Nu är det slutkommenterat på det här inlägget innan utrymmet tar helt slut! Hälsa på i den nya bloggen i stället och kommentera! 😛
Allting har en ände. Det är bara korven som har två. Och nu är det faktiskt så att den här bloggen har nått sin ände. Bloggen är fylld och dess utrymme är slut. Målet var att driva den och skriva den ända till slutet – trots alla illasinnade troll och människor. Jag gav inte upp för ert mål – att få mig att sluta. Jag vann!
Allting har en ände, men korven har två.
However… När en har varit djupt ner i näbbstöveln och vänt… Då finns det bara en väg. Den vägen går från mörkret, upp i ljuset. För Tofflan är a neverending story. Vill du följa med på min vidare resa? Välkommen till
Stort TACK till DIG som följde mig i ur och skur, i medgång som i motgång ochsom inte bara ”gillade” inlägg utan som faktiskt tog dig tid att skriva en och annan kommentar som dessutom var peppande, inte nedtryckande. Det har varit en jävla resa. Men i och med att de sju svåra åren är avslutade hoppas jag kunna se fram emot sju goda år.
Den som vill får gärna lämna ett sista avtryck, en sista hälsning, till Tofflan – en tragisk komedi i en kommentar nedan!
Ingen glass på bild, men väl solen bakom ett träd.
Det blev lite livat här i huset på eftermiddagen och då tyckte jag inte att det var så roligt att sitta på ballen*. Det är inteandras fel att jag har en liten familj som dessutom inte är särskild samlad eller att jag har goda, men få vänner, på viss distans. Men en känner sig extra ensam när en hör hur andra människor… underhåller gäster. Jag ringde därför lilla mamma och pratade en stund tills nånting inuti mig vände. Ja, jag har haft ont i magen idag, men efter… omvändelsen kändes magen helt OK. Mamma satt på sin balle och försökte göra som jag, läsa. Vi pratade en lång stund.
Solen var fortfarande kvar där ute, men jag orkade inte höra vuxna människor skrika när de pratar. Jag tog bilen till Gamla Uppsala och köpte en mjukglass.
Gamla Uppsala högar var fulla av klättrande folk, men här lyckades jag ta en bild utan störningsmoment.
Backsippa kvar uti backarna står…
Tyvärr kunde jag inte fota glassen eftersom Odinsborg, kafé och restaurang, hade slut på servetter!!! (Jag ville ju inte kladda ner mig.) Hur ett sånt ställe kan ha slut på servetter övergår mitt förstånd. Likaså undrar jag varför ingen i personalen – jag såg fyra personer – kunde ta sig till närmaste affär (tio minuter med cykel, fem med bil, 20 minuter med buss) och KÖPA ett jävla paket servetter. Därför får du glo på ett träd bakom vilket solen tittar fram, de tre högarna och en backsippa (nej, Agneta, jag har INTE plockat den, den är ju FRIDLYST!..)
Av nån anledning kom jag att tänka på min vän H när jag promenerade runt högarna efter att ha ätit glassen, fotat trädet, högarna och backsippan. Jag har en liten sak till H som jag tyvärr inte har hunnit lämna över än, så medan jag satte mig en stund på en bänk slängde jag iväg några rader i ett sms efter att ha beundrat Uppsalasilhuetten.
Uppsalasilhuetten med slottet och Domkyrkan.
Svaret dröjde en liten stund. Sen läste jag orden och blev så ledsen, så ledsen. Det är min väns födelsedag idag och natten till idag hade vännens mamma gått bort. Nä, livet ÄR inte rättvist. Hur kunde jagfå en sån fin födelsedagspresent, medan min vän fick sorg? Och det spelar ingen roll att dödsfallet nog inte var helt oväntat, sorg efter en förälder är alltid en sorg. Och just som jag läste svaret från min vän och försökte tänka ut nåt vettigt att skriva tillbaka (utan brillor, dessutom) steg en drake till väders. Upp, upp, upp mot solen…
En drake steg till väders just som jag läste att min väns mamma hade gått bort.
Jag gick ner mot bilen och gjorde en avvikare hos Antikmannen med de två arga små tikarna. Behövde tömma min skalle på tankar om orättvisa. Beundrade en brosch i solskenet…
Broschen blev vackrare i solskenet.
Jag såg soldater som aldrig skulle dräpa nån. Då kändes det litebättre inuti.
Soldater som aldrig dräper nån.
