Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘gå’

Ett inlägg skrivet mellan värkarna.


 

Lampa

Smärtan är som starkt ljus…

En ska inte skjuta upp till morgondagen vad en kan göra idag. Jag förbannar mig själv för att jag är så… mañana ibland. Fästmön har skaffat ett nät till sin balle* med syfte att katterna inte ska trilla ner. Ja alltså nätet ska förhindra detta. Och nätet skulle vi sätta upp igår. Sen tyckte jag att det var lite dåligt väder, en aning kyligt och kunde vi inte bara göra några ärenden och sen åka hem och äta god mat och dricka svindyrt vin? Jodå. Så blev det. Bara det att jag har haft ont i magen igen sen i fredags kväll… Under lördagskvällen och natten blev det värre. Nu på söndagen får jag ta allt jag ska göra i etapper.

Det är INTE gallan den här gången. Det här handlar om min vanliga, krånglande mage som bestämde sig för att sluta fungera. Fettfri kost funkar inte för mig. Följden har blivit att magen är svullen och öm och att tarmen krampar. Av och till går/sitter/ligger jag som en fällkniv. Av detta har jag nu lärt mig att inte lyssna på andras så kallade goda råd utan följa mina egna som jag vet fungerar. (Det enda vettiga rådet var det jag fick av FEM om mineralvatten, för vätska måste jag få i mig.) Min dietist har sagt att jag ska ta tre matskedar olivolja varje dag. Det skulle jag aldrig kunna göra. Men jag måste ha fett annars blir det… proppar. Smärtan är understundom skarp. Ungefär som att få ett starkt ljus i ljuskänsliga ögon.

 Lampa

Smärtan är… skarp.


Jag kan skrika

Jag har inte tid att vara sjuk!!!

och dunka nävarna i kudden, förbanna livets orättvisa. Men jag kommer inte undan. Jag vet bara tusen andra ting jag borde göra och skulle vilja göra. Nu lyckades jag i alla fall skjutsa hem Anna med stege. Jag hoppas äldste bonussonen håller i den när hon klättrar. Anna skaffade medicin åt mig IGEN, denna gång från apoteket. Jag orkade inte gå ur bilen.

Kristallkrona

Smärtan är som ett skarpt ljussken, men tillvaron i övrigt är svartvit idag.

Mamma har fått sitt söndagssamtal och det blev ju som det blev med det. Hon har lite svårt att förstå om och när nån annan är dålig. Vidare blir det ett stressmoment för mig när hon ena dan säger att hon ska ordna en sak, för att nästa dag undra om jag kan ordna den. Men faktum är att jag just idag bad min lilla mamma ordna en viss del, för jag har så ont.

Idag har tillvaron runt smärtan mest varit suddigt svartvit. Det lättar lite att skriva, det lättar när ingen lägger sig i och tycker saker och undrar och… Fast jag hade gärna haft Anna här hos mig. Hon är inte som ”alla andra”. Men jag vet att hon förbereder sig för en ny jobbvecka som bland annat innebär intensiva kursdagar.

Jag går här, mellan datorn, gästsängen och kökssoffan. Ser på golven som behöver dammsugas, strykhögen som är som ett utropstecken. I morgon hoppas jag att magen är bättre och kroppen inte för svag, så att jag orkar

  1. förbereda mig inför tisdag eftermiddag
  2. fälla sätena i bilen och få in sommardäcken
  3. duscha.
Mugg Det lutar åt ett åk till

”Det lutar åt ett åk till!” stod det på en mugg jag såg igår. Jag hoppas jag mäktar med morgondagens tre ting.

Tre saker som jag bara måste fixa i morgon. På tisdag klockan nio ska jag och Clark Kent** till bilverkstan. Då ska han få på sig sommartofflorna och så ska det göras två garantiåtgärder. Vidare har jag bett att de ska kolla bromsarna också inför besiktningen i maj.

Nu har jag tagit medicinen. Det kan ta timmar innan den verkar, men jag orkar inte sitta uppe och vänta. Jag har bäddat upp i min vanlig säng och fällt ner persiennen. Kan bara hoppas att folk i huset slutar gräla och misshandla en fiol. Det är förstås alltid bättre än att de misshandlar varandra fysiskt. Som boende i samma hus är det ändå rätt jobbigt att det är så lyhört.

Jag fryser, jag fryser! Får nog leta fram morgonrocken och ta med mig pläden in till sovrummet. Går och lägger mig en stund, väntar på att medicinen ska verka. Mellan värkarna har jag skrivit det här inlägget. Jag hoppas att morgondagen blir bättre.


*balle = balkong

**Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett affärsprovande inlägg.


 

Hur många köpcentrum får det plats i Uppsala? Uppenbarligen många. Frågan är om de alla bär sig… När jag flyttade till Uppsala som 20-åring på stenåldern fanns OBS!, som senare blev Gränby centrum, och B&W, som senare blev… Coop Forum Uppsala Boländerna, tror jag, i alla fall när Coop i Gränby centrum las ner. Nu växer en ny stadsdel fram, Gränbystaden. Den ligger nära New Village, där jag bor. Och den har redan fått en egen köpstad…

Gränbystaden

Några av snabbmatställena i Gränby köpstad. (Skärmdump från Gränbystadens webbplats.)

 

City Gross

City Gross i Gränby köpstad. (Skärmdump från Gränbystadens webbplats.)

Det började med en bensinmack och ett hamburgerställe, fortsatte med fler snabbmatställen (till exempel Chop chop) och en blomsteraffär och nu senast apotek, en leksaksaffär och en mataffär med fik. Tyvärr är en tvungen att åka bil dit. Annars hade det blivit en skön promenad för min del när alla måsten var avklarade här hemma och jag var nyduschad. Varken gångbana eller cykelbana finns emellertid, så jag körde ut Clark Kent* ur garaget och åkte några hundra meter. Med mig hade jag ett viktigt brev som jag skulle posta, men huvudsyftet med min lilla utflykt var att kolla in City Gross (ja, affären särskriver sitt namn, vilket ju är fasansfullt!).

City Gross var förvånansvärt välbesökt denna lördag. Vanligaste shopparna var helt klart barnfamiljer. En del barn fick springa omkring fritt. Tur att affären är ganska luftig. Jag hade lite svårt att hitta, men skälet till det är säkert att det ju var mitt premiärbesök. En del fynd gjorde jag på min väg genom affären. Det mesta kostade nånting och 95 öre, vilket irriterade mig ganska snart. Och som sagt, särskrivningar är fasansfulla. Inte ens butikens goda ostar slapp undan…

Dessert ost

Dessert ost… Och alla kostar de nånting och 95 öre.

 

Bokrea skylt

City Gross hade i alla fall bokrea.

City Gross är känt för sitt fina kött. Det har ju inte jag så mycket glädje av eftersom jag inte äter annat kött än kyckling och kalkon. Men när Lucille och jag besökte City Gross i en annan stadsdel i Uppsala noterade jag att där fanns en väldigt fin fiskdisk också. Tyvärr imponerade varken kött- eller fiskdisken i City Gross i Gränby köpstad på mig. Där var ett tämligen… magert utbud. Samma rätt magra utbud gäller som du ser även de särskrivna dessertostarna ovan.

Ska jag säga nåt bra om City Gross i Gränby köpstad är det kanske att de hade bokrea. Nu har väl årets bokrea egentligen inte börjat än, men det hade den på City Gross. Samtidigt var det inte många titlar som tilltalade mig och dessutom var det övervägande oriktiga böcker (böcker en lyssnar på) som såldes. Därför kunde jag behärska mig och avstå från att handla.

City Gross kasse

En kasse med varor följde med hem.

Men handlade jag nåt dårå? Jorå, en kasse med varor för 258 spänn följde med mig hem. Jag köpte en bit vardera av alla de fyra dessert ostarna (<== ironi) som fanns i butiken, ett trepack makrill till extrapris samt ett par saker som stod på handlingslappen. Fotcrèmen ställde jag däremot tillbaka, för en sån tub är mer än sju spänn billigare på Tokerian.

Det kan nog bli så att jag handlar på City Gross i Gränby köpstad igen. Fast det är enklare, billigare och närmare hos/till Tokerian och där tänker jag inte sluta handla. City Gross kan bli nån längre utflykt igen nån gång. Kanske när jag kan dit. För jag behöver definitivt inte ta bilen, eftersom jag inte lär storhandla där.

Och brevet, då? Tja, det finns faktiskt en gul brevlåda utanför City Gross. Men Snigel-Posten tömmer den bara på vardagar, så jag åkte till Tokerian och postade mitt brev.


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om gåvor och prövningar.


 

Livet prövar oss människor. Och gjorde det inte det skulle vi inte uppskatta de goda stunderna. Jag visste att Döden var i faggorna. En försvunnen person i ett annat land. Igår kom bekräftelsen. Min vän var i tårar. Jag satt vid vännens köksbord och lyssnade och pratade. Fick för miljonte gången känna att jag måste sluta skjuta upp saker och ting som har med människor att göra. Inte träffas SEN. Inte ringas SEN. För SEN kan ju vara… försent. Nu finns inget kvar som binder min vän vid det gamla landet. Begravning lagom till jul om det går att ordna visum. H*n lovade vara tillbaka här till nyår. Jag lovade att finnas här nu och under tiden – och SEN också – även för familjen. Jag fick i eftermiddags en produktanmälan som jag granskade och den fick mig att tänka på vännen med sorgen. Författaren hade som målgrupp nämligen angett… människor. Det är nåt jag tar till mig och nåt jag ska försöka jobba för att bli bättre på. Alltså att ha människor som min målgrupp.

