Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ta betalt’

Ett inlägg om att det kan vara osäkert vad som är gratis, men ett gott skratt kostar ju ingenting. 


 

Litteratur till en positivist med norskt ursrprung.

Den rätta boken till min ordvitsande vän med norskt påbrå.

I förra veckan bestämdes det lite hastigt att jag skulle stråla samman med vännerna Ingela och Gunilla här i Uppsala i söndags. Eftersom jag visste att Gunilla hade fyllt år ett par dar före vår träff – och för att hon är en sån god och positiv vän – ville jag försöka hitta en liten present. Det blev ett av ärendena i fredags.

Jag hade bestämt mig för att försöka hitta en bok. Gunilla och jag har väldigt… divergerande intressen. Hon gillar till exempel sport och jag gillar böcker. Det händer att vi driver med varandra och oss själva då och då, för jag avskyr verkligen allt som har med sport och idrott att göra och Gunilla är inte överdrivet förtjust i böcker. Detta till trots har vi roligt när vi ses och vi ser INTE ner på den andra för att den inte gillar samma saker som en själv. Men jag ville ju vara en god vän (sic!) och försöka utöka Gunillas hemmabibliotek. Jag letade och letade efter ”rätt” bok. En lång stund höll jag i en mycket djup och seriös bok som har stor betydelse i mitt eget liv. Fast nej. Det är ju det här att vi är så olika, Gunilla och jag. Boken har stor betydelse i mitt liv. Jag la tillbaka boken.

En av de sista anhalterna i fredags innan vi for hem och tog helg, Fästmön och jag, var Återbruket. Du vet, stället där jag kraschade glasdörrar så killen i kassan PRUTADE på de två bokhyllorna jag köpte. Där hittade jag nu också den perfekta boken: Norgehistorier. Perfekt därför att Gunilla är en ordvitsare OCH har norskt påbrå. Framme vid kassan hos Återbruket finns en korg med diverse böcker som är gratis. Jag stod och rev en stund i den men hittade inget jag ville ha. Därför vände jag mig till tjejen i kassan för att betala boken som skulle bli en födelsedagspresent till Gunilla.

Nej, nej, den är gratis!

svarade hon.

Va? Är det säkert?

sa jag.

Jorå, försäkrade tjejen i kassan, varpå jag tackade och Anna och jag lämnade butiken. När vi kom ut sa Anna:

Hon trodde nog att du hade valt boken till Gunilla i den där gratiskorgen!

Alla böcker gratis på Återbruket

ALLA böcker gratis på Återbruket just nu…

Självklart var det så! Trodde jag… Men… igår tittade vi in på Återbruket en stund och då såg vi – här och var – RÖDA skyltar där det stod att ALLA böcker är gratis… Typat, när jag hade gått och fnissat åt och skämts lite över att jag hade lurat en loppis. Så eh ja… Även en kommunikatör kan missa väsentliga skyltar… Nu vet du, Gunilla, ifall du läser det här inlägget, hur fruktansvärt svindyr din present var!!!

Det här med skyltning är förresten inte alltid så… lätt. Ibland är skyltningen så minimal att man inte hittar, ibland är den så… total att man liksom… blir tyst över övertydligheten. Som skyltningen på Social Ekonomi Uppsala

Skylt på Social ekonomi Uppsala

Eh… ja… Vi kände oss både välinformerade och välkomna. Ingen risk att vi gick vilse i affären.


Skyltning är ju ett sätt att kommunicera
med kunder, rabattkuponger är ett annat. Idag med posten fick jag en kupong från stans nyaste ICA Maxi. Om jag tolkar texten rätt skulle jag i princip kunna åka dit, fylla en kasse med varor för 100 kronor, lämna fram kupongen i kassan – och enbart betala för kassen. Eller? Hur tolkar du texten? Tänk på att kommunikation är svårt…

Rabattkupong ICA Maxi Gnista

Rabatt 100 kronor när du handlar för minst 100 kronor, innebär..?


Ett ställe där det inte är gratis är Motalabron. 
Jag tycker ärligt talat att det är skit, på ren svenska. Vill man leda bort trafiken från Metropolens lilla trånga centrum, över vattnet, söderut ska man väl inte ta betalt för det?! Men det vill Trafikverket. Och Motalabron är häftig att köra på. Därför kostade mamma och jag på oss att åka på bron tur och retur när vi skulle besöka vännerna i Aska i påskas. Enligt skyltar skulle räkning komma med posten. Det var den 5 april vi korsade bron. Jag kan inte påstå att jag har väntat och längtat efter räkningen. Jag glömde bort den. Men så idag hittade den vägen ner i min postbox. Räkningen på infrastrukturavgiften – ja, det heter så! – för färden över bron var på… tio kronor. Alltså, det måste ha varit så mycket dyrare än en guldpeng att ta fram räkningen, skriva ut den, stoppa den i ett kuvert och skicka den med snigelpost till mig…

Infrastrukturavgift 10 kr

Infrastrukturavgift på 10 kronor för vår resa fram och tillbaka över Motalabron på påskdagen.


Man skulle i detta sammanhang kunna ha sagt

Det var bättre förr!

Men faktum är att det inte var det. För till och med på 1700-talet fick Byhåleborna betala broavgift för att färdas på den då befintliga bron över kanalen, Storbron. Utveckling? Nja…

some things never change.

Bara broarna och deras ägare…

Bropeng Storbron

Kopia av en bropeng från 1787.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett TV-inriktat inlägg.


 

com hem loggaIdag på eftermiddagen plingade det på min ytterdörr. Jag glodde först i tittögat som den kärring jag är, men öppnade sen trots att jag gissade att det var säljare som stod utanför. Konstig tid för naseri, eftermiddagen, förresten. Fast det finns ju dumma människor som jag som faktiskt är hemma.

Två småpojkar, knappt torra bakom öronen, tittade på mig och undrade om jag hade tid. Jag svarade att jag inte ville prata med dem om de ville försöka sälja nåt till mig. Då svarade pojken som förde talan:

Vi kommer från Com Hem och vill prata med dig om den förändrade prisbilden.

Gå bortDå bad jag dem gå. Jag är tvångskund hos Com Hem via min bostadsrättsförening. Com Hem har försökt lura på oss ett baspaket bestående av åtta kanaler som man har fått välja själv ur ett visst utbud. Detta är än så länge gratis, men det var den prisbilden som nu skulle förändras. Sist jag fick besök av en dörrförsäljare från Com Hem både svor han åt mig och himlade med ögonen för att jag inte var intresserad av detta paket. Skälet till att jag tackade nej var att jag gissade att man ville skapa ett behov – och sen så småningom ta betalt för det. Jag hade uppenbarligen rätt. Det räcker bra med de 17 kanaler jag har ändå som tvångskund. Jag tittar kanske på fyra, fem stycken av dem bara, nämligen.

MordetI kväll ska jag för en gångs skull inte titta på Veckans brott klockan 21 i SvT1. Jag ska i stället se den sista delen av serien Mordet. Det har varit en mycket sorglig serie där vi tittare har fått följa fem autentiska mordfall, berättade ur offrets synvinkel. Naturligtvis har det varit skådespelare som agerat i de dramatiserade scener som har visats upp, men verkliga närstående har också fått prata till oss i rutan. Riktigt bra TV-program har detta varit. Den enda kritik jag har mot serien är att samtliga fem mordoffer som porträtterades var unga människor. Även lite äldre människor mördas, TV3! Det kan tyckas grymt att unga människors liv ändas i förtid – och det är det. Men det är lika grymt när en människa, som har levt lite längre, får sitt liv släckt av nån annan. En variation hade varit bättre, tycker jag.

Samtidigt som Mordet startar en brittisk kriminalserie i tre delar i TV4, Hustrumördaren. Våld och mord inom familjen är vanligt förekommande. Detta på TV4 är dock fiktivt, men jag spelar in för att titta senare.

Värdshuset i Deckarna

Värdshuset i Deckarna där författarna träffas. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Ytterligare en bra serie avslutas i morgon kväll. Det är SvT:s Deckarna som jag brukar skriva om efter varje avsnitt eftersom sex olika deckarförfattare porträtteras. I morgon är det Katarina Wennstams tur. Det har varit väldigt intressant och underhållande att få en glimt av hur författarna jobbar och lite grann också varför de skriver såsom de gör. Min största kritik mot programmet har varit Krister Henrikssons smygande i buskarna. Bort med Krille och in med sex nya deckarförfattare snarast! Jag föreslår till exempel… Karin Wahlberg, Viveca Sten, Kristina Appelqvist, Michael Hjorth, Hans Rosenfeldt och Johan Theorin.

För den som vill se ännu mer brittisk kriminalserie visar SvT1 Fortitude klockan 22 på söndag, direkt efter den andra och avslutande delen av Arne Dahl: En midsommarnattsdröm. Fortitude är ett arktiskt samhälle där våldsamma brott är okända – tills nu. Totalt blir det tolv delar, vilket jag tycker är liiite för många delar. Tror jag. Innan jag ens har sett den första…

Fortitude

Några av karaktärerna i Fortitude som börjar på söndag. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om skojare.


 

telefon tecknad

Telefonskojare i farten!

Nu är det telefonskojare i farten igen. Förutom de sedvanliga skojarna, dårå. Jag menar de skojare som inte kollar mot NIX-registret innan de ringer en sån som mig på nån av mina telefoner…

Den här gången handlar det om företaget Stoppa Telefonförsäljning Limited, ett företag som enligt Svenska Dagbladet finns på Malta. (Av nån anledning…) Konsumentverket har tagit emot ungefär 200 anmälningar mot företaget och har skickat en begäran till Maltas konsumentverk – eller motsvarande.

NIX-registret drivs av en ideell förening som har tio svenska branschorganisationer som huvudmän. Genom att anmäla sig till registret kan den som vill spärra sina telefoner mot säljarsamtal – utan att det kostar nåt. Men Stoppa Telefonförsäljning Limited tar betalt för telefonspärr, nåt som inte upplevs som helt klart av de privatpersoner som företaget har ringt (!) till. I stället har de uppringda, äldre människor, vanligen, fått uppfattningen att det handlar om att nån från NIX ringer. Många säger att de för övrigt tackat nej. Ändå kommer det fakturor på 299, 399 eller 499 kronor.

Det är naturligtvis inte olagligt att ta betalt för en tjänst som ett annat företag erbjuder gratis. Men det är försäljningsmetoden som är problemet i fallet med Stoppa Telefonförsäljning Limited.

Den som får en faktura för en vara eller tjänst man inte har beställt ska bestrida fakturan och förklara varför till företaget. Bästa sättet är att skicka ett rekommenderat brev och spara en kopia.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om spådamer och hopp. Bland annat.


 

Kristall nära

Kristallklart?

Jag vet inte hur det är med dig, men nånstans inuti finns det hos mig en tro på en annan värld. Eller det övernaturliga, som vissa skulle säga. Periodvis tycks det vara lite inne med synska personer och medier. En och annan TV-kanal sänder vissa kvällar nästan enbart såna program. Sånt sitter inte jag klistrad framför, jag har min egen tro. Jag har för övrigt en egen spådam i min bekantskapskrets. Och dessutom har jag lite egna gåvor.

Min personliga spådam, om jag nu får kalla henne det (hon vet själv vem hon är), gjorde en liten light-version av en spådom vid ett tillfälle när jag befann mig efter en kris fast på väg tillbaka. Och oavsett om det hon spådde var – eller blev! – sant eller inte, fick jag ändå ett visst… hopp av det hela och en tro på framtiden som jag inte hade haft på ett tag.

En av de egna gåvor jag har är att jag hittar försvunna saker. Det lustiga var att jag lyckades hitta en sak som hade försvunnit för min personliga spådam! Jag talade om exakt var saken fanns, i vilket rum i hemmet, i vilket skåp, på vilken hylla den låg. Så oss emellan kan man tala om tjänster och gentjänster – vi tog naturligtvis aldrig betalt för att vi hjälpte varandra. För övrigt tycker min personliga spådam att jag ska erbjuda mina tjänster att hitta saker professionellt och ta betalt för detta. Tyvärr tror jag inte att jag är tillräckligt bra, jag brukar hitta en grej i halvåret, ungefär.

Idag behöver man inte gå till nån spådam för att bli spådd. Du kan spå dig via nätet per telefon, dygnet runt, dessutom. Och få hjälp att hitta borttappade prylar, tyda drömmar och till och med få djurtolk. Fast då kostar det pengar, förstås. Ungefär en tjuga per minut.

Just nu skulle jag själv behöva lite vägledning vad gäller en kommande övning. Men om jag stannar upp och öppnar alla mina sinnen för intryck kommer ingenting till mig, tyvärr. För så är det med mig – jag kan aldrig hjälpa mig själv på ett sånt här sätt. Och det är nog rätt klokt, så att jag läser på ordentligt i stället inför övningen ifråga… Så kanske jag kristallklart hittar rätt pryl här i livet…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett irriterat inlägg.


 

Nånstans mitt på dan blev jag tvungen att gå några ärenden till affärerna i rondellen. Bland annat köpte jag kopieringspapper till min skrivare. Ja, inte för att jag kopierar utan för att jag har vissa system när jag skriver bok och när jag skriver ansökningar som kräver utskrifter. Det är inte bara färgpatroner till skrivaren som går åt då utan vanligt, hederligt papper. Det blev en bunt om 500 papper för 49 kronor på MM-affären. Före mig i kassakön skenade en yngre kvinna fram och tillbaka. Hon gick och hämtade en vara från sminkavdelningen. Men du ska inte tro att hon la tillbaka varan – också den från sminkavdelningen – som hon INTE skulle ha! Nej, den lämnade hon kvar på platsen där man ställer varukorgar medan man lassar på bandet i kassan. Kassapersonalen och jag bara tittade på varandra. Jag sträckte fram den icke köpta varan till personalen och sa nåt i stil med att

det är väl bäst att du lägger undan den här så inte nån ställer en tung varukorg på den så den går sönder…

Hur lata är folk, egentligen? Man kan ju undra…

apoteket var det knökfullt med folk. Det är visserligen bara ett litet apotek, men välbesökt. Jag inhandlade mina varor och passade i samma veva på att äntligen bli medlem. För hur det nu är så gör jag merparten av mina apoteksinköp vid det här apoteket. Varför då inte dra nytta av rabatter och erbjudanden?

Sen steppade jag förstås in på Tokerian. Som vanligt jagade jag extrapriser. Jag har då god nytta av affärskedjans app, men jag kan tänka mig att somliga blir irriterade på mig för att jag stannar och fipplar med min iPhone. Nu försöker jag ställa mig och varuvagnen åt sidan, fast man kan ju ge sig på att det alltid är nån som ska tränga sig fram. Idag hittade jag kycklingfärs till ett jättebra pris för ett halvkilospaket samt mjölk till halva priset på grund av kort datum. Därför unnade jag mig och Fästmön ett paket kalkonsalami. Men det var tur att jag tittade ordentligt på bäst före-datumet. Jag tror nämligen att man kan bli lite sjuk av fågelmat som passerat detta datum med nästan två och en halv vecka… Det känns konstigt att Tokerian vill ta betalt för gammal korv, med betoning på gammal.

Kalkonsalami med utgånget datum

Det här paketet köpte jag inte.


Hemma på min gata igen 
fortsatte jag med mitt skrivande. Idag har jag jobbat stenhårt och skrivit om ett halvår av mitt liv, ett av de bästa halvåren på senare år. En maskin tvätt har jag också kört och den blev nyss klar för hängning.

Anna har inte hört av sig och det regnar inte ute, så jag gissar att hon följer sin intention att promenera hem från jobbet. På Annas jobb är det lite tufft läge nu, med många som är höstförkylda och en del vakanser. Därför blir det nog inte möjligt för henne att byta bort de fyra kvällstimmarna på lördag. Det innebär att det inte blir nån Kulturnatt för vår del i år. Men vi överlever nog det också.

I kväll serverar New Village-köket stekt kycklingkorv med snabbmakaroner, fantasifullt och bra. Vad serveras i DITT kök???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett smaskigt och delvis självutlämnande inlägg. Och lite argt, förstås.


 

wokade skaldjur bok öl

Wokade skaldjur med ris, starköl och en dålig deckare. Och nej. Jag hittade ingen pärla i musselskalen.

Inte heller igår orkade jag laga mat. Jag var sugen på nånting wokat efter att Fästmön hade pratat om det, så jag ringde bort till Thai Wok, som är en del av Food Courten i Gamlis, för att beställa wokade skaldjur med grönsaker och vitlök. Egentligen tycker jag att det är lite löjligt med alla ställen som kallar sig Food court. Jag menar, finns det inget passande svenskt ord för det? Vi befinner oss nämligen i Sverige, inte i USA.

Jag ringde för att göra min avhämtnings-beställning en kvart före klockan sex på kvällen. En man svarade. Jag la fram mitt ärende. Han frågade vad jag ville ha. Och JUST som jag skulle ge mig på att försöka uttala namnet på rätten jag ville äta kommer en tjej in i vårt samtal och liksom börjar om utfrågningen av mig. Jag sa att jag just höll på att beställa mat för avhämtning av en kille. Då svarar tjejen:

Men han har inte riktigt tid med det!..

Säger man så till en kund? Inte enligt mig. Så de fakta att Thai Wok är en del av en Food Court och att jag blev avbruten borde ha gjort att jag la ner projektet. Men jag var hungrig. Och då är mitt fokus ett: föda.

När jag så tog mig bort till stället för att hämta min mat möttes jag av en lugn asiatisk man som räckte mig en påse. Sen kom den nerviga tjejen, troligen hon som kom in i mitt samtal, och skulle ta betalt. Inte nog med att hon hade avbrutit mig, nu kunde hon inte få ut nåt kvitto ur apparaten. Och ett kvitto ville jag ha. Bara för att. Svetten rann – om mig. Tjejen blev nervösare och nervösare, men till sist lyckades hon.

Nu undrar du varför jag så envist ville ha ett kvitto? Jo, när en avhämtningsrätt visar sig kosta 135 kronor – nej, jag ljuger inte! – då vill jag ha möjligheten att åka tillbaka med den om den inte är till belåtenhet.

Fast maten var till belåtenhet, även om jag hellre hade velat ha nudlar än ris. Jag åt upp allt. Den var smakrik och innehöll flera sorters skaldjur. Mest scampi och så tre musslor i skal. Inga pärlor. Det hade jag ju kunna klaga på.

Sippskuf.

Sippskuf.

Jag åt upp min mat, diskade, telefonerade med Anna och läste ut den dåliga deckaren. Sen började jag läsa den allra sista födelsedagsboken jag fick i år. Redan efter några rader i det inledande kapitlet var jag fast. Det här är en bok jag lär älska! För jag kände direkt igen andra människor – men mest av allt mig själv i huvudpersonen.

I det första kapitlet ska han köpa ”data”. Ehum, det var exakt vad nån mig närstående (<== det vill säga jag själv) gjorde för ett tag sen. Nu är jag väl inte lika datorkorkad och arg som personen i boken, men för säkerhets skull hade jag med mig en IT-expert. Och pengar i en ask som det en gång varit knästrumpor av nylon i. Ja, jag är en kuf. Dessutom använder jag aldrig knästrumpor av nylon. Det blev pinsamt i affären när jag skulle betala. Men jag ska förklara: jag har sparat pengar (kontanter) som jag har fått av min mamma till jul och till födelsedag i den här asken, som de första gåvopengarna kom i en gång. Pengarna har jag sparat till oförutsedda utgifter, såsom arbetslöshet. Och så en ny dator. I en ask. Som mamma en gång har haft knästrumpor av nylon i.

Min kväll rundade jag av med sipps* på ballen**. När mörkret hade sänkt sig gjorde lyktorna ingen som helst nytta – jag kunde inte läsa mer i den sista födelsedagsboken. Så jag satt bara där i mörkret och var arg

  • motorcyklister (var det nån jävla tävling här i krokarna igår kväll, eller?)
  • medelålders småfulla män som spelade kubb (en hade en riktig megafonröst)
  • fotbollskillar (som envisas med hårda bollar längs med kortsidan på tennisbanan i stället för långsidan – snart kraschar de nåt fönster! Förresten är det en tennisbana, inte nån jävla fotbollsplan!)
  • herr och fru Deskmedul som bara tvättar (ska man inte spara lite på vatten nu när det är så torrt?)
  • folk som sliter upp luckorna i sina inglasade ballar*** så man hoppar högt
  • småbarn som är uppe sent

Och kände mig ganska ensam. Så jag gick och la mig och läste i skenet från nattduksbordslampan om hur Ove körde bil med släpvagn. Ove, som är bitter och grannarnas skräck. Påminner mig om nån… Sen somnade jag.


*sipps = chips

**ballen = balkongen
***inglasade ballar = inglasade balkonger

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lite ironiskt inlägg.


 

Att söka jobb är ett heltidsgöra. Det ska du inte tvivla på. Tankarna kring att ha nåt vettigt att göra och att oroa sig för sin försörjning upptar större delen hela tiden av dygnets 24 timmar. Och givetvis letar man lediga tjänster och söker passande dito. Jag har nu varit arbetslös i en vecka (detta är åttonde dan) och högen med ansökningar växer stadigt – liksom dessvärre nejen…

Sökta jobb juli 2014

Högen växer. Den här högen är jobb jag har sökt i juli 2014.


Man måste också se till
att man inte isolerar sig och blir folkskygg. Det är lättare sagt än gjort, men jag jobbar (!) på det. Idag har jag inte träffat människor. Däremot har jag telefonerat. Med två personer. Det är bra. Det var ungefär en timme sen.

Vidare har jag duschat, ätit frukost och varit och handlat på Tokerian. Jag sa

Hej!

och

Tack!

till tjejen som tog betalt av mig. Undrar varför man tackar för att betala… Fast det är ju för servicen man tackar. Man tackar personen som tar emot ens pengar för service. Så måste det vara! Personen gör ju egentligen bara sitt jobb – men det är ju tur att nån jobbar, i alla fall.

På Arbetsförmedlingen i Uppsala jobbar de. Häromdan fick jag brev från dem att jag kvalificerar mig för a-kassa. Men från a-kassan är det fortfarande tyst. Idag kom det ett nytt brev från Arbetsförmedlingen. (De sparar inte på porto, precis…) Det var en ny handlingsplan som hade landat i min postbox. Den skiljer sig från den förra som jag tyckte var… mindre bra och fel. Nu är åtminstone ett faktafel borttaget och beskrivningen av mig och min situation, vad jag gör för att skaffa nytt jobb etc, stämmer bättre överens med verkligheten. Handläggarnamnet var bytt från Handan Gül till Alexandra Norlén. Nu står det 2 – 2 dem emellan. Det vill säga jag har två gånger fått veta att Handan Gül är min handläggare och två gånger att det är Alexandra Norlén. Spänningen är oliiiiiidlig! Eller?

Vem kan man tro på, tro på, tro på när… Tro på när allt är så här..?

för att citera en enligt mig rätt flummig så kallad artist. Men det han sjunger i låten jag citerar stämmer ju tämligen bra överens med hur jag har det just nu.

Jag har blivit kontaktad av en journalist vid ett av Sveriges stora och seriösa magasin. H*n vill intervjua mig om hur det är att leva på a-kassa. Mejlet är besvarat, men jag har inte fått nån respons. (Jag skrev att jag inte har blivit beviljad a-kassa än, men att jag fick ersättning därifrån i höstas.) Att leva på a-kassa är ju omöjligt, men att vara arbetssökande är så mycket mer än oro över huruvida jag kan betala hyran den kommande tiden eller inte…

Jaa, det är sannerligen tur att nån jobbar, i alla fall. Kassapersonalen på Willys, byggarbetararbetsförmedlaren Daniel Strömblad på Arbetsförmedlingen i Uppsala (han skrev båda versionerna av min handlingsplan) och jag – alla på våra egna sätt och vis. Skillnaden är att det bara är två av oss som får lön.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »