Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘samarbeta’

Ett spretigt inlägg.


 

väntrumsvägg

Typisk väntrumsvägg

I natt blev det alldeles för lite sömn. Jag hakade upp mig på en sak och det blev till oro och ältande. Varför är det alltid så om nätterna? Oro är mycket lättare att hantera på vardagar mellan klockan 8 och 16, för då går det oftast att ringa nån och få svar. Nu ska jag mejla i stället, för idag ska jag ut på äventyr i Vården igen. Om nu vårdgivaren dyker upp. H*n gjorde ju inte det sist.

Eftersom jag vaknade tidigt blev dagens administration snabbt avklarad. Det höll på att skita sig på en grej, men jag lyckades hitta ett alternativ. Datorn ville inte riktigt samarbeta heller. Kanske hade den också fått för lite nattvila – den är ju avstängd enbart när jag inte är hemma eller sover. Och jag är hemma väldigt mycket och sover väldigt lite…

Tre trisslotter

En trio lika rosa som morgonhimlen. Jag fick lotterna för att jag deltagit i undersökningar.

Morgonhimlen var ett fantastiskt färgspel i rosa, men tyvärr hade jag ingen bra vinkel ur nåt fönster för att ta en bild. Det är plusgrader idag och det tackar vi för. Jag skulle verkligen behöva tvätta bilen och det är bäst att göra när det är plusgrader, men är rädd att fläktremmen ska börja gnälla efter tvätten. Den är lynnig, bilens fläktrem, för så snart jag ens viskar om verkstadsbesök tystnar den. För tillfället är den ganska tyst ändå, vilket jag naturligtvis tycker är skönt. Bilen blir ju tio år till jul och nu börjar skavanker och slitage göra sig märkbara. Hittills har det mest varit lampor, däck och bromsar och en gång ljuddämparen. Inga jättedyrbara grejor, tack och lov. Och ta i trä! Jag skrapar mina trisslotter och hoppas på vinster. Den första av de tre jag fick som tack för att jag deltagit i undersökningar gav dock ingen utdelning…

Nån riktig bullfest blev det inte här igår. Av de fyra (för 20 kronor) kanelbullarna jag inhandlade lyckades jag bara klämma ner en enda och nån fikagäst dök inte upp. Men ett par timmar efter att jag hade bjudit hit Gunilla från Dalarna, som liksom jag föredrar kanelbullar framför semlor, plingade det på dörren. För ett kort ögonblick trodde jag att det var hon och började nästan skratta – för de vore så typiskt henne, på nåt sätt. Tyvärr var det pojkarna från Com Hem och dem bad jag ju ganska snart att gå bort.

Nä här sitter jag och pladdrar och det har jag inte tid med. Dags att göra sig redo att möta Vården. Belöningen blir en kanelbulle med extra mycket socker på när jag kommer hem.

Vad ska DU göra idag då? Skriv gärna några rader och berätta, så känner jag mig lite mindre ensam!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

I kväll var det premiär för SvT:s nya serie Deckarna. Sex deckarförfattare samlas på ett värdshus där man ska komma fram till vilka drivkrafter var och en har för sitt skrivande om mord. Att de totalt har haft ihjäl 125 personer – i litteraturen, dock! – får en ju onekligen att undra lite…

Deckarna foto Janne Danielsson svt

Deckarna. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Janne Danielsson, SvT.)


Av de sex 
har jag läst Anna Jansson, Anders Roslund & Börge Hellström, Katarina Wennstam och Christoffer Carlsson. Denise Rudberg har jag inte gett mig på. De tre förstnämnda är mina klara favoriter. Anna Jansson skriver otroliga bladvändare och Roslund & Hellström skriver böcker med synnerligen aktuella och realistiska teman.

Men idag var det Roslund & Hellströms tur att bli utredda i denna kriminallitterära version av Stjärnorna på Slottet. (Serien kunde ha hetat Deckarna på Värdshuset, men…) Det var intressant att höra författarparet berätta hur de jobbar fram en bok. Jag skulle nog aldrig kunna samarbeta så med nån annan skribent! Extra kul var det med ”gästen” som ju faktiskt har en prominent roll i deras böcker – utan att de har frågat om lov…

Utan att avslöja för mycket – jag tycker som vanligt att du som läser det här inlägget ska titta själv och bilda dig en egen uppfattning – kan jag säga att både Roslund och Hellström utsattes för övergrepp av olika art som barn. Detta har naturligtvis varit en drivkraft i författarskapet.

När nån undrar 

Varför ställer folk runt omkring inte frågor?

kommer svaret blixtsnabbt från Denise Rudberg:

De är fega!

Jag kan förstås bara nicka och hålla med. Annars tyckte jag att Denise Rudberg och Katarina Wennstam var mest pratsamma och lite för frågvisa stundtals. Anna Jansson uppfattade jag som en god lyssnerska och Christoffer Carlsson… tja, han tillförde inte nånting just – alla andra hade liksom sagt allt redan när han sa nåt. Kanske är hans roll i det hela att sänka medelåldern på deckarna?

En roll som jag definitivt inte begriper är Krister Henrikssons. Han smög omkring utanför och var berättaren som med tydlig förkylning skulle föra dan framåt. Eller? Ja, hans busksmygande kunde programmet helt klart ha klarat sig utan, det var mest löjligt.

Toffelomdömet efter första programmet blir högt, men en hel tofflas avdrag blir det för Busk-Krille!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Nästa vecka är det min klara favorit Anna Janssons tur att bli utredd.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett matigt inlägg.


 

Tulpaner från Rippe

Underbar tulpanbukett från Rippe.

Vid 16-tiden plingade det på dörren. Det var Lucille. Hon levererade blommor som blombudet inte hade orkat leverera utan lämnat mitt i trappan upp till min lägenhet. Det är andra gången det händer att ett blombud inte orkar gå upp för en trappa till min dörr. Nu ringde jag blomsterhandlaren för att klaga. Folk kan ju trampa sönder dyra blommor! Redan i morse när de ringde för att säga att jag skulle få blommor nån gång under dan sa jag att de skulle säga till budet att inte lägga blomman i trappan. Då skrattade tjejen och tyckte väl att jag var knäpp. Men när jag ringde på eftermiddagen tyckte hon inte det längre utan skulle ta budet i örat. Hur som helst, Lucille hade inte trampat på den fina tulpanbukett som jag och Tofflemamman fick av den snälla Rippe! Och det var ju det viktigaste. Tack snälla Rippe, min vän, vad du är gullig!

Eftermiddagen och kvällen har gått i ett. Jag, som är van att vara ensam och inte orkar göra många knop, har nu fått försöka vara alert. Förhoppningsvis sover jag gott i natt av utmattning.

På förmiddagen gjorde jag en laxröra. Riksfärdtjänsttaxin anlände bortåt halv två, två-tiden med mamma. Vi har fikat, jag har lyssnat så örona snart trillar av, kraxat lite till svar. Mamma skulle lägga in sill idag och det blev nån sorts samarbete där jag gjorde det mesta. Därefter skulle kalkonen griljeras. I år kom mamma ihåg att ta bort nätet. Även där samarbetade vi, det vill säga jag rörde ihop ägg och senap och mamma penslade på. Till middag har jag serverat våfflor, för det visste jag att mamma hade längtat efter.

Det känns skönt att mamma har kommit fram säkert, men så var det ju en bosnisk chaufför som jag kunde tacka på hans modersmål. Vi har all mat klar nu utom kycklingköttbullarna som mamma ska trilla och steka i morgon medan jag tar en tripp till Förorten för lite klappar och kyssar.

Här kommer några matbilder från vår dag. Hur har det gått med DIN mat? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett nytt socialt nätverk.


 

facebookIgår läste jag en TT-nyhet om att Facebook förbereder en företagsversion. Det vill säga ett ställe där registrerade användare kan snacka med varandra, knyta jobbkontakter och samarbeta kring handlingar. Den nya sajten kallas Facebook at work och tanken är att den ska funka lite som LinkedIn redan gör idag – det vill säga som ett jobbnätverk i cyberspace.

Enligt TT-nyheten försöker Fejan hitta sätt att bredda sin verksamhet. Har man så många som 1,35 miljarder aktiva användare bör man nog ha en stor enhet som jobbar med utveckling. Men det jag inte begriper är varför man ska utveckla nåt som redan finns? LinkedIn är, enligt min mening, en alldeles utmärkt mötesplats för jobbkontakter och för att knyta jobbkontakter. Sen finns där förstås människor som inte riktigt har förstått LinkedIn och använder sajten för att snoka. Men jag har inget att dölja och förresten kan man välja att ha en dold profil om man så önskar.

linkedin_logoJag hänvisar ofta till LinkedIn i mina kontakter med arbetsgivare. Den som har konto där kan nämligen se hela den profil jag har byggt upp, en profil som är jobbinriktad. Inte nog med att jag kan visa upp arbetsprover och rekommendationer av före detta chefer och kollegor, jag kan få mina kompetenser intygade av människor jag har jobbat med. Vidare har jag lagt upp ett CV, information om mina språkkunskaper och datakunskaper, inskannade kopior av mina examina med mera.

Nej, jag förstår inte riktigt Fejans breddning här när det redan finns ett jobbnätverk. Jag hade hoppats på att Fejan i stället skulle ha utvecklat företagskontona så att den som är anställd hos en snål arbetsgivare slipper logga in på företagssidorna via sitt privata Facebookkonto…

Finns DU på Fejan? Finns DU på LinkedIn? Vad har DU för nytta och nöje av dessa nätverk??? Skriv gärna och berätta i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett förbittrat inlägg.


För inte länge sen
var organisationen Läkare utan gränser den enda organisation jag stödde med pengar. Så sent som i november förra året skänkte jag en rejäl slant (med mina ögon mätt) i glädjeyran kring att jag hade fått en tidsbegränsad anställning.

Det blev en stor chock för mig när jag via Twitter fick veta att Läkare utan gränser fått pengar av Postkodlotteriet. Postkodlotteriet, som får fortsätta år ut och år in trots skandaler såsom sanslösa löner, brott mot god marknadsföringssed etc. Att Läkare utan gränser flera gånger under en kväll twittrade om de 29 miljonerna man mottagit från Postkodlotteriet – ja, du läste rätt: 29 miljoner – gjorde mig… jaa, jag finner inte ord för det.

Jag svarade på ett av Läkare utan gränsers tweets att de nu inte behöver mina surt förvärvade slantar när de kan ta emot pengar från ett lotteri med tvivelsamt rykte. Fick då ett idiotsvar om att alla pengar behövs. Jaa, jag behöver mina pengar själv. Eller snarare: jag ger inte mina pengar till en organisation som samarbetar med Postkodlotteriet.

Bara en månad innan Läkare utan gränser tog emot miljonerna från Postkodlotteriet, försökte sagda lotteri lura sina lottprenumeranter in i nånting de kallade för Jackpott. Man ägnade sig åt nånting som kallas för aggressiv marknadsföring. Men många människor protesterade och ganska snart backade Postkodlotteriet.

Postkodlotteriets marknadsdirektör tyckte att man uttryckt sig tydligt gentemot prenumeranterna. Uppenbarligen var inte så fallet eftersom så många kände sig lurade. Dessutom tror jag verkligen inte på att lotteriet har löpande kontakt med alla sina en miljon kunder, såsom marknadsdirektören påstod i januari i år.

PostkodkryssPostkodkryssPostkodkryssPostkodkryssPostkodkryssPostkodkryssPostkodkryss

Idag kom ett fönsterkuvert från Läkare utan gränser. Det var med sorg i hjärtat jag rev sönder det och kastade det bland mina brännbara sopor. Efter åren av förföljelse från Postkodslotteriet och dess obeställda reklam har jag insett att ett rött kryss och återsänt material till avsändaren inte hjälpte, nämligen.

Så snälla Läkare utan gränser, skicka inga mer såna brev med fönsterkuvert och inbetalningskort till mig – inte så länge ni samarbetar med Postkodlotteriet! Alla tusenlappar jag hittills har skänkt får ni behålla. Jag tänkte ett slag om jag skulle be om pengarna tillbaka, men insåg att ni inte har nåt som kallas öppet köp. Jag hoppas ni gör nåt vettigt för mina pengar och för de 29 miljonerna. Jag kan liksom inte matcha de senare.

Läkare utan gränsers logga med kryssLäkare utan gränsers logga med kryssLäkare utan gränsers logga med kryssLäkare utan gränsers logga med kryssLäkare utan gränsers logga med kryssLäkare utan gränsers logga med kryssLäkare utan gränsers logga med kryss


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt typiskt tisdagsinlägg. 

 

Pokal

Tycker själv att jag är värd en pokal eftersom jag har klarat av veckans värsta dag, tisdag.

Veckans värsta dag är äntligen över. Snart. Det där med att tisdagar är hemska hänger verkligen kvar hos mig. Inte kan jag riktigt förklara det heller. Jag kände ju likadant inför torsdagar för några år sen – nu är torsdag min favoritdag.

Men dagen började fint. Det var faktiskt så ljust och soligt i morse att jag fick rafsa fram ett par skitfula solbrillor ur handskfacket. (De snigga ligger hemma.) Dagen slutade också ganska fint, för när jag gick till bilparkeringen på jobbet hörde jag en vacker fåglalåt. Fast nej. Jag vet inte vad det var för pippi.

Jobbdagen idag innebar möten så gott som hela förmiddagen, med avbrott för lunch, före dagens sista möte. Lite däremellan och runt omkring har jag försökt få några saker rent fysiskt ur händerna.

Annonsen för tjänsten jag håller liv i just nu visade sig inte ha gått ut igår. Nä. Och vem upptäckte felet??? *pekar med hela handen på mig själv* Det kanske var osmart att säga nånting, men… NU är den publicerad och ska så vara till och med månadens sista dag. Det man söker är en person som är en kombination av några av de olika specialistroller som finns på en kommunikationsavdelning eller motsvarande. Och så ska man vara bra på att samarbeta med marknadskommunikatören. Samarbete med intranätredaktören nämns inte. Som det är idag fungerar vi redaktörer lite som back up för varandra. Nu tänker man sig en annan… inriktning. Jag vill inte säga vad jag tycker och tänker just nu. Mest vill jag samla tankarna och fundera på om detta är en tjänst jag vill söka. Jag har ungefär en och en halv vecka på mig att fundera. Flera saker ska vägas in. På plussidan står att jobbet är mer åt kommunikatörshållet samt alla fina ord jag har fått från chefer och kollegor på andra avdelningar om det arbete jag utför idag. På minussidan står… lite annat. Tål att tänka på, med andra ord.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en av de bästa TV-serier jag har sett.


Igår kväll
gick sista delen av Bron på SvT. Jag hade tyvärr inte möjlighet att titta, men i afton blev det av. Och fy te rackarns så hemskt och bra det var!

Bron Saga och Martin

Saga och Martin ÄR Bron! (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Tio avsnitt lång
var den andra säsongen. Jag har suttit som klistrad varje söndag. Den här gången handlade det om miljöaktivister och spridningen av ett dödligt virus. Saga från svensk polis och Martin från dansk får samarbeta igen. Ovanpå detta kämpar de båda med sina respektive relationer. Saga har blivit sambo med Jakob och Martin och hans fru lever separerade efter mordet på äldste sonen (avslutningen av säsong ett).

Säsong två är inte mindre otäck än den första. Och precis som den första slutar den på ett mindre bra sätt. Nu vill jag naturligtvis inte berätta mer och förstöra för den som inte har sett! Jag kan bara säga att… SE DEN!

Toffelbetyget blir det högsta, utan tvekan.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa vad jag tyckte om starten av den andra säsongen av Bron!


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 362 andra följare