Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘varm om hjärtat’

Ett inlägg om vägar, lögner, fina saker och Alice-who-the-f***-is-Alice.


 

Väg

En väg jag vill gå på? Eller vill jag bara hoppa ner från bron över den?

Ibland är vägen krokig, ibland är den rak. Vägen kan vara full av gropar och hinder – eller rentav nyasfalterad. Inte vet jag vilken väg jag har slagit in på , men mitt i det jätteledsna är jag produktiv. Som om jag är två personer: en som sitter i vännens bil och gråter, en annan som är professionell, inte tappar tråden trots avbrott och som levererar till belåtenhet. Kanske är det rentav så att mina ben har valt separata vägar? I teorin, vill säga. I verkligheten är det ju omöjligt.

När en kör bil försöker i alla fall jag att se trafiken så långt fram som möjligt, för att förutse eventuella händelser. När jag bara är jag ser jag vägen under mig. Jag vill så gärna gå den, men jag vill hoppa ner från bron över den också och krossas som en tomat mot asfalten. Den magnetiska asfalten.

Marionettdocka Pinocchio 150kr

Jag skriver ärliga recensioner, (Pinocchio mötte jag igår på Uppsalas nyaste antik- och retrobutik. Dockan är till salu för 150 kronor i butiken.)

Två texter blev det igår, varav den ena är publicerad och klar. Det är alltid roligare när en författare blir glad över en recension än när h*n blir arg och startar en grupp på Facebook med så kallade professionella journalister om hur dålig jag är på att läsa och förstå. Men jag skriver alltid ärligt. Har jag blivit mig tillsänd ett verk av författare eller förlag måste den som läser min recension vara säker på att det jag skriver är ärligt. Jag kan inte skriva att en bok är bra om jag inte tycker det, kort sagt. Däremot kan jag skriva att den språkligt sett är bra, men också förklara vad det är som gör att jag tycker si eller så.

I morgon bitti publiceras här och hos UppsalaNyheter en recension av en rykande färsk thriller, skriven av en Uppsalaförfattare. Det gläder mig att se hans namn bland de författare som ska delta i författarstafetten i Missionskyrkan här i Uppsala under Kulturnatten den 12 september.

Gina Hund

Gina Hund vaktade alla fina saker. Här vänder hon andra sidan till.

Men igår eftermiddag/kväll blev det en utflykt till verkligheten. Under tiden jag pratade med två gamla väninnor (gamla på det viset att de har känt varandra länge) och kliade vakthunden passerade två representanter för annan lokalmedia. Sen träffade jag självaste Pinocchio. Det var i skepnaden av en helt underbar marionettdocka, på Uppsalas nyaste antik- och retrobutik här på Hjalmar Brantingsgatan 4A. Jag vet nån som gärna vill ha den, men jag hade inte 150 kronor. I stället fick jag nöja mig med att fota den och instagramma. Vännen som ljög mig rakt upp i ansiktet har inte gillat bilden på dockan. Det ger mig nån sorts tillfredsställelse eftersom det pekar på en viss självinsikt. Eller inte. Jag trodde ett tag att lögnen var omedveten och uttalad i oförstånd eller förvirring. Men kanske den inte var det. Nåja, det är inte min näsa som växer utan andras.

Jag blev förälskad i en sak igår, ett helt underbar serveringsvagn på hjul. Vagnen var dessutom oanvänd, den berömda lappen i snöre satt kvar. Min mamma har nåt liknande hemma hos sig, en pryl jag räddade från att hamna på tippen en gång (!) eftersom jag tyckte att den var så fin. Men mammas serveringsvagn har flaskhållare också. Det är lite oklart varifrån den kommer, näppeligen från mina farföräldrars djupt religiösa hem eller från mina morföräldrars alkoholfria (jag tänker på flaskhållarna). Kanske från de tokiga Flickorna Tro och Kärlek, som farmors (Hopp) systrar kallades i familjen?

Serveringsvagn 1400kr

Den här underbara och oanvända serveringsvagnen är till salu på Hjalmar Brantingsgatan 4 A för 1 400 kronor, om jag inte minns fel.


Idag fortsätter jag att läsa för att skriva. 
Jag började göra flickan Alice bekantskap igår när jag öppnade en nyöversättning på svenska, men med originalillustrationer, av Alice i Spegellandet. Det gör mig varm om hjärtat att Vaktel förlag lyfter fram detta fina verk från 1800-talets senare hälft. Nu ska jag avgöra om det är en barnbok eller inte.

Bok glasögon Kapitel Spegelhuset

Alice i Spegellandet – en barnbok eller inte?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Traditioner – gamla och nya

Ett traditionellt inlägg.


 

Jag är av den åsikten att traditioner behövs – såväl gamla som nya traditioner, dock. Och bara för att jag tycker det innebär det inte att jag är förändringsobenägen. Tvärtom. För om du läser och förstår det jag nyss skrev att även nya traditioner behövs, inser du att det innebär att jag även vill ha nytt inflöde.

När man har födelsedag kan man gott få ta en liten stund att filosofera över traditioner. En gammal tradition som jag INTE vill ta bort ur mitt liv eller förändra är födelsedagsuppvaktningen mellan mig och en av mina äldsta vänner M. Det är inte alls nåt storvulet utan den går ut på följande:

  1. vi skickar födelsedagskort till varandra med snigelposten
  2. vi ringer varandra på respektive födelsedag
M och Gösta 1977

M och Gösta, som jag kallades, sommaren 1977. Jag hade fyllt 15 och M 16. Notera M:s snigga utsvängda jeans. Den grinande personen till höger i bild är jag. Min morfar tog bilden.

Nu ligger det till så att M fyller år dan före mig. Jag skickar därför ett födelsedagskort – som alltid i god tid – och sen ringer jag. I år ringde jag på gamm-telefonen. Och tänk! M har numret kvar! Vi pratade som om det var i går vi sågs och i en hel halvtimme. Det var det inte riktigt. Vi sågs ju i påskas. Men ibland brukar det gå flera år mellan gångerna vi träffas. Samtalet på min födelsedag brukar bli lite kortare. Oftast har vi ju avhandlat allt dan innan. Men så skrattar vi gott åt det faktum att M som vanligt är glömsk/stressad och att födelsedagskortet till mig kommer

om ett par dar.

Men du… Två telefonsamtal om året – dagarna efter varandra. Och vänskapen överlever! Vi har känt varandra sen fjärde klass. Sen jag var nio och M tio år – och en dag äldre än jag! Det är fortfarande viktigt att M är så mycket äldre än jag.

Gösta  o Fem 78

Här har Gösta placerat sig till vänster om FEM. Året är 1978 och vi är 16. Nån av FEM:s föräldrar tog den här polaroidbilden.

Min vän FEM och jag har skapat nya traditioner kring födelsedagarna. Vi lärde känna varandra när vi var åtta år, i tredje klass, och följdes åt genom högstadiet. Sen kom annat emellan och vi hade inte nån kontakt på ett antal år. Det var åren när FEM var mamma till tre på heltid i Metropolen Byhålan och jag var här i Uppsala och jobbade. Vår tradition är att se till att ett paket med litterärt innehåll levereras till den andra när det är födelsedag. Roligast är det när vi lyckas hitta en bok som den andra blir väldigt förtjust i. Då har vi lyckats! Jag kan i alla fall säga att FEM har lyckats. FEM är för övrigt alldeles för generös. Det kommer paket till jul också och lite när som, bara för att hon tycker att jag behöver påfyllning eller… bara för att…

När man bor 30 mil från sin ursprungliga familj är det ytterst sällan ens födelsedag har firats med den. Jag har bott i Uppsala sen 1982 och mina föräldrar har varit här för att fira min födelsedag 1992, när jag fyllde 30 och 2002, när jag fyllde 40. Men det har alltid kommit telefonsamtal och ett kuvert med snigelposten. Så även nu, fast endast från mamma, förstås. Pappa sitter en trappa upp och vinkar från nåt moln.

I morse väcktes jag av Fästmön som kraxade fram en födelsedagssång och hällde presenter över mig i sängen. Gott kaffe fick jag också – dock inte över mig utan i mugg. Jag fick Sara Lövestams senaste roman och body butter av Anna. I paketet från FEM låg en bok av en för mig ny författare, vars bekantskap ska bli rolig att göra. Kuvertet från mamma var extra rörande för i kortet låg en hundralapp och instruktioner hur den skulle användas!

Under förmiddagen idag gick såväl mobilen som fasta telefonen varm. Särskilt glad blev jag för samtalet från mammakusinen B. Även om allt vi avhandlade inte var glatt, gjorde samtalet mig glad och varm om hjärtat.

Vi vilade en stund ovanpå gästsängen sjuksängen efter att ha förberett födelsedagsfikat. Båda bonusdöttrarna messade grattis och vi hade lite sms-dialog. Oj så jag saknar dem! Nästan precis på klockslaget 13 plingade det på dörren. Sen plingade det ett par gånger till. Det var så roligt att det var fullt runt köksbordet för en gångs skull – även om en och annan ytterligare givetvis hade fått plats. Och dagen till ära tog jag tillbaka Måsen-servisen. Det var en njutning att dricka kaffe ur de tunna kopparna och äta hallonbakelse på assietterna med rosenskedarna som nästan är lika gamla som jag själv (dopgåva). Jag berättade lite om Måsen-servisen och dess historia. Anna hade tidigare fått ytterligare en historia kring Måsen-porslin och ett par excentriska gamla mostrar till min pappa. Jag har inte använt servisen sen jag gifte mig 1995, men 20 års karantän upphävdes härmed. (Jag har under årens lopp försökt sälja de delar av servisen jag har, men inte lyckats.)

Det har varit en sån fin dag, trots att jag har saknat en och annan i familjen. Jag fick fina presenter av mina gäster också: en underbar gul orkidé av Agneta, ett fint Ripassovin och en Trisslott av Annas snälla mamma och hennes L samt två spännande böcker – Karin Wahlbergs senaste i lasarettsserien och Patrick Modianos Lilla smycket – av Jerry, Elias, Maxi och Felix.

Men jag har inte bara fått presenter, jag har fått nya traditioner kring min födelsedag och jag har behållit några av de gamla. Det tackar jag

  • Anna
  • FEM
  • Jerry
  • Elias
  • Maxi
  • Felix
  • Agneta
  • Ing-Mari och L
  • Mamma
  • Inger
  • Rippe
  • Bibbi
  • Barbro
  • Mia
  • Linn
  • Frida
  • Tatiana och Ulf
  • Lisa
  • Den Hjärtegoda L

och alla andra som grattat via olika sociala medier för! Ni är GULD!

För dig som inte kunde vara med på firandet – och för den som är sjukt nyfiken/intresserad – kommer här några bilder från min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett skrällande och smällande inlägg.


 

Igår var det väl inte en av världens bästa dagar, trots att jag tyckte att det var en flaggdag. Det var ju också en saknadens dag och jag var ledsen, på ren svenska. Och kanske var det medkänsla från En Trappa Upp som gjorde att regnet formligen vräkte ner. Just när jag hade somnat skrällde det till också. Tre rejäla åsksmällar. Jag orkade inte kravla ur sängen och stänga av routrarna, så jag var lite orolig när jag klev upp en kvart över sju i morse. Men jorå, såväl det trådlösa (hängslena) som linan (livremmen) fungerade.

Regnbågshängslen + bälte
Både hängslen och livrem fungerade.


Nu på morgonen 
vräker regnet fortfarande ner. Det är skönt att vara inomhus. Jag hade tänkt tvinga ut mig på en promenad idag, men det känns som om jag har goda ursäkter att låta bli.

På tv

”Och de nominerade är…”

Mitt på dagen ska jag kolla på en presskonferens i vilken jag får veta vilka som nominerats till årets Augustpris. Jag lägger ut en länk här på bloggen så att du också kan titta (i-frame funkar tyvärr inte på bloggen, så du får klicka på länken jag lägger ut i ett nytt inlägg för att det hela ska öppna sig i ett nytt fönster). Det hela startar ungefär klockan 12.15. Det ska bli spännande att se om det blir några skrällar i år! Några små tankar, idéer och förhoppningar har jag allt, men dem håller jag för mig själv.

Nånting som återigen skrällde till i mitt inre igår var det faktum att jag visst fortsätter att tro människor om gott. Jag har gjort såna missbedömningar av människor de senaste åren; min människokännarradar måste vara helt off. Det jag kan konstatera är att många av oss är sig själv närmast. Inte alla. Just när jag kände mig som sämst av dem alla fick jag läsa ord från vännen Inna som gjorde mig varm om hjärtat. (Inna, har jag upptäckt, kan konsten att säga rätt saker vid rätt tillfällen just nu!) Det kanske är så att man förstår människor på djupet när man själv har varit med om nåt svårt. Den som hela tiden reser via räkmacka genom livet kan fortsätta vara ytlig – så länge resan pågår. Nån gång skräller det till och då tar resan slut.

Räkmacka med dill

Räkmackeresor har en tendens att skrälla till och då tar de slut.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett dramatiskt inlägg.


 

Onsdagen var minst sagt dramatisk. Eller bara händelserik, kanske nån annan skulle säga och tycka. För mig var det aningens lite för mycket drama. Men jag är nöjd med mina insatser och det är viktigt för min självkänsla.

Hela eftermiddagen gick åt till att ringa, nästan. Jag jagade referenter, jag avrapporterade till mamma och vänner som undrade hur det hade gått etc. Däremellan försökte jag också ställa upp på vänner som behövde min hjälp på olika sätt. Och så var det ju en hel del som hörde av sig för att peppa inför och efter intervjun. Jag fick till och med sms från Finland… Sånt gör mig varm om hjärtat – när folk bryr sig om mig. Det räcker med ett

Lycka till!

Räkmacka öl och bok

Jag firade dagens goda insatser med räkmacka, öl och lite läsning.

Vem vet? Det kanske är min lycka/tur den här gången..? Framåt kvällen var jag så nöjd att jag bestämde mig för att åka och jaga rätt på en räkmacka. Jag hade tur – hittade en enda på ICA Heidan! Ett glas vin hade jag tänkt ta till, men sen blev det en öl. Det passade bättre i värmen.

Det var också väldigt rökigt. Brandröken från storbranden nådde hit på eftermiddagen eftersom vindarna vände. Jag fick ta Bricanyl, för jag hade svårt att andas. Som grädde på moset tände grannen under sin grill, som vanligt rakt nedanför balkongen där jag satt. Jag orkade faktiskt inte be honom ytterligare en gång att vara snäll (?!) och flytta sin grill lite, utan jag gick in och stängde balkongdörren och alla fönster som var öppna åt baksidan. Jag tackade inte heller den här gången. Jag kommunicerade inte med okommunicerbara.

Grill

Grill i uppstartsfas. Vid pilen en träpinne som det rörs med bland den glödande kolen.

Det gick bra att läsa i köket också. Dessutom telefonerade jag och sms:ade. Och äntligen fick jag tag i bostadsrättsföreningens ordförande. Jag la fram mitt ärende, berättade om gastuben, grillhelvetet, den elektriska golvfläkten intill den tända grillen och partajandet efter klockan 23 vardags- och söndagskvällar. I gengäld fick jag löfte om att nån från styrelsen ska ta upp detta med de berörda. Det märkliga är, att det grillades i tre timmar. Sen blev det tvärtyst och locket på grillen. Månntro nån från styrelsen redan har varit på besök?

Men tro nu inte att det var slut på det dramatiska med detta! När jag stack iväg för att köpa räkmacka noterade jag två registreringsskyltar som stod på ett konstigt ställe. Jag tog en bild och lite senare twittrade jag ut bilden tillsammans med en fråga om nån saknade skyltarna. Fick efter ett tag ett svar från nån som tyckte att jag borde ringa polisen. Så det gjorde jag efter en stunds funderande. Jag pratade med en trevlig poliskvinna som genast kunde konstatera att fordonets ägare hade anmält skyltarna stulna. Hon lovade skicka en bil så snart det var möjligt och fick en beskrivning av mig var skyltarna stod samt mitt mobilnummer. Jag fick i uppdrag att bevaka skyltarna så gott jag kunde. Jag kände mig som en riktig Toffeldeckare! Sherlock Toffla… (<== ironi!) Cirka 20 minuter senare ringde en trevlig polisman och bad om lite mer vägledning till skyltarna. Skyltarna försvann strax tillsammans med polisen – jag såg det själv från ett av mina fönster. Och kände mig rätt nöjd att jag kanske förhindrat ett brott – eller åtminstone hjälpt till lite…

Nummerplåtar

De var stulna!


Nu hoppas jag bara
att denna torsdag inte blir lika dramatisk som gårdagen. Fast lite besked om jobb vore ju inte fel. Vem vet, det kanske blir en räkmacka – eller en gravöl – i kväll igen..?

Sniggt skuren citron

Sniggt skuren citron på onsdagens räkmacka. Men sur som attan var den!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett klarsynt – och samtidigt lite kryptiskt – inlägg.


 

Blekingegatan 32 och läsglasögon

Mina nyputsade läsglasögon och min bok på gång, Blekingegatan 32.

Det händer saker här, må du tro, även om det är mitt i sommaren, jättevarmt och semestertider. En del av oss jobbar ju. Jag jobbar, till exempel med att söka jobb. Putsade mina läsglasögon lite med diskmedel och ljummet vatten och hittade än det ena, än det andra intressanta.

Det gav resultat i ett telefonsamtal som i sin tur har lett till att jag presenteras som en kandidat för ytterligare ett jobb. Spänningen är olidlig, för det här är ett jobb jag är riktigt intresserad av, det löper över längre tid och det är i Uppsala. Nackdelarna är att det är en visstidstjänst – som vanligt! – och att det är en deltid. Men om jag klarar mig ekonomiskt skulle jag få tid över till att skriva färdigt min bok. Vill jag tro och hoppas. Jag berättade att jag ska iväg på en intervju nu på måndag, så vill man ha mig är det snabba puckar som gäller. Det blir lite extra pirrigt, onekligen, när det är två arbetsgivare som vill ha en… Jag kontaktade två referenter, men har bara fått svar från en. Ett väldigt fint svar som gjorde mig varm(are) om hjärtat – om det nu går i den här hettan…

På Twitter har jag en intressant diskussion igång med twitterkontot @Jobbannons. Det handlar om var man hittar intressanta jobb att söka och hur man söker. Spontansökningar tror jag inte ett dugg på – vis av erfarenhet som jag är både som jobbsökande och som arbetsgivarrepresentant! Arbetsgivarna har inte tid att läsa en massa CV:n och personliga brev eller ens ta emot samtal av jobbsökande som låter mer eller mindre säljiga. Man säger till dem som ändå når fram per telefon att mejla sitt CV – och sen läser man det inte – om man inte råkar ha nåt akut behov att anställa nån. Nej, det sätt som har funkat för mig är kontakter. Det är så jag har fått mina fyra senaste visstidsanställningar.

Men i övrigt har jag insett att jag ska lyssna lite mer på andra. Det är nåt jag verkligen behöver bli bättre på! Anders tipsade mig här på bloggen om ett PDF-verktyg som heter PDF Creator. Det lägger sig på datorn så att man kan välja Skapa PDF som alternativ när man först har valt Skriv ut. Det är precis det jag behöver! Och det däringa Soda, som jag hämtade hem, var inte så gratis som jag först trodde. Jag visste väl att det var en hake! Det var gratis under ett par veckor, därefter får man betala efter hur mycket man använder det. Så därför, TACK Anders, för tipset om PDF Creator!!! (I nyare Officepaket än det jag har kommer detta visst med som standard.)

Avslutningsvis… Topprida är ett intressant ord som jag ska använda lite mer. Och blått ÄR flott! Bara häverten är röd och genomskinlig…

Blå tvätt och hävert

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om den här dan hittills.


 

Den här dan började med ljus, sol och värme. När jag gick från Tokerian kom duggregnet och nu vräker det ner och är mörkt. En cyklande man med krycka på hojen kommenterade när han passerade mig:

Nu dundrar det nog till snart!

Och det gör det säkerligen! Bäst att dra ur alla viktiga kablar och stänga ner min nya, fina dator – snart, dårå, som mannen sa. Först måste jag bara berätta hur glad jag blir för att såväl nya vänner (M) som gamla (N) bryr sig och vill ha kontakt. Jag är ingen paria i deras ögon och det gör mig varm om hjärtat.

När jag kom ut från kassan med min lax på extrapris, min fil, mjölk och vad det nu var för trist jag handlade, kändes det plötsligt lite mörkt i tillvaron: jag hade ju inte köpt nån choklad! Igår kväll mumsade jag i mig en bit mörk choklad och fick då på köpet några visdomsord:

Stress och choklad

Stresshantering jag gillar: choklad!

 

Men nu blev det ingen choklad. Det stod inte på lappen och jag är ju som jag är – har lite svårt att vara spontan när jag är i en livsmedelsbutik (fast jag köpte både lax och räkor, faktiskt, idag, utan att nåt av det stod på lappen!). Lite surmulen rullade jag min vagn mot utgången när ett mycket bekant ansikte dök upp i mitt synfält: N!

N var en av tre tjejer jag lärde känna när jag först flyttade till Uppsala på järnåldern (Typ 1982…) De senaste åren har vi inte haft nån kontakt alls. Det blir så, man tar olika vägar i livet. Men plötsligt korsas ens vägar igen. Och det var såå roligt, för vi hade massor att prata om! Vi pratade så länge att min firre och mina räkor nästan tinade… Jag överlämnade mitt visitkort med kontaktuppgifter. N flyttar från Förort till Förort snart, inte alls långt härifrån. Jag hoppas att hon ringer nån gång när hon har kommit iordning! Det vore så himla kul att prata mer!!!

Det finns nog nån gammal bild på N i mitt fotoalbum, men jag tänker inte scanna in den och lägga ut den – för N ser precis likadan ut idag som då! Nästan! Tidens tand har inte gnagt särskilt hårt på henne. Och det är ju faktiskt inte säkert att N vill förekomma på en blogg som denna… Jag fann mig inte tillräckligt för att be att få ta en bild.

Den här dan började ljust, den fortsatte lite mörkt, men den blev ljus igen. Till och med regnet upphörde nu och solen tittar fram.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg från en metropol..


 

Jag har landat. För några timmar sen. Men vid datorn har jag inte hunnit sitta förrän nu till kvällen. Det har varit ytterligare en varm dag. Mammas lägenhet är inte precis sval, men ligger nära sjön. Nu fläktar en härlig kvällsvind. Tyvärr är det ett jädra liv på husets ungar i skrivande stund. Gissar att de först nu orkar leka och springa och cykla…

På vägen ner stannade jag en gång på sedvanligt ställe för toabesök, kaffe och äggmacka med ansjovis. När det är så här varmt längtar jag efter nåt salt. Det var ganska mycket trafik på vägarna och en hel del långa åk. Jag körde ändå på cirka tre och en halv timme – och då kan man räkna bort halvtimmen i rast. Ungefär.

Det första jag gjorde hemma hos mamma var att kolla in skicket på hennes rollator. Nej, jag kunde inte laga den. Ett av framhjulen var helt instabilt och tycktes sitta på trekvart, men det gick inte att skruva åt, muttern tog inte. Så jag ringde en fin liten affär här i stan (fast först ringde jag fel och kom till en ryttarklubb…) och pratade med en trevlig dam. Jodå, de hade öppet till klockan 18 och jodå, de sålde rollatorer. Efter en mugg java gav vi oss iväg. Den gamla rollatorn var i sämre skick än min mor. Ny rollator inhandlades och så gjorde vi några ärenden när vi ändå var på stan. Mamma var mycket nöjd med sitt köp. Vi mellanlandade och la lite varor i kylen innan vi åkte upp till pappa, mormor och morfar med några blommor. Griftegårdsförvaltningen hade gjort ett fint jobb med graven och tagetesen vid graven var som stora och kraftiga solar. Då blir man varm om hjärtat. Årsskötseln kostar ju en del, men det är det alternativ som gäller när jag bor 30 mil bort och mamma är rörelsehindrad.

Middag intog vi på mammas balle*. Det fläktade en skön vind från sjön, men jag tog ingen tröja på mig när vi gick neråt. Det är så härlig luft! Vattnet var alldeles klart och ljuset… magiskt. Skagen, släng dig i väggen!!!

Nu softar vi en stund. Mamma har kollat nyheter och sportresultat och jag sitter lite vid min fina, nya dator. Lång dags färd är snart över. Om bara de skrikande barnen tystnar kan jag nog sova ganska gott i natt. Gissningsvis tar måsarna över när barnen har nattats.

Här kommer några bilder från min dag!

Detta bildspel kräver JavaScript.


*mammas balle = mammas balkong

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »