Grönt, beige, svart, rött åt tegel och färgglatt som 17

Ett inlägg i regnbågens färger.

---

 

Vilken tur jag hade i morse! Jag slapp gå ut med soporna på väg till garaget. Aparmarna (<== självinsikt) bar nämligen två papperskassar med grönt. Fyra krukväxter skulle till Husets Vackraste Rum på jobbet. Jag ställde en kasse bakom förarsätet och en i baksätet med intentionen att köra försiktigt. Efter första rondellen skramlade det till. Lyckligtvis överlevde vi allihopa och nu har jag förgyllt min vardagstillvaro på jobbet med det gröna. En får hoppas att de trivs lika bra som jag…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nåt sedvanligt fredagsfika blev det inte. I stället vankades det cider och gigantiska bullar med hosta på borta i andra änden av husets plan ett. Min företrädare i Husets Vackraste Rum och hennes gäng hade mingel borta hos sig. Och bullarna var verkligen STORA, även med Bagges mått mätt…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Resten av förmiddagen ägnade jag mig åt seriöst jobbande. Jag laddade upp kommunikationsplanen som arbetsmaterial för staben. Vete 17 om nån har läst den idag på fredagen, men den ligger där nu i alla fall. Övrig tid på dagen fnulade jag kring internkommunikation. Det blir en egen liten plan kring den aktiviteten, för det är efterfrågat. Nånstans mitt på dan bröt jag för lunch. Den var rätt beige, men ganska god. Fast pasta… det hade jag tänkt äta både i morgon kväll (kycklinglasagne) och på söndag (kycklingkorv och makaroner). Nåja, för att göra tillvaron på jobbet mer färgglad satte jag ett regnbågsskal på tjänstemobilen. Och på lunchen läste jag ut Vita spår – i kväll är jag säker på att jag börjar med uppföljaren, Prio ett, som jag vann, signerad, i en utlottning hos författaren.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har under dagen fått en signal från Fästmön att hon har satt sitt namn på ett papper. Det glädjer mig mycket! På hennes utflykt idag blev det emellertid inget kaffe och hade jag vetat det skulle hon ha fått en inbjudan till sådant i Husets Vackraste Rum. Nåja, jag får se fram emot morgondagen då jag får träffa Anna några timmar mellan två arbetspass. Vi är bjudna till hennes snälla mamma och L i Slottet/Slottsträdgården – om nu regnet kan hålla sig borta!

Kontakt med goa vänner från min förra arbetsplats har jag haft vid arbetsdagens slut. Omtanken är ömsesidig – och uppskattad. Det är gott! Jag är så glad att ni finns kvar i mitt liv, NK* och H!

En flaska rioja, Montelciego 2011, ett reserva gjort på tempranillo, fick jag av Lucille idag.

En av mina köksstolar har varit på kalas sen i lördags. Snacka om bortamatch! Men när jag återvände från soprummet på seneftermiddagen stod en skamsen Lucille utanför med stolen – och en flaska rött gjord på en av mina favoritdruvor, tempranillo (som ger vinet en tegelfärg, vanligen). Snacka om goa grannar det finns, trots allt. Vi har för övrigt lovat att utbyta tjänster – jag öppnar Lucilles och F:s vinflaskor om de öppnar mina champagnedito.

Den här helgen har jag städhelg, men eftersom jag blev bortbjuden i morgon har jag börjat i kväll med att bädda rent, tvätta och damma. Redan i morse slet jag av de smutsiga sängkläderna och slängde dem i tvättkorgen. Kuddar och täcken fick ligga i frysen hela dan. Vik hädan, kvalster! Jag räknar med att dammsuga och städa av i badrummet och i duschrummet-/toan innan jag åker och hämtar Anna mitt på dan. Då kan jag torka golv när jag kommer hem, ringa mamma och ta en öl medan jag lagar lasagne på kvällen. Ja, helgen går fort… Men sen är det söndag och då ska Tofflan bara vila…

En go och färgglad helg önskar jag dig som har orkat läsa ända hit!

*NK = Närmaste Kollegan på min förra arbetsplats.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att se lite bakåt är inte alltid fel

Ett inlägg i vilket Tofflan laddar för långkörning, pladdrar om böcker och avslutar med ett oombett råd.

---

 

Min skyddsängel, en julklapp från Sister of Pain förra året.

Jag vaknade till en regnig morgon. Det är väl inte mitt favoritväder att köra i under en långkörning, men det är bättre än snö. Fast snö ska det visst också komma längs vägen jag ska färdas. Det är en klass 1-varning utfärdad, vad den nu innebär. Det oroar mig lite, eftersom jag har sommardäck på bilen. Samtidigt har jag förtröstan i mr Upstairs, herrn däruppe, att han ledsagar mig hem till mamma, och min skyddsängel. Och skulle det vara så att jag inte kommer fram är det nån mening med det. Jag orkar inte oroa mig eller bekymra mig längre. Men håll med om att det skulle vara lite typat om det hände nåt, nu, när jag står inför en sån spännande vändning av livet..?