Målgrupp

Författarens ord.


Vi drar oss mot jul 
och idag har jag fått så fina julklappar från jobbet. Jag har alltså varit snäll, kunde såväl jag som kollegorna konstatera. (Sen finns det visst en och annan i cyberspace som tycker att jag är knäpp också och som anser att min knäpphet berättigar dem till att förfölja mig. Men det är annan historia och den kommer inte här.) Efter förmiddagskaffet kom chefen med ett grått kuvert som innehöll ett presentkort från Delicard. Jag blev tvungen att genast gå och kolla på nätet. En kan välja bland ett femtiotal jättefina klappar – allt från välgörenhet till husgeråd, delikatesser och prenumerationer. Jag funderar på att välja en grillpanna. Visserligen har jag större behov av en vanlig stekpanna, men jag har alltid velat ha just en grillpanna för till exempel lax.

Presentkort

Det finns massor med saker att välja bland.

 

 Trevlig helg kort med reflex

Trevlig helg önskade arbetsgivaren med en reflex. Mycket användbar julklapp!

Det var tårta på jobbet i onsdags eftermiddag, så inte trodde jag att det skulle vara gofika även idag – men det var det! Stora, härliga bullar med pärlsocker på. NK* och jag slank ner tidigt för att få en pratstund på tu man hand. Det behövdes både socker och prat för att hålla energinivån uppe så att en fick nåt vettigt gjort för lönen den här fredagen före jul… Många hade varit på julfest igår kväll och jag tror bestämt att det hade satt sina spår hos somliga. På väg från gofikat snubblade vi över nästa julklapp, dessutom. Och det var en riktigt bra grej: en reflex. Jag svär så ofta över att fotgängare inte har reflexer så här års. I år har jag varit extremt dålig på det själv. För det händer ju att även en bildåre som jag behöver till och från garage och parkering… (Nä, jag är inte felfri.)

Nu sitter jag och laddar för en kvällspromenad till soprummet och Tokerian. Då skulle jag slippa ge mig ut och köpa kaffe i morgon förmiddag, nämligen. På väg hem från jobbet såg jag hur full parkeringen var. Kanske har många kunder handlat färdigt nu?

På Tokerian finns det mesta, dock inte champagne. Det är tur att jag har egen sån i kylen med tanke på dagens bästa gåva:

Anställningsavtal

Dagens bästa gåva.


*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om vägar, lögner, fina saker och Alice-who-the-f***-is-Alice.


 

Väg

En väg jag vill gå på? Eller vill jag bara hoppa ner från bron över den?

Ibland är vägen krokig, ibland är den rak. Vägen kan vara full av gropar och hinder – eller rentav nyasfalterad. Inte vet jag vilken väg jag har slagit in på , men mitt i det jätteledsna är jag produktiv. Som om jag är två personer: en som sitter i vännens bil och gråter, en annan som är professionell, inte tappar tråden trots avbrott och som levererar till belåtenhet. Kanske är det rentav så att mina ben har valt separata vägar? I teorin, vill säga. I verkligheten är det ju omöjligt.

När en kör bil försöker i alla fall jag att se trafiken så långt fram som möjligt, för att förutse eventuella händelser. När jag bara är jag ser jag vägen under mig. Jag vill så gärna gå den, men jag vill hoppa ner från bron över den också och krossas som en tomat mot asfalten. Den magnetiska asfalten.

Marionettdocka Pinocchio 150kr

Jag skriver ärliga recensioner, (Pinocchio mötte jag igår på Uppsalas nyaste antik- och retrobutik. Dockan är till salu för 150 kronor i butiken.)

Två texter blev det igår, varav den ena är publicerad och klar. Det är alltid roligare när en författare blir glad över en recension än när h*n blir arg och startar en grupp på Facebook med så kallade professionella journalister om hur dålig jag är på att läsa och förstå. Men jag skriver alltid ärligt. Har jag blivit mig tillsänd ett verk av författare eller förlag måste den som läser min recension vara säker på att det jag skriver är ärligt. Jag kan inte skriva att en bok är bra om jag inte tycker det, kort sagt. Däremot kan jag skriva att den språkligt sett är bra, men också förklara vad det är som gör att jag tycker si eller så.

I morgon bitti publiceras här och hos UppsalaNyheter en recension av en rykande färsk thriller, skriven av en Uppsalaförfattare. Det gläder mig att se hans namn bland de författare som ska delta i författarstafetten i Missionskyrkan här i Uppsala under Kulturnatten den 12 september.

Gina Hund

Gina Hund vaktade alla fina saker. Här vänder hon andra sidan till.

Men igår eftermiddag/kväll blev det en utflykt till verkligheten. Under tiden jag pratade med två gamla väninnor (gamla på det viset att de har känt varandra länge) och kliade vakthunden passerade två representanter för annan lokalmedia. Sen träffade jag självaste Pinocchio. Det var i skepnaden av en helt underbar marionettdocka, på Uppsalas nyaste antik- och retrobutik här på Hjalmar Brantingsgatan 4A. Jag vet nån som gärna vill ha den, men jag hade inte 150 kronor. I stället fick jag nöja mig med att fota den och instagramma. Vännen som ljög mig rakt upp i ansiktet har inte gillat bilden på dockan. Det ger mig nån sorts tillfredsställelse eftersom det pekar på en viss självinsikt. Eller inte. Jag trodde ett tag att lögnen var omedveten och uttalad i oförstånd eller förvirring. Men kanske den inte var det. Nåja, det är inte min näsa som växer utan andras.

Jag blev förälskad i en sak igår, ett helt underbar serveringsvagn på hjul. Vagnen var dessutom oanvänd, den berömda lappen i snöre satt kvar. Min mamma har nåt liknande hemma hos sig, en pryl jag räddade från att hamna på tippen en gång (!) eftersom jag tyckte att den var så fin. Men mammas serveringsvagn har flaskhållare också. Det är lite oklart varifrån den kommer, näppeligen från mina farföräldrars djupt religiösa hem eller från mina morföräldrars alkoholfria (jag tänker på flaskhållarna). Kanske från de tokiga Flickorna Tro och Kärlek, som farmors (Hopp) systrar kallades i familjen?

Serveringsvagn 1400kr

Den här underbara och oanvända serveringsvagnen är till salu på Hjalmar Brantingsgatan 4 A för 1 400 kronor, om jag inte minns fel.


Idag fortsätter jag att läsa för att skriva. 
Jag började göra flickan Alice bekantskap igår när jag öppnade en nyöversättning på svenska, men med originalillustrationer, av Alice i Spegellandet. Det gör mig varm om hjärtat att Vaktel förlag lyfter fram detta fina verk från 1800-talets senare hälft. Nu ska jag avgöra om det är en barnbok eller inte.

Bok glasögon Kapitel Spegelhuset

Alice i Spegellandet – en barnbok eller inte?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att unna sig frisk luft intill en parkeringsplats och en vacker himmel, bland annat.


 

Unna dig själv något gott ibland

Den här lappen låg i min fortune cookie!

Igår var det finväder. Den som läser min blogg vet att jag ägnade en del av dan åt att städa mitt hem. Det behövdes. Men sen unnade jag mig en ballesittning*. Jag slog upp en thriller som jag ska läsa och recensera, en bok som är så ny att den inte har kommit ut än. Mitt eget manus ville det dumma förlaget inte ge ut. Nä, gissningsvis satsar de på kvalitet. Boken jag läser nu är på cirka 430 sidor – och HEPP! så hade jag läst nästan halva boken. Det är litterär kvalitet, det och det unnar jag mig. Recensionsböcker är dessutom gratis, ifall nån snåljåp(a) nånstans i De Mörka Skogarna (det är alltid i det fördolda dessa myckettyckare häckar) skulle råka få för sig att jag lever alltför vidlyftigt över mina tillgångar.

Men jag ska erkänna, jag unnade mig asiatisk middag på Chop Chop på kvällen. Det var ju som sagt finväder och då måste ”alla” grilla. Jag orkar inte med fler bråk, så jag tog bilen och åkte iväg en sväng. Till Chop Chop, alltså. Maten var het och god som vanligt. Jag intog den utomhus, nära en parkering. Ärligt talat var det lättare att andas där för mig än hemma på ballen**. Tyvärr var jag inte tillräckligt snabb att stänga fönster och dörrar hemma. Lukten av tändvätska hängde kvar i några timmar. Det jobbigaste var att det var svårt att andas. Jag får lite panik av den känslan. Idag har jag torrhosta som jag nästan kiknar av. Hoppas er grillmiddag smakade bra!

Under min middag intill parkeringen hamnade jag i en märklig Twitterdiskussion. Tänk att man alltid tycks landa i sandlådan på Twitter! Jag uttryckte min ilska och förvåning i nån sorts kombo över den försvunna ettåringen. Genast blev jag påhoppad av en person som ansåg att jag tyckte mig själv vara

ofelbar.

Skrev jag ingenting om! Jag bara undrade hur man kunde lämna ett sånt litet barn utan tillsyn. Det är ju inte ens alla ettåringar som kan gå och mina tankar (inte tweets!) for iväg alldeles till att nån hade snott ungen. Sen blev utgången mycket tragisk och det är naturligtvis förskräckligt. Men mina tillkortakommanden har inget med detta att göra. Jag har inte skaffat barn – delvis av det skälet att jag är utrustad med viss självinsikt och ansåg mig alltför inkompetent att ta hand om ett barn… Ett annat skäl är den vardagshomofobi som jag har plågats av hela livet, men som jag nog aldrig har skrivit om – jag vill inte hamna i nån plåsterdiskussion, nämligen. Ska jag vara med och prata kränkthet vill jag lyfta nivån. Annars blir det bara löjligt.

Senare under lördagskvällen var det åter fritt fram för mig att sitta på ballen. Jag njöt av luften, tystnaden och boken. När solen gick ner bakom husen såg det ut som om himlen tog eld. Det gick naturligtvis inte att låta bli att fota solnedgången. Men låt mig visa hur man kan luras! Så här blev bilden i original (endast storleksförminskad så att den får plats på bloggraden):

Augusti kvällshimmel original

Kvällshimmel den 14 augusti 2015 i original, fotad med min iPhone 5 från balkongen.


Sen ville jag ha bort träden 
och fördjupa färgerna lite, samtidigt som en silhuett fick vara kvar så att kontrasterna blev än mer slående. Slutresultatet, som jag skickade upp till Instagram, blev detta:

Augusti kvällshimmel bearbetad

Augustihimlen bearbetad. Det är samma bild som ovan, men tillfixad och tilltrixad.


Av bilderna ovan 
kan den som är utvecklingsbar lära sig att allt inte alltid är vad det ser ut att vara. Men att unna sig en stund i tystnad, på balkongen, en kväll i augusti, kan vara helt underbart (om den inte omfattar rök).

 

*ballesittning = sitta på balkongen
**ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett förbränt inlägg.


 

i startgroparna

Nej, jag har inte sprungit.

Nån vän av sport och idrott är jag inte. Motionerar gör jag aldrig. Och det syns. Jag har blivit riktigt fet. Nån husmor av rang är jag inte heller. (Va 17 är jag bra på, kan man undra..?) Men det finns hushållsgöromål som jag tycker är OK att utföra. Därför gjorde jag idag mitt bästa att övertyga mig själv att det inte är fel att röra på sig. Fast var lugn – jag har inte varit och styrketränat eller ute och sprungit! Jag har städat mitt hem.

Tvärtemot vad en av handläggarna på A-kassan Vision tror (otroligt oförskämd kvinna, för övrigt, vilket till och med Arbetsförmedlingen håller med om) äger jag inte en mobiltelefon av senaste modell. Den jag har är över två år gammal. Förr i tiden var det ingen ålder på en gammal häst, som en sa, men nuförtiden är detta urgammalt – vad gäller modern teknik.

Eftersom jag har en sån gammal modell på min iPhone, en 5:a, fungerar inte stegmätaren. Jag har appen Runkeeper och den kan däremot tala om för mig hur långt jag har gått, vilken tid det har tagit och antal kalorier (kcal) som jag har förbränt.

Idag har jag alltså roat mig med att städa. Det behövdes. Jag har dammat, dammsugit och torkat av i badrummet och i duschrummet/toan. För spännings skull – och förbrännings skull! – roade jag mig med att slå på Runkeeper för att mäta lite.

Så här mycket har jag gjort och förbränt idag:

  • Damma:
    1,47 kilometer
    25,14 minuter
    141 kcal
  • Dammsuga:
    1,65 kilometer
    39,48 minuter
    191 kcal
  • Städa badrum, duschrum och toa:
    1,3 kilometer
    24,12 minuter
    136 kcal

Då ska man komma ihåg att Runkeeper bara mäter den förbränning jag gjort i steg. Den har inte mätt knäböjningar, sträckningar, armviftningar, lyft etc. Därför borde jag rimligtvis ha förbränt fler kalorier än de som Runkeeper mätte.

Men det som förvånade mig mest var sträckan jag ”gick” när jag städade badrummet, duschrummet och toan – hela 1,3 kilometer!

Så… hur många kalorier förbränner DU minst när du städer? Sätt igång och mät nu!!! Det var faktiskt riktigt kul. Jag kan nog tillåta mig att äta 100 gram choklad i kväll! 😛

Sportlunch från Cloetta

En Sport-Lunch har jag nog förbränt kalorier för.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ilsket inlägg med viss trafikinriktning.


 

Jag är arg

Ganska arg Toffla.

Det var inte utan att jag kände igen mig när jag läste SvD-artikeln igår kväll om raseri i trafiken. I trafiken är det nämligen både vanligt och accepterat, enligt artikeln. Jag själv får horn i pannan när jag sitter bakom ratten. Gormar åt

idioter, puckon och såna som tror de har nio liv eller inte har bilar utrustade med blinkers

med flera. Fråga Fästmön och mina bonusbarn, får du höra att jag är allt annat än timid och talar vackert och mjukt när jag kör bil…

Men varför sitter jag i bilen och gormar? Jag – och många med mig. Enligt artikeln handlar det om brist på kommunikation. Ja… det är ju lite svårt att kommunicera när en befinner sig i en bil och en annan på gatan, kanske i en annan bil eller på en cykel. Det är ju inte precis så att en stannar sitt fordon och kliver ur för att diskutera med puck… med den andra parten. En sitter kvar i bilen och gormar, i stället, alltså.

eevuul

Eevul Toffla – som egentligen är rätt snäll. Yngsta bonusdottern fixade den här bilden för fem år sen. Jag kan fortfarande le lika rart – om jag vill…

Samtidigt är det ju mer tillåtet – och lättare – att sitta i bilen och skrika. Det får liksom färre konsekvenser än om jag skulle ha klivit ur bilen och stått på gatan och gapat. Ensam i bilen kan det inte uppstå nåt gräl. Fast varför blir jag så arg? Egentligen handlar det, enligt artikeln, om att vi blir rädda när det uppstår knepiga situationer. Vi blir så rädda att vi blir arga, helt enkelt.

I eftermiddag är jag ute och kör bil igen med Anna. Vi har ett par loppisar kvar att beta av. Dessutom måste jag in till stan för att skaffa biljetter till anställningsintervjun jag ska på nästa vecka. Ja tänk! Igår ringde de från ett av de där drömjobben jag har sökt och vill träffa mig!.. Intervjun sker i Stockholm, ansvarsområdet är hela norra Mälardalen och placeringen är i Uppsala (med en del resor i regionen i tjänsten, dårå). Eftersom det är ett roligt skäl till att jag med bil måste snirkla mig in till gatugrävlingarnas centrum Uppsala idag kan jag väl inte bli arg i trafiken? Eller..?

Hur är DU i trafiken??? Är du olika beroende på vilket fordon du framför eller om du går??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Så går ytterligare en dag i våra liv och kommer aldrig mer igen

Ett inlägg om en torsdag i Metropolen Byhålan.


 

Idag har vi gått och gått och gått. Ja det vill säga, mamma ville åka bil upp till stan. Det är lika långt att gå från parkeringen i stan sen till de ställen vi skulle till som att gå hemifrån mamma till stan. Men nu fick hon bestämma och jag bara körde. Rollator i och ur min lilla bil i baksätet på golvet är inte omtyckt av min rygg. Men, som sagt, idag bestämde mamma.

Doro Phone Easy 624

En Doro Phone Easy 624 blev det, men mamma får den först på födelsedagen.

Det var så roligt att se hur mamma levde upp när hon fick gå i lite affärer och shoppa en del. Mitt huvudsyfte var ju att köpa en seniormobil till mamma i 80-årspresent från mig och Fästmön. Men jag ville ju att mamma skulle vara med i affären och titta själv, få lite demonstrerat. Vi hittade en till hyfsat pris. Mamma ville ha en röd och sen rollade hon iväg för att köpa smink. Jag ordnade köpet och säljaren flyttade över sim-kortet från gamla mobilen till nya. Tyvärr fanns ingen röd hemma, så det blev en svart. Mamma blev lite besviken, tror jag, men alternativet var att vänta nån vecka på att affären skulle få hem en i rätt färg – och då är ju jag inte kvar här. Hon ville INTE ha mobilen idag utan på lördag och på söndag ska vi försöka greja med den så att hon lär sig använda den – det vill säga ringa. När jag talade om för henne att den har en kamera också tror jag hon blev glatt överraskad.

Vi skulle lite kors och tvärs i centrum. När vi kom ut från apoteket hade regnet tilltagit. Vi styrde stegen mot stans bokhandel (äntligen!). Och som vi gick där och småpratade hörde jag nån som ropade ”hej!”. På mig?! Jag kunde knappt tro att det vara sant, men det var det. Jag har inte så många vänner kvar här i stan. FEM är dock den allra äldsta av dem och det var hon, sambon och yngste sonen som kom traskande nerför gatan jag har glömt namnet på, ropandes hälsningsfraser. Det var så roligt att få en pratstund.

Skyltfönster Skafferiet

I Skafferiet finns mycket smått och gott.

Inne på bokhandeln sen blev jag så glad när vi hittade hela fem böcker till mamma, varav fyra av hennes favoritförfattare Nora RobertsYtterligare en bok får mamma i ett paket på lördag också, så sen har hon en härlig att läsa-hög. För även om vi inte alls har samma litterära smak glädjer det mig att mamma läser böcker fortfarande och inte bara glor på TV.

Efter bokhandeln fick jag äran att bjuda min mamma på konditori i stan, Ubbes. Det finns två Ubbes i den här lilla stan, men jag måste nog säga att vi föredrar det som inte ligger i centrum. Fast trots allt var det skönt att få sitta ner en stund. EN klädaffär fick mamma med mig in i och det var ingen större upplevelse för nån av oss. Innan jag gick efter bilen slank vi in på Skafferiet. Mamma valde ut två ostar, ett hårt olivbröd och en burk fikonmarmelad som hon köpte för oss att festa på nån dag. Jag har testat Skafferiets ostar och chillilaktrits en gång tidigare och blev mycket imponerad. Så är du i Metropolen nån tisdag – lördag, rekommenderar jag dig varmt att försöka hitta Kungsgatan mitt emot Systemet – där ligger Skafferiet! OBS! Vissa tisdagar nu på sommaren kan det vara stängt!

Kycklingburgare o strips

Kycklingburgare och strips blev det för min del.

Mamma har varit mycket trött nu i kväll. Jag tror inte att hon har gått så här mycket på länge, knappt jag själv heller. Jag lagade mat lite senare, det vill säga åkte till en korvkiosk. Som du märker äter mamma och jag bara skräpmat, men jag vet att hon längtar efter pommes frites och pizza som hon aldrig äter annars – stället där hon hämtar sina matlådor har mer fokus på husmanskost.

Resten av kvällen har mamma glott på fyra vädersändningar (nej, inte väderspänningar!) och friidrott. Jag själv satt i bästefåtöljen och försökte läsa min bok på gång. Lite svårt med koncentrationen där när mobilen blippade och bloppade och mamma kommenterade det mesta i TV-rutan.

Bästefåtölj hos mamma

Även hos mamma har jag en bästefåtölj!

Jag är så glad att jag har en bästefåtölj hos min mamma. Stolen är handgjord till min farfars 40-årsdag den 18 februari 1940. Sen dess har den blivit omklädd några gånger. För tillfället är den klädd i guldgul sammet, men det har varit både röd och grön. Jag har emellertid noterat att det nog är dags för en omklädsel igen. Oavsett, det är en härlig och bekväm öronlappsfåtölj och jag lägger beslag på den när jag kommer till mamma på besök!

Medan jag satt där och läste, svarade på sms och spelade Wordfeud hörde en annan lokal vän (tänk, jag har bevisligen TVÅ vänner!) av sig. Och kan du tänka dig lite till – vi ska träffas inne i Metropolen i morgon, om jag hittar busscentralen och ta en fika! Mamma har lämnat 200 kronor till detta, dessutom. Lilla mor själv ska under tiden få sitt hår fixat av Tant Blå.

Jag har också funderat på en kommande, litterär utflykt med Anna, som kan bli verklighet tack vare herr Jonsson, som egentligen heter nånting helt annat. Plötsligt har jag saker att se fram emot och längta efter! Anna har ju dessutom bokat en helg, lördag – måndag, i Stockholm i augusti – en alldeles gratis hotellvistelse. Hon har tur som en tokig ibland!

Så går ytterligare en dag i våra liv och kommer aldrig mer igen…

Jag hoppas att DU hade en bra torsdag. Skriver du några rader i en kommentar nedan blir jag glad!

Bokuppslag

Läsning av min bok på gång. Rekommenderas!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett levande inlägg.


 

Uppdaterat: Radio Uppland har korrigerat stavningen i rubriken på sin webbplats

 

skelett o spindelnät

På väg att rasa ner?

Den gistna gamla ryggen knakar och gör ont. Ibland tycker jag det knakar i den så det borde höras för andra. Men det kanske är tur att jag har varit ensam sen i lördags så ingen har hört nåt. Tänk om skelettet bara rasar..? Inte så kul att plocka upp den figuren från golvet…

Jag kan inte sitta långa stunder. Det gör att dagens administration blir synnerligen hattig. Och att böja sig ner och ta upp papper från skrivaren är allt annat än skönt. Att böja sig ner överhuvudtaget är inte skönt. Men svårast av allt är att sätta på sig en strumpa på vänsterfoten. Vilket spännande liv jag lever!

Att göra vettiga saker mår både min kropp och själ bra av. Därför ska jag fortsätta att putsa fönster och stryka. Båda aktiviteterna innebär att jag står och det gillar ryggen. Idag tar jag sovrumsfönstret och det är bara ett, tack och lov. Mörkläggningsgardinerna ska jag tvätta nu. De är snabbtorkande och jag kan med all säkerhet sätta upp dem till sovdags.

Regntunga skyar

Regntunga skyar…

 

Efter en regnig och grå söndag, när de flesta verkade vara griniga och sega, tittar nu solen fram. I eftermiddag ska jag till bilverkstan och få däcken skiftade från vinter till sommar. Mina axlar klarar inte riktigt det och ryggen klarar det definitivt inte just nu. Det största utmaningen blir emellertid att få ut däcken ur förrådet till bilen. Jag kan liksom inte ens böja ryggen så bra och rulla däcken. Men, men, problem är till för att lösas och på nåt sätt ordnar jag detta. Det är märkligt, ryggskott eller vad 17 det nu är, tycks komma varje gång det är dags för däckbyte…

Igår kväll gjorde jag inga som helst storverk. Jag lagade mat på rester från frysen, glodde på TV, hjälpte en vän med tekniska problem, telefonerade lite kort med Fästmön, avslutade en bok och började läsa en ny bok, ett fynd från bokrean i år. Det är den sista boken av totalt fyra som jag inhandlade på årets bokrea. Tre av böckerna köpte jag via Bokus, men jag har ännu ett presentkort kvar på 300 kronor där. Det suger jag på så länge jag kan…

Det här inlägget är i spretigaste laget. Jag skyller på den knakande och onda ryggen som gör att jag flera gånger under tiden jag har skrivit måste resa på mig och gå en sväng. Då tappar man liksom tråden. Det undrar jag om de högskoleutbildade journalisterna på Radio Uppland också har gjort. Den här rubriken har legat ute sen halv sex i morse. Eller FINNS det nåt som heter MÅN och vad är det i såna fall??? Jordmån? Kan en sån rånas? Har den ens ett hem?

Mån rånades i sin bostad

 

För övrigt, uttrycket

done is better than perfect

stämmer bra in på mitt nyputsade köksfönster. Aprilsolen är skoningslös i sitt omdöme.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan träffar en vän samt byter ut gamla trasiga grejor mot nya och hela.


 

Dagens utflykt gick till Stormarknaden. Jag behövde ett par hela skor. Fem skoaffärer på en halvtimme blev det innan ett par nya, svarta och orange Adidas var inköpta för 800 kronor, ett medelpris när det gäller gympadojor, insåg jag. Jag hann till och med prova dem MED mina inlägg och de kändes toppen. I kväll ska jag känna efter hur de känns att gå i garaget tur och retur samt för bilkörning. Eftersom mitt skohorn och min klädvårdsrulle också hade gått sönder inhandlades även nya och hela såna. Mammas peng var rundligt tilltagen. Jag som nästan aldrig köper kläder inhandlade även underkläder idag! Sånt som är mindre roligt – och ofta mycket dyrt – att köpa, men som man behöver. Nu har jag en slant kvar och den räcker till mat den här månaden och kanske en fika på min födelsedag. Jag har för övrigt ringt mamma och berättat om inköpen och jag tror att hon var nöjd.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Peter

Peter – med fotsteg in genom huvudet och ut genom det. En rätt skojig bild blev det och det var tanken. Pe gör mig nämligen glad!

Mellan mina inhopp i de olika affärerna träffade jag Pe. Det går aldrig undan mer än i vårt munläder när vi ses. Enligt Pe:s och mina regler ska den av oss som har jobb bjuda den andra på fika. Därför åkte Pe på att betala en kaffe och en macka till mig. TACK! Plötsligt hade två timmar passerat och Pe skulle ut på uppdrag, medan jag ju fortsatte min shopping.

Hemma i New Village igen hittade jag grannarnas post i min postbox, så jag plingade på hos min fan club (<== ironi, för de gillar mig inte särskilt mycket) och överräckte två kuvert. Undrar om min post har hamnat hos nån annan granne… Jag och just dessa grannar har inte alls lika namn, så uppenbarligen kunde brevbäraren inte läsa, eller nåt.

På tal om att läsa fick jag veta idag att jag varken kan läsa eller recensera böcker. Märkligt med tanke på den mängd böcker jag läser samt min examen där litteraturvetenskap är huvudämne. En missnöjd författare kallade mig inkompetent och icke läskunnig samt min recension

ett journalistiskt hafsverk.

Jag skrattade mest åt det barnsliga. Tror författaren att jag skriver en snäll recension bara för att h*n skickar mig sin bok med en hälsning på försättsbladet? När jag nu läste vad jag hade skrivit i min recension tycker jag att jag var ganska snäll trots allt – särskilt med tanke på vad jag kunde ha klämt till med, men inte gjorde. Vidare skrev jag om verket och dess form och inte om personen-författaren – till skillnad från den uppenbarligen besvikna författaren som inte drog sig för att kalla mig saker som jag tycker är inkorrekta. Nä, jag är ärlig i mina recensioner, men kunde i och för sig ha varit brutalare i min ärlighet – fast vad hade jag vunnit på att vara grym? Förresten försökte jag kolla andras recensioner av boken. Nu när jag googlade fann jag en som påminde om min, en som inte var nån recension utan bara i korthet beskrev vad boken handlade om samt en intervju där författaren skryter om hur duktig h*n är på att skriva. Det var allt. Så nej. Jag känner inte att jag var ute och cyklade i min recension, som för övrigt publicerades för ett tag sen i en lokal webbtidning.

Idag blir det kycklingchorizo med bröd och räksallad till middag. Sen ska jag, som enligt somliga inte är så läskunnig, ägna mig en stund åt min bok på gång (som jag dessutom läser på engelska, ju) innan jag kollar på När livet vänder klockan 20 på SvT2. Missa inte det du heller – tycker jag!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »