Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tok’

Ett inlägg om min långfredag.


 

Videung och svart påskfjäder

En långfredag lika svart som fjädern i mitt påskris.

Tänk, jag börjar låta som gamla Hillman-deckare i rubrikerna till mina blogginlägg! Men faktum är att långfredagen 2016 var ganska svart – såsom en långfredag ska vara. Den var också en kontrasternas dag. Dels korsfästes Jesus, dels var det vårfrudagen, eller Marie bebådelsedag. Alltså Kristus både dog  och blev för första gången mer påtaglig i och med att hans mamma fick veta att hon var gravid med honom. Inte så konstigt att dan var full av känslor och hjärtan på gränsen till att brista!

Rött glashjärta i påskriset

Tungt hjärta.

En tung dag som jag kämpade under med alla mina verktyg. (Ett alldeles nytt verktyg är klassisk musik på hög volym.) Att jag uppnådde dagens alla mål är i sig en gåta, men gjorde mig nöjd. Fasen så stark jag ändå är! Hemmet är städat och sex jobb är sökta. Mamma fick ett telefonsamtal. Jag åt och drack och duschade. Strök en gigantisk hög. Tittade ut genom fönstret på gråvädret. Gick inte ut, satte inte ens på mig linser utan larvade omkring skumögd i mina gamla brillor. Jag har ont i ena ögat, så det var bra att hornhinnan fick lite luft. Det är så hornhinnor läker med luft. Däremot var det väl inte så väldigt bra att jag överansträngde ögonen med att läsa mycket. Men jag överlever inte utan att få läsa! Just nu läser jag en extremt otäck bok om hur grym verkligheten kan vara. Den känns väldigt realistisk trots att det är fiktion…

Det här med mat är ett kapitel för sig. Inte har en nån lust till det när en är ensam, så frukost blev det inte förrän klockan 15 och då en skål med fil och müsli. Men jag skärpte till mig till kvällen och lagade långfredagslax som den goda katolik jag inte är. Ett alternativ hade förstås varit våfflor, eftersom vårfrudagen även är våffeldagen… Laxmiddagen blev bättre mat än det köket serverade på skärtorsdagen. Då blev det kycklingchorizo med bröd och räksallad. När det gäller mat handlar det för min del om begränsningar i såväl kunskaper som fantasi… Och ointresse. Alltså, jag äter gärna god mat, men slipper helst laga mat. En matlagningsöl och ett glas riesling från Alsace gjorde inga större underverk, men jag blev otörstig och mätt.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Det är emellertid inte bara jag som är stollig.
Jag har en alldeles fantastisk amaryllis som blommar just nu, den token. Röd och grann står den i mitt vardagsfönster. Kanske får den mig att känna mig lite mer gulkul idag på påskafton? I vart fall ska jag gå ut och köpa nåt godis att lägga i mitt påskägg. Nä, jag har inte fått nåt påskägg i år och jag har heller inte gett bort nåt.

Amaryllis blommande påsken 2016

En av mina amaryllisar tokblommar!


Långfredagens behållning
var boken jag läser, men också TV-serien om Kerstin Thorvall, Det mest förbjudna. SvT sände första delen på långfredagen och de två återstående delarna sänds idag och på påskdagen.

Det här inlägget är tidsinställt, så om jag inte vaknar på påskaftonen (en månad kvar till min femtiofjärde födelsedag) – det vet ju bara Gud om jag gör – lever i vart fall mina ord kvar. Forever and ever, eller i vart fall så länge WordPress existerar. Alltid retar jag nån…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg fram på lördagsförmiddagen.


 

Jamen jisses så skönt det var att sova i morse! Jag var uppe och skuttade en stund runt halv sju. Öppnade därefter sovrumsfönstret och kröp ner i sängen. Först tre timmar senare vaknade jag… Det är nog så att jag sover som bäst när det regnar och stormar där ute.

Min fredagsmiddag bestod av urgammal tonfisksås och pasta. Jag kompletterade med små plommontomater och svarta oliver, ett glas vin och några halvdöa bitar goda ostar. Och tänk, jag lever fortfarande – till somligas förtret. Mitt sällskap var Den hemliga historien (nu har jag knappt 100 sidor kvar) och tända ljus. Det var enbart för att förhöja stämningen, det där med ljusen, till skillnad från Fästmön och barnen, där allting plötsligt svartnade och stearinljus blev ett måste…

Pasta med tomater oliver vin bok o tänt ljus

Fredagsmiddag med förhöjd stämning.

 

Skumkrokodiler

Skumkrokodilerna tog slut igår kväll.

Jag satt i bästefåtöljen en stund senare och läste och spelade Wordfeud med Anna. Vi spelar ibland när vi inte har nåt bättre för oss, men det kan gå långt mellan dragen, så jag tänkte väl inte så mycket på det. I stället undrade jag vad det var för en tok som var ute och fotade med blixt i regnet… Det var naturligtvis ingen galning utan åskan, så jag gick och stängde av datorn, drog ur alla nätverkskablar etc och fortsatte läsa och gnaga på mitt fredagsgodis, Sally Gators (skumkrokodiler).

Sen kom det ett sms från Morgonen som upplyste mig där jag satt i stormens ögonvrå, ovetandes, läsandes och knaprandes på nåt gott (jag hade då gått vidare från krokodiler till popcorn och öl) om saker och ting: hela Himlen och lite därtill var strömlös! Det handlade om cirka 1 300 hushåll där i Förorten som hade blivit utan ström. Annas var ett av dem. Enligt lokalblaskan, som utan att läsa igenom TT:s illa skrivna texter* bara publicerar dem rakt av, berodde strömavbrottet på vinbyar. Nu tänker jag att alkohol är nog skulden till mycket, men troligen inte till detta strömavbrott. (Texten är fortfarande inte korrigerad. Men de läser väl inte tweets från sina följare, kanske… Eller så skiter de i dem.)

Eftersom åskan hade slutat startade jag datorn igen för att kolla strömläget hos Vattenfall. Där stod vilken tid man hade påbörjat arbetet med strömavbrottet och hur många hushåll som var drabbade. Det var oklart när strömmen skulle komma tillbaka. Anna lyckades ringa mig på sin mobil – mina sms till henne gick däremot inte fram – så jag fick en direktrapport från mitten av stormens öga. Hon satt med tända ljus i hela lägenheten och oroade för maten i kyl och frys. Nu är det tack och lov så att mat i frysen kan klara sig flera dygn om man inte gläpper i dörren. Men ändå. Tänk om det börjar rinna vatten från frysen…

Så småningom kom strömmen tillbaka, efter cirka en och en halv timme, tror jag. Det är ganska lång tid. Förra helgen var det vattenläckor och dåligt med vatten här hos mig i New Village, den här helgen strömavbrott. Vårt moderna samhälle är onekligen sårbart

Idag är det strålande sol – i alla fall i New Village. Det blåser fortfarande väldigt mycket. Jag klev inte upp förrän halv tio idag, för på helgerna ger jag mig ledigt från att söka jobb. Jag har ju fått en del att fundera på över helgen dessutom och jag tänker så det knakar. Att sova på saker och ting är inte helt fel ibland. Men nu ska jag sätta fart med frukost och dusch och därefter åker jag till Himlen.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta! Då blir jag glad nästa gång jag startar datorn! 


* Många TT-skribenter har även särskilt svårt med skillnaden mellan ”innan” och ”före”.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Klockan hade knappt passerat 16 när jag styrde kosan hem till New Village. Det var mörkt ute och små regndroppar trillade mot kinderna som tårar. Nej, jag ville inte alls åka hem till en kall och ödslig lägenhet. Men så blev det, för jag hade lite saker jag behövde göra hemma. Det blev i alla fall en mysig stund vid Fästmöns köksbord med kaffe, pepparkaka och ädelost – fast sen när hon talade om vad ostdoften påminde om, bröts myset av att hon och jag och Linn flabbade som de tokor vi är! Sen glodde vi i reklam från tre olika smyckesaffärer och önskade oss det ena smycket efter det andra – dyra som f*n skulle de vara. Anna toppade med ett diamanthalsband på närmare 125 000. Detta medan Linn knåpade på sin önskelista – hon fyller ju år i början av december.

Nu är en maskin är tvättad och hängd, maskin nummer två kör jeans. Jag har pratat med mamma, som jag visste skulle känna sig ensam idag när det är söndag och trist. Hon var trött och lite hängig och hade gått i morgonrock hela dan.

Det gjorde du rätt i!

sa jag. För jag tycker att mammor ska få göra som de vill när de är gamla och inte bry sig om vad omgivningen tycker och tänker.

Stolt är jag, för jag har kokat kalkonwienerkorv enligt Annas instruktioner och det var lätt, gick fort och blev gott! Det smakade som de där kokta korvarna i prassligt papper jag fick på vinterkvällarna av pappa. Då, när vi gick på Storgatan i den där småländska staden där alla verkligen var fruktansvärt snåla (så där som inte riktigt tror, fast man säger att smålänningar är). Antingen var vi på jakt efter julklappar till mamma eller så var jag med pappa ute på jobb, medan  mamma var på sjukhus. Troligen det senare. Men just den där smaken av kokt korv har jag ett varmt och gott minne av! Den lilla flickan (= jag) skulle ju ha nåt att äta och pappa var inte heller nån mästerkock. Det har jag ärvt, liksom…


En smak av vinterkvällar med pappa…

                                                                                                                                                                 Jag sitter och tänker att veckan snart är slut och att jag ska säkerhetskopiera några filer innan jag slänger mig i fåtöljen för att göra mig trött med nåt trist TV-program. Tungan är full av blåsor och jag undrar vad det är jag inte tål nu eller om jag har fått nån ny brist. Lägenheten är kall och i morgon blir den ännu kallare när värme och varmvatten ska vara avstängt mellan klockan åtta och klockan 22. Men asså, måste de göra fjärrvärmearbeten när det så gott som är vinter??? Jag har förvarnat Anna om att jag kanske kommer flygande i morgon kväll ifall jag snudd på fryser ihjäl här hemma. Det blir några mil att köra till jobbet på tisdagsmorgonen i såna fall, men hellre det än att bli utan röv. För det är ju röven man fryser av sig när det är kallt.

Nya grannarna har satt en lapp på anslagstavlan nere i trapphuset om att de renoverar och hoppas att de inte stör för mycket. Det var omtänksamt! Tänk om somliga hade gjort nåt liknande när de renoverade under mitt sovrum ett antal helgmorgnar. Då var jag väldigt jämn i munnen, så att säga. Jag log inte en enda gång. Jag var skitarg. Jag knackade i elementet när de började spika före klockan nio en söndagsmorgon och puckona knackade tillbaka som om det var nån rolig lek vi lekte. Sen började nån annan i huset knacka också. Det är visst deras sätt att kommunicera med mig. De knackar. Eller springer med listor eller skriver illa stavade brev utan att ha alla fakta och lägger i min postbox. Tröttsamt…

På tal om tröttsamt… Sjukstugan i Backen söker ny chef till en av sina verksamheter. Om man skulle ta att anmäla sitt intresse för tjänsten. Den är vakant sedan ett tag tillbaka eftersom man har mankvinnövrerat ut tidigare befattningshavare. Undras vad man skyllde denna för att ha gjort för tok. Jag menar, det måste vara nåt rejält fantasifullt med tok om man petar bort nån för att tillfälligt återta nån annan som gjort tok på riktigt. Att sen låtsas som om det är tillfälligt är ju bara larvigt. Det här har vi, några stycken, slagit vad om skulle ske så vi klappar oss på knäna och vet inte om vi ska skratta eller gråta. Eller, som sagt, kanske anmäla vårt intresse för tjänsten. Vi börjar ju bli en klunga vi också nu, vi som inte är groupiesar.

Nej, nu ska jag gå och hänga upp blöta jeans. Dra dem rätt form och låtsas att det är nåt annat jag drar i. Hårt och illvilligt. Vem f*n sa att jag är snäll? Det är fel.

Read Full Post »

Turen till soprummet gick bra, trots att jag var tämligen fullastad med soppåsar och dessutom tidningskorgen. Turen till Tokerian gick också bra. Det var varmt, men jag gick långsamt och njöt. Inne i affären var det som vanligt lite rörigt, bland annat därför att man bygger om, men det var inte så mycket folk och bara en riktig tok observerades*. (Fanns det tillstymmelse till andra så åkte ögonbindeln på.)


Tyvärr finns ingen heltäckande ögonbindelsbild att tillgå i fotoarkivet, så jag låter denna bild från mitt förra liv och firandet av millennieskiftet illustrera detta inlägg.

                                                                                                                                                               Det blev lite mycket i den lilla varuvagnen idag. Två kassar mat, mjölk, fil och lite. Ärligt talat höll jag på att inte ta mig hem. Jag fick sätta mig på en betongpollare utanför zoo-affären, lämpligt nog (som den apa jag är, menar jag), och hämta andan en stund. Flåsade som en blåsbälg. Men sen tog jag nya tag och kom hem. Till en trevlig liten sjukhusräkning i postboxen. Nej, det är inte gratis att bo och undersökas på Sjukstugan i Backen.

                                                                                                                                                         *Yours truly, of course!

Read Full Post »