Slut hennes ögon

Ett inlägg om en bok.

---

 

Det var många fynd i bokkassarna från vännen Agneta! TACK!  Böckerna tillhörde en gång Siv, en kvinna som uppenbarligen var lika förtjust i brittiska deckare som jag. Efter att ha läst ett par Elizabeth George testar jag nu PD James, det vill säga jag har tillfälligt lämnat Thomas Lynley och Barbara Havers för Adam Dalgliesh. Den allra första boken om Dalgliesh kom ut samma år jag föddes. Slut hennes ögon är dess svenska titel och i natt läste jag ut den. Siv köpte den 1991 som julklapp till sig själv. Idag är den slut på såväl förlag som hos bokhandlare.

Boken utspelar sig på engelsk herrgård. Det har typiskt nog hållits basar och mrs Maxie har arrangerat den. I hushållet ingår familjen, förstås, men även kammarjungfrun Sally. Sally är ensamstående mamma till lille Jimmie. Hon får ofta höra vilken tur hon har som har fått den här möjligheten att lära sig bli kammarjungfru. Men det här är en deckare och innan dan är slut ska nån tas av daga. Sally avslöjar vid middagen att sonen i huset har friat till henne. Nästa morgon hittas hon strypt. Adam Dalgliesh från Scotland Yard kallas in för att lösa fallet.

Det skulle ha kunnat vara Agatha Christie som hade skrivit den här boken! Den har nästan alla klassiska Christie-ingredienser, framför allt samlingen av de misstänkta mot slutet för att avslöja mördaren. Så trots att det är en mordhistoria känns berättelsen lite söt – och ganska gammal. (Nästa PD James-bok jag ska läsa kom ut cirka 45 år senare… Förutom att den senare boken är betydligt tjockare finns där mobiltelefoner i händerna på poliserna. Däremot ingår inte kammarjungfrur i persongalleriet…)

Jag är väldigt glad över att ha fått den här boken till min samling, så även om den troligen inte är den bästa av PD James 20 böcker om Dalgliesh får den ett högt Toffelomdöme.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det som inte dödar oss

Ett inlägg om en bok.

---

 

Den fjärde Millenniumdelen… Nja, jag hade redan i förväg svårt för konceptet att en författare tar över en död författares persongalleri och avslutar en svit om tre romaner med en fjärde. Samtidigt är jag bara människa – och en nyfiken sådan. Jag kunde inte låta bli att köpa David Lagercrantz bok Det som inte dödar oss på bokrean.

Tidskriften Millennium har nya ägare och Mikael Blomkvist verkar liten däven. Lisbeth Salander är med i en hackerattack. Men så ringer en professor till Mikael mitt i natten och vill träffa just honom.  Professorn sitter på viktig information om den amerikanska underrättelsetjänsten. Det han inte nämner är att han hämtat hem sin autistiske son August från modern, där pojken uppenbarligen har farit illa. Och när Mikael anländer till professorn… Mord och kidnappning är ingredienser och Lisbeth den räddande ängeln.

Nej. Jag har svårt att komma in i boken. Ändå läste jag ut de dryga 500 sidorna ganska fort. Märkligt, med tanke på att där vimlar av ofantligt långa meningar. På ett ställe räknade jag till 41 ord i en och samma mening. Bisatser staplas på bisatser och nää… det är svårt att hänga med vad som hände i början av meningen. Dessutom känner jag inte riktigt den där spänningen som jag gjorde när jag läste Stieg Larssons böcker. Det här är faktiskt inte bra.

Toffelomdömet blir lågt och jag är glad att jag inte slösade mer än 79 kronor på den här boken.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Öppnas i händelse av min död

Ett inlägg om en bok.

---

 

I januari nätshoppade jag ett gäng pocketböcker. En par av dessa var böcker som hamnat på topplistor. Nu har jag läst en av dem, Liane Moriartys bok Öppnas i händelse av min död. Men det var rätt idiotiskt av mig att köpa just den eftersom den faktiskt redan fanns i familjen…

Boken cirkulerar kring det titeln säger – ett brev. Den perfekta Cecilia går upp på vinden för att leta efter en sten från Berlinmuren. Av en slump hittar hon ett brev från sin man. Brevet är adresserat till henne, med tillägget

Öppnas i händelse av min död.

Problemet är bara att Cecilias man inte är död. Och hur ska hon göra nu? Samtidigt får vi läsare följa ett par andra familjers öden. Människor och öden som hänger ihop med det där förbaskade brevet Cecilia hittar. Och den unga Janie, som hittades mördad för många år sen.

Den här bestsellern är en sorts feelbadroman, om en nu får uttrycka sig så illa. Det är en bok som handlar om

om.

Du vet, om om inte var, då… Jag tycker att den börjar otroligt rörigt, från flera olika håll. Men författaren driver skickligt historien framåt och väver samman människorna i persongalleriet. Slutet är kanske inte jätteöverraskande, men det är ändå väldigt tänkvärt. Trots att en central händelse i boken är ett mord är detta inte nån deckare utan snarare en relationsroman. Författaren är från Australien och jag blev aningen förvirrad när det talades om höst trots att det är påsktid i boken…

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Flickan framför muren

Ett inlägg om en bok.

---

 

Oj oj oj! När Kristina Appelqvist hade släppt sina första böcker läste jag dem raskt, gav dem typ medelomdöme och lite mer, men tyckte att författaren har potential för högre betyg. Den potentialen har hon definitivt visat i sin senaste deckare med litteraturforskaren Helena Waller i centrum, Flickan framför muren. Tack Jerry, för den nionde julklappsboken!

Platsen är som sist Västgöta universitet, ett lärosäte som i mångt och mycket, framför allt vad gäller persongalleriet, har saker gemensamt med ett mig närstående universitet. Vid Västgöta universitet ska en tysk professor få titeln hedersdoktor. Men kvinnan ifråga är ganska omstridd. Samtidigt pågår en omorganisation vid universitetet, med planer på att slå ihop det med två smärre filialer. Dessutom får universitetets tillförordnade rektor hotfulla meddelanden om att han ska tas av daga, skrivna med tuschpenna på kartongbitar levererade till sin cykel. Till sist polisanmäler han hoten och får bevakning och i stället (?) mördas en kollega till Helena Waller. Denna kollega – och ett antal andra personer i boken – bär på synnerligen mörka hemligheter…

Den här boken smyger igång. Personer och skeenden presenteras, spänningen byggs upp i bästa Maria Lang-stil. Att mordet i boken har med politik och gamla DDR att göra blir snart uppenbart. Men det är inte förrän strax innan det avslöjas som jag listar ut vem som står bakom de hotfulla meddelandena. Mördarens identitet lyckas jag inte få fram. Det är bra. Så ska en deckare vara skriven för att tilltala mig! Boken är bitvis lite långsam, men allt hänger ihop. Att det blir utvikningar om Helena Wallers och hennes vänners privatliv stör inte, för de har med handlingen att göra. Inte heller stör det förstås att litteraturvetenskap står i centrum (huvudämnet i min examen) eller att författaren är kommunikatör (mitt yrke).

Toffelomdömet blir det högsta. Det här är Kristina Appelqvists bäst bok hittills.

 
Här kan du läsa vad jag har tyckt om Kristina Appelqvists tidigare böcker:

Den svarta löparen

Den som törstar

Liv i överflöd

De blå damerna

Minns mig som en ängel

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Regnhelg

Ett inlägg om konsten att försöka koppla av.

---

 

En enorm jordgubbe från Ulva.

När man känner sig übertrött och har levt på en hög stressnivå under många år vet man med förnuftet att bästa medicinen är att försöka koppla av. Det är en konst att överlista sig själv så man kan finna kraft i vissa korta stunder, men det går. Trippen till Nora var en kraftstund till största delen. Sen innehöll den också vissa energislukare. Det jag har bestämt mig för nu är att försöka stå på mig vad gäller energislukaren i fråga. Jag har nämligen gjort rätt för mig.

Min lördag inleddes med att leta intressanta tjänster att söka och att skriva. Det brukar jag inte ägna mig åt på helgerna, men det passade så bra att göra medan jag tvättade. Frukost intog jag först nånstans mitt på dan. Och vilken enorm jordgubbe jag hittade i asken från Ulva! Stora jordgubbar brukar smaka övermoget, men denna var helt perfekt både till utseende och smak!

Den vänstra läste jag ut, den högra påbörjade jag. Det skiljer 90 år mellan böckerna!

Under eftermiddagen mulnade det på allt mer och det kändes helt OK att koppla av med och finna kraft i läsning. Jag läste ut en Agatha Christie-klassiker och påbörjade en spännande svensk bok där olika skribenter skriver om deckarförfattare och hur dessa skildrar landskapet i sina böcker. Det skiljer exakt 90 år mellan böckernas utgivningsår, för övrigt. Den nyare boken köpte jag från Cdon som gav mig en fin rabatt på min namnsdag tidigare i månaden. Många författare blandar fiktion och verklighet, så man ska inte vara helt säker på att landskapet är som i verkliga livet. Det verkar vara som med persongallerierna – det lånas från verkligheten och så blir det nåt med realistiska drag, fast påhittat. Helt OK och mycket förståeligt, tycker jag!

Det finns mycket att se och uppleva i Nora!

Det blev också en stunds läsning av de trycksaker jag fått med mig hem från Nora. När jag bläddrade i dem insåg jag hur mycket mer det finns att se och göra. Därför vill jag åka tillbaka nån annan sommar och stanna lite längre. Vi hade en otrolig tur med vädret när vi var där, för ska man vara ute är det ju inte så kul om det ösregnar typ hela tiden. Igår kom regnet hit till Uppsala också. Jag pratade trekvart med mamma i telefonen och där hade regnet kommit mycket tidigare. Det smattrade så hårt att hon hade svårt att sova. Igår blev det ett bra samtal och inte en massa tjat, gnäll och klagomål. Dessa samtal uppskattar jag enormt! Mamma berättar så mycket om sina tankar och drömmar, ja sånt en inte fick veta när en var barn…

Laxburgare med både bröd och potatismos, ärter, räksallad, romsås och en kall öl. Ett tänt ljus och min bok på gång blev mitt sällskap till lördagsmiddagen.

Framåt kvällen lagade jag mat. Om det är nån mat jag längtar efter så är det hemlagad mat! Fast då menar jag inte min egen… Jag lyckas alltid bränna laxburgarna och det blir rökutveckling i köket. Som tur är har jag ju mina vippfönster så att jag kan öppna korsdrag och vädra ut. Sen brukar jag låtsas att det är strömming jag äter till potatismoset och ärtorna.

Kvällen blev regnig och jag satt i bästefåtöljen och läste. Jag kollade också lördagens avsnitt av Indian Summers på TV samt gårdagens Tyst vittne och torsdagens Cucumber och Banana som jag hade spelat in på DVD-hårddisken. De två senare serierna har blivit riktigt bra, inte alls så där ytliga som de först gav intryck av att vara. Fokus ligger på bögar och jag skulle förstås önska att det fanns motsvarande serier om lesbiska. The L Word är inte riktigt samma sak, för den serien är ju amerikansk och nästan alla i den är så framgångsrika.

Läsning och kaffe på sängen.

Jag hoppade i säng strax efter midnatt med regnet som sällskap. I morse vaknade jag tidigt, men tvingade mig att ligga kvar – det är ju söndag och vilodag. Därför blev det en stunds läsning och kaffe på sängen innan jag klev upp, blaskade av mig och stoppade in mina ögon linser. Det har kommit ett par kraftiga skurar nu på förmiddagen och även en åskknall, vilket gör att jag är beredd att när som helst logga ur och stänga ner här. Jag har nämligen inte råd att köpa ny datorutrustning om den skulle gå åt skogen på grund av naturens makter.

Idag borde jag tvätta håret, men det blir bara en enkel dusch precis som igår. På kom ihåg-lappen i köket står det nämligen att jag ska få håret klippt i morgon eftermiddag. Vid dessa tillfällen lägger jag mitt huvud helt i händerna på M, som inte bara får klippa håret, hon får tvätta det också. Jag ska fixa frukost strax och sen ta reda på gårdagens torra och rena tvätt. Det lär bli strykning i kväll. Funderar på att kolla med Fästmön om hon vill ha ett besök idag, men jag har ingen lust att ge mig ut om det ska vräka ner såsom det gjorde nyss. Jag har blivit rädd och harig med åldern och dålig sikt och risk för vattenplaning sätter stopp för lusten att köra bil. Väderappen säger emellertid att det ska bli torrare väder en stund fram till aftonen.

Vad gör DU i regnet??? Skriv gärna några rader och berätta om du nu har orkat läsa ända hit!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Främlingars dom

Ett inlägg om en bok.

---

 

Inspirerad av Eskilstuna-Åsa plöjer jag nu Roth-trilogin. Främlingars dom är den andra boken i trilogin av Andrew Taylor och den har jag läst ut alldeles nyssens. Boken fyndade jag på Emmaus i Gryttby för 30 kronor.

Vi går bakåt i tiden. Den första delen, De fyra yttersta tingen, utspelade sig på mitten av 1990-talet. Denna den andra delen utspelar sig 1970. Huvudkaraktär i tvåan är prästen David, han som är gudfar och beskyddare åt Michael, som är en av huvudkaraktärerna i den första delen. Michael är med även i andra delen, som barn, förstås. David är änkling, men efter tio år träffar han på en kvinna som han snabbt blir väldigt förtjust i. De gifter sig och Vanessa flyttar in i prästgården i byn Roth utanför London. Davids tonåriga dotter Rosemary bor där också när hon inte pluggar. Godset Roth Park får nya ägare i form av ett halvsuspekt syskonpar. Deras intentioner är luddiga, men de attraherar många i sin omgivning på olika sätt. I persongalleriet finns också en ättling till en poet och påträngande församlingsbor. För att inte tala om Lord Peter. Det är när den gode lorden hittas huvudlös som det börjar hetta till i byn. Klimax kommer vid en stor fest i Roth.

Det här är en obehaglig och ruggig historia. Den första delen handlade om seriemördande pedofiler. Här är finner sig läsaren hålla i en Agatha Christie-liknande deckare. Men Främlingars dom är mer åt thrillerhållet. Prästen David, som i den första delen var en knastertorr präst, visar sig vara en liderlig sälle, dessutom.

Toffelomdömet blir det högsta. Dessutom har jag redan grabbat tag i tredje och sista delen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lanthandlerskans son

Ett inlägg om en bok.

---

 

För ett tag sen fick jag tre böcker i andra hand av Annas snälla mamma. En av böckerna visade sig vara en första version av Jonas Jonassons succéroman från 2009, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Tyckte jag. Men författaren heter Lars Sund, boken heter Lanthandlerskans son och den gavs ut 1997.

Några fler saker skiljer böckerna åt, men det är baske mig inte många! Lanthandlerskans son är blott 94 år ung när han rymmer – med en åra i högsta hugg – från åldringshemmet i Vasa. Ja, där säger man på finlandssvenska åldringshem, inte ålderdomshem. Åran använde Otto till att slå sönder hemmets TV och på så vis kunna rymma med viss hjälp av sin dotterson.

Det är emellertid inte första gången Otto Näs är efterlyst. Första gången var han mordmisstänkt, något som ledde till att Otto Näs, av förklarliga skäl, försvann från Finland någon gång kring de båda världskrigen. Nu berättar han sin historia för dottersonen, en historia som inte bara blir en släktkrönika utan även lite av en lektion i historia. Men mest av allt blir det en skröna.

Vi läsare får ta del av en både rolig och gripande historia. Lanthandlerskans son Otto har inte särskilt rent mjöl i sin påse och han har sannerligen levt ett äventyrligt liv. Men det här är också på sätt och vis kvinnornas bok, för en centralgestalt är Hanna, lanthandlerskan, även kallad Dollar-Hanna. Inte var det särskilt vanligt att kvinnor hade en lanthandel på den tiden. Ed Ness gav Hanna två barn, Otto och Ida. Hannas kärlek till Johannes Smeds nådde emellertid långt bortom kroppen och allt som är vedertaget.

Händelserna i boken utspelar sig mestadels i Österbotten i Finland. Författaren själv, Lars Sund, föddes 1953 i Jakobstad, också det i Österbotten. Efter studier i Åbo hamnade han så småningom i Uppsala där han bland annat arbetade vid lokalblaskan. Men även tidningen lämnade han senare för att helt ägna sig åt sitt författarskap. Lars Sunds litterära genombrott kom 1991 med Colorado Avenue, den första delen i trilogin där Lanthandlerskans son utgör del två. Trilogins persongalleri består av invånarna i en fiktiv by i Svenskösterbotten, Siklax. Lars Sund skriver på svenska och hans sex senaste böcker, (den senaste kom ut förra året), har översatts till finska.

Toffelomdömet blir högt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den tomma stolen

Ett inlägg om en bok som jag gav bort förra året och sen lånade.

---

 

Det är ett rätt smart drag att ge bort böcker i present – när det handlar om böcker man själv vill läsa. För då kan man ju sniket komma och låna dem sen. Det var vad jag gjorde med J.K. Rowlings första vuxenbok, Den tomma stolen, en bok jag gav till Fästmön i födelsedagspresent förra året.

Berättelsen utspelar sig i engelska staden Pagford och inleds med att en ledamot i kommundelsnämnden segnar ner och dör. Snart utbryter ett underligt krig om den tomma stolen som Barry Fairbrother lämnar efter sig. Vem ska efterträda honom? Alla tänkbara kandidater verkar ruva på en eller annan ofördelaktig hemlighet.

Jag känner ganska snart igen Pagford som en kommun nära mig. Dessutom känner jag alltför väl igen anonyma och falska identiteter på nätet som härjar. I boken skriver Barry Fairbrothers vålnad sanningar om en del människor i Pagford på kommunens webbplats. Somligt är sant, annat kan man spekulera om. Syftet är emellertid är det vanliga: att förstöra för andra.

Det är en otäck historia, Den tomma stolen. Tyvärr är boken alldeles för tjock. Persongalleriet är som värsta… Londons invånarantal. Det hade onekligen hjälpt med en lista över de mest synliga familjerna och deras medlemmar. Men är boken bra, då? Jorå. Jag läser de strax över 500 sidorna till slutet och njuter av en välskriven bok och en berättelse som ändå fängslar.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bokrektangel: Tofflan om Allt jag önskar mig

Ett inlägg om en bok.

---

 

Både FEM och jag har läst Allt jag önskar mig! Här kommer min recension:

 

Lite ovanligt, men… Vännen FEM och jag hade både köpt den lilla boken Allt jag önskar mig av Grégoire Delacourt. Då passade det ju verkligen bra att göra en bokrektangel av detta: det vill säga, båda läser boken, tycker till om den och skriver om den.

I stora drag handlar de drygt 190 sidorna i pocketutgåvan som jag läste om Jocelyne, snart 50. Hon har ett OK liv, även om det nog inte blev kanske som hon hade hoppats på. Gift med Jocelyn (lite förvirrande med namnen, där!), mor till två vuxna barn, bloggare och ägare till en sybehörsaffär i fransk småstad. Inte ett dugg modeskapare i Paris, men… Affären går sisådär i konkurrensen med stormarknaderna, hela fyra stycken, i den lilla staden befolkningsmässigt sett i storlek som Metropolen Byhålan. Och så en dag låter hon sig övertalas att spela på Lotto. Hon vinner storvinsten.

Jag tilltalas genast av den direkta tonen och de korta meningarna. En person i galleriet som jag fastnar för är dottern Nadine, hon som inte pratar så mycket utan gör filmer. Mellan mor och dotter finns ett speciellt band, en ordlös närhet, som jag inte riktigt ser mellan övriga familjemedlemmar. Bland övriga medverkande noterar jag en del likheter med vissa av byhåleborna i Metropolen. Det där småstadsaktiga, Jantemässiga att man inte ska tro att man är nånting, inte förhäva sig, inte ha några drömmar. Samtidigt finns en värme mellan tvillingsystrarna i skönhetssalongen och Jocelyne som man kanske inte skulle hitta mellan affärsidkare i en storstad.

Jocelynes syn på sig själv är jordnära, men också lite sorgsen – hon är rundlagd och ingen skönhet, även om hon låtsas vara det ibland när hon är ensam framför spegeln. Detta konstaterande gör att jag känner igen mig fullständigt, eftersom även jag är rundlagd och ingen skönhet. Och bloggen! Den som har så många läsare och som till och med gör att en och annan människa får ett nytt liv… Riktigt så välbesökt är dock inte min blogg och inte tror jag heller att jag har gett eller ger nån annan ett nytt liv, men… Jocelyne är är förvånad över antalet läsare, hon har inga svar på journalistens frågor först. När hon senare pratar om sociala medier och om att de kan göra människor mer isolerade än tvärtom inser såväl journalisten som läsaren att Jocelyne är väldigt klok. Hon säger sig inte vara emot framåtskridande  men…

[…] För någon månad sedan ville en ung tjej ta livet av sig och meddelade sina 237 vänner, men ingen svarade. Ursäkta? Ja, hon dog. Hon hängde sig. Ingen talade om för henne att det innebar tjugo minuter av fruktansvärda plågor. Att man alltid vill bli räddad, men att man bara får tystnad som svar på de kvävda ångestropen. […]

Det finns flera företeelser i Jocelynes liv  som jag känner igen i mitt eget liv. En förälders hastiga död, till exempel. Och sorgen man känner när man skulle ha kunnat ”betalat tillbaka” på olika sätt, men det är försent.

Boken går naturligtvis ut på att diskutera huruvida en storvinst är en välsignelse eller en förbannelse.  Vad den kommer fram till? Tja, det tycker jag att du ska läsa dig till. Det här är en alldeles utmärkt liten roman, en bok som får en att båda skratta till då och då och att gråta lite.

Toffelomdömet blir det högsta!

Så här tyckte FEM om boken!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag heter inte Miriam

Ett inlägg om en bok.

---

 

När nya böcker, filmer, pjäser, musik etc höjs till skyarna alltför mycket brukar jag bli ganska skeptisk. Jag vill bilda mig en egen uppfattning, men i vissa lägen blir jag nästan anti i förväg. Jag läser för övrigt aldrig några recensioner innan jag läser en bok.

Men jag blev aldrig motvallskärring innan jag läste Majgull Axelssons senaste roman, Jag heter inte Miriam, trots att jag har noterat att den har fått lovord från alla håll. Jag vet nämligen att Majgull Axelsson kan skriva bra böcker. Och den här boken är inget undantag.

När boken börjar är det Miriams 85-årsdag.  Familjen har samlats för att fira henne när hon plötsligt utbrister

Jag heter inte Miriam!

Naturligtvis tror alla att hon har blivit lite… snurrig. Men när dotterdottern Camilla tar sin farmor på en promenad börjar farmodern berätta det hon aldrig har pratat om tidigare: livet i koncentrationslägren.

Jag har inte orkat läsa boken så snabbt som jag har önskat. Det handlar om att jag har varit sjuk och haft svårt att ligga eller sitta och läsa. Men det handlar inte bara om det. Den här boken är… jobbig att läsa. Man kan inte smita undan från… hemskheterna. Det jag inte kan låta bli att undra är hur många andra det finns som liksom Miriam inte har berättat om sitt förflutna – och som inte nånsin avslöjar allt.

Majgull Axelsson har alltid skrivit bra böcker. Jag heter inte Miriam är inget undantag. Min tidigare favorit, Aprilhäxan, har nu blivit ifrånsprungen. Av Miriam. Jag gillar det raka språket. Berättelsen, som är pang på. Jag kan varken väja eller värja mig. Eftersom jag har svårt att hålla reda på alltför många karaktärer i böcker är boken också på det viset perfekt för mig. Här är persongalleriet alldeles lagom stort. Ibland har jag också svårt att hänga med när en roman hoppar i tiden och väver samman två eller flera historier. Ibland blir det inte heller bra litteratur helt enkelt därför att författaren inte lyckas. Majgull Axelsson gör det bara helt suveränt.

Nåt annat än högsta Toffelbetyg kan det förstås inte bli!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »