En blir inte klok på vädret. Jag kände att för att fortsätta vara mer klok än oklok borde jag ut i friska luften. Ett brev skulle postas och glass inköpas. Jag lockade med mig Fästmön, som var ledig idag, till Gamla Uppsala. Gamlis är ett ställe där jag ofta hämtar kraft. Ibland drar jag dit när jag är lycklig, ibland när jag är ledsen. Idag var det för att få syre och energitillskott och för att återfinna ett stycke ork.
Visst är det nåt magiskt över Gamla Uppsala?
När jag flyttade till Uppsala fick man skutta runt på högarna. Sen följde många år när det var förbjudet. Och nu har det varit tillåtet några år igen. Men häromdan läste jag att människors skuttande skapar stora sår på högarna. Samtidigt vill inte länsstyrelsen införa förbud igen. Därför ska det sättas upp nya, men mindre avspärrningar och bli nya öppningar i stängslet så att folk rör sig på nya sätt över högarna. Förhoppningsvis funkar det. Platsen är ju så otroligt magisk och det ÄR en speciell känsla när en lyckas ta sig till toppen av en hög och kan blicka ut över Uppsalasilhuetten med slottet och domkyrkotornen…
Folk får ta nya vägar bland högarna.
Det blev ingen högbestigning idag, därtill hade jag inte kraft. Framför allt inte sen jag besvarade ett mobilsamtal och en säljare från Assistansbolaget ringde UTAN ATT HA KOLLAT MED NIX-REGISTRET. Det gjorde mig precis som alltid arg. Jag lovade, även detta precis som alltid, att anmäla händelsen till DM-nämnden. För nånstans nån gång kanske det inte känns så kul att ens företag får ståta med sitt namn på DM-nämndens webbplats för att företaget inte har följt de regler som finns kring direktmarknadsföring. (Jag skickade in min anmälan nu i kväll via DM-nämndens formulär.)
Sen sänkte jag blicken för att ägna mig åt trevligare ting. Vid kanten av en stig noterade några vita och blåablommor. Jag utbrast:
Sippor, Anna! Titta, blåsippor och vitsippor tillsammans!
Varpå Anna suckade lite och sa:
De där heter scilla…
Ja ja, även en Toffla kan ha fel. Självklart hade Anna rätt. Fast vad de lila blommorna jag såg heter hade ingen av oss nån susning om…
Detta bildspel kräver JavaScript.
När regnet kom hoppade vi in på Odinsborg. Borta var mitt glassug, så det blev räkmacka i stället, nogsamt befriad från majonnäs och gurka så att min stackars mage inte skulle få tokspel. Efteråt for vi till Förorten där jag tankade bilen och besiktigade ballenätet*. Lucifer passade på att ta en selfie. Själv visade jag visst rumpan. Sägs det. Detta vill ingen veta nåt mer om.
Lucifer tog en selfie.
Nu har jag telefonerat med såväl mammakusin B som mamma. Utanför mina fönster fullkomligt vräker regnet ner. Jag ska vräka ner mig i bästefåtöljen och ägna mig åt kommissarie Wexford en stund, det vill säga läsa. Under tiden har artisten Prince hittats död i sin studio. Han blev bara 57 år. (Jag blir 54 nästa vecka.) Hans album Purple rain liksom filmen är för alltid inristat i mitt hjärta. Lyssna på titelspåret. Detta är magiskt!
*ballenätet = nätet på balkongen för att hindra katterna från att försöka flyga
Medan vissa ministrar har avgått(föga förvånande) har jag gjort mitt bästa för att piggna till. Men det är svårt. Lika däckad som på söndagen var jag inte under måndagen och jag bytte under täcket i sängen i sovrummet mot ovanpå gästsängen i gästrummet. Värken kom och gick. Den är inte värre, men så snart jag äter… Ja fy, det går inte! Jag provade med fil och müsli för nu måste tarmen få nåt med substans att jobba med. Under en timme på måndagsförmiddagen trodde jag att jag skulle dö. Aptiten är helt borta – och det är väl inte så konstigt. Jag vet ju att det gör ondare i magen när jag äter. Samtidigt kan jag inte rekommendera den här bantningsmetoden. Ett kilo på en dag är liiiteför mycket för snabbt. Ett par muggar kaffe har gått bra och i övrigt är det mineralvatten, Pro Viva fruktdryck och vatten som gäller fortfarande. Av nån underlig anledning är jag enormt sugen på leverpastej och om jag orkar ska jag försöka köpa hem det under tisdagen. Och så har jag bestämt att kontakta läkare om värken inte minskar tisdag kväll.
Två paket kom, varav det blåa sparas till en speciell dag.
Måndagen försvann i ett nafs och det var inte för att jag hade så roligt. Ett framsteg var i alla fall att jag kunde läsa korta stunder. Vidare tog jag itu med min strykhög. Strök den i etapper. Magen tyckte att det var riktigt skönt att jag stod upp, samma tyckte ryggen. Och jag är glad att jag blev av med en måstegrej. Men när jag hade duschat och var helt slut efteråt på eftermiddagen undrade jag om jag nånsin blir kvitt magen. Kanske kan doktorn amputera den?
Måndagens post var däremot lite rolig. Förutom reklam och två räkningar kom två paket. Det ena innehållet får jag förstås betala för, men det andra ska jag spara till en speciell dag nästa vecka.
En smygtagen bild på Agneta när hon ska cykla hem i regnet och blåsten.
Fast jag har inte bara snälla kamrater som skickar paket. Jag har snälla kamrater som ställer upp och hjälper till. I regn och blåst cyklade vännen Agneta hit efter jobbet och baxade in mina sommardäck i bilen. Att jonglera med däck är nämligen inget jag kan utföra just nu. Jag fick bjuda på en slät kopp kaffe, men det blev också tillfälle att lämna över den blålilaskyddsängeln till vännen. Agneta står inför stora förändringar i livet och vi turas om att hålla tummen (den vänstra, förstås!) för varandra. En skyddsängel kan då vara bra att ha. Fästmön fick sin i lördags (regnbågsängeln) och vad jag förstår funkar den – hon trillade intener från sin balle* när hon monterade nätet som ska hindra orädda katter från att försöka flyga efter fåglar
När du läser det här sitter jag antingen påbilverkstan eller på ett annat trevligt ställe. Jag är nog lika nervös var jag än sitter. Men Clark Kent** ska få sommartofflor på, hans bromsar ska kollas och så ska två garantiåtgärder utföras (fönsterhissar respektive airbag) under förmiddagen. Tur att jag har en bra bok med mig och kan surfa gratis på Instagram och Twitter! Tack Telia!
Ett gott och gosigt inlägg i såväl rött som blått.
Den mest älskades födelsedag har snart passerat. Jag skulle ju har varit där i morse, men verkligheten tillät inte det. Därför åkte jag över på eftermiddagen och avlöste tidigare gäster. Födelsedagsbarnet var lika soligt som vädret. Dessutom var hon extra söt idag i sin rödapiké, numera passande den ”nya” kroppen. Jag fick tillstånd att ta flerabilder, men eftersom det alltid ska göras miner lägger jag ut den första jag tog, den när Anna öppnar presenter. Ja, min fantasi är ju ganska enkelspårig när det kommer till födelsedagsgåvor. För att tala klarspråk ger jag helst bort sånt jag skulle vilja ha själv: böcker och rödvin. Sen beror det lite på att födelsedagsbarnet faktiskt också har önskatsig detta, förstås.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Födelsedagen firas emellertid även under tisdagen och då med en utflykt på landet eftersom Anna är ledig från jobbet.
Att det inte är så lätt att baka kakor utan socker insåg min kära redan igår kväll, men självklart lyckades hon ändå. Och fast jag inte skulle… kunde jag inte låta bli – det hade ju varit snudd på oförskämtatt inte äta de hemrullade chokladbollarna av LCHF-typ samt den hemgjorda hallontårtan…
Detta bildspel kräver JavaScript.
Familjen Katt var förstås med och firade och av mina fyra bonusbarn endast ett. Tjejerna bor på andra ställen i vårt avlånga land och äldsta bonussonen arbetade. Kattungarna hade fått nya leksaker, men gillade också presentpappret. Mamma Mini sussade mest, fast när hon vaknade var hon mest intresserad av grädden på tårtan…
Detta bildspel kräver JavaScript.
Poliser under utryckning fastnade vid järnvägsbommarna tillsammans med mig och några till.
Efter en runda på den lokala ICA-affärenfick Anna med sig middagsmat till sig själv, grabbarna och katterna. Jag åkte tillbaka till stan och såg tre polisbilar med blåljuset på. En av dem fastnade tillsammans med mig och några andra bilar vid järnvägsbommarna och det måtte ha varit otroligt stressande under en utryckning! Lyckligtvis för min del var de inte ute och jagade mig. Jag sitter ju här och bloggar. Eller är detta inlägg tidsinställt från Hotell Gripen*, tro..? Det spörs, det…
Mitt i natten fick jag ett troligt gallstensanfall. Jag har haft liknande förut, men eftersom det är långt mellan gångerna har jag inte brytt mig om att söka läkare. I natt och idag var inget undantag. Då är det tur att doktorerna Olsson är mina egna, personliga livmedikus. Den ena ställde diagnos och tillkallade den andra som kom med medicin. Vilken service!Tack båda!
Så värst mycket sömn blev det inte i natt. Jag låg en del på soffan ute hos katterna och kved och stönade för att inte störa min Fästmö, men det blev ganska obekvämt så till sist återvände jag till sovrummet och stönade och kved. Grannarna måtte ha trott att vi hade rajtan-tajtan på högsta nivå för oss, men så var det alltså inte. Framåt morgonen började jag kräkas också. Ja, jag ska inte gå in på några detaljer. Däremot kan jag peka ut dem som oss skyldiga äro: de überäckliga ostbollarna vi köpte på ICA Solen! De låg där i delikatessdisken och såg ut som stora, runda karameller. Sen smakade de fan, på ren svenska, och var säkert fettrika. Och fett och gallbesvär funkar ju som bekant inte. Det blev helt bekräftat i natt.
Jag har legat hela dan hos Anna och knaprat piller var fjärde timma. Tyvärr fick jag ett mycket tråkigt samtal från mamma, så jag åkte hem framåt kvällen för att prata lite mer med henne. Dödsbud är aldrig roliga och jag känner att mamma bara blir alltmer ensam. Mina tankar går också varma till familjen som nu är utan sin mamma-svärmor-mormor.
Så jättemycket mer text blir det inte i det här inlägget, för jag har fortfarande ont och ska ta en dusch innan jag kryper ner i min egen säng. Men det kändes gott att vi hjälpte Jerry igår på lördagen med lite omflyttningar av möbler och sängmonteringar. Då blev det inte svårt att ta emot hjälp idag. Det var också spännande att få hänga en stund med Maja, kattungarna Citrus och Lucifers storasyster. Hon tyckte inteom att Jerry flyttade möbler och när sängen stod på rätt ställe la hon sig under den. Dessvärre avslöjade svansen henne…
Detta bildspel kräver JavaScript.
Anna lagade god mat på lördagskvällen. Mitt bidrag var vinet, ett Copertino riserva från 2008 som är medelfylligt. Jag åt lagom mycket och drack två glas totalt. Eftersom ingen annan blev sjuk kan det inte ha varit fel på maten och vinet. Nä, felet var ostbollarnas, det är jag säker på. Och så var det väl inte så smart att sätta i sig dem vid 22-tiden… Lite väl sent…
Detta bildspel kräver JavaScript.
Som vanligt avslutar jag med några bilder på gosbollarna, sötnötterna och allt vad jag nu kallar dem, det vill säga Mini, Citrus och Lucifer:
En fattar det inte. Alltså att ens bonusbarn fyller… 25… Som bonusmorsa är en ju evigt ung och mamman ser ju ut som en tonåring fortfarande. Det är visst bara ungarna som blir äldre. I kväll åkte jag till Himlen för att fira vår äldste, Johan.
Det blev ett stillsamt firande med några av de närmaste. Födelsedagsbarnet är inte så mycket för ståhej kring sin person. Men att han är en fin ung man är jag den första att skriva under på. Skapliga presenter i både flytande och fast form levererades. Den bästa presenten hoppas jag innerligt att Johan får i morgon. Jag håller mina tummar hårt, hårt.
Annas goda fikabröd.
Anna hade stressat hem från jobbet och jag anlände sist av gästerna. Jag jobbade lite längre och behövde ta en macka och tanka innan Clark Kent* och jag fortsatte norrut. Som tur är har jag inte noterat nåt läckage idag och det är jag så tacksam för!
Gott kaffe och smaskigt fikabröd bjöds vi på. Jag passade på att lassa assietten full, för jag försöker att bara äta fikabröd en gång i veckan. Vanligen blir det på fredagar när det serveras go-fika på eftermiddagen på jobbet. Men i morgon serveras äckel-fika, det vill säga semla, och semlor äter inte jag – precis som jag inte äter morötter. Dessutom är Annas goda kakor godare rent generellt – även om fredagsfikat på jobbet inte är dåligt (diplomati).
Nån Antikrunda blev det inte i afton för min del – Johan är viktigare. Men i morgon bänkar jag mig i bästefåtöljen och värderar till programmet som jag spelade in på DVD-hårddisken. Fast först ska jag arbeta, luncha med NK** och försöka att inte tappa bort mitt nya passerkort…
Mor och son… Eh nej, jag menar Johans mor och hennes barnbarn. Lucifer och Anna gillar i varje fall varandra.
*Clark Kent = min lille bilman **NK = Närmaste kollegan
Pepparkaksgubben Markus, något oskarp i konturerna på grund av farbror D.
Idag har jag fått värme på mitt nya kontor. Det blev verkligen ett hallelujah moment när Elefantma… Elementmannen kravlade fram under ett av mina bord. Jag har två små ynka element på mitt kontor och det som är närmast mig är för första gången sen jag flyttade in här varmt. Lagom tills det är dags att flytta igen. Snart. Kanske. Nåja, jag slipper sitta och undra varför jag plötsligt börjar hoppa framför datorskärmen och fingrarna liksom stelnar över tangentbordet på jobbet – av köld. Nu är det varmt!
Som grädde på moset fick jag finbesök också av en livs levande pepparkaksgubbe. En liten gubbe som nu äntligen har fått ett riktigt namn: Markus. Apostlanamn, minsann. Snyggt, tycker jag. Betydligt snyggare än Maskil. Markus själv tycks ta det med ro. Han reagerade inte nämnvärt när jag ropade hans namn för att få honom att titta på mig så jag kunde ta en bra bild. I stället glodde han på farbror D som verkade fasligt rolig. Detta gjorde Markus något oskarp i konturerna. Farbror D har för övrigt en liten docka hemma hos sig också, ungefär lika gammal som Mask… Markus, det vill säga snart elva veckor. Så söt och go gubbe, denne Markus, i alla fall, att tant Tofflan nästan kunde äta upp honom – ungefär som med Fästmöns katter. Eller nja. Jag äter ju inte kött, direkt, bara fågel.
Tiden springer på och jag har gjort klart alla översättningar jag har fått i uppdrag att göra. Jag ska titta på ett strategidokument och ett magasin härnäst, möjligen ta tag i en rapport. Det har varit väldigt tomt och tyst i eftermiddag på jobbet. Folk är på en föreläsning och efter det är det baluns på en nation. Jag tackade nej till att delta. Skyllde lite på mammas ankomst, men det handlar mest om att jag inte har kläder, faktiskt. Jag kan inte komma dit i blåjeans, svart luvatröja och gympadojor med orangesnören, liksom. Kläder är ett bortprioriterat kapitel när en är arbetslös. Fråga Anna som ofta har sett mig i tischor med hål i… Sen är jag verkligen intemin mammas dotter i klädavseende. Mamma är alltid tip top kläd- och sminkmässigt. För mig är kläder ett nödvändigt ont och smink använder jag inte. Pappa var likadan, framför allt när det gäller sminket. Här nedan följer ett smakprov på min smaklöshet:
Detta bildspel kräver JavaScript.
På hemmafronten är det mesta förberett för mammas ankomst på lördag. Jag försöker ta lite sovmorgon innan jag pinnar över till Tokerian och köper nåt kaffebröd. Middag införskaffar jag senare, när mamma har anlänt. På söndag ska jag försöka få tag i en liten gran som vi ska klä i färggranna kulor och glitter så att den lyser upp mitt vardagsrum. Men granen kläs inte förrän den 23:e i min familj! På måndag eller tisdag kväll efter jobbet åker jag ut till Anna med julklappar. Det blir några kassar…
Ja, julförberedelserna pågår, som synes. Jag försöker att inte tänka på det svarta utan hålla modet uppe och i stället försöka inse att jag faktiskt behövs. Inte är jag nån go gubbe som Markus, men jag är rätt varm och jag har nåt som är efterfrågat att erbjuda.
Hur långt har DU kommit i julförberedelserna??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!
Ett inlägg om min tredje advent, tillika Luciadagen.
Nån Lucia knackade inte på i morse med kaffebricka, lussekatter och skönsång. Jag fick minsann kliva ur sängen och sätta på kaffe själv. Men den första muggen tog jag med mig till sovrummet och avnjöt tillsammans med boken om heder.
När klockan var tjugo i tio messade jag Fästmön och frågade om det passade med en tur till Fullerö idag för de sista julklappsinköpen. Det passade. Jag hade ett par saker att göra hemmavid först. Tvätta, till exempel. Jag fattar inte vem som skitar ner så mycket kläder här… Till frukosten kom i alla fall Lucia med två tärnor och en finsk stjärngosse som såg ut som om han provsmakat starkvinsglöggen i släptåg. Sist i tåget fanns en lussekatt. Lussekattens ljus och stjärngossen samt tre ljus i adventsljusstaken tändes andaktsfullt.
Mitt eget Luciatåg är väl ett av Sveriges få tåg som går enligt tidtabell. Tre ljus tändes i staken också.
På Fullerö glodde vi på tomtar. En och annan julklapp inhandlades också. Och jag slog på stort och köpte en glittrig tjej till mig själv.
Detta bildspel kräver JavaScript.
På hemvägen stannade vi till vid ICA Solenför vi behövde handla fikabröd och mat. Fast det var bara en som handlade och den som ”glömde” handla har nu ingen middagsmat till ikväll. Så kan det gå. I Himlen var det fullt av levandelussekatter. De är så söta att en nästan kan äta upp dem till söndagsmiddag… När vi skulle fika och tända adventsljusen fick vi emellertid stänga ute katterna från köket. Katterna fick titta på oss genom glaset i dörrarna. Dels ville vi ha vårt fikabröd ifred, dels ville vi inte ha några svedda morrhår eller grillade kattungar. Men killarna, båda bonussönerna, fick sitta med vid bordet. (Visst är vi snälla?) Efter fikat släppte vi in mamma Mini. Hon visade sig gilla både ädelost och svarta oliver, den gourmet-kattan.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Nja, för att få nån ordentlig Lucia-feeling fick jag titta på SvT i kväll. Det var riktigt mysigt att kolla och lyssna medan jag slog in årets tre sista (?) julklappar…
Om det är nåt en skulle kunna tro att det är brist på i mitt liv så är det stakar. Men faktum är att jag har sett så många såna ”live” idag att det räcker och blir över. Eller nej. Den typen av stakar som jag har sett är visserligen av det levande slaget och såna en tänder på, men de har samtliga haft ljus. Andra advent har jag firat ganska storslaget med såväl stakar som lussekatter. Sötaste lussekatten var nog den här intill.
Men först var jag lite huslig här hemma. Tvättade, bäddade rent, hade syjunta stoppade en och annan strumpa och sökte ett jobb. Innan jag åkte och hämtade Fästmön ringde jag mamma. Framåt eftermiddagen fick regnet en ny skjuts och det fullkomligt vräkte ner ett tag. Anna och jag åkte och handlade och på väg ut till Förorten var det som om himlen öppnade sig. I stället för att köra 70 fick jag hålla 40 fram till bensinmacken.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Äldste bonussonen var snäll nog och kom och mötte oss vid parkeringen i Himlen samt bar vår medförda last. Anna hade nämligen handlat ett och annat till Luddskallarna* och sånt är tungt. Jag lider fortfarande av påssjukan från igår – mina axlar är riktigt onda. Knävärken vill inte heller ge med sig, irriterande nog. Anna fick inte äta utan tvingades koka kaffe till mig. Till kaffet hade vi pepparkakor och lussekatter, de senare även av det levande slaget. Och trots att katterna fick mat – av Mommisen** – hade vi fullt sjå att freda oss från deras nyfikna och söta nosar. Inte kan de vara stilla heller så en kan ta bra bilder på dem…
Detta bildspel kräver JavaScript.
Hemma i New Village var det mörkt. Det blev till att tända… en stake, förstås. Denna gång blev det hästastaken från vännen M i vardagsrummet. I skenet från dess två ljus intog jag min middag – de goda ostarna och fikonmarmeladen som jag inte åt igår samt ett glas rött. Ibland är livet bara så… gött…
Detta bildspel kräver JavaScript.
*Luddskallarna = katterna Mini, Lucifer och Citrus
**Mommisen = Tofflan
Somliga firas i flera dar när de fyller år. Inte i dagarna tre, dock, men i dagarna två. Igår kväll samlades hela bandet i Himlen. Fästmön jobbade en heldag först innan jag åkte och hämtade henne. Sen ställde hon sig vid spisen hemma. God hjälp med maten fick hon dock av äldsta bonusdottern. Mitt bidrag, förutom bilresan, var att duka. Anna är emellertid en van husmor och hade förberett det mesta kvällen innan.
Det är inte så ofta vi träffas allihopa. Men så här kan det till exempel se ut när vi umgås:
Familjen umgås… Tre fipplar med sina mobilen, en fjärde (= jag) fotar med sin, yngste bonussonen i soffan gör jag vet inte vad, Anna lagar mat, äldste bonussonen håller sig på rummet och yngsta bonusdotterns pojkvän fipplar med sin mobil i vardagsrummet.
Eh ja… Sen bjöd då Anna på en fantastisk trerättersmiddag. Till förrätt bjöds toast Skagen, till huvudrätt marinerat kött alt. kalkon med potatisgratäng alt. varma rotfrukter alt. pommes frites och till dessert LCHF-snickerskaka alt. Dajmtårta. Gissa om magarna var fyrkantiga sen?! (Och gissa vem som hade godaste maten i matlådan på jobbet idag?!)
Detta bildspel kräver JavaScript.
De tre pälsklädda fyrbeningarna stängdes ut från köket och middagsbordet. Men sex ögon följde oavbrutet vad vi gjorde. Jag tog naturligtvis lite bilder även på katterna, fast före och efter middagen:
Detta bildspel kräver JavaScript.
Stort TACK till Anna för en underbar middag och till familjen för att jag fick vara med och fira 50-åringen!
Jag passade på att läsa medan jag väntade på bilverkstan.
I morse blev det till att stiga upp före tuppen. Eller nja, jag var ju förstås redan vaken. Det cirkulerar jobbsaker i Tofflans skalle under morgontimmarna. Ibland cirkulerar de så snabbt att jag vaknar extra tidigt. Denna dag bar det av till bilverkstan före jobbet. Jag hade fått en tid klockan sju och jag skulle få sitta och vänta medan mina bromsrör tektylades och fläktremmen byttes. När jag bokade tiden fick jag veta att det skulle ta en halvtimme. När jag kom idag och skrev in Clark Kent* skulle det ta en timme. Det tog i själva verket 45 minuter. Nu tassar Clark fram så tyst som en katt. Han varken gnisslar eller tjuter.
Tiden medan jag väntade ägnade jag åt att läsa (min bok på gång heter Vänaste land och trots typ tio år på nacken har den ett högaktuellt tema) och fundera över hur illa vuxna människor beter sig. Det dök nämligen upp en gammal bekant från ett annat liv. Men jisses så farlig jag måtte vara, för se det gick inte att varken hälsa eller sätta sig ner i vänthörnan. Utan att berätta vem, vad och varför vill jag bara säga att det intevar jag som skämdes utan personen ifråga. Jag hoppas att h*n har ett bra liv. Min kamp att få min osäkra tillvaro att gå ihop pågår fortfarande. Det snackades om personen att h*n var extremt lat. Konstigt då att h*n fortfarande har sitt på det torra medan jag plaskar med tårna i väta, så att säga. Nä, livet är inte rättvist. Men jag har kommit så långt att jag har accepterat att det inte går att ändra på vissa saker – hur fel och orättvisa de än är.
Nio minuter efter arbetsdagens start var jag på jobbet. Så nu ligger jag cirka 35 minuter på plus. Jag hade nämligen jobbat över lite i förväg. Det behövs vissa dar. Det är svårt att bryta mitt i nånting också. Jag trodde inte att jag skulle hinna med ett jobb idag eftersom jag inte fick underlaget förrän 20 timmar försent. Men det gick. Det är jag nöjd och stolt över. Sen var det som vanligt en massa konstigheter här och var, med avbrott för torsdagssoppa och dito pannkakor till lunch i restaurangen med NK**. I eftermiddags hann jag ikapp lite administration och dessutom påbörjade jag en textgranskning. Jag säger som Jesus när han for på arslet nerför Oljeberget:
Här går det undan!
Undan går det dessvärre inte för Telia. Igår skickade jag en fråga till deras support angående mitt starkt minskade antal ringminuter på mobilen. De ska ha 72 timmar på sig att svara, har jag fått veta. Alltså 72… Maj gadd, jag hinner ju åka på radonmöte i Italien under tiden… Vi får se om Telia slår SL som ännu inte har svarat på en fråga jag skickade till kundtjänst i augusti…
Jag hinner!
Två paket var jag och hämtade efter jobbet. Det ena var mina och mammas julklappsböcker, det andra en klapp till en annan familjemedlem. Jag gillar att vara ute i god tid, vis av erfarenheterna från 2012. Passade på att handla lite också på ICA Heidan, så jag åkte en annan väg hem från jobbet.
Jag börjar trivas på mitt nya kontor, men avståndet till NK är för stort med tanke på hur tätt vi jobbar. Dessutom är rummet lika kallt som mitt förra. Idag tog jag emellertid till ett gammalt knep. En har ju jobbat ett antal år inom offentlig verksamhet och vet att internkuvert är bra till mycket. Visst har elektronisk post ersatt mycket annan post, men se e-post kan inte stoppa utblåst kalluft från en ventil. Det kan däremot internkuvert. Nu blåser det inte!
Här är det inte blåst längre.
Ha en fin torsdagskväll!
*Clark Kent = min numera mycket tystgående bilman **NK = Närmaste Kollegan
En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.
Du får gärna citera mig, men ange källa. Bilder från bloggen får du INTE knycka. Den här bloggen är avslutad. Vill du kontakta mig ändå eller köpa en bild? Skriv en kommentar vid det inlägget så kontaktar jag dig!
Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Här kan du läsa en årsrapport om den här bloggen.
https://tofflan.wordpress.com/2015/annual-report/
(Du får kopiera URL:en och klistra in i adressfältet på din webbläsare.)
Vill du ha utförligare statistik, mejla mig på
tofflan(snabel-a)home.se
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 