Innan jag for hem till ensamheten stannade jag och köpte med mig en vegetarisk pizza hem. Nej, jag veeet! Det är inte det bästa jag kan äta just nu, men det var det jag var sugen på. Och så smockade jag i mig pizzan i sällskap av Helgonet och en starköl på ballen. Jag är så tacksam att mitt liv är gott just nu, men jag blir ledsen när andra människor inte har det lika bra som jag. Det är inte rättvist, livet…
Pizzan var god och vegetarisk, men livet ÄR inte rättvist!
Jag vill att tillvaron ska ha ett visst rutmönster.
Idag har jag inte varit arg, men ledsen. Jag varierar mig! Men ärligt talat är det inte roligare att vara ledsen än arg, så jag hade hellre varit glad eller bara… vanlig. En stor del av förmiddagen togs upp av ett möte. Det känns… inte så bra att leka delaktig så här i elfte timmen. Ansvaret var emellertid mitt att säga stopp och belägg. Det borde jag ha gjort innan. I vart fall kunde jag hålla tyst under mötet, trots miljoner tankar, frågor, idéer och förslag. Det är nog bra om dessa stannar inne i hjärnan.
Till viss del vill jag att tillvaron är inrutad. Precis som alla andra människor behöver jag ha en grundtrygghet, med basala saker i livet. Samtidigt vill jag ha lite mer, det oväntade. Det… som utmanar. På vissa plan tycker jag emellertid att det räcker med utmaningar – prövningar – av en och samma sort sort. Det gör att jag går sönder, det flyger flisor från min själ varje dag. En blir faktiskt inte bara starkare av motgångar. En förlorar delar av sig själv också.
NK* och jag hade planerat go-lunch nere i restaurangen och så blev det. Fast… med ett visst tillägg av glasbitar i NKs mat. Jag ser som en kratta och missbedömer avstånd. Dessutom sov jag kanske max fyra timmar i natt och var lite skakig. Kort sagt: jag kraschade ett glas. Men faktum är att jag inte var ensam om det. En kvart senare kom självaste generaldirektören och gjorde detsamma – dock med vätska i sitt glas…
Ljus och luft och omtanke är helande.
Ljus och luft och omtanke är helande och jag tog mig runt kvarteret efter raggmunken. I stället för att sjunka ner på den stenhårda soffan i Café Java till eftermiddagskaffet ett par timmar senare drog NK ut mig för ytterligare en promenad. Vet du, jag har nog de bästa av kollegor!!!
Genom att få prata och bli lyssnad på kan mycket vända. Att känna att nån eller några bryr sig gjorde att det vände för mig på eftermiddagen. Nej, det löste inga problem, men oron i bröstet har lugnat sig. Nu laddar jag inför morgondagen som innebär ett kärt återseende med… en brobryggare, en helare, skulle jag vilja säga.
I kväll grundar jag med säsongsstarten av När livet vänder. Anja Kontor möter människor som har kommit längreän jag, som har kommit vidare, men som har gått igenom betydligt svårare saker än jag. Det är alltid nyttigt att få veta att en inte själv har det värst.
Detta bildspel kräver JavaScript.
PS Båda mina mejlkonton fungerar igen, men jag håller på att se över ett byte.
Idag har Fästmön och jag varit förlovade i sju år. Men av jobbskäl firade vi detta igår i stället. Vårt självklara val var Il Forno Italiano, där vi åt vår allra första middag som förlovade den 8 november 2008. Så här sju år senare kan jag konstatera att maten håller samma höga kvalitet som då. Ändå förstörde ett enda misstag hela upplevelsen för oss igår. Och då är jag inte ens säker på att det var ett misstag från personalens sida – mer troligt var det ett medvetet och på stället vedertaget sätt att säga tack & hej till gäster. Var det för att vi inte fattade det som vi inte fick några chokladkarameller till notan..?
Jag bokade på ett smidigt och enkelt sätt bord via restaurangens webbplats. En bekräftelse via e-post lät mig veta att bokningen gått fram. Klockan 18 lördagen den 7 november, bord för två. Inte tänkte jag på att det stod en sluttid. Men jag borde ha tänkt lite sen, när vi kom på plats igår, och blev anvisade ett bord inne i ett hörn, bredvid ett bord där en liten familj just höll på att avsluta sin måltid. De skulle välja dessert och fick då av serveringspersonalen veta vilka rätter de intekunde välja eftersom de tog för lång tid att tillaga och klockan var 18… Jag lyssnade med ett halvt öra och blev lite störd, men gissade bara att familjen kanske kommit hit tidigt och utan att reservera bord.
Gamberi al lardo.
Till förrätt valde Anna en skaldjurssallad, Insalata mista di gamberi, och jag Gamberi al lardo. Mina jätteräkor låg på en bädd av ruccola, basilika och spenat. Räkorna var fasta, fina och smakrika, men grönsakerna – basilikan? – något beska. Vi serverades också bröd med aioli och chilitomatröra till. Rörorna var underbart goda, även om chilitomatröran kunde haft mera sting. Vissa brödbitar var väldigt torra, nåt som efteråt fick mig att undra vilken vända – den tredje? – de var ute på bland borden.
Av serveringspersonalen blev vi rekommenderade ett medelfylligt rött vin av Barolotyp som jag inte hittar i vinlistan på nätet. Det skulle funka till såväl skaldjur som kyckling och det gjorde det. Nu föredrar jag tyngre viner, men till det vi åt var detta vin ett perfekt val, även om jag tyckte att priset var i saftigaste (!) laget – 550 kronor var flaskan definitivt intevärd.
Filetto di pollo alla Milanese con pappardelle.
Till huvudrätt, primi, valde vi båda Filetto di pollo alla Milanese, det vill säga kycklingfilé på pappardelle med gorgonzolasås. Jag bad att få slippa det knaperstekta baconet ovanpå och det gick bra. Rätten innehöll även soltorkade tomater. Dessa plus baconet för Annas del och såsen gjorde anrättningen väldigt salt, men det hade vi liksom gissat innan. Det var rikligt med kycklingfilé och mycket gott.
Efter intagen huvudrätt bad vi att få vänta en stund innan vi beställde dessert. Det fick vi – i fem minuter. Anna beställde en Pannacotta Classica och jag en Mousse alla casalinga. Det var kladdkakans dag igår, men nån sån stod inte på menyn, inte ens den klassiska chokladtårtan, till min förvåning. Till desserten valde Anna en dubbel macchiato och jag en dubbel espresso. Skillnaden mellan kaffesorterna visade sig vara en halv tesked mjölk som flöt ovanpå Annas kaffe.
En dubbel espresso.
Och nu kom det som förstörde hela vår upplevelse. Vi fick våra koppar kaffe först och såg fram emot desserterna. Men i stället för att komma med dessa kom serveringspersonalen med… notan… Jag var övertygad om att det hade blivit ett misstag, protesterade och sa att vi inte hade bett om notan utan beställt dessert. Serveringspersonalen tittade på mig, sa nåt obegripligt (nej, inte på italienska utan på perfekt svenska) och gick. Notan låg kvar. Strax var personalen åter vid bordet. Med våra desserter? Nej, med en betalkortapparat!!! Jag sa då i avmätt ton att jag ville betala kontant. Vid nästa besök kom våra desserter.
Mousse alla casalinga.
Uppenbarligen hade jag missat att vi hade exakttvå timmar – och inte en minut mer! – på oss att äta vår trerättersmiddag. Det kändes otroligt fräckt att få notan till bordet innan vi ätit färdigt. Kanske hade det varit bra om serveringspersonalen åtminstone lite diskret hade upplyst oss om att vår tid på restaurangen närmade sig sitt slut. Men… att överhuvudtaget ha en sluttid för ett restaurangbesök tycker jag är… skit, på ren svenska! Att göra ett besök på en fin restaurang är en upplevelse för mig, inte ett sätt att snabbt fylla magen med mat. Dessutom betalade jag över 1 300 kronor för vår middag. Då kan i alla fall inte jag låta bli att tycka att det är närigt att försöka klämma in så många gäster att det blir som att äta på löpande band.
Det samlade Toffelomdömet för maten blev högt.
Toffelomdömet för sluttid för restaurangbesöket blev
Igår var det ju min dag. (Vadå USA:s nationaldag?!) Det innebar att jag åt och drack när jag ville och vad jag och gjorde vad jag ville (inom mina begränsade ramar). Ja, jag var så wild and crazy att jag åt körsbär till frukost och mitt eftermiddagsfika bestod av torrostade jordnötter och en starköl. Wow, liksom, spännande liv, va?! (<== retorisk fråga).
Två personer gratulerade mig för övrigt på födelsedagen, men mamma, Agneta och cdon.com kan sin almanacka och grattade mig på namnsdagen. Efter jag hade bloggat lite trillade det in ytterligare några grattis. Ha ha, det var riktigt roligt. Namnsdag är ingen stor grej alls, men i min ursprungsfamilj brukade vi fira det – när jag var barn. Nu är jag vuxlig och då firar jag mig själv. Med körsbär till frukost och nötter och öl till eftermiddagsfika.
Mamma ringde ovanligt tidigt och sen trodde jag att gamm-telefonen skulle vara tyst. Men icke! Mitt på smällheta eftermiddagen ringde… Konjunkturinstitutet och ville ställa några frågor. Tre minuter skulle det ta och tre minuter och 15 sekunder varade samtalet. De överskjutande sekunderna är mitt eget fel – jag gjorde en del utvikningar. Det var en trevlig pöjk som ringde. Inte överdrivet artig eller smörig utan korrekt och lagom. Vad jag tror om konjunkturen framöver förblir emellertid nåt jag delar med Konjunkturinstitutet!
Min dag var det igår, söndag är det idag. Jag har en fruktansvärt hög hög med papper som jag behöver vända och sortera. Inför detta känner jag bara…
Orka!
Och söndag är ju också en vilodag, så jag gör helst pappersvändandet en annan dag. Men göras ska det, innan jag åker till mamma. Sen finns det lite annat som måste fixas också innan dess. Jag fattar inte vem som skitar ner alla mina kläder och vem som samlar ihop alla sina sopor under min diskbänk…
En hög hög med papper att vända. Nån annan dag…
>>> Idag blir det dragning i boklotteriet!!! Håll kollen på bloggen!!!
Ett inlägg i vilket utsidan på Tofflan är väldigt glättig, men insidan känner bara de närmast sörjande till.
Jag lekte midsommar igår.
Igår lekte jag midsommar. Storhelger och traditioner är inte så viktiga för en del, men till midsommar ska det ätas sill, drickas snaps samt njutas av blommor och midsommarstång. Alltså gick jag ut hårt och passade på att midsommarsmycka mitt kök medan Fästmön var på besök i vården. Att sitta på ballen* var naturligtvis inget att tänka på – om man nu inte ville sitta där insvept i duntäcke. (Vilket påminner mig om att jag inte har ställt ut en enda blomma där än…)
En Full Rulle bestående av kallrökt lax fylld med pepparrotsost.
Jag dukade med fin, ljusgröndrällduk och tillhörande servetter. Att det var en drällduk stämde bra. Vi började drälla på den redan innan vi hade satt oss till bords. Anna kastade bubbelvatten med citron på den, men jag var värst, för jag slängde gräddfil och sillspad.
Dagen innan hade vi fått en bukett blommor av Annas snälla mamma. I den tryckte jag ner en liten midsommarstång av piprensare. Men först lekte jag med den, som synes ovan.
Anna hade förfärdigat En Full Rulle. Den hade jag ansvar för medan hon var i vården. Ansvaret gick ut på att rullen skulle in i frysen på en given signal från Anna. Jag misslyckades inte.
Midsommarstången monterad och på plats!
Sen var det här med montering av midsommarstång. Ja jag är ingen ingenjör och har aldrig påstått mig vara en heller. Monteringsbeskrivningar tillhör sånt jag kan gå igång på och skrika och svära över. Allra helst om beskrivningarna innehåller glada gubbar. Vem blir nånsin glad när man svettas över sjuhundrafyrtioelva delar varav sjuhundrfyrtitio ser likadana ut? Men till sist lyckades jag få ihop den lilla stången och den placerades på bordet intill midsommarblomstren.
Att få den lilla, j¤%&L@ stången att rotera sen av värmen från ljuset visade sig vara väldigt svårt. Där hade jag alltså misslyckats, trots att stången ju ser OK ut på bilden. Vilken tur då att jag inte bara är tillsammans med en Underlig Undersköterska, hon är teknisk dessutom. Det visade sig att jag hade vänt en liten pinne uppe i fästet mellan stång och ”propeller” åt fel håll. Det här med spetsar och hål är nämligen viktigt, vilket jag som vanligt inte fattade. Men det gjorde Anna! Hon fick igång stången och jag filmade den och la ett klipp på 15 sekunder på Instagram. För den som vill se långfilmen Midsommarstångande(50 sekunder)går det bra att klicka här nedan:
Midsommarmiddag. Notera att jag kom ihåg snapsviseboken!
Själva midsommarmiddagen avlöpte så småningom utan större problem än en massa dräll, som jag tidigare nämnde. Den här gången fattigmansserverade jag, det vill säga det fanns bara en sorts sill på bordet. Men matjessill med färskpotatis, gräddfil och gräslök är väldigt gott! Var sitt kokt ägg serverades också och så den fantastiska Fulla Rullen. Den vill jag äta mer av vid fler tillfällen! Pepparrotsostens styrka brände i gommen alldeles lagom och behövde inte kompletteras med äkta vara. Rädisor var billigt så det fanns på vårt bord samt ost, knäckebröd och små plommontomater.
Jag hittade två flaskor Östgöta sädes i kylen. Flaskorna innehöll slattar så vi fick några snapsar var. Till varje snaps sjöng vi snapsvisor, förstås, och äntligen kom jag ihåg att lägga fram snapsviseboken jag köpte för en femma på Återbruket i augusti förra året!
Midsommardessert.
Desserten intog vi senare i vardagsrummet med kaffe bredvid. Jag hade slagit på stort och inhandlat svenska jordgubbar. Anna fick vispad grädde till sina, jag föredrar mjölk med några droppar ovispad grädde i. Gubbarna smakade förstås ljuvligt! Kvällen avslutades sen med sista delen av Chasing shadows, som naturligtvis slutade med en riktig cliffhanger, samt Cucumber och Banana.
Idag vaknade jag till den riktiga midsommarafton. Jag tog en rejäl sovmorgon, ända till klockan åtta. På förmiddagen ska vi ta det lugnt, för sen skjutsar jag Anna till jobbet där hon ska vara ända till klockan 21 i kväll när jag hämtar hem henne. Jag har en fin vän och familjemedlem som har förbarmat sig över mig och bjudit hem mig på kaffe först, grillning sen. För tillfället har jag svårt med ensamhet. Vi stångas, kan man säga, den och jag. Då är det gott med nån som förstår och som erbjuder rätt hjälp, medan andra mest synes tycka att jag är besvärlig/lat/knäppig. Men mellan turerna idag ska jag förstås ringa min lilla mamma. Hon sitter ensam utan att nån har förbarmat sig över henne, nämligen. Det gör mig ledsen i hjärtat.
För att jag nu inte ska lämna dig som har läst ända hit med ledsamheter avslutar jag med en liten gissningstävling. Vilken av bilderna i kollaget nedan ska bort och varför???
Vilken bild ska bort och varför?
I morgon är det midsommardag och då jobbar Anna också. För att pigga upp oss tänkte jag nån gång på eftermiddagen ha dragning i tävlingen om pocketboken samt presentera vinnaren här på bloggen! Så håll utkik i morgon! (Det är inte heller försent att delta…)
Ett mörkt moln öppnade sig över Clark Kent och mitt huvud.
Snacka om att det är aprilväder just nu! Igår började dan i strålande, het sol. Jag skrattade åt väderleksrapporterna på morgonen, rapporter som talade om regn. Fram på eftermiddagen kom det, regnet. Jag tog en bok och mina solbrillor satte jag på näsan. Tuffade med Clark Kent* till Black Potty. När jag körde in i villaområdet hängde ett stort mörkt moln ovanför mitt huvud. Sen öppnade sig molnet och det fullkomligt vräkte ner.
Förmiddagen igår försvann snabbt. Jag administrerade, forskade och tog snabeldraken** på promenad i skokartongen***. Stannade lite vid de inramade gamla vykorten från Metropolen Byhålan. En gång, i ett annat liv, fick jag dem av min frilansare E. E hade släktingar i Byhålan och det var därför h*n ägde korten. Men en dag tyckte h*n att jag skulle få dem. Jag tackade och ramade in dem. Varje dag tittar jag på gamla hus, Vättern, Göta kanal och saknar. Saknar både Byhåla och E. Men Byhålan kan jag alltid åka tillbaka till. E kan jag aldrig mer jobba med. Och ja, nu ältar jag, men det är fortfarande väldigt sorgligt för mig.
Efter dammsugningen hände flera saker i rask takt: Jag hade sönder ett par läsglasögon, jag klämde på min födelsedagspresent från FEM och jag låg på golvet och bläddrade i ett par gamla böcker om Mumintrollen. Sen funderade jag över vad som är värst –
psykopathäxa eller skitstövel.
