Posted in Epikuréiskt, Familj, Personligt, TV, Vänner, tagged alkohol, äldste bonussonen, ängslan, ärende, öra, badge, balkong, barn, barnafader, bädda, bära tyngden och oron inuti, Black work, bloggutrymme, bröd, Broadchurch, brunch, dåligt samvete, diska, dosett, dubbelpass, dusch, DVD, eftermiddag, eftermiddagssol, ekologiskt, en annan mänsklig röst, envisas, fantastisk, favoriter, fördela medicin, förhållande, förmiddag, femte barn, fika, fil med müsli, fredag, frukost, full, fylligt, gammal tant, gilla, gillare, glipa, gnava, gofika, höra min egen röst, helg, hemsk, ID-handling, italienskt, jobba, jobbigt, katt, katter, kattungar, kärlek, köksbord, klok, koka, kommentera, kontur, Kulturnatten i Uppsala 2015, kväll, kycklingchorizo, langa, läsare, lättare och tydligare tillvaro, lördag, leta lediga tjänster, linser, livet, lunchtid, lura mig själv, mage, mamma, Mammon, måndag, mörk, mörkläggningsgardin, mörkt och ljust kött, middag, mjölk, mot brister, natt. prata med väggarna, njutning, orka, oro, ostar, ostimulerad, pendla, pigg, piska upp mig, rapportera, rast, rastlös, räksallad, rödvin, ren tvätt, risk, rostade mackor, sakna, söka jobb, söndagsförmiddag, sen, shopping, sjutiden, skriva, slitningar, slott, slumra till, slut, soluppgång, soprum, sovmorgon, stark kraft, starkare, svåra tider, svårare, Systembolaget, tack, telefoni, tillsammans, tomma dagar, torsdag, tufft, tvätta, tvätta mig, underdrift, underlätta, underskatta, ungdomlig, utanför hemmet, vardag, vin, vinskåp, vital, Willys, WordPress, Zensa on 13 september 2015|
24 Comments »
Ett inlägg om hur livet är, precis som det står i rubriken.
Tack till alla 500 gilla-klick!
Det finns några läsare som är mina favoriter. Dit hör Grethe, som envisas med att säga om sig själv
jag är bara en gammal tant.
Jag har aldrig träffat Grethe, men vi har telefonerat några gånger. Även om åldern på ID-handlingarna säger en sak är det en synnerligen vital, pigg, klok och ungdomlig kvinna har jag pratat med. Igår skrev Grethe att hon har saknat mina inlägg om hur livet är, så jag tänkte skriva ett sånt inlägg nu – med alla de risker det innebär med kommenteringen påslagen. Förresten fick jag igår kväll en badge från WordPress att jag uppnått 500 gillar. Nu gillar inte jag gilla-funktionen särskilt mycket. Jag tycker att det är slött att klicka gilla i stället för att kommentera. Men det har ju inte gått att kommentera här på ett tag, så… Tack till alla gillare, får jag väl ändå säga!!! Samtidigt blir det lite ironiskt. Av bloggutrymmet återstår fortfarande nio procent innan det här inlägget är färdigskrivet. När de nio procenten tar slut är det verkligen slut.
Nio procent kvar av utrymmet. Sen tar det slut.
Nu ska jag berätta om hur livet i den VERKLIGA världen är för min del:
Varje vardag går jag upp vid sjutiden. Visst skulle jag kunna piska upp mig tidigare, men varför? Dagarna, de tomma, blir så oändligt långa. Förmiddagarna främst ägnar jag mig åt att söka jobb, rapportera vilka jobb jag har sökt, leta lediga tjänster samt skriva. Det brukar bli en rast vid tiotiden och då tvättar jag mig/duschar och petar in linserna. Sen kör jag ett tag till, ibland fram till klockan tolv. Då äter jag brunch, det vill säga frukost fast vid lunchtid. Två rostade mackor och fil med müsli.
Eftermiddagarna är oftast hemska. Då blir jag rastlös, känner mig ostimulerad. Jag försöker lura mig till att ha ett ärende utanför hemmet, men det blir svårare och svårare att ens lura mig själv till soprummet. Ibland åker jag ut på en biltur (om så bara för att skjutsa hem en arbeterska), men dessa gånger blir färre och färre. Vanligen är jag här hemma eftermiddagar, kvällar och nätter. Pratar med väggarna då och då för att jag ska få höra min egen röst. Ringer mamma, så jag ska få höra en annan mänsklig röst.
När Anna är här är få min tillvaro konturer i form av en riktig dag.
Nu undrar du säkert var Fästmön är i det hela? Jo, hon finns kvar, men hon jobbar, har barn och katt med två kattungar. När Anna är här blir min tillvaro lättare och tydligare. Den får konturer i form av en riktig dag. Anna är med mig så ofta hon har möjlighet, men eftersom jag blir som hennes femte barn kan jag tänka mig att det blir ganska jobbigt. Jag vet inte vem Anna pratar med om detta eller om hon bär tyngden och oron inuti. Självklart blir det slitningar i vårt förhållande. Det sägs att svåra tider gör en starkare. Det är en underdrift att säga att vi har haft en och annan svår period under de åtta år vi har varit tillsammans – vi har haft det tufft nästan hela tiden. Inte har det underlättat heller att det under dessa år alltid har funnits människor som har tyckt/tycker att vi inte ska vara tillsammans, heller. Men kärleken är en stark kraft. Den ska varken du, jag eller nån annan underskatta!
Anna bjöd på fredagsfika, riktig gofika, på sin balle.
Den gångna helgen har Anna varit här. I fredags var hon ledig. En ledig dag – och vad ska en göra? Det blev en del vila innan vi tog oss iväg till Tokerian så att Anna fick handla hem lite. Hon ska vara hemma hos sig ett par dar, men kommer förhoppningsvis tillbaka hit nån dag den kommande veckan. Vi åkte ut till katterna på fredagseftermiddagen och kunde även ta en fika i eftermiddagssolen på Annas balle*.
En flaska Zensa blev det till fredagsmiddagen och till lördagskvällen.
Och det var tur att det blev gofika, för middagen blev väldigt sen – jag tror vi bänkade oss vid mitt köksbord nånstans mellan 19.30 och 20 på fredagskvällen. Jag hittade ett gott vin, Zensa, i vinskåpet, men eftersom vi inte vräker i oss vin för att bli fulla utan för njutningens skull blev det var sitt glas även igår kväll, efter att Anna hade jobbat dubbelpass (8 – 13, 15 – 21). Nej, hon hann inte komma hem emellan passen. (Vinet är ekologiskt, italienskt och fylligt, för övrigt, och passar till såväl mörkt som ljust kött. Och ostar. Det kostar 89 kronor flaskan på Systemet.) Efter maten glodde vi på sista delen av Black Work.
Igår var det lördag och Kulturnatt här i Uppsala. Jag klarade inte av att åka in till stan på egen hand, naturligtvis, så jag var hemma och tvättade, telefonerade först med mammas vän, senare med mamma själv 48 minuter; örat kokade), skrev och läste. Dan gick. På eftermiddagen tvingade jag mig över till Tokerian och köpte kycklingchorizo som jag åt med bröd, räksallad och mjölk till middag. Sen kollade jag på näst sista delen av Broadchurch som jag hade spelat in på DVD-hårddisken i torsdags kväll.
Det var mörkt strax före klockan 21 igår kväll när jag åkte och hämtade Anna från jobbet. Det var mörkt i morse vid halv sju när jag skjutsade henne. När jag kom tillbaka hem på morgonen idag lyckades jag slumra till ytterligare en stund, för ovanlighetens skull. Men jag fick ju ingen sovmorgon den här veckan, så det kunde jag väl få göra utan att få dåligt samvete? Nej. Samvetet gnaver. Och så tänker jag på vännen, som går upp klockan 3.45 för att pendla till sitt jobb… Hon är fantastisk som orkar!
Detta bildspel kräver JavaScript.
Min söndagsförmiddag har jag ägnat åt att ta hand om ren tvätt, bädda, diska, fördela medicin för mage och mot brister i dosetten samt skriva det här inlägget. När Anna slutar jobbet i eftermiddag åker jag och hämtar henne för vidare färd till Himlen i Förorten. Där ska vi stråla samman med barnafadern och sen stannar jag på middag med Anna och äldste bonussonen innan jag åker hem till mitt, lagom för att se Mammon.
I morgon är det måndag. Då väntar uppstigning senast klockan sju, jobbsökerier, skriverier, rapporteringar, prat med väggarna, en stunds läsning, rastlöshet, oro, ängslan… Det är hur livet är för mig.
Och har du orkat läsa hela det här inlägget är du välkommen att skriva några rader i en kommentar om hur DITT liv är.
*Annas balle = Annas balkong
Livet är kort.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 