Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘21-åring’

Ett inlägg om trötthet och törst.


Struldagen gick över i mötesdag
med påföljande jullunch. Vid konferenser äts det alltid för mycket. Det tog väl fem minuter, sen grävde jag bland de hårda kolakaramellerna…

Kolakarameller

Här tog jag grabbanävar.


Törstig, törstig…
Inte blev det bättre av att vi skulle äta jultallrik. Först serverades en kall. Jag åt två sorters sill, ägghalva och lax samt några potatisar. Skinkan dissade jag. Den varma tallriken dissade jag helt, för den var full av kött.

Inlagd sill

Inlagd sill är min favorit!


Eftermiddagen blev
inte mindre törstig. Den blev mer törstig… Tekniken var med mig  och jag fixade till och med min tjänstemobil, röstbrevlåda, synkning av kalender och e-post samt beställde en laddare till tjänstemobilen. Min laddare till iPhone 5 passar inte till tjänstemobilen, som är en 4:a.

Jag fick ut dagens planerade texter på webb och intranät. Webben kom ju igång sen strax innan vi åkte iväg på enhetsmöte. Och plötsligt var det dags att åka hem…

Eller hem och hem… Jag skulle till Himlen för att fira dagens 21-åring, Linn. Först åt vi pizza tillsammans hela familjen. När morfar kom blev det kaffe med hembakat och Fästmöns goa hallontårta.

Linn var så söt och glad och jag tror att hon blev nöjd med sina presenter: iPadställ från pappa, Kosta-glas från mamma och presentkort från mig. Mormor gav pengar och nån grej att hänga i fönstret som jag tyvärr missade, samt vantar, morfar pengar och choklad.

Linn och 21årstårtan

Vår 21-åring.


Vid fikabordet
satt alla och gäspade utom morfar, som är äldst och som hade huggit ved och lite sånt i flera timmar under dan. Anna och jag är törstiga som galningar – jag av allt sött och allt salt jag har smällt i mig idag. Så nu tänker jag faktiskt inte skriva mer. Jag är beat. Slut.


Livet är kort.

Read Full Post »

Alltså jag är ingen matperson. Eller jo. Jag gillar att äta, men tillagningen av mat lämnar jag till proffsen – om jag kan. Nu är jag ju vuxen sen många år tillbaka och alla dar måste jag själv ta ansvar för att jag får i mig nåt ätbart. Här på bloggen kör jag ibland mina cookalongs. Dessa visar vilken nivå jag är på när det gäller att stå vid spisen.

Igår blev det ingen middag förrän klockan var närmare 22. Och då blev det det här:

Knäckemackor med två sorters ost, ett glas mjölk och Idealisten.


Jag tycker att lekamlig spis
ofta kan förenas med kulturell och när jag äter ensam har jag alltid en bok framför mig. Utom när jag är på stökiga restauranger med mycket folk. Då vill jag bara äta nåt snabbt och dra därifrån.

Till lunch blev det sill och potatis idag. Jag kom iväg sent och fick därför äta ensam, även utan bok. Lunchrestaurangen var smockfull som vanligt och ljudnivån bedövande. Jag klämde mig ner vid ett bord ganska nära ett äldre par som strax fick sällskap av en något yngre herre som bland annat berättade om sin åldriga mamma. Det var faktiskt intressant, så jag smyglyssnade lite.

Dagens lunch inbegrep inte nån liten klar eftersom det var arbetsdag!


Till kvällen behöver jag inte äta nånting STORT.
Gissningsvis blir det nåt salt eller kanske nåt sött.

Jordnötter och en kanelsnurra, kanske?


Fast bullarna är ju slut
sen länge och nötter passar bäst ihop med malt i flytande form, tycker jag nog.

Flytande malt. 


Möjligen skulle man behöva nånting starkare
att värma sig med, men det sparar jag till i morgon. Då ska det bli sex (6) grader bara – i skrivande stund är det sju… Sommaren kom visst av sig…

Det blir ensam hemmakväll i New Village för mig i afton. Jag ska nog ringa mamma, kanske. Igår när jag ringde satt hon och grät för att hon kände sig så ensam. Det lät så ledsamt, tyckte jag.

I morgon åker jag till Himlen och kollar vad Anna och barnen har för sig. Det enda jag har planerat för helgen förutom det är att knåpa ihop en jobbansökan. Vad ska du göra i helgen???

Read Full Post »

Orden i rubriken är inte mina, de kommer från en artikel i Dagens Nyheter. Det finns en lögn, enligt artikeln som hänvisar till såväl psykologer som undersökningar. Och den är att föräldrar älskar sina barn lika mycket.

Mina bonusbarn på skolfoton tagna 2009, tror jag.


Troligen är det en hemlighet
som många föräldrar gömmer längst in. Få skulle erkänna det öppet att man föredrog ett av sina barn framför det eller de andra. Men eftersom barn har olika temperament finns det vissa barn i syskonskaran som föräldrarna går bättre ihop med, menar psykologen Per Johansson vid universitetet i Lund. En amerikansk professor följde 384 syskonpar under tre år. Hon filmade konflikter med föräldrarna. Slutsatsen hon drog var att 65 procent av mammorna och 70 procent av papporna verkligen visade en förkärlek för ett av barnen.

Men vad beror skillnaden på? Visst kan det ha att göra med temperament, men enligt forskarna ligger förstfödda bra till. Föräldrar gillar också barn som är mest lika dem själva, enligt forskarna. Kön kan också spela in på så sätt att mammor gillar söner mest och pappor döttrar.

Psykologen Per i Lund sammanfattar det hela så här:

[…] vi har inte lika lätt för alla. De flesta älskar sina barn lika mycket men känner mer närhet till ett av dem […]

Själv har jag varken syskon eller barn, så jag vet inte alls hur det är. Mina föräldrar fick visst högsta vinsten med en gång för 50 år sen och nöjde sig med den. Skämt åsido, det fanns andra skäl till att jag inte fick syskon. Och mina skäl till att jag inte har skaffat barn är att jag inte har velat – mest därför att jag inte har träffat nån som jag vill ha barn med. För jag är av den åsikten att  ett barn ska man vara två om. På ålderns höst (typ jag var… 45) fick jag plötsligt fyra bonusbarn. Och jag kan ärligt säga att jag älskar dem lika mycket alla fyra. Det vet jag för jag kan bli arg på dem, jag kan bli ledsen för deras skull och jag kan glädjas med dem när det går bra. Men de är inte mina barn och det är inte mitt uppdrag att uppfostra eller försörja dem, det har de två riktiga föräldrar som gör. För övrigt är två av dem vuxna nu, så…

Jag vågar knappt ställa frågan, för jag tror inte jag får några svar, men tror du att föräldrar älskar sina barn på olika sätt och gör du själv det?

Read Full Post »

Idag vid eftermiddagsfikat på jobbet satt jag och suktade efter nån go tårta. Och faktiskt bar det sig inte bättre än att J hade mutat kollegan G i ett dataspel (!) – med en chokladig kladdkaka. Eftersom J är från Norge (vad menar jag med det???) mutade h*n inte bara G utan alla som var närvarande på eftermiddagen. Mums!

Somliga hade ju varit mobbiga mot andra på morgonkvisten, men tiggde lift hem från jobbet via sin äldste son som messade. Jag är ju en snäll människa ibland så det var ju självklart att jag hämtade min älskling. På vägen stannade vi till vid ICA Heidan för att köpa grillad kyckling till middag – och en kartong kokosbollar till kvällskaffet. Kokosbollarna var lågkalorimärkta, vilket innebar att man kunde vräka i sig hälften var, det vill säga fyra. Jag åt två för att de såg ut som tuttar, sen mådde jag illa. Och hade fullt med kokos mellan varenda tand i käften. Det är i såna här lägen man önskar att man hade autostrador mellan tänderna.

En kokosboll som ser ut som en tutte.


Före kvällsfikat blev jag emellertid tvungen
att baxa in sommardäcken i bilen, för i morgon bitti klockan åtta ska Clark Kent* få vinterkängorna av, sommarsandalerna på. Lagom till snön, som enligt den sura gubben på jobbet ska komma till lördag. (Tror jag inte ett dugg på!)

Jag blev också tvungen att messa med A för att boka om vår andra återträff – den tid jag hade prickat in visade sig krocka med ett evenemang i Elias skola som jag gärna vill delta i. Det har varit lite struligt den senaste tiden med bokningar och sånt, mest beroende på att jag delvis ska byta uppdragsgivare från nästa vecka (formellt sett har jag redan gjort det). Jag vill inte boka inte för många saker på seneftermiddagar eftersom jag vet att många förlägger möten så dags på dan.

Efter allt detta ätande och baxande av däck med mera blev jag helt enkelt tvungen att muntra upp mig med den allra finaste födelsedagspresenten, en orange gubbe. Och bara för att bevisa att jag verkligen är snäll såsom jag skrev ovan, ska du få dela upplevelsen med denna orange gubbe med mig.


*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Att det är födelsedag tar bloggen ingen hänsyn till. Det är torsdag och då levereras en lista med höjdpunkter (fylla, som i fylla år) respektive lågvatten (falla, som i falla omkull).

Så här är det enligt en 50-åring:

Fylla

Falla

Read Full Post »

Idag är det verkligen det tristaste av trist väder. Det är grått och regnigt och man har inte lust att göra nånting. Att sen en del människor runt omkring mig bara är elaka har jag svårt att ta tigande. En dag lär jag krevera och då kanske nån vaknar. Försent.

Så vad gör man för att lyfta humöret en sån här dag? Jo, man låter sig bli körd. Övningskörd. Idag var det premiär för Slaktar-Pojken bakom ratten. Snälla mormor har ju sett till att Johan får ett startpaket vid bilskolan. Och nu skulle han och jag ge oss ut själva för att testa att starta, stanna, bromsa, kika under huven och lite.

När jag övningskörde med min pappa var vi som hund och katt. En gång blev vi så osams att vi inte pratade med varandra på tre (3) dar. Och då ska du veta, att jag verkligen älskade min pappa! Men han kunde göra mig gaaalen! För det första var det åtskilliga gånger när jag bara fick övningsköra runt kvarteret med honom – på ettans växel! För det andra satt han hela tiden och hade handen på handbromsen. Jag var så uppretad! 

Med Johan var jag lugn, för jag vet att Johan är en lugn person i sig. Men det klart att det var pirrigt för oss båda idag. Sen har jag dessutom inte nån stor bil och det var knappt att han fick plats bakom ratten med sina långa ben.

Jag har aldrig varit med om att nån får en bil i rullning vid första försöket. Det fick Johan. Så nu är jag helt övertygad om att det där körkortet, det får han utan problem. Men det klart att han måste plugga och träna och övningsköra! Helt klart går jag handledarutbildning med Johan, för nu känns det som om han vill ta körkort. Johan får högsta Clark Kent-betyg för dagens övning!


Fästmön
och jag åkte och handlade
på eftermiddagen. Vi har pratat lite om vad vi ska packa ner i våra väskor. Jag ser verkligen fram emot de här dagarna och även om det finns en och annan som försöker sätta käppar stora som påkar i hjulet på olika sätt tänker jag inte låta det hända. Vi har inget avbeställningsskydd heller, så nu är det bara att dra!

Hemma i New Village var det lika trist som i Förorten vädermässigt. Jag har telefonerat med mamma och för sjuttifjärde gången kommit överens om när hon ska ringa för att gratta mig.

Sen har jag nästan grinat över mobilen. Igår innan jag åkte till Himlen laddade jag batteriet. Jag använde inte mobilen särskilt mycket igår, men mitt i natten började den pipa och ladda ur. Satte den på laddning bara för att upptäcka att den redan på förmiddagen hade börjat ticka ner batterimässigt. Därför letade jag fram ett av de gamla batterierna och laddade upp det. Jag har alltså tre gamla batterier, men de funkar för det mesta bra. Det känns som om det är nånting i mobilen som drar ur batteriet. Tyvärr har jag inte råd eller möjlighet att köpa en ny mobil, men jag avvaktar och vill gärna hoppas och tro att jag kanske kan få en tjänstemobil om jag blir kvar efter juli.

Dä ä gött mä körv!


Söndagmiddag idag blir kokt kycklingkorv
med bröd och räksallad. Förträffliga ICA Solen hade extrapris på kycklingkorven så jag köpte två paket till priset för ett och ett halvt. Till middagen blir det läsning av lokalblaskan. Den känns ovanligt tjock i dag, så det måste vara mycket reklamskit i den.

Read Full Post »

Older Posts »