVD-timern på inspelning här hemma. Nu har jag gjort nåt så ovanligt som tittat på film på eftermiddagen.

Björn Afzelius

Björn Afzelius. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Titeln på filmen 
är förstås en låt som Björn Afzelius har spelat in. Min favoritlåt. Den som har följt mig genom åren. Den är en sån bra beskrivning av livet, det livet är. Att allt kan vara hur fint som helst och sen gå i tusen bitar i nästa sekund. Det där att man inte ska vara för kaxig och säker utan kanske ha ett ganska stort mått ödmjukhet inför livet.

I filmen får jag förstås höra flera favoritlåtar. Jag sjunger duett i Så vill jag bli, texterna till Sång till friheten, Två ljus och Älska mej nu sitter fortfarande kvar. Jag vet att jag aldrig lär tappa dem.

Men jag får en annan bild av ”Affe” under filmen. Jag ser en sexmissbrukande man, samtidigt den arga unga killen vars mamma var psykiskt sjuk, nåt som ledde till självmord. Kvinnorna som berättar om hur vacker och underbar och fullkomligt oförmögen han var till trofasthet. Vännerna och kollegorna, särskilt Åge Aleksandersen och Mikael Wiehe, berättar om samarbetet och rädslor. När döttrarna berättar om pappans tal till en av dem på studentdagen kommer mina tårar. Likaså när Mikael Wiehe säger att han fick ärva Björns gitarr…

[…] Och jag spelar fortfarande på den. […]

Den här dokumentärfilmen får högsta Toffelomdömet. Sen kan Göran Skytte bara gå och gömma sig.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Missade du filmen?
Se den här på SvT Play fram till den 30 september 2015!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 393 andra följare