Blått och flott, jobb och lek

Ett inlägg om en blå och flottig dag och lite annat.

---

 

Huset jag jobbar i.

HA! Det skulle ju bli dåligt väder. Inte här! Det har visserligen varit kallare vindar idag, men himlen har varit klarblå ända till nu framåt kvällen. Jag älskar den rosaröda färgen på byggnaden jag jobbar i, allra helst när den står mot just den klarblå himlen, så jag kunde inte låta bli att fota den i morse igen när jag anlände. Bilköerna var kortare den här morgonen och det tog mig ungefär 20 minuter att åka till jobbet. Det klagar jag inte på!

 

 

För att matcha himlen bar jag en lika klarblå pikétröja i morse. Min älsklingsfärg – efter orange, förstås! Och nu när jag har gått ner lite i vikt är det roligare att ha kläder i andra färger än tjockis-svart. Men Kladdmaja Spillkråka kunde naturligtvis inte låt bli att sätta en fläck på den fina tröjan. En fettfläck, dessutom. Jag behandlade den med kallvatten, vilket resulterade i att jag gick omkring med en blöt blaffa på… bröstkorgen en stund efter lunch. JAG HATAR FLÄCKAR! Nu är pikén behandlad med fläcktvål och hänger på tork. Hoppas tvålen dödade fläcken, annars blir jag ledsen.

Flottigt på bröstkorgen! 😦

 

Mycket smakligt!

Lunchen var emellertid god och det väger ju upp en del. Jag smockade i mig kycklingspett idag med grönsaker och potatis till. Mycket smakligt! Dessutom passade jag på att köpa tio lunchkuponger. Då blir varje lunch fem kronor billigare och kostar endast 79 spänn. Det är billigt, det, för maten är mycket bra. Det finns en kötträtt, en fiskrätt, en vegetarisk och en vegansk rätt att välja bland varje dag. Till detta får man dryck och bröd eller frukt. Det finns en salladsbuffé en får gräva i och så får en ta kaffe på maten.

I morgon får jag en gäst till lunch. Det är NK* som kommer på besök. Jag hoppas att det finns nåt på menyn som tilltalar. För min del blir det nog vegetarisk ärtsoppa och pannkakor – det var ett tag sen.

Men hallå! Det låter ju som om jag inte gör annat än äter och kladdar ner mig och leker om dagarna! Idag har jag faktiskt JOBBAT lite också. Jag har tittat på avdelningens kommunikationsplan och har kladdat ner en del tankar och synpunkter på den. På eftermiddagen tittade chefen in och jag dryftade detta lite kort med henne. Det förde med sig att jag ska se över kommunikationspolicyn också. Och varför ha två dokument när de skulle kunna slås ihop till ett..? Visst känner jag mig aningen rostig i kommunikatörsrollen, men jag känner att jag fortfarande fungerar i den och brinner för den! Ge mig lite tid, bara, så jag kommer in i verksamheten.

Kommunikationsplanen har jag klottrat ner lite synpunkter på.

 

iPhone SE i färgen space grey blir min tjäntemobil.

Det är emellertid fortfarande mycket arbetstid som går åt till att installera saker. Idag fick jag fin hjälp av ytterligare en gammal bekant från SLU. Nu kan jag till exempel skriva ut och jag vet varifrån jag kan ladda ner program och installera, jag kommer åt det trådlösa nätverket med mera. Dessutom fick jag en ny dator också. Precis före hemgång levererades min tjänstemobil, en iPhone SE. Nån fast telefon ska jag inte ha, bara ett fast nummer som går direkt till mobilen. Mobilnummer har jag också. Det är en smart lösning. Chefen har lovat hjälpa mig att peta in SIM-kortet i morgon bitti och installera så jag får igång mejl och kalender och synkning på dem. Det är perfekt om jag får se på och lära mig, för jag har funderingar på att införskaffa en liknande modell av mobil för privat bruk. Jag älskar min iPhone 5, men med snart tre år på nacken börjar batteriet bli pensionsmässigt.

Tack för grattiset, Arbetsförmedlingen!

Dagens höjdpunkt var emellertid varken den blå himlen, lunchmaten eller tjänstemobilen utan ett brev med snigelposten från Arbetsförmedlingen. Visserligen ett standardbrev som alltid när de sänder nåt sånt, men ändå. Jag fotade det, förstås, och sen satte jag upp det hemma i köket på väl synlig plats. Jag funderar på att rama in det. Men jag väntar nog tills jag har klarat av provanställningen om sex månader… Ett fast jobb är för övrigt aldrig så fast att det är permanent, orubbligt, oföränderligt. Det har vissa av oss fått erfara den hårda vägen. Jag hoppas att DU som har läst ända hit slipper vara med om nåt sånt!!!

*NK = Närmaste Kollegan på min förra arbetsplats

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kontorshumor: Från jul till kul hos Excelmannen

Ett sista kontorshumorinlägg. På ett tag, i alla fall.

---

 

Det är inte så att jag precis går runt på nån tack- och avskedsturné här i huset. Men en har ju sina favoriter. Därför får en passa på att göra snabbvisiter på kontoren. Idag blev det en titt in till Excelmannen. Och jag måste säga att hans inredning imponerade stort på mig. Den går i stilen

från jul till kul, 

kan en säga. Det började med att jag såg denna lilla julinstallation…

En julinstallation inklusive skohorn.

Jag flyttade sedan blicken till höger och noterade såväl vin som… kniv!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Men Excelmannen har också en mjukare sida. Jag noterade en skål med diverse… inklusive sidenblommor (de enda blommor min pappa var allergisk mot).

Lite diverse inklusive sidenblommor.

Typiskt för ett kontor är tomma kaffemuggar. Hos Excelmannen finns en snygg… kvintett pappersmuggar.

En snygg liten kvintett.

Fast det som gav kontoret det där lilla extra inredningsmässigt måste nog ändå sägas vara råttorna – i bröd. Råttfångaren och flöjten är kvar i Hammeln…

En råtta av bröd – och den ÄR från Hammeln!

Nog är Excelmannens kontorsinredning oslagbar??? Eller..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Svart långfredag

Ett inlägg om min långfredag.

---

 

En långfredag lika svart som fjädern i mitt påskris.

Tänk, jag börjar låta som gamla Hillman-deckare i rubrikerna till mina blogginlägg! Men faktum är att långfredagen 2016 var ganska svart – såsom en långfredag ska vara. Den var också en kontrasternas dag. Dels korsfästes Jesus, dels var det vårfrudagen, eller Marie bebådelsedag. Alltså Kristus både dog  och blev för första gången mer påtaglig i och med att hans mamma fick veta att hon var gravid med honom. Inte så konstigt att dan var full av känslor och hjärtan på gränsen till att brista!

Tungt hjärta.

En tung dag som jag kämpade under med alla mina verktyg. (Ett alldeles nytt verktyg är klassisk musik på hög volym.) Att jag uppnådde dagens alla mål är i sig en gåta, men gjorde mig nöjd. Fasen så stark jag ändå är! Hemmet är städat och sex jobb är sökta. Mamma fick ett telefonsamtal. Jag åt och drack och duschade. Strök en gigantisk hög. Tittade ut genom fönstret på gråvädret. Gick inte ut, satte inte ens på mig linser utan larvade omkring skumögd i mina gamla brillor. Jag har ont i ena ögat, så det var bra att hornhinnan fick lite luft. Det är så hornhinnor läker med luft. Däremot var det väl inte så väldigt bra att jag överansträngde ögonen med att läsa mycket. Men jag överlever inte utan att få läsa! Just nu läser jag en extremt otäck bok om hur grym verkligheten kan vara. Den känns väldigt realistisk trots att det är fiktion…

Det här med mat är ett kapitel för sig. Inte har en nån lust till det när en är ensam, så frukost blev det inte förrän klockan 15 och då en skål med fil och müsli. Men jag skärpte till mig till kvällen och lagade långfredagslax som den goda katolik jag inte är. Ett alternativ hade förstås varit våfflor, eftersom vårfrudagen även är våffeldagen… Laxmiddagen blev bättre mat än det köket serverade på skärtorsdagen. Då blev det kycklingchorizo med bröd och räksallad. När det gäller mat handlar det för min del om begränsningar i såväl kunskaper som fantasi… Och ointresse. Alltså, jag äter gärna god mat, men slipper helst laga mat. En matlagningsöl och ett glas riesling från Alsace gjorde inga större underverk, men jag blev otörstig och mätt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är emellertid inte bara jag som är stollig. Jag har en alldeles fantastisk amaryllis som blommar just nu, den token. Röd och grann står den i mitt vardagsfönster. Kanske får den mig att känna mig lite mer gulkul idag på påskafton? I vart fall ska jag gå ut och köpa nåt godis att lägga i mitt påskägg. Nä, jag har inte fått nåt påskägg i år och jag har heller inte gett bort nåt.

En av mina amaryllisar tokblommar!

Långfredagens behållning var boken jag läser, men också TV-serien om Kerstin Thorvall, Det mest förbjudna. SvT sände första delen på långfredagen och de två återstående delarna sänds idag och på påskdagen.

Det här inlägget är tidsinställt, så om jag inte vaknar på påskaftonen (en månad kvar till min femtiofjärde födelsedag) – det vet ju bara Gud om jag gör – lever i vart fall mina ord kvar. Forever and ever, eller i vart fall så länge WordPress existerar. Alltid retar jag nån…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Torsdagssoppa

Ett inlägg om diverse soppor och andra vätskor.

---

 

Jag vågar inte närma mig denna…

Jag vet inte om jag vågar skutta upp på vågen i kväll. Torsdagar är nämligen min favoritdag på jobbet. Då serverar restaurangen stans godaste vegetariska ärtsoppa. Soppan görs på plats. Till den brukar jag sno åt mig ett par skivor av det där brödet med snorkråkor nyttigheter i och två pannkakor med sylt. Torsdagar är alltså den enda dan jag äter rejäl lunch. Närmaste kollegan, från och med nu kallad NK för det blir så långt och jobbigt annars, och jag piper ner i restaurangen. Jag tar alltid soppa och pannkakor, NK alltid nån annan rätt som serveras. Därefter intar vi ett fönsterbord. Och så babblar vi. Tänk att jag kan inte fatta att människor som för sju veckor sen aldrig hade träffats tidigare kan ha så mycket att prata om! Lunchen avslutas med en kopp go-kaffe och en hård liten kaka. Därefter inträder paltkoma. Nästan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dagen har flutit på bra. Jag har mest jobbat med ett och samma dokument. Det var lite mer arbete med det än jag trodde. Utöver det har jag värjt mig mot sarkasmer, druckit kaffe som såg ut som diskvatten och kämpat mot kollegan E i Wordfeud. Människan är baske mig oslagbar!

Efter jobbet styrde Clark Kent* och jag mot Stormarknaden. Jag ska visserligen dit igen i helgen, men jag kan bara inte ta med mig minstingen, nu visserligen tonåring, till Systemet. Därför for jag dit idag och med mig hem kom tre goa italienare – ett amarone, en ny favorit och en gammal favorit. Systembolaget har för övrigt flyttat till nytt ställe på Stormarknaden. Luftigt och fräscht var det. Sen köpte jag mjölk, yoghurt och tuggummi också innan jag for hem och kånkade in allt samt betalade två räkningar, tjolahopp!

Tre italienska favoriter fick följa med hem från Systemet.

Mina stackars krukväxter skriker med torra halsar åt mig, så jag ska ta en tur med vattenkannan innan jag slår ner röven vid köksbordet för att läsa UppsalaTidningen, lokalblaskans husdjur. Framåt 22-tiden byter jag säte till bästefåtöljen för att glo på 100 Code. Och detta föranlåter mig ju att kommentera gårdagkvällens TV-höjdpunkt – Bonde söker mamma… eh… Paradise Farmen… nä… Ensam pappa söker bonde… MODUS, för bövelen!!! Modus är bland de bästa deckarserier jag har sett på senaste tiden. Modus är lite frifräsande, men bygger på norska deckarförfattaren Anne Holts roman Frukta inte. I centrum står kriminalpsykologen Inger Johanne Vik, lysande spelad av Melinda Kinnaman. Henrik Norlén spelar hennes poliskompis, men det är ännu fler bra skådisar med. Har du missat Modus har du missat mycket! För övrigt gläds jag åt att en ny säsong av serien ska spelas in. Nästa onsdag får jag njuta av nya mord i Sandhamn (nä, TV4 har inte uppdaterat infon på sin webbplats) och det är inte alltid fy skam det heller. Den serien är baserad på Viveca Stens böcker.

Jag lämnar dig med en dekal som jag fotade på jobbet idag och en fråga: har DU sett på Modus eller följer du nån annan spännande serie på TV??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Fri fart… tillbaka till 1980-talet och Power Macintosh…

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Il Forno Italiano: Ett misstag förstörde allt

Ett matigt inlägg.

---

 

Idag har Fästmön och jag varit förlovade i sju år. Men av jobbskäl firade vi detta igår i stället. Vårt självklara val var Il Forno Italiano, där vi åt vår allra första middag som förlovade den 8 november 2008. Så här sju år senare kan jag konstatera att maten håller samma höga kvalitet som då. Ändå förstörde ett enda misstag hela upplevelsen för oss igår. Och då är jag inte ens säker på att det var ett misstag från personalens sida – mer troligt var det ett medvetet och på stället vedertaget sätt att säga tack & hej till gäster. Var det för att vi inte fattade det som vi inte fick några chokladkarameller till notan..?

Jag bokade på ett smidigt och enkelt sätt bord via restaurangens webbplats. En bekräftelse via e-post lät mig veta att bokningen gått fram. Klockan 18 lördagen den 7 november, bord för två. Inte tänkte jag på att det stod en sluttid. Men jag borde ha tänkt lite sen, när vi kom på plats igår, och blev anvisade ett bord inne i ett hörn, bredvid ett bord där en liten familj just höll på att avsluta sin måltid. De skulle välja dessert och fick då av serveringspersonalen veta vilka rätter de inte kunde välja eftersom de tog för lång tid att tillaga och klockan var 18… Jag lyssnade med ett halvt öra och blev lite störd, men gissade bara att familjen kanske kommit hit tidigt och utan att reservera bord.

Gamberi al lardo.

Till förrätt valde Anna en skaldjurssallad, Insalata mista di gamberi, och jag Gamberi al lardo. Mina jätteräkor låg på en bädd av ruccola, basilika och spenat. Räkorna var fasta, fina och smakrika, men grönsakerna – basilikan? – något beska. Vi serverades också bröd med aioli och chilitomatröra till. Rörorna var underbart goda, även om chilitomatröran kunde haft mera sting. Vissa brödbitar var väldigt torra, nåt som efteråt fick mig att undra vilken vända – den tredje? – de var ute på bland borden.

Av serveringspersonalen blev vi rekommenderade ett medelfylligt rött vin av Barolotyp som jag inte hittar i vinlistan på nätet. Det skulle funka till såväl skaldjur som kyckling och det gjorde det. Nu föredrar jag tyngre viner, men till det vi åt var detta vin ett perfekt val, även om jag tyckte att priset var i saftigaste (!) laget – 550 kronor var flaskan definitivt inte värd.

Filetto di pollo alla Milanese con pappardelle.

Till huvudrätt, primi, valde vi båda Filetto di pollo alla Milanese, det vill säga kycklingfilé på pappardelle med gorgonzolasås. Jag bad att få slippa det knaperstekta baconet ovanpå och det gick bra. Rätten innehöll även soltorkade tomater. Dessa plus baconet för Annas del och såsen gjorde anrättningen väldigt salt, men det hade vi liksom gissat innan. Det var rikligt med kycklingfilé och mycket gott.

Efter intagen huvudrätt bad vi att få vänta en stund innan vi beställde dessert. Det fick vi – i fem minuter. Anna beställde en Pannacotta Classica och jag en Mousse alla casalinga. Det var kladdkakans dag igår, men nån sån stod inte på menyn, inte ens den klassiska chokladtårtan, till min förvåning. Till desserten valde Anna en dubbel macchiato och jag en dubbel espresso. Skillnaden mellan kaffesorterna visade sig vara en halv tesked mjölk som flöt ovanpå Annas kaffe.

En dubbel espresso.

Och nu kom det som förstörde hela vår upplevelse. Vi fick våra koppar kaffe först och såg fram emot desserterna. Men i stället för att komma med dessa kom serveringspersonalen med… notan… Jag var övertygad om att det hade blivit ett misstag, protesterade och sa att vi inte hade bett om notan utan beställt dessert. Serveringspersonalen tittade på mig, sa nåt obegripligt (nej, inte på italienska utan på perfekt svenska) och gick. Notan låg kvar. Strax var personalen åter vid bordet. Med våra desserter? Nej, med en betalkortapparat!!! Jag sa då i avmätt ton att jag ville betala kontant. Vid nästa besök kom våra desserter.

Mousse alla casalinga.

Uppenbarligen hade jag missat att vi hade exakt två timmar – och inte en minut mer! – på oss att äta vår trerättersmiddag. Det kändes otroligt fräckt att få notan till bordet innan vi ätit färdigt. Kanske hade det varit bra om serveringspersonalen åtminstone lite diskret hade upplyst oss om att vår tid på restaurangen närmade sig sitt slut. Men… att överhuvudtaget ha en sluttid för ett restaurangbesök tycker jag är… skit, på ren svenska! Att göra ett besök på en fin restaurang är en upplevelse för mig, inte ett sätt att snabbt fylla magen med mat. Dessutom betalade jag över 1 300 kronor för vår middag. Då kan i alla fall inte jag låta bli att tycka att det är närigt att försöka klämma in så många gäster att det blir som att äta på löpande band.

Det samlade Toffelomdömet för maten blev högt.

Toffelomdömet för sluttid för restaurangbesöket blev

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Frostigt, vänskapligt, rakt ner i 1800-talet och finska känslor

Ett saligt blandat inlägg.

---

 

Frostigt i morse.

Jorå, det blev en bättre dag idag. Det är ju oftast så att efter en dålig dag, när nivån sjunker så lågt, kan det ju bara komma en bättre dag. En del tekniskt trassel är det fortfarande, men det kan bero på yours truly. Jag söker hjälp, men får dessvärre ingen i vissa ärenden. Då blir Tofflan lite… trött. Sen försöker hon på egen Toffelhand – med varierande resultat. Jag gör mitt bästa. Ibland räcker det, ibland räcker det inte. Men jag kan inte sitta och grubbla på nåt jag verkligen inte kan lösa.

Det var frostigt i morse och i förbifarten till garaget böjde jag mig ner och fotade ett löv på gräset. Jag hinner knappt vara ute numera, känns det som, så jag tycker att jag missar hösten. Tro nu inte att jag klagar, jag älskar fortfarande att jobba – även om jag inte älskar alla inslag i mitt konsultuppdrag. Då gäller det att hämta kraft och energi ur uppgifter som är roliga – som språkgranskning. Ja, jag är en nörd! 

Bröd med snorkråkor? Nej då, bröd med nyttigheter!

En av de braiga sidorna med jobbet är att jag har fått två vänner, vill jag tro, i alla fall! Närmaste kollegan är en favorit och på våra torsdagsluncher avhandlar vi både högt och lågt. Idag är det ju torsdag, alltså lunchade vi i restaurangen. Trots att jag åt både vegetarisk ärtsoppa och pannkakor knyckte jag ett par brödbitar. Det är så himla gott, det där bruna, grova, filmjölksbrödet som ser ut att innehålla snorkråkor. Fast det är ju nyttigheter i brödet och inte skräp från näsan, förstås.

 

 

På väg tillbaka till våra kontor tog vi omvägen genom källaren för att leta upp boxbollen (!) jag inte hittade härom fredagen. Nu hittade vi både den och Televerkets skåp med rikstelefon. Jag trodde att vi hade ramlat rakt ner i 1800-talet. Vi har alltså inte bara en ADB-sektion på jobbet, vi har rikstelefon via Televerket också. Nu blev du avundsjuk, va?!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den andra vännen jag har fått har jag annat utbyte av. Det var en person som jag ganska omgående kände att det var lätt och kul att prata med. Jag vet att vi kommer att fortsätta ha kontakt även om vi inte jobbar på samma ställe i framtiden. Tänk så roligt det är att få nya vänner även när en är så gammal som jag! Inte trodde jag att det var så lätt.

Jag jobbade över igen i eftermiddag och nu är jag inte skyldig nån tid för gårdagens möte. Det är bra, för i morgon på fredagskvällen tänkte jag både tvätta och städa lite. I skrivande stund kör jag en maskin grön tvätt, i morgon blir det tjockissvart och i helgen lakan.

Men innan jag tvättade fick jag leka elektriker.

Jag skulle bara, du vet…

Ja, i det här fallet skulle jag bara tända en lampa i ena köksfönstret. Den fullkomligt exploderade – så det gick en propp. Eller propp och propp… Det heter det väl inte nu för tiden? (Snälla Agneta, om du läser detta, fråga maken!) Halva köket, hallen och toan blev svart. Proppskåpet ser inte ut som det gjorde förr, men jag klättrade på en stol. Inte såg jag mycket i ficklampans sken med mina skumma ögon. Men en plupp (?) hade åkt ner. Jag petade upp den och…

Hepp – varde ljus igen!

Nu är det dags för middag (mackor) och tvätthängning. Jag måste bara applådera landet i öst där min pappa är född. Finland är nämligen först ut med egna emojier. Hela 30 stycken emojier för specifikt finska känslor är planerade, ett par av dem har förstås med sauna (bastu) att göra!

Och här skulle jag förstås ha haft en finsk emoji som illustration, men det får bli ytterligare en källarskylt som jag hittade idag. Frågan är bara om nån fattar sambandet mellan orterna. Jag gör det inte!

Vad har Metropolen Byhålan gemensamt med Bäckaskog, Alunda och Vidtsköfle???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En grekisk afton

Ett tvivelsamt och grekiskt inlägg.

---

 

Det blev grekisk inramning på Fästmöns och min lördagskväll. Efter att ha tillbringat eftermiddagen med att jaga sand behövde vi ju äta. Jag tyckte vi skulle fira att jag har fått jobb. Tyvärr har jag inte fått lön än, men jag grävde fram två femhundringar ur min nödkassa och en åkte vi ner på stan.

Oktoberkväll. Här glor vi på Åkanten från en bro över Fyrisfloden.

Vi var liksom inte ensamma hungriga igår kväll. Dumt nog hade vi inte bokat bord och vårt första alternativ på matställe var knökfullt. Vi strosade därför vidare och hamnade på Tzatziki. Där var det också fullt, så fullt att folk även satt på uteserveringen. Det kändes… lite kallt, för precis som Åkanten på bilden ovan ligger Tzatziki vid Fyrisfloden. Men vi lyckades få ett ett bord för två inomhus. Och där är det hur mysigt som helst. Det är en gammal byggnad och en ser valv och tegelstenar. Dessutom hänger det många roliga saker på väggarna, ifall en inte vill titta på varandra. Självklart tittade vi på varandra, men det var liiite svårt att konversera – ljudnivån var på såna höjder att alla samtal måste föras halvskrikande.

God hjul? Nä, de var faktiskt ganska dammiga och det hängde spindeltråd från dem. Men vackra att se på, trots allt.

 

Min fästmö.

Det slog mig att det var väldigt många unga människor ute och åt. Det är trevligt, men en kan ju inte låta bli att undra hur de har råd. En får känslan att det inte är så farligt med den där ungdomsarbetslösheten… Nåja, vi lite äldre fick som sagt gräva i våra nödkassor, men jag tyckte att vi skulle äta gott och mycket och verkligen unna oss. Det gjorde vi.

Det blev en trerättersmiddag med en flaska grekiskt rött Tsantalivin. Jag smockade i mig piperia gemisti till förrätt. Det var starkt och gott, men jag saknade bröd till. Det kom aldrig. Nu må det vara förlåtet, för det var verkligen smockfullt på stället och personalen fick slita hårt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi valde samma huvudrätt, kycklingsouvlaki. Den grekiska salladen till var fräsch, men jag fick mycket större och många fler bitar fetaost än Anna. Vidare förstår vi fortfarande inte vitsen med att lägga ett bröd med röd sås i botten på tallriken. Det brödet går aldrig att äta och jag är inte överdrivet förtjust i den röda såsen. Jag ångrar att jag inte bad om att få mer tsatsiki i stället, för den klicken var mikroskopisk.

Till dessert beställde vi båda kaffe, men bara Anna fick först. Miss nummer tre, alltså. Jag åt chokladtårta och den var helt ljuvlig och alldeles lagom chokladig. Blåbär, hallon, hallonsås och en gigantisk physalis gav syrlighet och en klick grädde gav sötma. Allt smakade underbart gott.

Fyrisån by night.

Vi rullade mot bussen och klarade av att resa hem utan att kräkas eller så. Det var ganska sent när vi kom hem, så vi satt inte uppe så länge.

I morse lyckades jag sova lite längre, Anna lite kortare. Snart är det dags att skilja på oss igen. Vår enda gemensamma vuxenhelg utan jobb i månaden passerar alldeles för fort. I eftermiddag pockar våra respektive familjer på uppmärksamhet. Jag har varit duktig och tagit fram ett paket kycklingfärs ur frysen. På så vis vet jag att måste laga till nån middag i kväll, annars hade jag struntat i det. Att äta ensam är aldrig roligt. Att äta grekiskt är alltid gott.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”hur livet är…”

Ett inlägg om hur livet är, precis som det står i rubriken.

---

 

Tack till alla 500 gilla-klick!

Det finns några läsare som är mina favoriter. Dit hör Grethe, som envisas med att säga om sig själv

jag är bara en gammal tant.

Jag har aldrig träffat Grethe, men vi har telefonerat några gånger. Även om åldern på ID-handlingarna säger en sak är det en synnerligen vital, pigg, klok och ungdomlig kvinna har jag pratat med. Igår skrev Grethe att hon har saknat mina inlägg om hur livet är, så jag tänkte skriva ett sånt inlägg nu – med alla de risker det innebär med kommenteringen påslagen. Förresten fick jag igår kväll en badge från WordPress att jag uppnått 500 gillar. Nu gillar inte jag gilla-funktionen särskilt mycket. Jag tycker att det är slött att klicka gilla i stället för att kommentera. Men det har ju inte gått att kommentera här på ett tag, så… Tack till alla gillare, får jag väl ändå säga!!! Samtidigt blir det lite ironiskt. Av bloggutrymmet återstår fortfarande nio procent innan det här inlägget är färdigskrivet. När de nio procenten tar slut är det verkligen slut.

Nio procent kvar av utrymmet. Sen tar det slut.

Nu ska jag berätta om hur livet i den VERKLIGA världen är för min del:

Varje vardag går jag upp vid sjutiden. Visst skulle jag kunna piska upp mig tidigare, men varför? Dagarna, de tomma, blir så oändligt långa. Förmiddagarna främst ägnar jag mig åt att söka jobb, rapportera vilka jobb jag har sökt, leta lediga tjänster samt skriva. Det brukar bli en rast vid tiotiden och då tvättar jag mig/duschar och petar in linserna. Sen kör jag ett tag till, ibland fram till klockan tolv. Då äter jag brunch, det vill säga frukost fast vid lunchtid. Två rostade mackor och fil med müsli.

Eftermiddagarna är oftast hemska. Då blir jag rastlös, känner mig ostimulerad. Jag försöker lura mig till att ha ett ärende utanför hemmet, men det blir svårare och svårare att ens lura mig själv till soprummet. Ibland åker jag ut på en biltur (om så bara för att skjutsa hem en arbeterska), men dessa gånger blir färre och färre. Vanligen är jag här hemma eftermiddagar, kvällar och nätter. Pratar med väggarna då och då för att jag ska få höra min egen röst. Ringer mamma, så jag ska få höra en annan mänsklig röst.

När Anna är här är få min tillvaro konturer i form av en riktig dag.

Nu undrar du säkert var Fästmön är i det hela? Jo, hon finns kvar, men hon jobbar, har barn och katt med två kattungar. När Anna är här blir min tillvaro lättare och tydligare. Den får konturer i form av en riktig dag. Anna är med mig så ofta hon har möjlighet, men eftersom jag blir som hennes femte barn kan jag tänka mig att det blir ganska jobbigt. Jag vet inte vem Anna pratar med om detta eller om hon bär tyngden och oron inuti. Självklart blir det slitningar i vårt förhållande. Det sägs att svåra tider gör en starkare. Det är en underdrift att säga att vi har haft en och annan svår period under de åtta år vi har varit tillsammans – vi har haft det tufft nästan hela tiden. Inte har det underlättat heller att det under dessa år alltid har funnits människor som har tyckt/tycker att vi inte ska vara tillsammans, heller. Men kärleken är en stark kraft. Den ska varken du, jag eller nån annan underskatta!

 

Anna bjöd på fredagsfika, riktig gofika, på sin balle.

Den gångna helgen har Anna varit här. I fredags var hon ledig. En ledig dag – och vad ska en göra? Det blev en del vila innan vi tog oss iväg till Tokerian så att Anna fick handla hem lite. Hon ska vara hemma hos sig ett par dar, men kommer förhoppningsvis tillbaka hit nån dag den kommande veckan. Vi åkte ut till katterna på fredagseftermiddagen och kunde även ta en fika i eftermiddagssolen på Annas balle*.

 

 

 

 

 

En flaska Zensa blev det till fredagsmiddagen och till lördagskvällen.

Och det var tur att det blev gofika, för middagen blev väldigt sen – jag tror vi bänkade oss vid mitt köksbord nånstans mellan 19.30 och 20 på fredagskvällen. Jag hittade ett gott vin, Zensa, i vinskåpet, men eftersom vi inte vräker i oss vin för att bli fulla utan för njutningens skull blev det var sitt glas även igår kväll, efter att Anna hade jobbat dubbelpass (8 – 13, 15 – 21). Nej, hon hann inte komma hem emellan passen. (Vinet är ekologiskt, italienskt och fylligt, för övrigt, och passar till såväl mörkt som ljust kött. Och ostar. Det kostar 89 kronor flaskan på Systemet.) Efter maten glodde vi på sista delen av Black Work.

Igår var det lördag och Kulturnatt här i Uppsala. Jag klarade inte av att åka in till stan på egen hand, naturligtvis, så jag var hemma och tvättade, telefonerade först med mammas vän, senare med mamma själv 48 minuter; örat kokade), skrev och läste. Dan gick. På eftermiddagen tvingade jag mig över till Tokerian och köpte kycklingchorizo som jag åt med bröd, räksallad och mjölk till middag. Sen kollade jag på näst sista delen av Broadchurch som jag hade spelat in på DVD-hårddisken i torsdags kväll.

Det var mörkt strax före klockan 21 igår kväll när jag åkte och hämtade Anna från jobbet. Det var mörkt i morse vid halv sju när jag skjutsade henne. När jag kom tillbaka hem på morgonen idag lyckades jag slumra till ytterligare en stund, för ovanlighetens skull. Men jag fick ju ingen sovmorgon den här veckan, så det kunde jag väl få göra utan att få dåligt samvete? Nej. Samvetet gnaver. Och så tänker jag på vännen, som går upp klockan 3.45 för att pendla till sitt jobb… Hon är fantastisk som orkar!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Min söndagsförmiddag har jag ägnat åt att ta hand om ren tvätt, bädda, diska, fördela medicin för mage och mot brister i dosetten samt skriva det här inlägget. När Anna slutar jobbet i eftermiddag åker jag och hämtar henne för vidare färd till Himlen i Förorten. Där ska vi stråla samman med barnafadern och sen stannar jag på middag med Anna och äldste bonussonen innan jag åker hem till mitt, lagom för att se Mammon.

I morgon är det måndag. Då väntar uppstigning senast klockan sju, jobbsökerier, skriverier, rapporteringar, prat med väggarna, en stunds läsning, rastlöshet, oro, ängslan… Det är hur livet är för mig.

Och har du orkat läsa hela det här inlägget är du välkommen att skriva några rader i en kommentar om hur DITT liv är.

*Annas balle = Annas balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det har ont i huvet

Ett rätt gnälligt inlägg.

---

 

Det har läst om toffelklädda fötter.

Det har ont i huvet. Det har haft ont i huvet sen torsdag eftermiddag. Nu är det lördag morgon. Det trodde det handlade om nervositet, stress och värme. Det har ätit salt, druckit vatten och till och med tagit piller. Det molar svagt i Dets huvud ändå. Och så har Det läst en bok om toffelklädda fötter, blivit förtjust över en trolig ängel och försökt att vila. Samt, som grädde på moset, nej, crème de la crème – pussats lite med Fästmön igår. Inget funkar, inget hjälper.

Det lovar, fredagen blev lugn, Det vilade mycket. Det tog bara en tur ut till Förorten med arbeterskan. In en sväng på ICA Solen – Det ville ha nåt gott, det var ju ändå fredag. Det slutade med att Det köpte räksallad till sin kycklingchorizomiddag och små, färska citronmuffins till kvällskaffet. En (1) öl till maten. Das Klumpwerk (kopfweh) ist aber immer da.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Det har ett huvud, men inga barn.

En stund på ballen* medan solen gick ner. Lugn förkväll, men fest i lokalen. Ljudnivån ökade gradvis med klockslagen. En får vara glad att det inte finns nåt vatten här i närheten, för di deltagande vuxne ägnade inte mycket uppmärksamhet åt sina ganska små barn. Men det får en sån som Det inte tycka nåt om, Det har ju inga barn själv, är bara bonusmorsa till fyra (4).

Det läste också om en undersökning om chips utförd av Metro med syfte att kartlägga de minst och de mest nyttiga (!) chipsen. Är det nåt nyttigt i chips??? I undersökningen har Metro dragit in experter från Livsmedelsverket. Men asså, seriöst… Det avnjuter sina citronmuffins som håller sig lika färska hur länge som helst på grund av nåt de har i sig… Det tycker inte att kvällskaffe är kvällskaffe utan nåt till, ungefär som Vera, som höll Det sällskap en stund på fredagskvällen.

Idag försöker Det ta sig ner till Vaksala torg för att antikvitera. Egentligen borde Det ta sig till nån optiker, men det vore ganska meningslöst eftersom Det inte har råd att köpa glasögon. Det får i stället vara glad och tacksam att veta att Det har ett huvud, den enda fördelen med huvudvärk.

Och var har DU ont nånstans??? (Det här är ett tidsinställt inlägg, så svar kan dröja från mig!)

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Regnhelg

Ett inlägg om konsten att försöka koppla av.

---

 

En enorm jordgubbe från Ulva.

När man känner sig übertrött och har levt på en hög stressnivå under många år vet man med förnuftet att bästa medicinen är att försöka koppla av. Det är en konst att överlista sig själv så man kan finna kraft i vissa korta stunder, men det går. Trippen till Nora var en kraftstund till största delen. Sen innehöll den också vissa energislukare. Det jag har bestämt mig för nu är att försöka stå på mig vad gäller energislukaren i fråga. Jag har nämligen gjort rätt för mig.

Min lördag inleddes med att leta intressanta tjänster att söka och att skriva. Det brukar jag inte ägna mig åt på helgerna, men det passade så bra att göra medan jag tvättade. Frukost intog jag först nånstans mitt på dan. Och vilken enorm jordgubbe jag hittade i asken från Ulva! Stora jordgubbar brukar smaka övermoget, men denna var helt perfekt både till utseende och smak!

Den vänstra läste jag ut, den högra påbörjade jag. Det skiljer 90 år mellan böckerna!

Under eftermiddagen mulnade det på allt mer och det kändes helt OK att koppla av med och finna kraft i läsning. Jag läste ut en Agatha Christie-klassiker och påbörjade en spännande svensk bok där olika skribenter skriver om deckarförfattare och hur dessa skildrar landskapet i sina böcker. Det skiljer exakt 90 år mellan böckernas utgivningsår, för övrigt. Den nyare boken köpte jag från Cdon som gav mig en fin rabatt på min namnsdag tidigare i månaden. Många författare blandar fiktion och verklighet, så man ska inte vara helt säker på att landskapet är som i verkliga livet. Det verkar vara som med persongallerierna – det lånas från verkligheten och så blir det nåt med realistiska drag, fast påhittat. Helt OK och mycket förståeligt, tycker jag!

Det finns mycket att se och uppleva i Nora!

Det blev också en stunds läsning av de trycksaker jag fått med mig hem från Nora. När jag bläddrade i dem insåg jag hur mycket mer det finns att se och göra. Därför vill jag åka tillbaka nån annan sommar och stanna lite längre. Vi hade en otrolig tur med vädret när vi var där, för ska man vara ute är det ju inte så kul om det ösregnar typ hela tiden. Igår kom regnet hit till Uppsala också. Jag pratade trekvart med mamma i telefonen och där hade regnet kommit mycket tidigare. Det smattrade så hårt att hon hade svårt att sova. Igår blev det ett bra samtal och inte en massa tjat, gnäll och klagomål. Dessa samtal uppskattar jag enormt! Mamma berättar så mycket om sina tankar och drömmar, ja sånt en inte fick veta när en var barn…

Laxburgare med både bröd och potatismos, ärter, räksallad, romsås och en kall öl. Ett tänt ljus och min bok på gång blev mitt sällskap till lördagsmiddagen.

Framåt kvällen lagade jag mat. Om det är nån mat jag längtar efter så är det hemlagad mat! Fast då menar jag inte min egen… Jag lyckas alltid bränna laxburgarna och det blir rökutveckling i köket. Som tur är har jag ju mina vippfönster så att jag kan öppna korsdrag och vädra ut. Sen brukar jag låtsas att det är strömming jag äter till potatismoset och ärtorna.

Kvällen blev regnig och jag satt i bästefåtöljen och läste. Jag kollade också lördagens avsnitt av Indian Summers på TV samt gårdagens Tyst vittne och torsdagens Cucumber och Banana som jag hade spelat in på DVD-hårddisken. De två senare serierna har blivit riktigt bra, inte alls så där ytliga som de först gav intryck av att vara. Fokus ligger på bögar och jag skulle förstås önska att det fanns motsvarande serier om lesbiska. The L Word är inte riktigt samma sak, för den serien är ju amerikansk och nästan alla i den är så framgångsrika.

Läsning och kaffe på sängen.

Jag hoppade i säng strax efter midnatt med regnet som sällskap. I morse vaknade jag tidigt, men tvingade mig att ligga kvar – det är ju söndag och vilodag. Därför blev det en stunds läsning och kaffe på sängen innan jag klev upp, blaskade av mig och stoppade in mina ögon linser. Det har kommit ett par kraftiga skurar nu på förmiddagen och även en åskknall, vilket gör att jag är beredd att när som helst logga ur och stänga ner här. Jag har nämligen inte råd att köpa ny datorutrustning om den skulle gå åt skogen på grund av naturens makter.

Idag borde jag tvätta håret, men det blir bara en enkel dusch precis som igår. På kom ihåg-lappen i köket står det nämligen att jag ska få håret klippt i morgon eftermiddag. Vid dessa tillfällen lägger jag mitt huvud helt i händerna på M, som inte bara får klippa håret, hon får tvätta det också. Jag ska fixa frukost strax och sen ta reda på gårdagens torra och rena tvätt. Det lär bli strykning i kväll. Funderar på att kolla med Fästmön om hon vill ha ett besök idag, men jag har ingen lust att ge mig ut om det ska vräka ner såsom det gjorde nyss. Jag har blivit rädd och harig med åldern och dålig sikt och risk för vattenplaning sätter stopp för lusten att köra bil. Väderappen säger emellertid att det ska bli torrare väder en stund fram till aftonen.

Vad gör DU i regnet??? Skriv gärna några rader och berätta om du nu har orkat läsa ända hit!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »