Fredags- och lördagsgodis

Ett njutningsfullt inlägg.

---

 

Magiskt…

På helgerna är jag värsta epikurén. Ja, jag erkänner. Så länge jag kan det är jag det. Igår kväll när jag kom hem efter troligen den tyngsta arbetsveckan under tiden på mitt nuvarande jobb var det så skönt att fortsätta lyssna på musik. Jag gick in på Youtube och letade fram den där konsertinspelningen från 1969 när Simon & Garfunkel sjöng Bridge over troubled water för första gången, den som NK* spelade för mig innan vi tog helg. (Klickar du på länken kommer du till inlägget där du längst ner kan lyssna.) Den är bara magisk… Jag har faktiskt vinyl-LP:n med samma namn i min ägo. Men nej, 1969 var jag för ung för att uppskatta den. Fast lite senare, på yngre stenåldern, på 1970-talet… Lustig nog fortsatte Youtube att spela en massa låtar från 1970-talet efteråt. Det blev som en liten minnenas afton för mig, musikaliskt sett. Men när låten D.I.S.C.O. på franska spelades, då blev det nog för min del. Då kände sig Tant Tofflan gammal och dukade fram ost, kex, vin, druvor och fikonmarmelad från förra helgen och hyfsade rubbet till fredagsmiddag. Min kväll avslutades sen med Shetland, förstås!

Tant Tofflans fredagsmiddag.

I morse sov jag ända till kvart över sju. Jag hade gärna sovit lite längre, men kroppen tvingade upp mig. Då passade jag på att fixa kaffe och tog med mig en senapsmugg java** in till sovrummet. Där fortsatte jag mitt epikuréande med att läsa ut en bok och börja på en ny.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har varit ute en tur, bland annat med veckans sopberg. Och så har jag inhandlat tre (3) bunkar lösgodis till extrapris på Tokerian. Tre bunkar… Det ska väl räcka som tröst i kväll..? (Nåja, allt är inte till mig, vill jag bara poängtera.) Bäst att äta lite frukost först, så en står sig till kvällen. Ha en fin lördagskväll!

Tillräcklig tröst?

*NK = Närmaste Kollegan
**en senapsmugg java = jag dricker kaffe ur före detta senapsmuggar

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”hur livet är…”

Ett inlägg om hur livet är, precis som det står i rubriken.

---

 

Tack till alla 500 gilla-klick!

Det finns några läsare som är mina favoriter. Dit hör Grethe, som envisas med att säga om sig själv

jag är bara en gammal tant.

Jag har aldrig träffat Grethe, men vi har telefonerat några gånger. Även om åldern på ID-handlingarna säger en sak är det en synnerligen vital, pigg, klok och ungdomlig kvinna har jag pratat med. Igår skrev Grethe att hon har saknat mina inlägg om hur livet är, så jag tänkte skriva ett sånt inlägg nu – med alla de risker det innebär med kommenteringen påslagen. Förresten fick jag igår kväll en badge från WordPress att jag uppnått 500 gillar. Nu gillar inte jag gilla-funktionen särskilt mycket. Jag tycker att det är slött att klicka gilla i stället för att kommentera. Men det har ju inte gått att kommentera här på ett tag, så… Tack till alla gillare, får jag väl ändå säga!!! Samtidigt blir det lite ironiskt. Av bloggutrymmet återstår fortfarande nio procent innan det här inlägget är färdigskrivet. När de nio procenten tar slut är det verkligen slut.

Nio procent kvar av utrymmet. Sen tar det slut.

Nu ska jag berätta om hur livet i den VERKLIGA världen är för min del:

Varje vardag går jag upp vid sjutiden. Visst skulle jag kunna piska upp mig tidigare, men varför? Dagarna, de tomma, blir så oändligt långa. Förmiddagarna främst ägnar jag mig åt att söka jobb, rapportera vilka jobb jag har sökt, leta lediga tjänster samt skriva. Det brukar bli en rast vid tiotiden och då tvättar jag mig/duschar och petar in linserna. Sen kör jag ett tag till, ibland fram till klockan tolv. Då äter jag brunch, det vill säga frukost fast vid lunchtid. Två rostade mackor och fil med müsli.

Eftermiddagarna är oftast hemska. Då blir jag rastlös, känner mig ostimulerad. Jag försöker lura mig till att ha ett ärende utanför hemmet, men det blir svårare och svårare att ens lura mig själv till soprummet. Ibland åker jag ut på en biltur (om så bara för att skjutsa hem en arbeterska), men dessa gånger blir färre och färre. Vanligen är jag här hemma eftermiddagar, kvällar och nätter. Pratar med väggarna då och då för att jag ska få höra min egen röst. Ringer mamma, så jag ska få höra en annan mänsklig röst.

När Anna är här är få min tillvaro konturer i form av en riktig dag.

Nu undrar du säkert var Fästmön är i det hela? Jo, hon finns kvar, men hon jobbar, har barn och katt med två kattungar. När Anna är här blir min tillvaro lättare och tydligare. Den får konturer i form av en riktig dag. Anna är med mig så ofta hon har möjlighet, men eftersom jag blir som hennes femte barn kan jag tänka mig att det blir ganska jobbigt. Jag vet inte vem Anna pratar med om detta eller om hon bär tyngden och oron inuti. Självklart blir det slitningar i vårt förhållande. Det sägs att svåra tider gör en starkare. Det är en underdrift att säga att vi har haft en och annan svår period under de åtta år vi har varit tillsammans – vi har haft det tufft nästan hela tiden. Inte har det underlättat heller att det under dessa år alltid har funnits människor som har tyckt/tycker att vi inte ska vara tillsammans, heller. Men kärleken är en stark kraft. Den ska varken du, jag eller nån annan underskatta!

 

Anna bjöd på fredagsfika, riktig gofika, på sin balle.

Den gångna helgen har Anna varit här. I fredags var hon ledig. En ledig dag – och vad ska en göra? Det blev en del vila innan vi tog oss iväg till Tokerian så att Anna fick handla hem lite. Hon ska vara hemma hos sig ett par dar, men kommer förhoppningsvis tillbaka hit nån dag den kommande veckan. Vi åkte ut till katterna på fredagseftermiddagen och kunde även ta en fika i eftermiddagssolen på Annas balle*.

 

 

 

 

 

En flaska Zensa blev det till fredagsmiddagen och till lördagskvällen.

Och det var tur att det blev gofika, för middagen blev väldigt sen – jag tror vi bänkade oss vid mitt köksbord nånstans mellan 19.30 och 20 på fredagskvällen. Jag hittade ett gott vin, Zensa, i vinskåpet, men eftersom vi inte vräker i oss vin för att bli fulla utan för njutningens skull blev det var sitt glas även igår kväll, efter att Anna hade jobbat dubbelpass (8 – 13, 15 – 21). Nej, hon hann inte komma hem emellan passen. (Vinet är ekologiskt, italienskt och fylligt, för övrigt, och passar till såväl mörkt som ljust kött. Och ostar. Det kostar 89 kronor flaskan på Systemet.) Efter maten glodde vi på sista delen av Black Work.

Igår var det lördag och Kulturnatt här i Uppsala. Jag klarade inte av att åka in till stan på egen hand, naturligtvis, så jag var hemma och tvättade, telefonerade först med mammas vän, senare med mamma själv 48 minuter; örat kokade), skrev och läste. Dan gick. På eftermiddagen tvingade jag mig över till Tokerian och köpte kycklingchorizo som jag åt med bröd, räksallad och mjölk till middag. Sen kollade jag på näst sista delen av Broadchurch som jag hade spelat in på DVD-hårddisken i torsdags kväll.

Det var mörkt strax före klockan 21 igår kväll när jag åkte och hämtade Anna från jobbet. Det var mörkt i morse vid halv sju när jag skjutsade henne. När jag kom tillbaka hem på morgonen idag lyckades jag slumra till ytterligare en stund, för ovanlighetens skull. Men jag fick ju ingen sovmorgon den här veckan, så det kunde jag väl få göra utan att få dåligt samvete? Nej. Samvetet gnaver. Och så tänker jag på vännen, som går upp klockan 3.45 för att pendla till sitt jobb… Hon är fantastisk som orkar!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Min söndagsförmiddag har jag ägnat åt att ta hand om ren tvätt, bädda, diska, fördela medicin för mage och mot brister i dosetten samt skriva det här inlägget. När Anna slutar jobbet i eftermiddag åker jag och hämtar henne för vidare färd till Himlen i Förorten. Där ska vi stråla samman med barnafadern och sen stannar jag på middag med Anna och äldste bonussonen innan jag åker hem till mitt, lagom för att se Mammon.

I morgon är det måndag. Då väntar uppstigning senast klockan sju, jobbsökerier, skriverier, rapporteringar, prat med väggarna, en stunds läsning, rastlöshet, oro, ängslan… Det är hur livet är för mig.

Och har du orkat läsa hela det här inlägget är du välkommen att skriva några rader i en kommentar om hur DITT liv är.

*Annas balle = Annas balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Min dag 2015

Ett inlägg om min dag – och gårdag.

---

 

Perfekta accessoarer på min dag.

Idag är det min dag 2015. Jag tog en rejäl sovmorgon, vilket jag troligen behövde. Sen klev jag upp, fixade kaffe och drog ut på ballen*. Min dag 2015 började inte så bra. Det första jag såg i Twitterflödet var att man har hittat en död person i floden. Förhoppningsvis får de närstående nu i alla fall frid så tillvida att de vet att personen inte längre är i livet. Att leva i ovisshet är otroligt tärande. Men jag är fortfarande levande och min dag har bara börjat.

Tystnaden är ännu kung och det är svalt på ballen så här dags. Två små syskon leker ovanligt fridfullt idag och det är en njutning att höra dem ”samarbeta” vid sin lilla pool. Kaffet smakade extra bra tillsammans med körsbär. När jag var barn brukade bigarråerna hemma i trädgården vara mogna till min dag, för att sen, när mammas födelsedag infann sig en vecka senare, vara slut. Därför unnade jag mig ett paket körsbär från Grekland igår i samband med att jag skjutsade hem Fästmön från jobbet. Ja jag vet, 35 kronor är förskräckligt mycket pengar, men jag ville unna mig nåt gott på min dag.

När jag öppnade kuvertet från mamma hittade jag två hundralappar. Sen läste jag vad hon hade skrivit och att hon längtade efter mig. Det gör mig så otroligt ledsen att tillvaron ska vara sån som den är. (Medan jag skriver det här trillar tårarna.) Jag minns i påskas, när min sociala mamma lämnade sitt mobilnummer till en av mina vänner. Det var nåt så rörande i det, det speglade så mycket… ensamhet… Jag tror inte att vännen har ringt min mamma, h*n har inte ringt tillbaka till mig heller (jag ringde när jag hade kommit hem, men då funkade det inte att prata). Snart åker jag till mamma och är sällskapsdam i några dar. Jag hoppas att jag klarar det uppdraget.

Rök, ett exempel från igår.

Det var otroligt varmt igår och jag tillbringade större delen av dan på ballen. Idag är skyarna inte riktigt klara, men jag gissar att det blir en ny, het dag. Framåt kvällen sprättade folk upp sina ölburkar och slet fram sina grillar. Det är inte alltid så roligt att bo på andra våningen i ett tvåvånings flerfamiljshus. Rök – all slags rök, inte bara från grillar – stiger, och en nerfälld markis ger inte mycket skydd mot grislukt och parfymerad rök. Jag tog en bild igår så att du ska se att jag liksom inte gnäller direkt i onödan. Men jag satt kvar, med Bricanylen i högsta hugg, och var så tacksam att vinden blåste bort det mesta av röken. Lukterna, däremot, slapp jag inte undan. Det gick emellertid bra att sitta kvar och det är jag glad för även om jag inte fattar charmen med att sitta och gosa med en tingest som snörvlar som en förkyld unge. Egentligen tycker jag att det är ganska… larvigt. Minst lika larvigt som att stoppa en vit, rykande pinne i käften och dra i sig gifter samtidigt som man förgiftar omgivningen.

Ostbågar, en kall öl och De dödas mässa.

Själv gjorde jag inte en fluga förnär när jag hällde upp en skål prästostbågar och sprättade en öl efter min lilla utflykt. Möjligen störde mitt knaprande andras gemenskap, men även jag råkar finnas. Jag satt och läste min bok på gång tills mina dåliga ögon inte längre såg bokstäverna. Då tände jag ficklampan på mobilen och läste en stund till. Min kväll avslutade jag med att sparka igång DVD-spelaren. I en och en halv timme glodde jag på Tyst vittne, 2015 års version, som jag hade spelat in under kvällen från TV4. Jag saknar verkligen Sam, Leo och Harry! Den enda karaktären som är kvar är Nikki. Nä, inget är sig likt.

Igår var igår. Idag är idag och det är min dag. Jag tänker steka kyckling till middag och göra potatisgratäng till. Kanske får jag äta inomhus. Mina luftrör var väldigt irriterade i morse och det gjorde ont att andas och hosta. Nu ska jag unna mig en stunds läsning, medan det ännu är svalt och relativt tyst och hyfsat rökfritt på min dag. Tack mamma, cdon, Agneta och Lisa för att ni har grattat mig! 😉

 

>>> Snart är det dragning i boklotteriet, men du har fortfarande chansen att vara med och tävla om Dödsdomen! Här går du in och tävlar!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Traditioner – gamla och nya

Ett traditionellt inlägg.

---

 

Jag är av den åsikten att traditioner behövs – såväl gamla som nya traditioner, dock. Och bara för att jag tycker det innebär det inte att jag är förändringsobenägen. Tvärtom. För om du läser och förstår det jag nyss skrev att även nya traditioner behövs, inser du att det innebär att jag även vill ha nytt inflöde.

När man har födelsedag kan man gott få ta en liten stund att filosofera över traditioner. En gammal tradition som jag INTE vill ta bort ur mitt liv eller förändra är födelsedagsuppvaktningen mellan mig och en av mina äldsta vänner M. Det är inte alls nåt storvulet utan den går ut på följande:

1. vi skickar födelsedagskort till varandra med snigelposten
2. vi ringer varandra på respektive födelsedag

M och Gösta, som jag kallades, sommaren 1977. Jag hade fyllt 15 och M 16. Notera M:s snigga utsvängda jeans. Den grinande personen till höger i bild är jag. Min morfar tog bilden.

Nu ligger det till så att M fyller år dan före mig. Jag skickar därför ett födelsedagskort – som alltid i god tid – och sen ringer jag. I år ringde jag på gamm-telefonen. Och tänk! M har numret kvar! Vi pratade som om det var i går vi sågs och i en hel halvtimme. Det var det inte riktigt. Vi sågs ju i påskas. Men ibland brukar det gå flera år mellan gångerna vi träffas. Samtalet på min födelsedag brukar bli lite kortare. Oftast har vi ju avhandlat allt dan innan. Men så skrattar vi gott åt det faktum att M som vanligt är glömsk/stressad och att födelsedagskortet till mig kommer

om ett par dar.

Men du… Två telefonsamtal om året – dagarna efter varandra. Och vänskapen överlever! Vi har känt varandra sen fjärde klass. Sen jag var nio och M tio år – och en dag äldre än jag! Det är fortfarande viktigt att M är så mycket äldre än jag.

Här har Gösta placerat sig till vänster om FEM. Året är 1978 och vi är 16. Nån av FEM:s föräldrar tog den här polaroidbilden.

Min vän FEM och jag har skapat nya traditioner kring födelsedagarna. Vi lärde känna varandra när vi var åtta år, i tredje klass, och följdes åt genom högstadiet. Sen kom annat emellan och vi hade inte nån kontakt på ett antal år. Det var åren när FEM var mamma till tre på heltid i Metropolen Byhålan och jag var här i Uppsala och jobbade. Vår tradition är att se till att ett paket med litterärt innehåll levereras till den andra när det är födelsedag. Roligast är det när vi lyckas hitta en bok som den andra blir väldigt förtjust i. Då har vi lyckats! Jag kan i alla fall säga att FEM har lyckats. FEM är för övrigt alldeles för generös. Det kommer paket till jul också och lite när som, bara för att hon tycker att jag behöver påfyllning eller… bara för att…

När man bor 30 mil från sin ursprungliga familj är det ytterst sällan ens födelsedag har firats med den. Jag har bott i Uppsala sen 1982 och mina föräldrar har varit här för att fira min födelsedag 1992, när jag fyllde 30 och 2002, när jag fyllde 40. Men det har alltid kommit telefonsamtal och ett kuvert med snigelposten. Så även nu, fast endast från mamma, förstås. Pappa sitter en trappa upp och vinkar från nåt moln.

I morse väcktes jag av Fästmön som kraxade fram en födelsedagssång och hällde presenter över mig i sängen. Gott kaffe fick jag också – dock inte över mig utan i mugg. Jag fick Sara Lövestams senaste roman och body butter av Anna. I paketet från FEM låg en bok av en för mig ny författare, vars bekantskap ska bli rolig att göra. Kuvertet från mamma var extra rörande för i kortet låg en hundralapp och instruktioner hur den skulle användas!

Under förmiddagen idag gick såväl mobilen som fasta telefonen varm. Särskilt glad blev jag för samtalet från mammakusinen B. Även om allt vi avhandlade inte var glatt, gjorde samtalet mig glad och varm om hjärtat.

Vi vilade en stund ovanpå gästsängen sjuksängen efter att ha förberett födelsedagsfikat. Båda bonusdöttrarna messade grattis och vi hade lite sms-dialog. Oj så jag saknar dem! Nästan precis på klockslaget 13 plingade det på dörren. Sen plingade det ett par gånger till. Det var så roligt att det var fullt runt köksbordet för en gångs skull – även om en och annan ytterligare givetvis hade fått plats. Och dagen till ära tog jag tillbaka Måsen-servisen. Det var en njutning att dricka kaffe ur de tunna kopparna och äta hallonbakelse på assietterna med rosenskedarna som nästan är lika gamla som jag själv (dopgåva). Jag berättade lite om Måsen-servisen och dess historia. Anna hade tidigare fått ytterligare en historia kring Måsen-porslin och ett par excentriska gamla mostrar till min pappa. Jag har inte använt servisen sen jag gifte mig 1995, men 20 års karantän upphävdes härmed. (Jag har under årens lopp försökt sälja de delar av servisen jag har, men inte lyckats.)

Det har varit en sån fin dag, trots att jag har saknat en och annan i familjen. Jag fick fina presenter av mina gäster också: en underbar gul orkidé av Agneta, ett fint Ripassovin och en Trisslott av Annas snälla mamma och hennes L samt två spännande böcker – Karin Wahlbergs senaste i lasarettsserien och Patrick Modianos Lilla smycket – av Jerry, Elias, Maxi och Felix.

Men jag har inte bara fått presenter, jag har fått nya traditioner kring min födelsedag och jag har behållit några av de gamla. Det tackar jag

• Anna
• FEM
• Jerry
• Elias
• Maxi
• Felix
• Agneta
• Ing-Mari och L
• Mamma
• Inger
• Rippe
• Bibbi
• Barbro
• Mia
• Linn
• Frida
• Tatiana och Ulf
• Lisa
• Den Hjärtegoda L

och alla andra som grattat via olika sociala medier för! Ni är GULD!

För dig som inte kunde vara med på firandet – och för den som är sjukt nyfiken/intresserad – kommer här några bilder från min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Knappt om tid och pengar

Ett knappt inlägg.

---

 

Det var i alla fall inte knappt om knappar hos Helping Hand.

Jag är på jakt efter en sak. En mycket specifik sak. Men jag har dessvärre ingen framgång. Jag tog i alla fall Clark ”Den rene” Kent* och for iväg för att kika på ett par loppisar idag. Kika. Jag tittade. Jag köpte ingenting. Det är andra gången på kort tid jag bara tittar. Det är roligt att se på spännande prylar. Det är spännande att se vilka roliga – och fina! – prylar som är sålda sen sist. Jag behöver inte handla. Det är knappt om pengar och då är det tillräcklig njutning att bara titta.

Sen var jag emellertid tvungen att handla. Mat, alltså. Tokerian fick ett besök liksom apoteket och så bytte jag in mammas och min Trissvinst mot en ny lott. Jag hoppas på en lite större vinst på den.

I love you Mum… Fem kronor på Myrorna i Boländerna.

Men jag har en snäll mamma! I förra veckan hade hon gått ett ärende till banken och satt över en slant till sin kyrkråtta till dotter. Mamma är verkligen generös. Jag hade ingen aning om det förrän hon sa det i söndags. Har försökt leva på det som har funnits i plånboken sen ett tag och det har gått bra. Jag har vant mig. Det är många saker jag har dragit ner på och inte lider jag nämnvärt av det än så länge. Värre blir det väl om mobilen eller datorn pajar eller nåt större som kyl och frys här hemma. Eller kanske en tand. Det vågar jag inte tänka på…  Så kanske jag skulle ha köpt det söta lilla snapsglaset jag såg hos Myrorna i Boländerna för endast fem kronor och lagt i ett påskägg till mamma. Jag tänker mig nämligen neråt landet till påsk. Fast… mamma dricker ju inte snaps. Det får bli lite godis i stället!

Det blåser som 17 ute, men jag hade ytterligare ett ärende som jag knappt hann med mellan dagens turer: jag skulle posta ett unikt armband till en vinnare. Kuvertet var så lätt och vinden så kraftig att det nästan blev flygpost.

Knappt var det, men jag hann fånga kvällssolen medan jag väntade på att de fällda järnvägsbommarna åkte upp.

Sen blåste jag bort till Fästmöns jobb. Han knappt öppna min medföljande bok på gång förrän hon hoppade in i bilen. Vi ångade in på ICA Solen en tur – och naturligtvis sprang vi på Skrämmaren. Jag försökte ge igen genom att tuta ilsket, men personen verkar stendöv och var helt oberörd. Däremot kacklade vi så mycket i affären att jag knappt mindes vem jag kom dit med. Jag blev i alla fall upplyst om att Anna kommer till mig redan på fredag, för grabbarna Olsson ska ju ut på galej i helgen. Det blir lite extra umgänge med Anna i helgen, alltså, men bara fredag och lördag kväll och natt, sen jobbar hon.

Nu är det hög tid att ställa sig vid spisen och fixa till kycklingkorv och snabbmakaroner. Klockan 20 ska jag bänka mig framför SvT2 och se när Eva Dahlgren pratar om sin sanning. Och efter det blir det Leffe och Camilla som bjuder på kriminalitet och annat i Veckans brott.

Har du lika knappt om tid som jag, tro??? Skriv gärna några rader och berätta!

*Clark ”Den rene” Kent = min nytvättade bil

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Men inte ska väl jag..?

Ett njutningsfullt inlägg.

---

 

Man tänker ofta så som i rubriken. Man vill inte/törs inte/får inte unna sig. Men vännen jag nyss telefonerade med sa att jag skulle göra saker som är bra för mig. Jag tror alldeles bestämt att ett glas Amarone och några kex med goda ostar och fikonmarmelad är bra saker för mig.

Amarone, goda ostar och fikonmarmelad är nog bra för mig.

 

Serveras klockan 22 till Shetland på SvT1.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Assentior

Ett livsgående inlägg.

---

 

Dagarna går. Än så länge går jag med. Assentior (jag går med). Jag tankar bilen, jag handlar efter jobbet, jag tvättar kläder, hänger tvätt och kliar myggbett så att det går hål på dem och börjar blöda. Och så betalar jag räkningar – jag kan ju fortfarande det. En kass lön blev det visserligen förra månaden (jag var ju sjuk i tre veckor), men skatteåterbäringen kom i förra veckan och pengar från Försäkringskassan i måndags.

På hemvägen hamnade jag i ett riktigt oväder. Himlen öppnade sig, Tor körde med sin vagn en stund. Jag såg såna där blixtar som man bara ser i skräckfilmer. På Tokerian trängdes folk i entrén. De verkade livrädda för regnet, åskan upphörde rätt snabbt. Bara vatten, maj gadd! Mitt största problem inne i affären var att jag höll på att tappa byxorna hela tiden, bälte till trots.

Jag har köpt bananer och grönsaker och mild lättyoghurt, för i morgon ska jag åka till Himlen och hämta hit min Fästmö, hoppas jag. Anna är ledig i helgen och den ligger blank framför oss. Det har kommit inbjudningar, men orkar bara vara med Anna just nu. När man sitter i samma rum som fem andra människor åtta timmar om dan måndag – fredag är det en njutning att bara vara två. En ännu större njutning när man får vara två ihop med den mest älskade.

Idag har det varit skolavslutning. Jag har inte hört en endast ton av Den blomstertid. Och inte tänker jag sjunga i min ensamhet i kväll. Det blir en stund med De ensamma, min bok på gång, och tredje och sista delen av Den skyldige. Både boken och TV-serien går mot sitt slut och Den skyldige har blivit riktigt spännande, medan De ensamma börjar bli lite seg nu. (Vem f*n är mördaren???) Jag gav den nog alldeles lågt omdöme efter första delen för att jag var så klantig och missade början.

Jag vet ju att människor älskar att berätta vad de gör, så ta chansen och skriv några rader i en kommentar om vad just DU har för dig. Om du anger korrekta uppgifter i kommentarsformuläret och inte är alltför oförskämd i din kommentar släpper troligen Administrationsskorpionen igenom dina ord. Och jag svarar på alla publicerade kommentarer, det har jag gjort under samtliga fem år jag har bloggat.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Rutigt och randigt

Ett blandat inlägg.

Den här helgen hade jag helst av allt velat gå omkring i mjukisbrax och bara varit. Och visst har jag gjort det stora delar av helgen, men… När man jobbar som kontorsråtta på heltid på annan ort och pendlar, blir vardagarna snabbt fyllda. Det är alltid nåt

måste

efter jobbet, som att handla eller tvätta eller betala räkningar. Sen ska man äta nåt litet – vilket ska tillredas och så ska det diskas. Möjligen hinner jag se nåt ett TV-program eller läsa några sidor innan det är dags att gå och lägga sig.

Rutigt och randigt. Det rutiga är Annas julklappspyjamasbyxa, det randiga tyget på hennes kökssoffa.

På helgerna är det därför så mycket som ska hinnas med. Det där

andra

som man inte hinner eller orkar göra måndag till fredag. Städa, till exempel. Eller storhandla.

Främsta prio för mig på helgerna är emellertid familjen. Men inte ens familjen hinner jag riktigt med, känner jag. För det är ju som sagt alltid nåt

annat

jag behöver fixa under helgen också.

Igår åkte jag ut till Himlen på eftermiddagen. Fullastad som en packåsna. Fästmön kan ju inte rimligtvis släpa alla sina prylar från en längre vistelse hos mig i New Village först till jobbet, sen på bussen. Anna är så duktig att hon promenerar till sitt jobb de dagar vi inte kan samåka. Då funkar det inte att ha tunga väskor att släpa på.

När jag åker till Himlen en helg har jag då först delar av Annas prylar och sen mina egna. Lapdancen* följer med och den är mer släpbar än bärbar. Sen ska jag ha necessär, ett ombyte, min bok på gång, kanske nåt drickbart och – HEPP! – så var ryggsäcken väldigt tung.

Vi hade en bra och slapp helg. Jag kände mig jätteslapp! Först åkte vi och handlade. Sen kunde jag ligga på soffan och läsa en stund. Anna fixade underbart god mat – som vanligt. Det är en njutning att äta hemlagat, det gör jag typ en eller två gånger i månaden. Ja, alltså hemlagat av nån annan hand än min. Min egen hand lagar jag inte så mycket mat med, förresten. Det blir när Anna är här på helgen, ungefär.

Resten av kvällen slappade vi båda två i var sin soffa. Vi kollade på Leif Andrée och hans medstjärnor på Slottet. Sen fastnade vi i nån obegriplig film där folk blev slajsade av laserstrålar eller zombier. Jag fattade inte mycket, men sent blev det innan vi kom i säng. Läste nåt kapitel innan sömnen tog överhanden.

Sovmorgon idag. Underbart! Anna fixade äggfrukost. Jag satt vid Lapdancen en stund efter frukosten, men Annas trådlösa nätverket är väldigt instabilt, så det blev bara lite smått gjort.

Innan jag for hem till New Village blev det en sväng till bästa ICA-affären – ICA Solen i Förorten. Anna hängde med, för det är ju alltid nåt som fattas i kyl, frys eller skåp när alla fyra ”barnen” är hemma. Jag passade på att utnyttja en av mina kuponger från Boxholmsost som jag vann. Det blev den här osten, som jag aldrig har provat tidigare:

Boxholms chiliost – mild, men het. Den ser jag fram emot att smaka på.

Stannade till vid apoteket på vägen hem och hämtade ut medicin. Lottot lämnade jag också in och mamma och jag hade vunnit hela 60 kronor! När jag hade packat upp hemma i New Village slog jag lilla mamma en signal och tillbringade runt en halvtimme med henne i telefonen. Jag vet hur det är när man känner sig opratad efter en hel ensam helg. Jag har det i färskt minne, inte bara helgdagar, utan oändliga vardagar när

alla andra

jobbar utom jag…

Tvättmaskinen tvättar grönt just nu. När tvätten är hängd ska jag äta söndagsmiddag – kycklingchorizo med bröd och räksallad – den senare ska jag försöka fånga innan den går ut ur kylskåpet av sig själv, tänkte jag. Jag har duschat och tvättat håret och plockat fram rena kläder till i morgon.

Resten av min kväll planerar jag att läsa och glo på TV och inte göra nånting annat mer än samla krafter inför en arbetsvecka. Jag ser inte fram emot att köra i vinterväglag och mörker, kan jag meddela. Pendeltåg är inte att tänka på – det räcker med en snöflinga så står tågen stilla, ungefär. Dessutom pallar jag inte att åka UL-buss in till stan. Dyrt, sura chaufförer och fullt av människor som snorar, hostar och luktar illa.

*lapdancen = min största laptop

Livet är kort.

Read Full Post »

”Monday on my mind…”

Ett inlägg om sånt som händer i världen utanför.

Nu har jag varit mellan jobb i tolv dagar. Det är hemskt. Jag klättrar på väggarna! Tro inte för en sekund att det är en njutning att

vara ledig hela dagarna

– det är det inte alls! Det är fruktansvärt för jävligt! Jag är frisk och rastlös och brinner för att jobba – och så tvingas jag sitta här, i detta Mad House och höra den ena galenskapen efter den andra genom väggarna, dessa väggar som jag klättrar på… Jag utför allt jag sätter som mål att utföra varje dag. Men det räcker inte.

Nåt jag har svårt att göra på egen hand är att ta mig utanför dessa väggar. Men nu blir det en tur i cyberspace för att kolla hur media beskriver denna måndag. Häng med, du som har lust; stå kvar, du som inte har lust! Nu drar vi!

Jättenäckrosen har INTE blommat så jag har sett det.

Magiskt i Botaniska trädgården. Eller rättare sagt i Tropiska växthus. Jättenäckrosen har nämligen blommat i helgen – och jag har som vanligt missat det!!! Hur kunde jag?!

Uppsalatidningen har fått en ny ägare. Jag skrev om det lite slarvigt häromdan. Det är ju faktiskt inte Lokalblaskan som har köpt Uppsalatidningen utan NTM-koncernen – den som liksom OCKSÅ äger lokalblaskan. Det är lite märkligt, det där, att köpa konkurrerande tidningar. Ungefär som Corren och Motala Tidning, som nu också ägs av NTM-koncernen. Man kan till och med hitta samma artiklar i dessa två, som ju var verkliga konkurrenter under min pappas tid på en av dem! Trist, tycker jag, för i lokalblaskevärlden behövs konkurrens, inte likriktning och Stormoguler…

Jag ville besöka Sandhamn, men nu vete 17...

Sandhamnsbor vill ta betalt för ilandstigning. Jo, det står så. Fem spänn vill fastighetsägarna på ön att varje person som stiger iland ska betala. Skälet är att antalet besökare har ökat mycket – och med dessa skräpet… Men asså… Gissningsvis lämnar besökarna inte bara skräp utan till exempel också… pengar. Nej fy te rackarns! Jag som blev så sugen på att besöka Sandhamn i och med att jag läser Viveca Stens senaste deckare därifrån… Nu vete tusan…

Lyft blicken för en himlahändelse! Nu ska stjärnbilden Perseus synas! Eller rättare sagt meteorgänget perseiderna. Du kan få se hundra stjärnfall i timmen. Måndag framåt midnatt sägs vara en bra tidpunkt att få se dem.

Sjuk? Nej, inte mer än vanligt.

Alla får lön – även när de är hemma och sjuka. Hur gör företag för att locka till sig bra medarbetare och behålla bra medarbetare? Concrete IT har testat en förmån i tio år – nämligen att ge anställda full lön även om de är hemma och sjuka. Det handlar om en arbetsmiljö som präglas av tillit och flexibilitet. Och att folk som jobbar där verkligen vill jobba just där. Intressant, tycker jag!

Lukas får bära durkslaget på sitt ID-kort. Lukas bekänner sig till den pastafariska tron. Och nej, det är inte den 1 april idag. Fan tro’t…

Livet är kort.

Read Full Post »

Johan 21!

Den Kända Sångkören förvägrades ett uppträdande i morse! Hmppppffffff… 😦 Men paket fick vi i alla fall leverera!

Stort GRATTIS till vår 21-åring Johan!!!

Nyvaken 21-åring!

I de fem paketen fanns ett med kluckande innehåll och fyra av den lite hårdare sorten (pocketböcker). Presenter för njutning, hoppas vi.

Fästmön grejar nu med tårta av den sedvanliga sorten. Mums!

Hallon från Slottet ligger nu på tining.

Farmor har ringt och mitt på dan kommer pappa, bror J, mormor och kanske morfar om kossorna klarar sig en stund.

Jag tänkte stå för middagen i kväll och som du ser har jag allt under kontroll. Nej, inte under fjärrkontrollen, men väl under TV-boxen…

Jag har kontroll på middagen.

Närå, det är lugnt! Tanken är att vi ska hämta mat från Restaurang Kreta! Så det är safe.

För övrigt blir det nog Melodifestivalen 2012 deltävling två för de flesta av oss. Och förhoppningsvis live-bloggning från en blogg nära dig!

Read Full Post »