Livet nu och nästa…

Ett inlägg fullt av katter.

---

 

Lucifer sover medan han blir kliad. Inte kan en vara rädd för den här sötnosen?

Nu är jag helt säker: i nästa liv ska jag bli katt! Vilken underbar tillvaro en katt har! H*n leker, äter, sover och går på pottan – om h*n har en kärleksfull husse eller matte som h*n bor hos, vill säga. Vi klagar rätt ofta på all kattsand och alla burkar kattmat vi handlar och släpar hem. Men sen när varorna är hemfraktade glömmer vi vårt gnäll och bara njuter av de små liven. Det är ofattbart att jag så sent som i höstas var rädd för katter. Katten Mini och hennes ungar Lucifer och Citrus har helt botat min katträdsla! Eller… i vart fall är jag inte rädd för dem.

Jag får delvis vara med om de små djurens liv och leverne. Kattungarna växer så det knakar och de vill äta typ hela tiden. De visar varandra riktig syskonkärlek genom att tvätta varandra – för att i nästa sekund slåss.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Busiga som sjutton är de – det går inte att lämna saker framme hur som helst. I morse fick Lucifer tag i Fästmöns gottpåse, till exempel, men jag räddade den undan rovdjuret innan det hann bryta sig in i påsen. Han är som en riktig tonårskille!

Här är några bilder bara på Lucifer:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Citrus är mindre än sin bror och inte lika gosig. Hon kommer bara då och då och vill ha gos, sen drar hon när hon är nöjd. Men hon leker desto mer. Plastlock är hennes favoritleksaker just nu.

Här är några bilder på bara Citrus:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Trötta, trötta, trötta är vi både Anna och jag, men vi hade TV:n på under lördagskvällen. Elias och Anna tittade på Andra chansen i Melodifestivalen medan jag läste. Och tittade ibland. Lyssnade gjorde jag också. För mig som hörande är det svårare att stänga öronen, nämligen, än att blunda. Dessutom har ju den jag skulle ha röstat på inte fått vara med. Kan du gissa vem??? 

Rebus: Vem skulle ha fått min röst?

I morse fick jag kaffe på sängen. Att börja söndagen med en stunds läsning och nybryggt kaffe är lika stor lyx för mig som att göra det en lördag. Tack, älskling, för en fin, men alldeles för kort helg!

Söndagslyx!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att öppna sina ögon och öron

Ett djuriskt inlägg.

---

 

De små sover mest, men när ögon och öron nu börjar öppnas lär det hända saker…

Jag vidhåller att jag inte är nån kattmänniska, men… Igår fyllde Fästmöns kattungar en vecka – och jag klappade dem för första gången. Vi har varit och sett till dem nästan varje dag. De stunder vi inte är där har äldste bonussonen nu gått från att vara barnmorska till att vara matmor. Till pottan sträcker sig emellertid inte den husmoderliga lusten helt. Det är mest Anna som sköter den.

Varje gång vi har varit till Himlen har vi sett hur de små växer så det knakar. Igår såg vi att deras ögon håller på att öppnas. Och öronen börjar se mer ut som öron och inte som små rosa grejor.

Lilla mamman ligger mest som en mjölkmaskin. Där ungarna har snuttat är hon alldeles hårlös. Hon halvsover, mamman, men när vi har kommit de senaste gångerna är hon mest intresserad av att vi ger henne mat. Hon kan äta hur mycket som helst och ändå är hon ganska smal. Det verkar vara precis som hos oss människor, att ammande mammor kan äta massor utan att de blir tjocka.

Sen vill kattmamman gosa lite också. Jag är väldigt försiktig. I början, när ungarna var nyfödda, var jag rädd att hon skulle flyga på mig i sin instinkt att skydda sina små. Men nu kan hon helt sonika hoppa ner från boet i yngsta bonusdotterns säng och strosa iväg trots att vi sitter där.

Våra mobilkameror går heta. Det är svårt att fånga två rörliga små ungar vars främsta mål i livet just nu tycks vara att hitta den rätta mjölktillbringaren.

Här är några bilder från igår:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Här är bilderna från i tisdags.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lördag före regnet…

Ett inlägg om Elias och Tofflans äventyr en lördag före regnet.

Det var inte helt fel med sovmorgon i morse. Elias kom väl i säng ganska så sent, men klockan var nog närmare halv två innan jag knoppade in. Medan jag vaknade till med lite kaffe och en stunds läsning, satt Elias… vid datorn, förstås!

Läsning och kaffe för att vakna.

Så småningom åt vi frukost. Två rostade mackor MED ost knaprade herrn i sig.

Frukost.

Dagens mål var Vaksala torg. Där är det alltid, så gott som, loppis på lördagar. Clark Kent* lämnade vi hemma.

Elias visade vägen till bussen.

På loppisen kan man verkligen hitta allt möjligt. Men det här kunde Elias inte lista ut vad det var förrän jag avslöjade det!

En flytväst för en liten hund.

En del saker är mest roliga.

”Den som gapar efter mycket…”

Andra saker är mest fina. Elias gillade de här smyckena, mest för färgen, skulle jag tro.

”Rött är sött…” 

Det fanns några vita stenar som var väldigt fina också.

Fina vita stenar.

Men det som var roligast och bäst tyckte jag var att gamla kollegan K sprang fram till oss. Det var minsann inte igår! Jag fick höra vad som hänt sen sist i stora drag. Och stora var minsann en del av händelserna i K:s liv… Det är dem väl unt!

Vi mötte också en av städtjejerna från mitt jobb. Till och med på lördagar arbetar hon alltså, men inte med att städa utan hon säljer svamp och hembakat bröd på torget.

Vi köpte var sin glass och Elisa provsmakade en raspberry curd som vi tänkte gå tillbaka och köpa senare. Fast det glömde vi bort… Det var väldigt soligt och varmt och en bra grej med Uppsala Konsert & Kongress-huset är att det gav skön skugga…

UKK-huset gav bra skugga i alla fall.

Men en glass var ju lite för lite för lunch, så vi traskade neråt stan. Vi såg en enorm lyftkran som vi inte riktigt fattade vad den gjorde där.

En gigantisk kran inte bara i min feja utan också på stan.

Vi traskade ner till Stora Torget för att besöka min vän Greken och Kafferummet Storken. Det var självaste Kronprins K som serverade oss! En jättesöt och artig ung man, precis som sina systrar. Tänk, jag minns när han bodde mitt emot här och växte så det knakade. Precis när han syntes ovanför fönsterbrädorna flyttade tyvärr familjen. Fast när de bodde här kallades systrar The Voices av dem på gården, medan Kronprins K var mycket sparsam med sin röst.

En skitstor kanelbulle och en latte blev min lunch.

Jag är verkligen inte bra på det här med mat, så Elias mamma och pappa blir säkert arga när jag berättar att vi fikade till lunch. Jag tog en skitstor kanelbulle och en latte, Elias en chokladboll och en svartvinbärsmer. Men, kära föräldrar, det är myshelg och då får man vara lite extravagant, tycker jag. I vanliga fall äter vi INTE så här!

Svartvinbär innehåller i alla fall C-vitamin, så lite nyttig lunch var det ändå… 😳

Elias ville inte sitta utomhus utan hittade en skön soffgrupp där han hade utsikt över busstorget. För bussar och tidtabeller är nåt som den här unge mannen har gillat ett tag – och gör fortfarande!

Här har jag busat lite med bilden i Photoshop så det ser ut som om det är natt ute. Och som Elias håller en handgranat i handen! Det gör han INTE, det är hans dricka!!!

Jag frågade Elias om det var OK att gå till en affär och det var det. Det var väldigt varmt ute och vi orkade inte pallra oss ner till Svandammen och Stadsträdgården som jag först hade tänkt. I stället gick vi till den berömda tygaffären som alltid brukar vara stängd när Anna och jag kommer dit. Men idag var den öppen! Och jag shoppade loss för många hundralappar…

Därefter räckte det med stan för oss. Vi tog bussen hem från centralen och traskade över till Tokerian.

Tokerianskylt på ena gaveln.

Vi hade tänkt handla taco till middag, men det fanns ingen kycklingfärs. Så i stället blir det… rotmos och bajskorv. Närå, grillad kyckling och baguette. Köpte för säkerhets skull lite tomater också. Det ville Elias ha. (Tur att nån av oss tänker nyttigt.)

Elias växer så det knakar just nu, men upp till skylten nådde han inte riktigt.

På hemvägen tornade mörka moln upp sig och sen vi kom hem har det kommit några regndroppar på fönstren.

Mörka moln på hemvägen. 

Det blev en alldeles lagom lördag med sol och frisk luft före regnet. Man orkar inte göra så mycket när det är så där varmt, så nu softar vi båda två vid var sin dator.

Var sin grej shoppade vi på stan – tyg till kökssoffan för min del, en bok om djur för Elias del.

Lagom shopping.

I kväll ska vi eventuellt se på Huset Silfvercronas gåta på DVD. Det var en TV-serie om två barn som reste i historien som gick när jag var i Elias ålder.

I morgon kan det kanske bli nån sorts utflykt med Clark Kent. Destination beror lite på vädret. Annars gillar vi båda två att softa ganska mycket…

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Inga nyårslöften, men delmål för året

Nej, några nyårslöften avger jag inte, det har jag aldrig gjort! Jag är till exempel tjock och tjock lär jag alltid vara – mer eller mindre – men röker gör jag inte. Så vad finns kvar? Att bli en bättre människa – men det låter ju hur patetiskt och grandiost som helst.

Men jag har några delmål för året. Och ett är att bli bättre på att tala om  för nära och kära hur viktiga de är, hur mycket jag tycker om dem och hur bra de är – när de förtjänar det. Det får inte bli sliskigt och falskt!

I kväll blev min tejpade mobil knäpp. Ja, jag vet, jag fick ju en likadan telefon i höstas så jag borde ha bytt ut den för länge sen. Men det tar ju liksom lite tid att plocka över alla prylar som inte ligger på sim-kortet och ladda ner inställningar. Och när mobilen lägger av och vägrar ladda närmare klockan 22.30 en nyårsafton, när det messas som 17, blir man rätt less och förbannar sig själv. Jag insåg att jag skulle få svårt att skicka vart och ett av ”barnen” ett nyårs-sms och att jag kanske inte skulle kunna ringa Fästmön vid tolvslaget! Men efter några svordomar och lite tankearbete testade jag att byta ut batteriet och bakstycket till dem på den bättre mobilen och försöka ladda igen. Till sist lyckades jag – tror jag. Och alla de stora barnen fick var sitt personligt nyårs-sms, som alltid och jag kunde ringa Anna, som var ute med Elias och Linn och tittade på raketer, vid tolvslaget. Lycka!

En gammal bild på kvartetten.

När det gäller ”barnen” skulle jag vilja berätta för ”ALLA” hur duktiga de är alla fyra – var och en på sitt sätt! Johan jobbar stenhårt för några futtiga kronor och förhoppningen är att han så småningom får en fast tjänst med riktig lön. Linn har fixat jobb på egen hand. Det verkar också ganska slitsamt, men hon sköter det lika bra och plikttroget som sin storebror. Frida har i rask takt tagit två betyg mot slutet av terminen och fortsätter hon på den vägen går det bara framåt så att hon slutligen kan välja det hon verkligen vill ägna sig åt. Och Elias, vars fröken åtskilliga gånger har sagt är ett författarämne, växer så det knakar och lär sig saker så fort att man inte hänger med. För tillfället är det engelska. Vilken kvartett, va?!

För övrigt är ett av mina andra delmål att bli mildare. Jag måste bli lika snäll som mina ögon lovar att jag är – det sa Magnus mamma när vi träffades. Jag måste sluta gå omkring och vara arg och bitter och besviken – för det ändrar ingenting. Därmed inte sagt att jag tänker bli mesig och undfallande – det blir jag aldrig!

På tal om snäll… Jag har nog bara nämnt att mammakusinen Barbro hade med sig urgott fikabröd och en amaryllis. Det jag inte berättade var att hon dessutom plockade upp blåbär, lingonsylt, morellsylt och en burk torkad svamp på min diskbänk. Tänk, så snäll vill jag också bli!

Nu är timmen sen – eller tidig – beroende lite på hur man ser det. Folk har bränt en massa pengar i afton på raketer, men nyårsraketerna tystnade nästan helt redan vid halv ett. Jag ska läsa några sidor ur Annika Östbergs bok, en bok som jag redan efter 13 sidor insåg att jag älskar! Hennes språk är vidunderligt – både vackert och så rakt på sak att man känner att man då och då måste sätta sig ner i tanken och försöka ta in det hon skriver. Till och med bokens formgivning är så tilltalande och så rätt att man blir alldeles, alldeles tagen! Vilken fin julklapp jag fick av min mamma!!!

Den här boken förändrar mitt liv!

Read Full Post »