Anledningen till att jag funderade över detta avslöjade jag i ett annat blogginlägg.
Dagens utflykt slutade med att jag satt i garaget och frös medan jag väntade på att den hiskeliga hagel- och regnskuren skulle upphöra. Jag blev så frusen att jag hade god lust att värma mig med en whisky. Men det fick bli middag bestående av ostpaj (två för 35 kronor) från Tokerian, ett par rynkiga gamla körsbärstomater och två glas mjölk i stället när jag kom in. Nej, jag blev inte mätt.
Sen betalade jag min bensinräkning, som efter påskresan var tre gånger så hög som vanligt, nästan en tusenlapp. Jag får plocka från lite påskpengar och kavajpengar, helt enkelt. Det viktiga är att den kan betalas, det är jag mycket tacksam för att jag kunde.
Idag är det fredag. Jag är inte hemma när det här inlägget publiceras, men jag blir väldigt glad om du skriver en liten hälsning i en kommentar. För nån gång kommer jag och Fästmön hem. Om Gud vill, om vindarna vänder och om vädret blir ett annat. Ha en bra dag!
Du slipper MIG mer idag, men du får titta på gårdagens bilder i stället om du vill:
Detta bildspel kräver JavaScript.
*Clark Kent = min lille bilman **snabeldrake = dammsugare ***skokartongen = mitt hem
Idag är det om möjligt ännu varmare, även om himlen inte är riktigt klarblå. Tråkigt att sitta inomhus, så jag grabbade tag i min bok på gång, satte solbrillan på näsan, klickade igång Runkeeper (stavas med ETT k, Gunilla!) och tog mig ut. Målet var att hitta en bänk i lä där solen kunde värma min bleka nos medan jag läste en stund.
Marssol idag igen.
Jag gick och jag gick. Men inte f*n hittade jag nån bänk där det var varmt och skönt och inte blåsigt. I stället såg jag snö, is och grus på ett ställe. Det slog mig att väderappen har ”lovat” snö till helgen. Så typat! Min och Fästmöns enda lediga helg tillsammans på fyra veckor!
Snö, is och grus, såg jag och inte nån plats för en skönt stund i solen.
Humöret sjönk, foten gjorde ont och jag frös vid halsen och svettades om armarna. Kände mig lika sur som den här klottrade gubben jag mötte i en gångtunnel. Och då hade jag vänt hemåt igen.
Den här klottrade gubben ser lika sur ut som jag kände mig.
Men så stod den där, bara, träbänken gjord av en halv stam och uppvärmd av solen. Efter 40 minuters traskande, med tankar som malde kring morgonens nätverkande och texter, hittade jag den. Jag slog ner min rätt feta röv, halade upp boken ur jackfickan och satt i hela 20 minuter och läste i solen.
En stund i solen med min bok blev totalt 20 minuter lång.
På avstånd hörde jag ungar som lekte och skrek. (Varför skriker barn jämt – även sen de lärt sig prata?) Ett par seniorer klickade förbi med gåstavar i nävarna och fotriktiga dojs på fötterna. Nån hund rastades på avstånd. När lunchrasten var slut i den närliggande skolan tystnade skriken. Jag reste mig efter att ha njutit av tystnaden en stund. Passerade en mattant som kopplade av med en kopp kaffe och en stinkig cigg.
Plötsligt såg jag dem. Fantastiskafärger, underbara, livskraftiga små krokusar som växte tämligen vilt. Jag la mig ner i förnan och knäppte en bild på de gula…
Gul krokus.
… och sen fotade jag de lila…
Lilakrokus.
Jag tänkte att
NU har det vänt, nu är vintern slut och våren här!
På onsdag är det dags igen för livet att vända. I åtta nya avsnitt får vi tittare följa Anja Kontors samtal med personer som har överlevt svåra saker. Tunga, jobbiga saker som kunnat få livet att stanna. Men i stället har livet vänt. När livet vänder är tillbaka igen och som jag har väntat!
Anja Kontor ger oss åtta nya avsnitt av När livet vänder. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)
Det är en brokig skara människor som Anja Kontor möter, även denna gång i SvT2. Först ut är Viljar, som överlevde massakern på Utøya 2011. Då var han 17 år. Nu är det snart fyra år sen. Ett helt liv sen… De kommande onsdagarna får vi träffa människor som har varit svårt sjuka, drabbats av en nära anhörigs självmord, drabbats av att en nära anhörig blivit mördad, mist sin familj på grund av en rattfyllerist, blivit misshandlade med mera.
För mig känns ett par av programmen extra angelägna (självmord och mord). Jag har så många gånger velat skriva om dessa svåra saker, men tyvärr inte kunnat göra det av olika skäl. Nu får jag höra andra berätta om sina upplevelser. Det känns både läskigt och gott. Jag vet inte hur jag kommer att reagera och känna, men det är viktigt för mig att se de här programmen och höra dessa människor berätta om att livet faktiskt kan vända även när det ser som svartast ut. Tidigare säsongers program har fått mig att känna ett litet hopp att mitt eget liv kan vända. Nån gång.
Ett är i alla fall säkert: jag är totalt avskärmad från omvärlden de kommande åtta onsdagarna mellan klockan 20 och 20.30!
Jag har levt i nån sorts dvala idag. Inte orkat vara uppe mer än en kvart åt gången. Mitt dvalliv är märkligt. Jag ligger i sängen, har TV:n på lite svagt. Föreställer mig hur människorna i rutan ser ut efter deras röster, typ ”hon måste ha stor näsa”, ”han är storvuxen”, ”han har ett talfel”. Just det senare får mig att tänka på en av mina före detta chefer, S. S deklarerade vid ett tillfälle att kriteriet för att få bli programledare eller nyhetsuppläsare i TV är att man har ett talfel. Elakt, men jag börjar tro att det är sant.
Är det natt eller dag? Jag hör att regnet vräker ner och att vaktmästaren kör sin traktor fram och tillbaka här utanför. Sandar han fast det regnar? Mina sinnen måtte spela mig spratt. Utryckningsfordon tutar. Först ett, sen ytterligare ett. Vad händer? Är jag inblandad? Jag vänder mig på sidan och slumrar en stund.
Pupill påverkad av medicinen.
Mitt huvud känns som om det ska sprängas. Jag går upp, tar mediciner av olika slag. En kvart under morgontimmarna lyckas jag fylla i en tvåveckorsrapport och skicka in. Plikttrogen in i döden. Jag mår illa. Kryper tillbaka ner under täcket. Världen snurrar. Det är mörkt. Det är ljust. Var är mina glasögon?
Då och då ger min mobil ifrån sig små surr. Jag vill, men orkar inte titta genast. Sen glömmer jag bort. Kanske orkar jag göra det jag ska. Borde göra. Senare. Just nu är det så skönt att sjunka in i dvalan.
Jag vaknar till av dubbleringar. Dubbleringar hos TV-rösterna, såväl manliga som kvinnliga. De säger:
supersuper
väldigtväldigt
litelite
Förstärker de sina budskap på detta vis, tror de? Ekoeffekten studsar i min tomma hjärna. Och när jag ändå vaknar till lite undrar jag om jag inte luktar lite illa. Men jag duschade ju igår. Eller? Tänderna… borstade jag väl… i natt? Flyter bort. Kroppen orkar inte ta tag i hjärnans utkastade… trådar…
Sen drömmer jag en stund. En mardröm, förstås. Eller en sanndröm? Nån har gjort ett flödesschema av hur jag hänger ihop med andra. Nån kartlägger mitt liv, tar det i besittning. Skickar mig – i utbyte – underlig musik, konstiga budskap och bilder på katter. När jag vaknar ser jag en fet spindel. Men det är inte verkligheten. Verkligheten är Amaryllisen från L, blomman på väg att slå ut i mitt mörklagda kök.
Amaryllisen från L.
Och nej. Jag tänker inte ta den medicinen med morfin i igen. Men jag har fått i mig lite makaroner. Det här inlägget har tagit hela dan att få till. Jag har inte orkat roa dig som jag brukar.
Tack till alla fyra som har frågat mig hur jag mår idag!
En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.
Du får gärna citera mig, men ange källa. Bilder från bloggen får du INTE knycka. Den här bloggen är avslutad. Vill du kontakta mig ändå eller köpa en bild? Skriv en kommentar vid det inlägget så kontaktar jag dig!
Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Här kan du läsa en årsrapport om den här bloggen.
https://tofflan.wordpress.com/2015/annual-report/
(Du får kopiera URL:en och klistra in i adressfältet på din webbläsare.)
Vill du ha utförligare statistik, mejla mig på
tofflan(snabel-a)home.se
Idag har 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 