Den spännande vändningen har jag nästan inte förstått än. Min födelsedag i tisdags blev en helt galen dag med sån fin uppvaktning, presenter och det bästa beskedet. Telefonsamtal och sms hela eftermiddagen och kvällen. Champagne före läggdags så jag inte kunde sova… Det blev två timmars sömn natten mellan tisdag och onsdag. Lite för lite och jag var glad att jag inte hade några måsten igår, jag hade bara några hållpunkter och de var av det roliga slaget.

Ett av hyllplanen med olästa böcker blev fint påfyllt under födelsedagen och igår. Ytterligare fyra böcker är på väg med ett transportföretag.

 

Två Ruth Rendellböcker från Kommunalrådet.

Onsdagen gick och jag hade knappt ro att sitta stilla och läsa. Men oron i kroppen var inte längre av det negativa slaget utan av en motsatt sort. Framåt seneftermiddagen tog jag bilen in till stan för att hälsa på hos Kommunalrådet. Jag hade blivit erbjuden två böcker som Kommunalrådet hade dubbletter av. Vi delar en fäbless för deckare, jag och Kommunalrådet. Kommunalrådet hade uppenbarligen mig i tankarna som mottagare av böckerna, två av Ruth Rendells psykologiska thrillrar.

Kommunalrådet är en mycket omtänksam person. Jag blev påmind om en ensam julafton för några år sen när vi mot kvällens slut/på natten hade kontakt via sociala medier. Ensamheten var nåt jag hade valt den julen på grund av sjukdom, men sen var det nog inte det roligaste eller bästa för mig. I natten fanns Kommunalrådet och ytterligare en person som tyvärr senare tog livet av sig. Jag är tacksam att jag finns kvar här. Kanske är det så att Kommunalrådet också har en del i det..?

Regnet har tilltagit och jag ska inte sitta här och pladdra utan sätta fart in i duschen. Men anledningen till att jag sitter vid datorn är att jag väntar på att få ett svar från min handläggare på Arbetsförmedlingen huruvida jag fortfarande måste söka jobb eller inte. Jag behöver ju faktiskt ersättning från a-kassan fram till dess jag tillträder min nya tjänst. Jag mejlade min handläggare helt snabbt och kort i tisdags och fick då ett snabbt svar med ett stort grattis. Sen kom jag ju på en följdfråga om det där med jobbsökeriet, men den har jag alltså inte fått nåt svar på. Nåja, datorn följer ju med ner till mamma och kanske blir det nån stund över att söka jobb, fast jag varken vill eller behöver, främst under lördagen. Har en stark misstanke att min lilla mamma TV-ledes vill följa firandet av vår konung som blir 70 år då.

Jag har redan hunnit bli förvånad över okunnighet idag, men jag ska inte säga vad eller hur, bara att den är av den litterära sorten. Visst är det kul och bra att läsa nya böcker och roligt att berätta om dem i sociala medier. Samtidigt ger läsning av äldre litteratur en bildning som jag saknar hos vissa författare och läsare idag. Att se lite bakåt är inte fel ibland, vill jag skicka med som dagens oombedda råd.

Ytterligare ett hyllplan i sovrummet med olästa böcker. Här finns en del loppisfynd, men också en och annan icke skönlitterär bok. En rätt salig blandning, med andra ord!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bubbel i systemet

Ett omtumlat inlägg.

---

 

Champagnen bubblade i mitt system i natt så jag sov inte mer än två timmar.

Nej, idag har jag inte sökt nåt jobb. Dagen idag går jag mest omkring i nån sorts yra och fattar inte om presenten jag fick igår är sann eller inte. Jag tror lilla mamma känner likadant, för hon ringde fyra (4) gånger igår. Jag ringde henne bara en gång igår och det var en speciell känsla att få leverera nyheten.

Inte blev det mer än två timmars sömn i natt, ungefär. Fästmön och jag öppnade champagneflaskan, som hade legat på vänt i några år, på kvällen och skålade i finglasen från Orrefors – och mumsade tämligen smaklösa jordgubbar direkt ur plastförpackningen – VID DISKBÄNKEN. Såna är vi! Bubblet i systemet och alla funderingar gjorde att jag snurrade runt i bingen hela natten.

Vi åt smaklösa jordgubbar direkt ur plastförpackningen.

Telefonsamtal och sms trillade in hela eftermiddagen och kvällen. Extra lustigt var det att NK* messade tre minuter innan Malin ringde och frågade om hon fick bli min nya chef. Jag saknar fortfarande NK och alla de andra arbetskamraterna otroligt mycket, men vi har ofta kontakt på ett eller annat sätt. Och nästa vecka, när jag är tillbaka från begravning och mammabesök, innan jag tillträder min nya tjänst, ska jag försöka få till ett litet möte nån kväll.

Extra glad blev jag när en av mina före detta chefer ringde igår efter att jag tackat per sms för fina referenser som ledde till ett nytt jobb. Och att höra gamla vänner som telefonerade för att gratta på födelsedagen nästan gråta i luren av glädje för min skull gjorde hjärtat särskilt varmt. Då kan jag bortse från och trycka ner Den Lilla Sura som sitter inuti och fäller kommenterar om folk som bara hör av sig när det går bra och typ…

Undras var de höll hus de svåra stunderna..?

Vi har alla våra kors att bära och mitt kors blev understundom så tungt och otympligt att jag fick lägga allt fokus på att orka och inte ägna ens en sekund av en tanke till nån annan som hade det svårt. Ja, jag är ingen genomgod människa, jag är nog en ganska vanlig sort.

 

Mer jordgubbar, men tillsammans med linfrön i filen, inte till champagne.

Idag har det inte blivit nån champagne till jordgubbarna. Anna hade köpt en sort på stan i måndags som både smakade och doftade lite mer. Några av dessa lämnade hon kvar här och dem intog jag till frukostfilen tillsammans med sedvanliga linfrön. Jag har som sagt INTE sökt ett enda jobb hittills idag. I stället har jag ägnat en del tid åt att boka om möten och annat inplanerat eftersom jag eventuellt börjar jobba redan den 9 maj. Mina 48 krukväxter har fått vatten och min trogna lägenhetsvakt Lucille har lovat att utfordra dem under min lilla helgtripp. Jag har varit ute med sopor denna kylslagna onsdagsmorgon, men jag har faktiskt också gjort nåt så ovanligt som glott en timme på TV. SvT visade ju igår den första delen av Inför Eurovision song contest och den missade Anna och jag. Vi tog en promenad i stället efter eftermiddagens tårtkalas och före middagen. Riktigt urblåsta blev vi, men det var väldigt skönt. Idag kunde jag i alla fall konstatera att övriga länder som är med i musiktävlingen ska delta med såväl vuxna artister som låtar – till skillnad från Sverige där de flesta artister och bidrag höll sig på dagisnivå. Kanske är det med andra ord värt att titta på finalen, trots allt..?

Jag undrar vem hon var, Gula änkan..?

Jag har packat min väska och hängt fram svarta kläder. I natt hoppas jag att jag får sova så att jag orkar med långkörningen i morgon. Men först ska jag självklart se När livet vänder. I kväll är det säsongsavslutning och jag kan bara hoppas att de är så kloka på SvT att de ger Anja Kontor i uppdrag att fortsätta göra bra TV-program. Och innan jag bänkar mig i bästefåtöljen klockan 20 ska jag träffa Kommunalrådet och skjutsa hem Anna som jobbar en extra lång dag idag.

Nu ska jag läsa om Gula änkan, för jag är väldigt nyfiken på vem damen på Veuve Clicqout-korken var! En lär så länge en lever…

Jag hoppas att Du har en bra onsdag! Jag har nog inte landat i den här dan ännu…

*NK = Närmaste kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

TACKsamhet och firande!

Ett firande och tacksamt inlägg.

---

 

Jag vet inte hur jag ska börja det här inlägget. Det har varit en sån omtumlande dag, denna min femtiofjärde födelsedag. Tänk, jag är 54 år idag…

 

Det har varit sju rätt svåra år, de senaste. Men alla år har inte varit genomsvåra, där har funnits många ljuspunkter och glädjeämnen. Genom denna blandning vill jag tro att jag har lärt mig uppskatta de glada och fina tillfällena desto mer.

 

 

 

Och nu kommer mitt Oscarstal… Ta-daaaaaaa!

Idag vill jag tacka alla som på olika sätt har grattat mig på min födelsedag.

Jag vill också tacka Fästmön för att du har stått ut med mig genom de sju svåra åren. Du är mitt livs stora kärlek. Nu kan även jag se framåt med glädje, spänning och förväntan.

Jag vill tacka min lilla mamma, som aldrig tappade hoppet och tron på sin dotter.

Jag vill tacka resten av min familj, med bonusbarn, Bonus-Jerry och Annas snälla mamma med flera för att jag får vara en del av er gemenskap.

Jag vill tacka de få, men goda vänner som inte har vikit från min sida de svåra åren till trots. Vänner som Lena, Agneta, FEM. Ni som alltid har funnits där, inte bara de ljusa dagarna.

Jag vill tacka fyra chefer – Kerstin, Åse, Solveig och Maria – för alla erfarenheter ni har varit med och gett mig och för alla fina ord.

Tack också för alla fina presenter och förlåt, Anna, för att jag tvingade upp dig före klockan sju i morse för att jag ville ha paket.

 

Men… jag tror inte att jag är oförskämd mot någon om jag säger att den finaste presenten kom idag på eftermiddagen. Då ringde Malin som blir min nya chef nån gång i maj månad (om nu ingen överklagar beslutet).

Nu ska jag dricka champagne. Den flaskan har legat på kylning i många år. Jag tror alldeles säkert att den blir startskottet på ett fantastiskt femtiofjärde år för mig.

KÄRLEK!!!

 

Du får inte smaka min champagne, men var så god att ta en titt på några glimtar från min dag.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Målgrupp: Människor

Ett inlägg om gåvor och prövningar.

---

 

Livet prövar oss människor. Och gjorde det inte det skulle vi inte uppskatta de goda stunderna. Jag visste att Döden var i faggorna. En försvunnen person i ett annat land. Igår kom bekräftelsen. Min vän var i tårar. Jag satt vid vännens köksbord och lyssnade och pratade. Fick för miljonte gången känna att jag måste sluta skjuta upp saker och ting som har med människor att göra. Inte träffas SEN. Inte ringas SEN. För SEN kan ju vara… försent. Nu finns inget kvar som binder min vän vid det gamla landet. Begravning lagom till jul om det går att ordna visum. H*n lovade vara tillbaka här till nyår. Jag lovade att finnas här nu och under tiden – och SEN också – även för familjen. Jag fick i eftermiddags en produktanmälan som jag granskade och den fick mig att tänka på vännen med sorgen. Författaren hade som målgrupp nämligen angett… människor. Det är nåt jag tar till mig och nåt jag ska försöka jobba för att bli bättre på. Alltså att ha människor som min målgrupp.

Författarens ord.

Vi drar oss mot jul och idag har jag fått så fina julklappar från jobbet. Jag har alltså varit snäll, kunde såväl jag som kollegorna konstatera. (Sen finns det visst en och annan i cyberspace som tycker att jag är knäpp också och som anser att min knäpphet berättigar dem till att förfölja mig. Men det är annan historia och den kommer inte här.) Efter förmiddagskaffet kom chefen med ett grått kuvert som innehöll ett presentkort från Delicard. Jag blev tvungen att genast gå och kolla på nätet. En kan välja bland ett femtiotal jättefina klappar – allt från välgörenhet till husgeråd, delikatesser och prenumerationer. Jag funderar på att välja en grillpanna. Visserligen har jag större behov av en vanlig stekpanna, men jag har alltid velat ha just en grillpanna för till exempel lax.

Det finns massor med saker att välja bland.

 

Trevlig helg önskade arbetsgivaren med en reflex. Mycket användbar julklapp!

Det var tårta på jobbet i onsdags eftermiddag, så inte trodde jag att det skulle vara gofika även idag – men det var det! Stora, härliga bullar med pärlsocker på. NK* och jag slank ner tidigt för att få en pratstund på tu man hand. Det behövdes både socker och prat för att hålla energinivån uppe så att en fick nåt vettigt gjort för lönen den här fredagen före jul… Många hade varit på julfest igår kväll och jag tror bestämt att det hade satt sina spår hos somliga. På väg från gofikat snubblade vi över nästa julklapp, dessutom. Och det var en riktigt bra grej: en reflex. Jag svär så ofta över att fotgängare inte har reflexer så här års. I år har jag varit extremt dålig på det själv. För det händer ju att även en bildåre som jag behöver gå till och från garage och parkering… (Nä, jag är inte felfri.)

Nu sitter jag och laddar för en kvällspromenad till soprummet och Tokerian. Då skulle jag slippa ge mig ut och köpa kaffe i morgon förmiddag, nämligen. På väg hem från jobbet såg jag hur full parkeringen var. Kanske har många kunder handlat färdigt nu?

På Tokerian finns det mesta, dock inte champagne. Det är tur att jag har egen sån i kylen med tanke på dagens bästa gåva:

Dagens bästa gåva.

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Eftermiddagsfika i picknickform

Ett inlägg om en picknick i Gamla Uppsala.

---

 

Tillvaron är uppochner.

Vissa dar är bara uppochner från början. Som om kropp och själ känner på sig. Eller också är det erfarenheten, den dyrköpta, som bor i mig sen sex och ett halvt år tillbaka, som ger utslag. Denna spänning, detta att alltid vara taggad, laddad, beredd – på det värsta. Det bästa kommer inte till mig.

Så jag bröt ihop redan på förmiddagen, trots att jag inget visste då. Sen förbarmade sig min fästmö över mig. Vi åkte till Gamla Uppsala. Jag tog med picknickfilten, Anna tog med picknicken – inklusive silvergaffel till smörgåsmaten! Jo, hon har klass, min älskade.

Framåt eftermiddagen kunde jag peta i mig två ostmackor, ett par salta kex och några chokladpraliner. Mitt under mackan kom telefonsamtalet. Jag fick den bästa återkopplingen nånsin – och det talade jag om. Men besvikelsen är min. Bara min. Trots att min mamma också grät. Jag är en besvikelse för henne. En börda. Precis som jag är för Anna.

Efter samtalet började flygövningarna igen. Började och började… De har hållit på sen i fredags, dag som natt, men det var inte förrän Stockholmsborna klagade på oljudet i natt som det blev känt för mig att det var en övning. En övning här strax utanför Uppsala. Så för min del har det inte varit tal om lite förstörd skönhetssömn i natt. Både nätter och dagar har understundom trasats sönder av oljud. Jag tänker på dem som kommer från kriget. Vad kände de? Jag kan inte ens föreställa mig… I Gamla Uppsala, på filten, kunde vi nästan inte föra nåt samtal med varandra, Anna och jag. Sex klagomål har inkommit till försvarsmakten. Nån information har jag, som bor ganska nära start- och landningsbanor, ICKE fått. Trots detta säger Anders Persson, ansvarig övningsledare, till Radio Uppland:

[…] Det har getts information på alla tänkbara vis. Vi har skickat information till olika tidningar, nyhetsredaktioner och här lokalt så har vi delat ut informationslappar i brevlådor […]

Jag måtte ha varit blind. Nu är jag hörselskadad också. Tur att jag kan lite teckenspråk. Annars är jag inte särskilt mycket för kommunikation för tillfället. Orkar inte svara på frågor och kommentarer, orkar inte läsa fler dåliga ursäkter. Säg som det är, i stället! Jag är för fan en diamant. Hård, men inte hårig.

Här är några bilder från Gamla Uppsala:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den som vill lägga lite mer kulor på eftermiddagsfika kan snart åka till Lady Hamilton i Gamla stan i Stockholm snart för afternoon tea. Lördagen den 12 september börjar hotellet servera sin afternoon tea-buffé igen på lördagar och söndagar. Det är två sittningar, klockan 12.30 och 15, fram till mitten av december. Men det går inte bara att ramla in, en måste boka per telefon 08-506 401 04 eller e-post info@ladyhamiltonhotel.se Numera är priset 349 kronor per person (439 kronor för den som vill ha champagne också). När vi var där i november 2010 kostade det 195 kronor, så en viss prishöjning har skett. Men jag tvivlar inte ett ögonblick på att det är lika gott idag som då.

Personligen är jag helt tillfreds med det eftermiddagsfika jag fick idag. Tack, Anna!

Och HÄR hade jag kunnat fråga DIG hur DU helst fikar om eftermiddagarna. Men jag gör inte det. Du får skriva om det på din egen blogg eller nåt i stället. Prova att prata med väggarna, det gör jag ibland.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Balle-premiär och äntligen regn igen!

Ett inlägg om inledningen på helgen. 

Varning för äckliga bilder!!!

---

 

Min ballepremiär inföll igår och inkluderade en starköl och en bok.

De nybakade studenterna igår hade i alla fall tur med vädret. Det var så där soligt och lagom varmt hela dan och kvällen. Ja, det var till och med så skönt att Tofflan vågade sig ut på sin balle*. Varje gång det är finväder är jag rädd att jag ska bli besviken och inte kunna sitta på ballen på grund av grillrök och annan rök. Men tack och lov inte igår! Jag har nog klarat mig bra hittills den här säsongen och lyckats hålla mig borta rökiga dagar. Eller också ägnar man sig åt sin nya hobby: att odla gräs och maskrosor. (Plätten ansades hela två gånger förra året, typ.) Nåja, hur andra gör är deras sak – så länge jag inte har svårt att andas. Jag kunde njuta en hel timme igår, med nervevad markis (soleksem är inte roliga). Nån champagne hade jag inte på min premiär, däremot en starköl och min bok på gång. Det dög bra.

En vanlig jävla visp kostade 30 spänn.

Min middag lagade jag till och åt i köket. (Ja, min enorrrma lägenhet har ett kök. Är det tillåtet, tro?) Eftersom matkontot var relativt nypåfyllt unnade jag mig en liten bit kalkonfilé igår när jag var på Stormarknaden. Vidare inhandlade jag ett köksredskap. Tänk att en vanlig, jävla handvisp kostar 30 kronor! Det är tur att jag inte har nån diskmaskin, för handtaget på vispen är av sån sort att det blir förstört om det inte diskas för hand. Sånt har Fästmön lärt mig, för i det hemmet, där vi ibland har varit en sex, sju personer, finns det tack och lov maskin. Men några saker måste ändå alltid diskas för hand i diskhon. Jag bor ju ensam och vi är vanligen en eller två här. Då känns det rätt onödigt med diskmaskin. Samtidigt ska du veta, att om det är nåt hushållsgöra jag verkligen avskyr så är det att diska! Fy te rackarns! Det är värre (<== tråkigare) än att laga mat, i mitt tycke.

Toalett för hönshjärnor? Tja, somliga tycks tro det. Men det är faktiskt mitt balkongräcke.

Tanken var att jag efter maten skulle inta glass med blåbär som jag köpt extra billigt på ICA Solen. Fast jag orkade inte. Jag var rätt trött efter maten och tämligen slut efter att ha fått skura ballen innan jag kunde sitta där. Mest var där massor av pollen. På baksida av huset där jag bor finns det många björkar. Jag är innerligt tacksam att jag inte har ärvt pappas överkänslighet mot björk! Nu var det emellertid inte bara pollen som jag fick skura bort. En och annan hönshjärna – eller i vart fall fågel – hade använt mitt balkongräcke som toalett. Jag nynnade

Fågelbajs, fågelbaaaaaaajs…

på Edelweiss-melodin medan jag torkade skit. (Nynnande gjorde jag förstås inte högt, så roligt skulle de omkringboende inte få!)

Det gick inte att lägga Agneta i Wordfeud.

Jag hade tänkt leta upp nåt att glo på ur min DVD-hylla eller på min hårddisk, för det var inte nåt som jag tyckte var sevärt på TV igår kväll. Men det blev som vanligt – jag läste och gjorde allt för att spöa min sjuka kompis i Wordfeud. Enda gångerna jag spöar Agneta är nämligen när hon är sjuk, så det gäller att ta tillfället i akt. Men att hon är invalid är att ta det hela lite långt. Hon är förkyld. Det gick emellertid inte att lägga ordet Agneta.

Idag är det ordning på torpet igen, det vill säga det regnar. Jag känner mig nästan som min bloggvän Jontas, en riktigt härlig surgubbe i Götet, när jag skriver så. Jontas har, enligt min mening, ofta rätt i sina syrligheter, dessutom. Jag undrar, till exempel, vad han skulle ha skrivit om han råkade få syn på det ledsna tennisnätet som nu har varit uppspänt på vår tennisbana i många dagar. Jag tror inte att det var tänkt så att bostadsrättsföreningens medlemmar måste köpa nytt nät varje säsong. För det lär vi ju blir tvungna till om det sitter uppe hela säsongen. Det blir sprött av stark sommarsol och… hängigt av sommarregn. Faktum är att det ser bedrövligt ut just nu. Fruktansvärt slarvigt av den som satte upp nätet att inte ta ner det igen! En fördel är dock att så länge nätet sitter uppe slipper man fotbollsspelande på tennisbanan. Det finns inget mer enerverande när man försöker läsa en bok, nämligen, än en boll som upprepade gånger studsar mot asfalt.

Ett ledset och hängigt tennisnät på vår tennisbana.

Men åter till regnet, åter till ordningen. Jag vaknade av ett litet smatter och en kylig vind som drog in genom mitt öppna fönster i sovrummet. Så jag klev bara upp och satte på kaffe. När det var färdigt bredde jag två mackor och tog med mig dessa och min senapsmugg fylld till bredden med hett, nyperkolerat kaffet in till sängen. Jag lyssnar nämligen ibland till mina vänner, såna som vill mig väl. Vännen FEM avslöjade när hon var här på besök att hon och sambon äter frukost på sängen varje helg.

Blir det inte smuligt då? Och spiller ni inte?

undrade jag.

Va 17 gör det?! Det går ju att dammsuga och lakan går att tvätta!

svarade FEM då. Och visst är det så.

Kaffe och mackor på sängen till mig själv. Notera EN av mina att läsa-höger vid pilen!

Min dag har knappt börjat och ändå är det snart lunch. Det är nationaldag idag och den firar jag inte på nåt särskilt vis. Visst är jag glad och tacksam att jag bor i ett land där det råder fred, men allt är inte perfekt här. Om det är nåt att fira överlåter jag det till andra. Jag själv tar kanske en tur till Blomsterlandet och tittar på blommor. Sen läser jag nog ut min bok och börjar på en ny. Glad och tacksam är jag också för mina att läsa-högar, som OFTA fylls på av goda vänner som Agneta, FEM, Åsa, Inger med flera!

En ros till dig som har orkat läsa ända hit!

*balle = balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Solskenet i någons liv

Ett inlägg om känslor, sår och att ge bort gåvor – och andras saker.

---

 

Den här kaffekoppen såg jag på Social Ekonomi Uppsala i måndags. Den illustrerar bra detta första stycke i mitt inlägg.

Det är inte alla förunnat att vara Solskenet i nåns liv. Men i morse kunde jag sätta upp det på mitt CV. Fästmön hade klivit upp för att göra sig redo för arbetet. Morgonen var grå och trist. En stund senare, när vi satt i bilen utanför hennes jobb blev det plötsligt soligt. Av detta drog vi båda slutsatsen att det måste vara min förtjänst – jag är helt enkelt Solskenet i Annas liv. (Om du inte fattar att jag är ironisk i den här texten behöver du inte läsa mer.)

Jag skulle vilja fortsätta vara Solsken idag, men efter att ha tampats med tonerbyte i min skrivare är det omöjligt. Tur att det inte fanns några vittnen. Min skrivare behöver jag när jag ”administrerar” för att kunna visa upp att jag ”administrerar”, så att säga. Min skrivare är ingen lyxpryl, den kostade ett par hundralappar för några år sen. Det som är dyrt är toner till den. En behållare svart och en behållare färg behövs och det totala priset ligger på runt 400 spänn. Sånt svider. Men jag har ärligt talat ingen lust att åka in till Myndigheten i stan så snart jag ska göra en utskrift som har med min ”administration” att göra.

Det som händer när jag byter toner är för det mesta att

1. skrivaren inte fungerar efter tonerbytet
2. det blir svart bläck överallt – på golvet, på mig etc

Men idag blev det en variation på temat 

Otekniska Tofflan.

Ett blodsår!

Det som skedde idag var att jag lyckades skada mig så att ett blodsår, som barnet I brukade säga, uppstod. I samband med detta passade jag på att KBT:a mig lite och ta en bild. Det är nämligen så att jag svimmar vid åsynen av blod efter en traumatisk vistelse på Sjukstugan i Backen år 2010. Idag höll jag mig på benen – men det var knappt. Och nu sitter jag och skriver med ett plåster på vänster pekfinger för att inte få skit i det djupa såret – som för övrigt gör jätteont när jag skriver. (Det här är självironi.)

Den här gången när jag grejade med skrivaren var det trots allt värt eländet ganska mycket för mig personligen. Jag brukar nätshoppa toner via UppsalaNyheters webbplats (högerspalten) hos InkClub. På så vis gynnar jag två företag här i Uppsala samtidigt som jag tänker lite på miljön (återanvändning av tonerbehållare) och på sysselsättningen (InkClub har anställda i Uppsala samt samarbetar dessutom med Samhall, som ger jobb åt människor med funktionshinder).

Förra gången jag köpte toner fick jag som trogen kund en fin present – det är här det extra värdet för mig personligen kommer in! Jag fick ett paket med två champagneglas från Iittala. Bara så där… Glasen är ännu ouppackade. Tanken är att spara dem för att sen skåla med dem fyllda av champagne när jag har fått nytt jobb. Alternativt ges de bort till nån annan som ska firas. Eller så försöker jag väl sälja dem… (Man ska inte ge bort gåvor man själv har fått, men glasen är ju inte nån gåva från nån jag känner utan från InkClub…) Nån som redan nu vill lägga ett bud på glasen???

Fina champagneglas från Iittala. Lägg ett bud på dem genom att skriva en kommentar eller mejla mig – adress överst i högerspalten!

En människa som inte tycks ha några skrupler vad gäller att sälja andras grejor är Richard Prince, läser jag i Metro. Han är konstnär och fotograf, bosatt i New York – och lever på att göra konst av andras Instagrambilder. Tydligen är detta en mycket lukrativ affärsidé, för enligt Metro

[…] tjänar [han] storkovan. […]

Det är nämligen så att det vi lägger ut på nätet blir allmängods, kan delas fritt och uppenbarligen säljas – i USA, i alla fall. Här i Sverige får man varken låna texter eller bilder hur som helst – men det är inte solklara regler vad som gäller! Så tänk på att det är bäst att fråga om lov först innan du lånar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den sista dagen…

Ett lägesbeskrivande inlägg.

---

 

Jag struntade fullständigt i partiledardebatten igår kväll. I stället såg jag på norska Frikänd och skrev det här inlägget för att tidsinställa det för publicering måndag morgon. För det här med politik och verklighet går inte ihop längre i min värld. Min värld är här och nu och idag är det sista dagen jag får ersättning från min a-kassa. A-kassan, där jag har varit medlem sen 1986. Varje månad sen april det året har jag betalat min avgift – även de månader jag har varit arbetslös. Från och med idag är jag helt värdelös för mitt fack. Och min morfar, som startade fackföreningar, han sitter säkert där uppe i himlen och skäms över sitt barnbarn…

Det är möjligt att jag får nya ersättningsdagar, för jag jobbade trots allt en del förra året. Men några vettiga svar får jag inte från a-kassan. Därför är jag nu på ett möte i stan. Ett möte som jag misstänker går ut på att försöka tvinga mig att jobba gratis eller för en piss i havet. Och det tänker inte jag ställa upp på. Jag vill inget hellre än att jobba, men jag vill också ha skälig lön för det. Att leva på a-kassa går, men det har varit svårt. Systemet tillåter nämligen inte att man jobbar lite grann om möjlighet ges – då straffas man. Dessutom utsätts du för hot hela tiden om att din ersättning dras in om du inte gör si eller så. Jag har skött mig exemplariskt, jag vet det, men jag har misslyckats med en sak: att få ett nytt jobb. För övrigt finns det ingen möjlighet för mig att studera eller omskola mig – vad ska jag leva på under den tiden? Studielån eller studiebidrag får jag inte för jag är för gammal. Så du som ständigt kommer med den typen av råd kan sluta med det. Dessutom har ingen mer än jag själv och min handläggare nån aning vilken sorts jobb jag har sökt och söker. Men det som du kallar för skitjobb får jag inte – med motiveringen att jag är överkvalificerad. Så vilken del av mitt CV ska jag ljuga om, det vill säga ta bort? (<== retorisk fråga)

Den sista dagen…

 

Dans endast på borden!

Nu har jag en och annan sak på gång. Det vet en del av er. Några vet lite, andra vet mer. Jag vill tänka optimistiskt och ljust på framtiden, men när det blir för svårt gömmer jag mig bland mina böcker. Att greja med hyllorna och litteraturen idag blir min terapi för 2 x 80 kronor plus bensinpengar. Om jag nu får in hyllorna i min lilla bil. Ju mer jag tänker på det, desto mer tveksam blir jag. Fästmön har varit gullig nog att offra en del av sin lediga dag och komma hit för att hjälpa mig bära hyllorna uppför min branta trappa. För när jag tänker på det är jag inte säker på att jag klarar det heller ensam.

Det är inte mycket vi människor klarar av att göra ensamma, eller hur? Det är därför gott att inte vara ensam, att inte ha varit ensam genom de senaste sex årens helvete. Jag hoppas och önskar att jag nån gång i framtiden kan ge tillbaka nåt av det jag har fått av alla snällingar. I bästa fall ska vi dricka champagne snart och dansa på borden. I värsta fall ska jag göra mitt hem till ett Toffelmuseum där snällingar har fri entré att komma och titta på mitt bibliotek. Men då kommer jag själv inte att vara här. Då är jag vinden som blåser förbi din kind och rufsar till ditt nylagda hår en aning.

Till dess jag vet hur det blir måste jag leva i nuet och ha tålamod. Först när jag vet kan jag ta beslut om nästa steg. Jag är dessvärre en otålig natur. Livet har försökt kuva mig. Det har inte lyckats. Jag kommer aldrig nånsin att tacka personen som förstörde det för mig, trots att det var bland det sista h*n sa till mig. Aldrig får h*n heller min förlåtelse, för h*n har inte ens bett om den. H*n ägnar i stället sina dagar åt att göra av med alla pengar h*n har tillskansat sig och har inte vett att känna ödmjukhet. Faktum är att jag har fått lära mig det. Och jag har lyckats – på nästan alla plan, men inte detta. Men jag har gjort mitt bästa och mer kan jag inte göra. Jag är gammal. Försök lära gamla hundar sitta – på alla ställen. Det går inte.

I min fortune cookie i fredags…

Det här inlägget kan ingen kommentera. Jag undanber mig också mejl som låtsas vara välmenande, men som bara är elaka. Skälet är att jag inte vill få fler nålstick från människor som bara vill göra mig illa. Men jag vet vilka mina vänner är och er håller jag närmast hjärtat. TACK för att ni finns!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kylslaget och skomakeri

Ett röjande inlägg.

---

 

Potatis, lök, glögg och champagne – vad mer behöver en Toffla ha i sitt kylskåp?

Den stora röjningen av det som har varit fortsätter. Men först fällde jag en tår över nån som tagit tid på sig att fatta ett beslut. Min tolkning är att jag blev bortvald. För den som inte kan stå upp för det som är fel, den tiger och samtycker. Det är så människor gör i krig. När man själv inte drabbas, blundar man. För om man skulle öppna ögonen kan det ju hända att man skulle råka se nåt.

Den smärta detta orsakar är kall och vass och obönhörlig. Därför passade det bra att jag idag grep mig an nästa röjningsobjekt: kylskåpet. Det var faktiskt inte lika vidrigt som jag hade trott, men det behövdes likväl göras. Det blev rent och fräscht och jag skulle gärna välkomna Marie-Louise att ta några baktprover nu. (Hon skulle säkert hitta minst salmonella.)

Bara utsidorna kvar… Lulu, BLUNDA!

Igår kväll hade jag tagit in kylväskan från förrådet. Eftersom den stod i vägen i köket var det bara att sätta igång arbetet efter annat, sedvanligt morgonbestyr. Jag tryckte ner mjölk, fil, ost och smör i väskan och sen fick den stå på ballen* medan jag skurade inomhus. En del kylvaror fick bo på en köksbänk. Det var en märklig blandning matvaror, men potatis, lök, glögg och champagne kommer man rätt långt med. (Champagnen är för övrigt från nyårsafton… 2009 (?), glöggen och det mousserande vinet från 2012. Värst vad jag super…)

Kylen blev klar på nån timme, alla fack och hyllor diskade och avtorkade. Det som återstår nu är utsidorna, som är belamrade med kort, roliga saker, magneter etc. Lulu Carter skulle få ett veritabelt anfall om hon såg detta. Men eftersom det är minimal risk att hon läser min blogg, lägger jag ut en bild. Och skulle det vara så att Lulu tittar in får hon blunda.

Nu är högertofflan trasig också.

Jag måste över till Tokerian för att köpa fil och superlim. Det är inte bara personen som är trasig utan toffla nummer två. Nu har sulan på högertofflan lossnat. Den vänstra limmade jag för ett tag sen och den sitter fast ordentligt. Det blir till att leka skomakare. Superlim är dessutom billigare att köpa än nya tofflor.

På seneftermiddagen idag planerar jag att gå på bio. Jag har julklappen från facket 2013 kvar. Det är en biobiljett och den går ut i morgon. Snål som jag är… etc etc. Det blir en prövning att ta sig ut och ner på stan. Det anses säkert som lite konstigt att gå på bio ensam, men jag gör nästan ingenting i sällskap längre, så det är inte konstigt för mig. Fästmön tipsade mig för ett tag sen om filmen Pride. Det är en dramakomedi, vilket ju ligger lite utanför mina prefrenser, men man kan ju bli glatt överraskad om man vågar.

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »