Helgens filmer: Skräck och sci-fi

Ett inlägg om filmer.

---

 

Den här helgen blev en riktig filmhelg. Vad passar väl bättre än att krypa upp i soffa och fåtölj och glo på lite fiktiv spänning medan mörkret är kompakt utanför?

 

Först ut var filmen Omen IV (1991) som vi såg på Tv12 hos Fästmön. Damien, den ondskefulle lille pojken och sedermera mannen, är död. Men som ett under (?!) lever han vidare i flickan Delia. Delia adopteras som nyfödd av ett advokatpar som är barnlösa. Flickans ursprung är väldigt oklart, nåt adoptivföräldrarna inte bryr sig om. Först. Framför allt pappan är totalt charmad av sin dotter, men mamman blir allt mer misstänksam och börjar nysta i flickans förflutna.

Det här var inte nån jättespännande film och framför allt inte en av de bättre Omen-filmerna. Men jag är snäll och Toffelomdömet blir medel. Det var trots allt lite kul att se gamla locktångsfrisyrer och jeans som sitter uppe i armhålorna.

 

Nästa film blev Orphan (2009) på Kanal 5. Vi missade en hel del i början eftersom jag hade fått för mig att vi redan hade sett filmen. Återigen är huvudpersonen en ond liten flicka som adopteras av ett par. Paret har två barn sen förut, en son och en döv liten dotter. Den adopterade Ester blir på sätt och vis ett substitut för deras tredje biologiska barn som är dödfött. Ester är minst lika vidrig som Delia, men hon är mer manipulativ och det är mer uttalat att hon vill ha pappan för sig själv…

Toffelomdömet blir lite högre för Orphan än för Omen II.

På lördagskvällen bänkade vi oss i min soffa och fåtölj. Först såg vi filmen Prometheus (2012) som jag hade spelat in åt Anna i veckan från TV3. Lite nyfiken var jag dock själv, så vi tittade tillsammans. Det här är en science fiction-film och jag är ingen större fan av såna filmer. Men det är bra skådespelare, bland andra Noomi Rapace, och faktum är att jakten på människans ursprung, som filmen handlar om, blir en obehaglig resa in i framtiden. Ett par forskare, där Noomi Rapace spelar en av dem, har hittat grottmålningar på olika ställen. De reser in i framtiden och hamnar på en plats där även nån från Alien har landat en gång tidigare… Filmen hänger alltså på sätt och vis ihop med Alien-filmerna, men om det är en prequel eller en spin off-film är oklart.

Toffelomdömet för Prometheus blir förvånansvärt högt.

Andra film på lördagen blev Terror på Elm street (2010) och den visades på TV12. Det här var alltså en nyinspelning av den gamla skräckfilmen och på engelska heter denna A Nightmare on Elm Street. Tyvärr hade jag ganska nyligen (för två år sen) sett filmen. Här kan du läsa vad jag tyckte om den då! I kväll blev jag fortfarande rädd, men mest hoppade jag till av alla effekterna, framför allt ljuddito. Det är en sjuk mardröm om en galen typ i randig tröja som jagar ett gäng ungdomar, varav en med ADHD, bara för att han vill ha ihjäl dem.

Toffelomdömet för Terror på Elm street (2010) har sjunkit sen 2013.

Tredje film på lördagen blev Halloween II (2009). Även den gick på TV12. Michael Myers går igen, men tyvärr mindes jag alltför lite från den första filmen för att uppföljaren ska ge mig nåt. Det är bara blodigt och vidrigt. En galning går lös och har ihjäl alla han möter, ungefär. Michael Myers har i vart fall rymt från mentalsjukhuset och nu söker han sig till sina hemtrakter igen för att leta efter sin syster.

Toffelomdömet för Halloween II blir lågt. Det är inte spännande, bara blodigt och meningslöst. Vi såg bara knappt en timme av filmen.

Det var mina och Annas filmer i helgen. Har DU sett några??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det är tufft att bli gammal och ensam

Ett rätt svart eller vitt inlägg med vissa färginslag.

---

 

Svartvitt jag.

Jag närmar mig resans slut. Det är inte lätt att inse att en är för gammal. Det har tagit tid. Ensamheten är den svåraste för tillfället. Det trodde jag inte, men den är en av alla strider jag utkämpar nu. Jag kan inte välja mina strider, som nån snorkigt påpekade i ett mejl i morse att h*n minsann gör. Jag är svart eller vit och

allt nu

är det som gäller. Min längtan och mina drömmar och mina mål… vem f*n bryr sig om dem? Jag betalar för viss omtanke, men jag frågar fortfarande alltid nån, på nåt sätt, hur den mår. Varje dag. Det händer att jag får frågan i retur. Då blir jag bara förvirrad och kryper längre in i hörnet.

Nej det här har tagit en vändning som jag inte kunde föreställa mig. Tyvärr vaknar jag om morgnarna. Gör det jag ska. Och sen… Gnistan är borta. Jag får inte ens energi av att städa. Det är så lätt att säga

ryck upp dig!

Till nån annan… Varje förlorad timme är just… förlorad. Tiden kommer inte tillbaka. En blir gammal. Och ensam. Jag telefonerade en stund med mamma igår igen. Orolig, ledsen, utanför. Vi är två, men på var sitt håll.

Det är så många människor jag har suttit intill på allt från kyrkbänkar till parkbänkar som inte lever idag. Snart får jag komma till dem, till där de är nu. Där människor varje dag månar om varandra, har tid och frågar hur det är. Igår läste jag om en person som vill ställa nån till svars för en kär persons död. Så meningslöst… Den döda/e kommer ju inte tillbaka för det. Forever gone tills…

Nån skulle få orange rosor igår kväll. De satte färg även på min tillvaro en stund.

Ingenting blir det av nånting. Inget värd i andras ögon när de inte längre roas. Kanske blir det lättare att andas nu när sommaren håller på att gå över till höst? Jag åkte in till stan igår eftermiddag för jag hade klipptid. M fick skala av kalufsen från huvudet. En lättnad. Vacker är jag inte, men det var skönt. Konstgjord färg har jag inte satt i håret på flera år. Varför ska en försöka se ut som 13 när en är 53? Det är många färger i mitt hår ändå, som det är. Naturligt. Svart, vitt, blont, brunt och grått, till exempel.

 

Sprang (nästan) till mötesplaten för att träffa Fästmön. Hon, som hade jobbat över typ fyra timmar, mötte mig, som hade jobbat under, som vanligt. Vi tittade in i ett par bokantikvariat på Dragarbrunnsgatan. Liksom städning brukar det lugna min oroliga själ. Det funkade inte igår. Lite mat på det. En person tittade så argt på mig. Jag sökte genom minnet, men kunde inte koppla ihop ansiktet med namn, plats eller händelse. Men personen såg väldigt arg ut…

På väg till bussen hem tittade jag in till dagens andra apotek. Äntligen hade mitt e-recept kommit! Nya salvan kändes fet, men verkar ta bättre.

Hemma. Lite TV. Underhållningsprogram om rik och känd familj i USA som bjuder in och blandar andra rika och kända gäster. En behövde inte tänka, bara titta. Blev tyvärr tvungen att starta datorn. Glömde klicka ur en liten ruta. DET har jag inte glömt nu! Om jag kunde skulle jag gå i kloster. Gammal och ensam.

En liten flicka satt och läste mellan en bok om propagandaminister Goebbels och ett verka av Haruki Murakami. Kanske har hon inte varit i skolan på länge.

Det här inlägget som jag skrev häromdan… Det snurrar inuti skallen. En sån som jag är varken intressant eller värd nåt. Regeringen vill utreda varför ungdomar inte går till skolan under långa perioder. Och unga upp till 23 får fri tandvård. Vi gamla kan utebli hur länge som helst från arbetslivet. Våra tänder lagar sig varken gratis eller själva. Att dra ut en tand kostar en tusing. Det förändrar ens utseende, men värken släpper. Tro mig, jag vet.

Idag ska jag tvätta en maskin tjockissvart tvätt strax och så ska jag försöka handla hem lite mat och scanna streckkoder för projektet. Det senare ger mig nåt att göra – och muttra lite över – en stund. I eftermiddag åker vi till Förorten för att titta till bebisarna och tömma pottan. Tacksam för att Anna är här denna vecka!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det har ont i huvet

Ett rätt gnälligt inlägg.

---

 

Det har läst om toffelklädda fötter.

Det har ont i huvet. Det har haft ont i huvet sen torsdag eftermiddag. Nu är det lördag morgon. Det trodde det handlade om nervositet, stress och värme. Det har ätit salt, druckit vatten och till och med tagit piller. Det molar svagt i Dets huvud ändå. Och så har Det läst en bok om toffelklädda fötter, blivit förtjust över en trolig ängel och försökt att vila. Samt, som grädde på moset, nej, crème de la crème – pussats lite med Fästmön igår. Inget funkar, inget hjälper.

Det lovar, fredagen blev lugn, Det vilade mycket. Det tog bara en tur ut till Förorten med arbeterskan. In en sväng på ICA Solen – Det ville ha nåt gott, det var ju ändå fredag. Det slutade med att Det köpte räksallad till sin kycklingchorizomiddag och små, färska citronmuffins till kvällskaffet. En (1) öl till maten. Das Klumpwerk (kopfweh) ist aber immer da.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Det har ett huvud, men inga barn.

En stund på ballen* medan solen gick ner. Lugn förkväll, men fest i lokalen. Ljudnivån ökade gradvis med klockslagen. En får vara glad att det inte finns nåt vatten här i närheten, för di deltagande vuxne ägnade inte mycket uppmärksamhet åt sina ganska små barn. Men det får en sån som Det inte tycka nåt om, Det har ju inga barn själv, är bara bonusmorsa till fyra (4).

Det läste också om en undersökning om chips utförd av Metro med syfte att kartlägga de minst och de mest nyttiga (!) chipsen. Är det nåt nyttigt i chips??? I undersökningen har Metro dragit in experter från Livsmedelsverket. Men asså, seriöst… Det avnjuter sina citronmuffins som håller sig lika färska hur länge som helst på grund av nåt de har i sig… Det tycker inte att kvällskaffe är kvällskaffe utan nåt till, ungefär som Vera, som höll Det sällskap en stund på fredagskvällen.

Idag försöker Det ta sig ner till Vaksala torg för att antikvitera. Egentligen borde Det ta sig till nån optiker, men det vore ganska meningslöst eftersom Det inte har råd att köpa glasögon. Det får i stället vara glad och tacksam att veta att Det har ett huvud, den enda fördelen med huvudvärk.

Och var har DU ont nånstans??? (Det här är ett tidsinställt inlägg, så svar kan dröja från mig!)

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens citat den 1 juli 2015

Ett citerande inlägg.

---

 

Vi måste våga prata mer om döden. För som Lars Sund skriver i Lanthandlerskans son…

[…] Döden. Utan döden vore ju livet alldeles meningslöst. […]

Jajamens.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Avslutningssamtal #2

Ett avslutande inlägg igen.

---

 

Mirakelmöte? Nej, knappast.

Idag på förmiddagen var det dags för avslutningssamtal nummer två. Eller egentligen var det väl ett överlämningsmöte. Jag överlämnade de projekt jag har kvar – bara några få – samt de arbetsuppgifter som jag har haft som mina sen den 1 maj. Det kändes som om jag hade stenkoll och jag hoppas att jag upplevdes som professionell. Jag bröt inte ihop och jag for inte ut. Allt är bara meningslöst. Hur man löser det efter mig är inte mitt problem, men uppenbarligen är det inte löst som jag trodde igår. Fast utnyttja grå arbetskraft gör man, det är sant, dock inte för uppgifterna som jag har utfört.

Inte nog med att jag blev bortkopplad från omvärldsbevakningen redan häromdan, idag upptäckte jag att jag var ”avslutad” i det personaladministrativa systemet. Blev först lite ser eftersom mina tolv outtagna semesterdagar fanns där igår, men inte idag… Det är dagar/ersättning som jag inte tänker bjuda på. Av en händelse hade jag världens tur att lönepersonen just passerade utanför rummet och då haffade jag personen och passade på att fråga. Det visade sig att h*n hade tänkt i förväg eftersom h*n, som så många andra i Sverige, är på väg på semester. Hela Sverige tycks stänga från och med måndag, verkar det som. Men jag är beredd på att inte få nån ersättning från a-kassan förrän tidigast i september. Eftersom jag har haft en lön i åtta månader har jag lyckats stoppa undan lite. Jag har ju haft förmånen att lönen var mycket bra, dessutom, så jag har både kunnat stoppa undan och unna mig saker. Nu är det emellertid slut på det.

Överlämnade.

Mitt skrivbord börjar bli tomt. Mina arbetskamrater har avstämningsmöten utan mig. Ett par stod just och pratade om hur det är att vara arbetslös. Vad vet de om det? Det är sååå mycket tuffare idag än det var för bara ett par år sen! Vi är luft för varandra just nu, som sagt. Det är hälsningsfraser som gäller. Jag måste avskärma mig, jag vill inte bryta ihop. Jag vill inte fälla fler tårar för att människor gör ont. Önskar jag kunde trycka in bomull i tårkanalerna.

Alldeles nyss kom ett mess från Fästmön med en bild på Pridebiljetterna. En månad och lite till framöver har jag att se fram emot detta. I övrigt är det mesta mörker och svart just nu. Jag misstänker starkt att jag, som är så moralisk och skötsam, super mig full i kväll. Sist jag var rejält dragen gick jag igenom en skilsmässa. Jag överlevde både skilsmässan och fyllan och lovade mig då att aldrig mer

1. gråta över en kvinna
2. använda alkohol när jag mår skit

Den andra punkten tänker jag nu alltså tulla lite på. Men bara i kväll. Sen är det bra. Demoner ska fejsas, inte blockeras. Är de dessutom i människoskepnad är det enda som gäller att dra ut dem i ljuset. Då spricker de.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vad är det för mening?

Ett inlägg om mening.

---

 

Flytta härifrån eller göra fint på balkongen?

Jag är på väg att tappa lusten och glädjen helt. Tro mig, jag gör allt för att pigga upp mig själv. Jag är också snäll mot mig själv och tvingar mig inte att göra saker jag tycker är jobbiga eller svåra eller som känns oöverstigliga. Jag försöker dumpa energislukare och hålla kontakten med energi-givare. Men jag har liksom börjat stänga ner butiken.

Om jag kommer på nåt jag vill göra, för en kort stund, ersätts de tankarna snart med orden

Inte ska väl jag..?

och

Vad är det för mening med det?

Kort sagt: det mesta känns meningslöst just nu. Jag har inte ens lust att köpa och lägga trall till min balkong. Vad är det för mening med det? Inte ska väl jag, jag får väl snart flytta härifrån. Ja, det senare både oroar mig och får mig samtidigt att tänka att det kanske skulle vara bra att flytta. Det var länge sen jag trivdes här där jag bor. Framför allt har jag svårt för alla (o)ljud som grannarna åstadkommer och deras rökande och grillande. Och om man säger nåt negativt om grannarna, då ligger man risigt till, om nåt… Men vart ska jag flytta? Ingen vill väl ha en hyresgäst utan försörjning?

En gång hade jag en vän. Ja, jag vill tro att h*n var min vän trots att vi var kollegor. H*n berättade att h*n ofta brukade åka till ett grannland och köpa porslin. H*n samlade på en viss servis. Men sen kom kriget och min vän med familj fick ge sig av på dan, endast med det de hade på kroppen. Min vän sa till mig:

Det är därför jag inte är intresserad av heminredning och att köpa grejor till hemmet längre. I morgon kanske jag får lämna allt.

Nu är det skillnad på krig och att stå utan försörjning. Men om man måste lämna allt, vad är det för mening då..?

En som vågar lämna är en chef på mitt jobb. I veckan kom ett mejl att h*n lämnar sitt chefsuppdrag i sommar, men arbetar kvar med ordinarie uppgifter. Det tycker jag är modigt och insiktsfullt. Om man känner att man inte klarar av eller orkar med en uppgift – eller ens vill utföra den! – ska man lämna över den till nån som kan, så att man i stället ägnar sig åt sånt man är bra på. Jag önskar att fler hade den självinsikten.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Nej, jag tror faktiskt inte på att du förstår hur det är…”

Ett inlägg om hur ont dagens förnedrande besök gjorde.

Idag betalade jag 65 kronor plus bensin för att ta mig till Arbetsförmedlingen och vänta i 50 minuter. (Nej, jag kan inte åka buss.) Därefter fick jag gå in i ett fem minuter långt (!) möte. Min senaste aktivitetsrapport skulle följas upp. Ett mer meningslöst möte får man leta efter!

Som vanligt var jag inte ensam i det stora huset av glas. Det var en hord av människor och alla skulle inte åt samma håll.

Den lilla människan i orange cirkel har besökt Arbetsförnedringens hus. Igen.

Jag skulle en trappa upp för första gången. En kvinna delade ut ljusblåa kölappar. Av och till kom det folk som jobbade i huset. De  ropade upp viskade numren. En del av oss som väntade på vår tur gav upp. Vi var kanske 20 – 30 personer som satt kvar.

De som jobbade i huset hade uppenbarligen dyskalkyli. De visste inte om det 100nånting på lapparna eller nollnoll. När jag fick min lapp sa kvinnan att det stod nio på den. Vid ett tillfälle hörde jag mitt nummer, nummer nio, trots att de var nummer 94:s tur. Jag undrar hur dessa har fått sina jobb. Inte kan det vara för att de kan läsa innantill, i alla fall.

Nummer nio var jag idag. Fast det står ju faktiskt 109 på lappen.

En av dem som ropade upp viskade nummer och som jobbade i huset var en muskulös, snygg och välklädd ung man med en massa blankt i håret. Jag ville INTE följa upp min rapport med honom. Vem tror du ropade upp viskade mitt nummer? Han, förstås. I mina fådda jeans och tröja, med leriga skor, skitigt hår och elva år gammal fleecejacka (den var i alla fall rentvättad) fick jag komma med till ett rum. Där ombads jag att legitimera mig och sen började det hela. Jag inledde med att be honom att vänligen stänga dörren så att alla utanför slapp höra vad vi sa…

Jag ser här att du söker en hel del jobb… Får du nån återkoppling?

undrade han bland annat.

Nej, för det mesta inte. Men när jag i enstaka fall får återkoppling på ett nej från en arbetsgivare handlar det om att man har sökt en mer junior förmåga,

svarade jag.

Jag har varit på en del intervjuer, men kommer visst alltid tvåa, 

fortsatte jag.

Men va bra! Det visar ju att du i alla fall har nåt som arbetsgivarna söker! Det är bara att fortsätta att söka!

sa Mr Muscle.

Alltså, jag är på väg att ge upp helt!

svarade jag med gråt i halsen och tårar som försökte tränga sig ut ur mina tårkanaler.  Jag drämde Excel-listan med alla mina 160nånting sökta jobb på bordet.

Jag kan ju inte ljuga om min ålder. Så jag lägger av snart, allt känns meningslöst.

Han tittade på mig och sa:

Jag förstår. Men det gäller att inte ge upp, att fortsätta, nån gång ger det utdelning.

Framför mina ögon dansade ett rött skynke…

Nej, jag tror faktiskt inte på att du förstår hur det är att vara arbetslös och att minst en gång i veckan fundera över om jag ska hoppa framför tåget i Gamlis eller nån annanstans.

Då tittade han på mig igen och sa ingenting. Till sist tog jag ordet och undrade om vi var klara med uppföljningen. Vidare tillkännagav jag att jag naturligtvis fortsätter att söka jobb fram till den dan jag inte längre trampar denna jord, för jag är ju så jävla plikttrogen.

Vi var klara. Den sista förnedringen blev att dragkedjan i min jacka inte gick att dra upp. Vilken tur att jag hade en fådd tröja från min förra arbetplats under, för det är ju inte precis sommarvärme utomhus.

Det här inlägget har jag skrivit i ett förtvivlat skick. Jag förväntar mig inte att nån har orkat läsa det eller ens orkar kommentera det. Jag bloggar nämligen inte för att få uppmärksamhet eller bekräftelse. Just det här inlägget har haft till syfte att jag försöker skriva av mig ångesten så att den inte tar överhanden och får mig att verkligen hoppa framför tåget. Jag har ju lovat att skjutsa i eftermiddag…

Livet är kort.

Read Full Post »

Idag blir det sköj!

Ett inlägg om dagen som jag TROR att den blir!

Gårdagskvällen var varm och lite seg. Jag läste ut en bok och började på en ny. Det är två väldiga kontraster, kan jag meddela. Medan den ena handlar om en kvinna som uppfostrats till man, har den andra två starka kvinnor i huvudrollerna och alla män i boken är svaga…

Två kontraster som jag fyndat på antikvariat för 60 respektive 20 kronor.

Såg den andra delen av Top of the lake på TV. Förfasas förstås över byhålementaliteten och känner igen en hel del. Annat inte. Hur som helst, konstigt och spännande är det, men igår var det lite segt. Inte mycket hände som förde historien framåt.

Gick och la mig och somnade till det svaga ljudet av CSI eller nåt liknande. I morse vaknade jag halv sex. Det var liiite tidigt, tyckte jag, men skuttade i alla fall upp på toa innan jag gosade ner mig i sängen en stund till. Slumrade till, men vaknade av att nån kickstartade en moppe några gånger. Himla irriterande när detta sker utanför ens öppna sovrumsfönster. Fast man ska väl vara uppe före klockan sju här (och lägga sig före 19 också, helst) – annars anses man onormal i detta grannskap. Bara för att jag kan låg jag kvar till halv åtta. HA!

Dagens första vakna timmar har jag ägnat åt att söka jobb. Idag har jag sökt två stycken. Det ena hade ett sånt där webbformulär som jag inte älskar, det vill säga, man ska skriva in sitt CV, post efter post, ungefär. Det känns ganska meningslöst att lägga tid och energi på det när allting ändå finns i mitt CV – till och med förtroendeuppdrag och körkort! – men… Det var bara att finna sig i detta eftersom det var en intressant tjänst.

Jag vet inte om du undrar hur många aktuella ansökningar jag har inne just nu, men for your information är det… 40 stycken. Utöver detta har jag sökt en tjänst som redan var tillsatt. Jag är nöjd. Jag kan inte göra mer än söka jobb. Nu gäller det bara att bli upptäckt…

I eftermiddag ska jag ägna mig åt nåt betydligt sköjigare: jag ska träffa min Nästanbror och vi ska prata böcker och skrivande, förhoppningsvis i hans trädgård, i skuggan under ett träd. Det är alltid kul att träffa Kära Sysslingen! Tyvärr blir det alltför sällan, för det är för det mesta nåt skit som kommer emellan. Men på lördag händer nåt kul för honom, för han ska…  ta emot ett stipendium om 100 000 pix. Inte illa pinkat av Släkta! 

Författarkatten Bibbi har nog en och annan klo med i det som har gett stipendiet.

Magen börjar knorra och det är dags att kolla om det finns nåt frukostartat i kylen. Det finns det, jag vet. Jag var och köpte filmjölk igår.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna några rader och berätta för en nyfikis!!!

Livet är kort.

Read Full Post »

Kvällsutflykt och lite -funderingar

Jahapp… Det hann ju knappt bli kväll innan regnet kom. På mina nyputsade fönster. Just my luck… Men, men, fönstren är grundrena och gardinerna fräscha, så jag får vara nöjd ändå. Det känns rätt gott att få använda kroppen och jobba lite – och det känns rätt bra i ryggen i kväll också…

Efter uträttat arbete var jag skitseg, men orkade så småningom ta en välbehövlig dusch och hårtvätt. Thaisoppa blev det till middag tillsammans med några knäckemackor.

Gott med het soppa en ruggig höstkväll!

                                                                                                                                                            Vid 19.30-tiden stack jag iväg för att hämta ETT SPÄNNANDE PAKET. Fästmön försökte luska lite nyss per sms, men jag avslöjade bara att somliga får veta. Så småningom. Kan i vart fall avslöja att paketet innehöll en bok till mig, Sofi Oksanens Utrensning som just kommit pocket. Pris endast 44 pix – och frakten från Adlibris är ju gratis!

Anna slutade klockan 20. När hon kom ut från jobbet regnade det värre än värst. Vi fick en kort pratstund i bilen ut till Morgonen i Förorten. Där hämtade vi Elias och så skjutsade jag hem mor och son till Himlen. Själv åkte jag hem och bänkade mig för att kika på en av veckans TV-höjdpunkter, Desperate Housewives.

Kanal 5, tisdagar klockan 21 = Desperate Housewives.

                                                                                                                                                        Nu har jag betalat en räkning och fått ångest över min ekonomi, så lämpligt när det börjar dra ihop sig till läggdags. I morgon förmiddag har jag tid hos doktor Anders, då går ytterligare 140 pix. När jag har betalat det fattas det det några tior till frikort – som gäller till den sista november i år… Så jäkla meningslöst…

Kanske blir det lunchdejt på stan med mina älsklingar i morgon eller kanske inte. Elias har tydligt uttryckt önskemål om att luncha på China Garden – du klickar väl på länken så får du se världens mest fantasifulla hemsida?!.

Nu ska jag göra mig redo för natten. Lär nog sova gott på dagens kroppsarbete, SKÖNT!

Read Full Post »

Inte mycket nytt under solen (vilken sol?..)

Mitten av veckan och inte är det mycket nytt under solen. Solen, för resten, den lyser med sin frånvaro. Det har till och med gått ut varningar om snö. Inget här än så länge, tack och lov! Jag börjar ångra att jag satte min servicetid inklusive hjulbyte på bilen så sent som den 29 november…

Fästmön börjar klockan 13 idag så det blev sovmorgon. Jag kom på det först sent igår kväll. Tänk om jag hade purrat henne tidigt… Nu behövdes ingen purrning för det skötte de boende i huset om så bra. Dörrar som smällde, telefonsamtal med megafon och så, det bästa av allt, lite musik på högsta volym. Anna sa att det var en Robyn-låt, men det spelar ingen roll. Jag blir skitsur. Det har jag emellertid inget för, så det är bara att inse att SOMLIGA som bor i där här huset inte kan stava till – eller snarare förstå betydelsen av ordet

HÄNSYN…

Himlen är grå, det är regn i luften och det blåser. Björken utanför har fått ett alldeles gult lövverk. Ljuset är kasst idag, så det blir ingen promenad med mobilkameran i eftermiddag. Det var för övrigt nån som tyckte att jag skulle anmäla mig till lokalblaskans höstbildtävling. Priset är bara så otroligt trist – en framkallning av digitalbilder – och så har jag inte lust att fota barn eller hundar – det är nämligen den typen av bilder som alltid vinner.

På jobbfonten lite nytt. Hittade ett spännande och intressant jobb igår kväll som jag vet att jag skulle klara med bravur och dessutom skulle tycka vara roligt och givande. Knåpade ihop en ansökan som jag mejlade in tillsammans med mitt CV. Men ärligt talat börjar jag blir rätt luttrad nu. Det är ett stort motstånd att övervinna innan jag sätter mig ner och skriver ansökningar. Det känns bara så meningslöst.

Denna fråga återstår emellertid: Är det nån som känner till företaget Bloggpengar.net???

Meningslöst känns det också att sy ihop bokprojektet. Boken är mer än halvfärdig, men jag har tappat såväl gnista som… ork? Förmåga? När jag jobbade som mest intensivt med den fyllde den en renande och tömmande funktion. Idag känns den mera som nåt passé.

I eftermiddag tänker jag stå framför TV:n och stryka medan jag glor på en film på DVD:n. Har massor inspelat där. Sen borde jag läsa ut min bok, men den är så jobbig. Kunde kanske ha valt en bok med en annan scen än en avdelning på ett mentalsjukhus. Inte särskilt uppiggande läsning, om man säger så.

Anna såg Tant skutta iväg förut och ibland känns det som om hon, det vill säga Tant, är bättre än jag på att ge sig ut. Det känns som om jag vill dra mig in i min kokong och stanna där tills min stora, starka pappa kommer och knackar på och säger:

Allt är som vanligt igen! Du kan komma ut nu.

Men allt blir aldrig nånsin som vanligt igen.

Duschad och ren i håret kan jag åtminstone erkänna att jag doftar gott. Ännu bättre blir det med ett tandborstsvarv. Benet är betydligt bättre idag och jag har inte ens smörjt det. Alltid något…

Read Full Post »