Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘pendla’

Lite kärlek, så här på morgonen…

Ett försök till ett kärleksfullt inlägg, men…


 

Jag älskar dig på örngottet

Lite kärlek mor vi gott av.  (Örngottet som syns p bilden har jag fått av Fästmön.)

Lite kärlek så här på morgonen denna rätt gråa onsdag tror jag vi alla skulle må gott av. Men det är svårt. Det är svårt när en irriterar sig så mycket. Och klagar – på sin egen blogg, framför allt. Däremot tvingar jag ingen att läsa. Det känns faktiskt som om jag numera skriver mest för mig själv. Syftena med bloggen förändras genom åren. Ursprungligen var bloggen en dagbok – och det är den främst idag igen. Samtidigt vill jag skriva om sånt som intresserar mig. Då tycker somliga att jag bara klagar. För att slippa irritera sig på mig behöver en ju inte läsa här, eller hur? Dessutom anser jag själv att jag också hyllar företeelser, företag, personer, produkter med mera när de är bra. Att ha selektiv syn när en läser kan ju göra att en missar sånt… I förra veckan hyllade jag till exempel min tandhygga och min tandläkare, i söndags hyllade jag mina före detta kollegor, i måndags hyllade jag min fyllande Fästmö – och delvis andra Annor… Kanske kan det vara så att de negativt kritiska orden träffar ömma punkter på det egna stället..?

Nu när jag har inlett med alla dessa exempel på hur jag hyllar personer och företeelser måste jag förstås klaga lite också. Till exempel undrar jag varför lokalblaskan inte har skrivit ett ord om poeten Göran Palm, som gick bort igår? Han är faktiskt ganska känd i lyrik-Sverige – och dessutom föddes han i Uppsala. Men det finns väl inga journalister som bor i Uppsala eller Uppsala län kvar på UNT numera – de flesta verkar pendla in från Stockholm. Det lokala har tappats bort, tycker jag, för Stockholmsmänniskor har inte samma känsla för Uppsala och vårt län. Och när de ska ut på stan och göra reportage är det gågatan, en parallellgata till gatan där UNT har sitt kontorskomplex, som gäller, det tycker fler än jag. Det var länge sen journalisterna gjorde sig besväret att besöka andra delar av kommunen och länet än Uppsala city – och Gottsunda, förstås…

Gravhögar mot blå himmel

Gamla Uppsala finns, till exempel. Det ligger inte på gågatan i city.

 

Antik o Auktion nr 5 2016

Jo, jag kan klaga på att Antikrundan är slut för säsongen, men Antik & Auktion, som kom igår, är bra kompensation!

Annars har jag inte mycket att klaga på just för stunden. Jag blev så glad igår för NK:s* sms. Det jag utläste betyder bland annat att vi ses på fredag när det är ett gäng från min förra arbetsplats som ska träffas. I morgon ska jag träffa min handläggare på Arbetsförmedlingen. Henne gillar jag. Och även om jag inte tycker att hon är så tillgänglig för kommunikation som jag anser att hon borde vara kommunicerar vi bra när vi väl gör det, så att säga. En del kärlek ger jag till och med till min a-kassa. Jag ringde dit i måndags, blev bemött som en människa inte som en paria eller en tärande och mitt ärende handlades samma dag. (Med detta menas att jag kan fortsätta få a-kasseersättning i ytterligare 200 dar.)

Lilla mamma behöver mycket kärlek! Vi telefonerade i nästan en timme igår och jag blev så ledsen av det jag fick höra. För jag förstår så väl att mamma känner sig exkluderad och osedd. Om det handlar om att hon är gammal blir jag dessutom riktigt jävla förbannad. Men det sa jag inte. I stället försökte jag diskutera fram till en lösning som vi två är nöjda med.

På TV har det varit ganska dåligt den senaste tiden. Antikrundan har slutat för säsongen, till exempel. Men När livet vänder har tre avsnitt kvar! I kväll träffar Anja Kontor och vi tittare Daniel Mendoza. På lördag blir det ett kärt återseende av manligt slag – Mr Selfridge är tillbaka! Det blir tio avsnitt den här säsongen.

Mr Selfridge

Mr Selfridge är tillbaka tio lördagar från och med nästa!


Men det är bara onsdag förmiddag än så länge. 
Jag har sökt ett antal jobb och hittat en del intressanta annonser på lediga tjänster och vikariat. Fast mest av allt hoppas jag ju på…

Eftersom mitt bokmål för nästa månad, maj, är att läsa böcker från loppis och second hand behöver jag lite påfyllning i den högen. Där finns för tillfället endast fem böcker – och en av dem har jag dessutom fått av vännen FEM, så jag vet inte om den räknas… Det kanske blir en utflykt idag till Återbruket i Boländerna. De har en ganska stökig och oorganiserad bokavdelning och så har de bara öppet på vardagar. Det var ett tag sen jag var där, med andra ord. Men… lite kärlek: Återbrukets bokavdelning är STOR, de har bra priser och jag har klara favoriter bland dem som jobbar där.

Fem böcker från loppis och second hand

Den här högen böcker från loppis och second hand måste kompletteras så att bokmålet för maj månad kan uppnås.

 

*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Oerhört spänd sparkade jag igång SvT1 klockan 21 i kväll för att se premiäravsnittet av Springfloden. Serien, som omfattar tio delar, klassas av SvT på deras numera rätt dåliga webb (urusel källa till information), som en dramathriller. Den är baserad på Rolf och Cilla Börjlinds bok med samma titel. Jag tyckte att boken var en bladvändare och jag var väldigt förväntansfull inför serien.

Springfloden

Kjell Bergqvist som Tom Stilton och Julia Ragnarsson som Olivia Rönning i Springfloden. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Såväl bok som TV-serie pendlar mellan olika tider. 
I nutid får Olivia, som går på Polishögskolan, i uppgift att göra ett elevarbete på ett cold case. Det visar sig att hennes pappa jobbade med fallet. Men även Tom Stilton. Märkligt nog finns det ingen som vet var Tom Stilton är – mer än vi tittare. Tom Stilton har blivit uteliggare. Han och hans hemlösa kompisar blir attackerade av två maskerade killar. Killarna misshandlar en av de hemlösa svårt, filmar det hela och sprider på nätet. Och sen plötsligt vaknar en gubbe på en strand i ett spansktalande land.

Ja ärligt talat… TV-serien börjar lika rörigt som boken. Men boken är en bladvändare och TV-serien blir mest obegriplig, i alla fall efter det första, 45 minuter korta avsnittet. De korta avsnitten gör att SvT kan dra ut på serien i tio hela avsnitt. Alldeles för många, enligt min mening.

Skådespelarinsatserna var bra och serien känns realistisk. Jag hoppas att detta röriga försvinner med kommande avsnitt. Det blev en ganska medioker start för Springfloden, enligt min mening.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt kallt inlägg.


 

Mörkt i köket

Mörkret har jag inga problem med.

Nej vinter gillar jag inte. Nog hade jag kunnat tänka mig lite snö under jul- och nyårshelgerna, men inte nu. Idag är vädret bara vidrigt. Jag fick skotta mig in i garaget i morse och jag fick skotta mig in i kväll. Det är lite svårt med tanke på min rygg. Tur att den snö som fallit är lätt. Sen var det kallt och halt och allmänt jävligt. Smart var jag i alla fall som tog lite extra tid på mig i morse. Jag lämnade Clark Kent* på jobbets parkering och gick in för att jobba mina åtta timmar. Det snöade hela jävla dan. Faktum är att jag hellre tar mörker än snöhelvete. Och mörkt var det när jag kom hem… Men det känns fint att stakar och stjärnor är borttagna – det är ju tjugondedag Knut idag.

Jag har en bra resväg till och från jobbet. Den går till största delen längs en två- eller trefilig väg. Inte har jag långt till jobbet heller. Det är jag så tacksam för. Jag tänker på kollegan E som har en bit att pendla. Tur att E verkar vara så lugn och trygg bakom ratten. Själv sitter jag på helspänn. Det finns alltid dårar som ska fram fort, så även i kväll när det inte var riktigt plogat och ännu halare än i morse… Vissa kanske har nio liv, men majoriteten har det inte. Det vore fint med lite hänsyn till oss med ett enda.

Att gå i ide vore en bra idé för mig den här årstiden. Jag vill helst inte gå ut när snö och blåst viner runt knuten och det är snorhalt. Temperaturen ska krypa ännu mer neråt igen. Såg nåt om att den skulle stanna nånstans mellan 25 och 30 minusgrader på fredag. USCH!

Snö

Snöhelvete!

Och ja. Jag gnäller hur mycket jag vill på snön på min blogg. (Men jag är glad åt att jag har en bra resväg till jobbet OCH nya vinterdäck.)

Arbetsdagen – och kylan – har gett mig ont i båda armbågarna. Det är inte bra. Lederna känns extremt belastade och jag hittar inget läge där jag kan vila dem. Jag fick i alla fall en textgranskning färdig idag och jag skickade korrektur till författaren. På eftermiddagen hade jag ett arbetsmöte. Tyvärr blev det ingen lunch med mor och dotter idag, men kanske kan den bli av nästa vecka. I morgon ska NK** och jag luncha i restaurangen och inte i lunchrummet. Ibland är det så skönt att smita iväg.

På grund av armbågarna tänker jag inte sitta alltför länge vid datorn nu i kväll, men en liten bloggrunda skulle jag vilja hinna med. Numera tar jag inte nån sån varje dag, som jag gjorde förut. Det var ganska länge sen jag slutade med det. Jag läser färre bloggar också, jag har varken tid eller lust. Och min egen driver jag bara mot slutet, även om det känns evighetslångt till dess…

En evighet dröjde det nästan, men idag fick jag besked angående en tjänst jag sökt – i början av augusti förra året. En del arbetsgivare har uppenbarligen inte bråttom. Det är ändå inte den längsta tiden jag har fått vänta. Jag har ansökningar gjorda i februari 2015 som jag ännu inte fått svar på.

En maskin julrött jobbar på i badrummet. Till skillnad från somliga tvättar jag vid vettiga tidpunkter. Jag har betalat en räkning utan att sucka. Betala räkningar gör jag också vettig tid i stället för sista dan när ”alla andra” gör det och det kan vara svårt att logga in hos banken. Klockan 21 häller jag ner mig i bästefåtöljen för att se premiäravsnittet av Vänligen Lars Lerin på SvT 1. Vem vill missa Lars Lerins möte med Anni-Frid Lyngstad?!

Vad gör DU i kväll, dårå??? Skriv gärna några rader i en kommentar om du har vägarna förbi den här bloggen!


*Clark Kent = min lille pansarvagn till bil

**NK = Närmaste kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

”hur livet är…”

Ett inlägg om hur livet är, precis som det står i rubriken.


 

500 gilla

Tack till alla 500 gilla-klick!

Det finns några läsare som är mina favoriter. Dit hör Grethe, som envisas med att säga om sig själv

jag är bara en gammal tant.

Jag har aldrig träffat Grethe, men vi har telefonerat några gånger. Även om åldern på ID-handlingarna säger en sak är det en synnerligen vital, pigg, klok och ungdomlig kvinna har jag pratat med. Igår skrev Grethe att hon har saknat mina inlägg om hur livet är, så jag tänkte skriva ett sånt inlägg nu – med alla de risker det innebär med kommenteringen påslagen. Förresten fick jag igår kväll en badge från WordPress att jag uppnått 500 gillar. Nu gillar inte jag gilla-funktionen särskilt mycket. Jag tycker att det är slött att klicka gilla i stället för att kommentera. Men det har ju inte gått att kommentera här på ett tag, så… Tack till alla gillare, får jag väl ändå säga!!! Samtidigt blir det lite ironiskt. Av bloggutrymmet återstår fortfarande nio procent innan det här inlägget är färdigskrivet. När de nio procenten tar slut är det verkligen slut.

Slut

Nio procent kvar av utrymmet. Sen tar det slut.


Nu ska jag berätta om hur livet i den VERKLIGA världen är för min del:

Varje vardag går jag upp vid sjutiden. Visst skulle jag kunna piska upp mig tidigare, men varför? Dagarna, de tomma, blir så oändligt långa. Förmiddagarna främst ägnar jag mig åt att söka jobb, rapportera vilka jobb jag har sökt, leta lediga tjänster samt skriva. Det brukar bli en rast vid tiotiden och då tvättar jag mig/duschar och petar in linserna. Sen kör jag ett tag till, ibland fram till klockan tolv. Då äter jag brunch, det vill säga frukost fast vid lunchtid. Två rostade mackor och fil med müsli.

Eftermiddagarna är oftast hemska. Då blir jag rastlös, känner mig ostimulerad. Jag försöker lura mig till att ha ett ärende utanför hemmet, men det blir svårare och svårare att ens lura mig själv till soprummet. Ibland åker jag ut på en biltur (om så bara för att skjutsa hem en arbeterska), men dessa gånger blir färre och färre. Vanligen är jag här hemma eftermiddagar, kvällar och nätter. Pratar med väggarna då och då för att jag ska få höra min egen röst. Ringer mamma, så jag ska få höra en annan mänsklig röst.

Två tecknade tjejer som kramas på en burk

När Anna är här är få min tillvaro konturer i form av en riktig dag.

Nu undrar du säkert var Fästmön är i det hela? Jo, hon finns kvar, men hon jobbar, har barn och katt med två kattungar. När Anna är här blir min tillvaro lättare och tydligare. Den får konturer i form av en riktig dag. Anna är med mig så ofta hon har möjlighet, men eftersom jag blir som hennes femte barn kan jag tänka mig att det blir ganska jobbigt. Jag vet inte vem Anna pratar med om detta eller om hon bär tyngden och oron inuti. Självklart blir det slitningar i vårt förhållande. Det sägs att svåra tider gör en starkare. Det är en underdrift att säga att vi har haft en och annan svår period under de åtta år vi har varit tillsammans – vi har haft det tufft nästan hela tiden. Inte har det underlättat heller att det under dessa år alltid har funnits människor som har tyckt/tycker att vi inte ska vara tillsammans, heller. Men kärleken är en stark kraft. Den ska varken du, jag eller nån annan underskatta!

 

Kanelgodsak

Anna bjöd på fredagsfika, riktig gofika, på sin balle.

Den gångna helgen har Anna varit här. I fredags var hon ledig. En ledig dag – och vad ska en göra? Det blev en del vila innan vi tog oss iväg till Tokerian så att Anna fick handla hem lite. Hon ska vara hemma hos sig ett par dar, men kommer förhoppningsvis tillbaka hit nån dag den kommande veckan. Vi åkte ut till katterna på fredagseftermiddagen och kunde även ta en fika i eftermiddagssolen på Annas balle*.

 

 

 

 

 

Zensa vin

En flaska Zensa blev det till fredagsmiddagen och till lördagskvällen.

Och det var tur att det blev gofika, för middagen blev väldigt sen – jag tror vi bänkade oss vid mitt köksbord nånstans mellan 19.30 och 20 på fredagskvällen. Jag hittade ett gott vin, Zensa, i vinskåpet, men eftersom vi inte vräker i oss vin för att bli fulla utan för njutningens skull blev det var sitt glas även igår kväll, efter att Anna hade jobbat dubbelpass (8 – 13, 15 – 21). Nej, hon hann inte komma hem emellan passen. (Vinet är ekologiskt, italienskt och fylligt, för övrigt, och passar till såväl mörkt som ljust kött. Och ostar. Det kostar 89 kronor flaskan på Systemet.) Efter maten glodde vi på sista delen av Black Work.

Igår var det lördag och Kulturnatt här i Uppsala. Jag klarade inte av att åka in till stan på egen hand, naturligtvis, så jag var hemma och tvättade, telefonerade först med mammas vän, senare med mamma själv 48 minuter; örat kokade), skrev och läste. Dan gick. På eftermiddagen tvingade jag mig över till Tokerian och köpte kycklingchorizo som jag åt med bröd, räksallad och mjölk till middag. Sen kollade jag på näst sista delen av Broadchurch som jag hade spelat in på DVD-hårddisken i torsdags kväll.

Det var mörkt strax före klockan 21 igår kväll när jag åkte och hämtade Anna från jobbet. Det var mörkt i morse vid halv sju när jag skjutsade henne. När jag kom tillbaka hem på morgonen idag lyckades jag slumra till ytterligare en stund, för ovanlighetens skull. Men jag fick ju ingen sovmorgon den här veckan, så det kunde jag väl få göra utan att få dåligt samvete? Nej. Samvetet gnaver. Och så tänker jag på vännen, som går upp klockan 3.45 för att pendla till sitt jobb… Hon är fantastisk som orkar!

Detta bildspel kräver JavaScript.


Min söndagsförmiddag har jag ägnat åt
att ta hand om ren tvätt, bädda, diska, fördela medicin för mage och mot brister i dosetten samt skriva det här inlägget. När Anna slutar jobbet i eftermiddag åker jag och hämtar henne för vidare färd till Himlen i Förorten. Där ska vi stråla samman med barnafadern och sen stannar jag på middag med Anna och äldste bonussonen innan jag åker hem till mitt, lagom för att se Mammon.

I morgon är det måndag. Då väntar uppstigning senast klockan sju, jobbsökerier, skriverier, rapporteringar, prat med väggarna, en stunds läsning, rastlöshet, oro, ängslan… Det är hur livet är för mig.

Och har du orkat läsa hela det här inlägget är du välkommen att skriva några rader i en kommentar om hur DITT liv är.


*Annas balle = Annas balkong

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om liv och död och sånt mitt emellan.


 

Det som inte dödar oss

Ett boksläpp på liv och död, nästan.

Ibland hajpas vissa saker och företeelser mycket. Så mycket att en kan tro att det handlar om liv och död. Och ibland är ju vår kamp på liv och död. Igår strösslade lokalblaskan omkring sig i sociala medier, framför allt och på den egna webbplatsen i synnerhet, om att en av dess anställda lyckats få tag i den så kallade fjärde Millenniumdelen, Det som inte dödar oss av David Lagercrantz. Wow, över ett dygn tidigare än ”alla andra” kunde lokalblaskan lägga händerna på boken. Det fick somliga att hylla lokaljournalistiken som fenomen. Men faktum är att boken inköptes på Pressbyrån på Stockholms central av en till Uppsala jobbpendlande kulturchef. Inte mycket Uppsaliensiskt där, om du frågar mig.

Sen snabbläste en pöjk på lokalblaskan boken och kom fram till att den inte var så bra. Det är så jag tolkar ordet

dussindeckare.

Pöjken Tim Andersson, han som snabbläste boken igår före alla andra, benämner idag på nätet boken som

[…] den orimligt upphaussade uppföljaren ”Det som inte dödar oss” […]

Jens Liljestrand vid Expressen kallar boken

[…] en hopplöst blek kopia […]

Och nog kan det vara så, kan jag tro, utan att ha läst boken. Författaren själv säger att han förstår ilskan hos journalistkåren inför förlagets ganska hårda villkor. Det får mig ännu mer att undra om inte hela grejen med böckerna på Pressbyrån på Stockholms central är en del av marknadsföringsjippona kring boken. För det är ju inte helt otänkbart att det flanerar omkring en och annan journalist just på Centralen i Kungliga Hufvudstaden.

David Lagercrantz verkar trots allt vara en mänsklig man, kanske inte helt medveten om (?) vilket rabalder det skulle bli kring boken. Till TT säger han att uppmärksamheten är surrealistisk, men att det var ett passionsprojekt som inte handlar om varken pengar eller berömmelse. Just den senare, berömmelsen, är han

[…] så jävla trött på nu att jag håller på att bli galen […]

För egen del tänker jag förstås läsa boken. Självklart är jag nyfiken på den. Men även jag är rätt jävla trött på hajpen kring den.

Uppdrag granskning loggaEn kommun nära min är lite hajpad nu också efter att ha blivit granskad av Uppdrag granskning. Det hade varit lite mer lokaljournalistiskt att rapportera om detta igår, kan jag tycka. Nu tror jag inte att granskningen är på liv och död, men Knivsta kommun har bestämt sig för att krishantera efter onsdagens program (som jag missade). Programmet handlade om en tvist mellan kommunen och en företagare. Jag tycker inte alltid att Uppdrag granskning utövar bra journalistik. Men nåt gott tycks detta i Knivsta haft med sig eftersom kommunen ändå har självinsikt nog att försöka hantera kritiken genom att göra nåt åt den uppkomna krisen.

Sölve & Co

Gårdagens fynd! Men vad hände med författaren???

För egen del ska jag inom en snar framtid gripa mig an Britt-Marie Citrons bok om Motala-skandalen, Sölve & Co. Jag fyndade ju den igår för en femma. Bokens undertitel är Korruptionsskandalen i Motala. Bland politiker och tjänstemän där fanns inte mycket till självinsikt. Samtidigt tycker jag inte att det är OK att angripa de inblandades – och fälldas – åldriga anhöriga, såsom gjordes av somliga (inte Britt-Marie Citron!). Sånt är bara skamligt! Britt-Marie Citron fick Stora journalistpriset 1996 för sina avslöjanden. Henne hörde en  inte så mycket av sen dess. Vad hände???

En som valde livet före en säker död vid 11 september-attackerna var Marcy Borders. Då var hon 28 år och arbetade på 81:a våningen. Hon och hennes kollegor uppmanades att stanna kvar i byggnaden, men Marcy Borders tog sig via trapporna ut till en näraliggande byggnad. Stan Honda tog en bild av henne och bilden kallas Damen i damm. Men det Marcy Borders var med om satte sina spår. Hon mådde mycket dåligt psykiskt och började dricka. För ett tag sen blev hon nykter alkoholist. Fast då var det försent. I måndags avled hon av nån form av cancer i magen.


Nästa inlägg i serien Hajpat, som troligen den sista serien på den här bloggen, handlar om ljug och fusk och förväxlingar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Le och vara tacksam och basmatematik

Ett inlägg om att le, vara tacksam, säga ja och att tolka siffror.


 

Tofflan m solbrillor

Ler gör jag sparsamt.

Ler gör jag inte hela tiden. Faktum är att jag är sparsam med leenden. En person sa en gång till mig att le och se glad ut hela tiden – så får du framgång i yrkeslivet. Jajamens, det beror på arbetsplatsen. Visst är det trevligt med glada medarbetare, men ett leende ska vara äkta tycker jag. Och trots att jag log äkta på just den arbetsplatsen fick jag inte den utlysta tjänsten. Den gick till en man som hade nåt som jag inte hade, utan att gå närmare in på det. Jag fick i stället en mycket mer intressant tjänst, men det är en annan historia.

Nu sitter jag emellertid här och söker jobb igen. Jag läste en jättebra krönika i Metro på nätet om det häromdan, Lisa Magnussons Det gäller att le och säga ja till alltHon menar på att tanken att robotar ska ta över jobben i framtiden redan är verklighet eftersom de flesta människor redan är robotor. Robotar därför att folk inte har råd att göra annat än att le och säga ja till allt. Typ de arbetslösa. Hon skriver:

[…] de som ständigt måste stå till Arbetsförmedlingens förfogande för att få pengar till det nödvändigaste. Söka jobb på jobb, försöka konkurrera, infoga sig i meningslösa ”åtgärder” för att snygga till statistiken över ”sysselsättningen”. […]

Lisa Magnusson har också läst en debattartikel i Expressen och signerad Svala Firus, psykolog på Arbetsförmedlingen. Denna psykolog har slagit larm (!) om att dagens unga inte är tillräckligt tacksamma (!). Lisa Magnusson refererar:

[…] Eller, ja, de flesta är det, medgav hon. Men hon vet bland annat två ”rekryteringsträffar” där jättefå dök upp. Och en person fick en fin chans att visa framfötterna genom en praktik som kanske kunnat leda till jobb, men sumpade allt för att hen ”inte vill bli utnyttjad”. […]

Lisa Magnusson konstaterar torrt:

[…] Man hade ju gärna velat veta hur många ”rekryteringsträffar” Svala Firus själv minglat runt på, hur länge hon gratisjobbade i hopp om anställning. Men det nämnde hon inte. […]

Glöm inte att du är värdefull

Jag har goda vänner vänner som påminner mig om saker och ting ibland. Men jobbmässor är värdelösa, det vidhåller jag.

De rekryteringsträffar som har arrangerats här i Uppsala under min tid som arbetssökande har inte passat mig alls. Det vill säga, det jag har i mitt CV och rekryteringsträffarna har inget gemensamt. Så varför gå? Nej, jag har inte besökt en enda. Däremot har jag varit på jobbmässor arrangerade av och på Arbetsförmedlingen. Totalt värdelösa fär min del även dessa, därför att en timid tant som jag lyckas knappast ta sig fram till rekryterarna. Längst fram står nämligen yngre och aggressivare förmågor, läs: nybakade studenter som tror att de kan och vet allt. Tur att några av oss har god självkänsla. Andra har godare självinsikt.

Vid nåt tillfälle nådde jag och kompisen jag hade med mig fram till rekryterarna. Men tyvärr, de tog inte emot våra CV:n – vi blev ombedda att gå hem och lägga in dem elektroniskt. Jaha, vad skulle vi då på en jobbmässa att göra? Då kunde vi ju ha stannat hemma. Vem trängs liksom frivilligt med folk? Människor som söker kroppskontakt, eller vilka?

Jobba gratis har jag också gjort. I två månader. Det var ett ganska avancerat jobb som gick ut på att uppdatera (kolla fakta, innehåll och språk) ett hundratal webbsidor där olika forskare och forskningsprojekt presenterades. Dessutom skulle sidorna översättas till engelska där sån översättning saknades. Och de sidor som var översatta skulle språkgranskas. Roligt och spännande projekt, alltså, men, som sagt, gratisjobb. När jag slutade le och krävde ekonomisk ersättning för mitt arbete fick jag ett vikariat om tre månader och lön.

Men åter till tacksamheten och det Lisa Magnusson skriver. Hon noterade att folkpartisten Birgitta Ohlsson blev inspirerad av psykologen Svala Firus text. Enligt Lisa Magnusson fyllde politikern i att…

[…] Alla måste jobba, så att ”mormor får en värdig äldreomsorg, att cancersjuka ges vård”, detta är välfärdsmässig ”basmatematik”.

Fast det Birgitta Ohlsson, enligt Lisa Magnusson, inte tänkte på var…

[…] I basmatematiken ingår tydligen inte att kunna räkna ut att 400 000 arbetssökande minus 40 000 lediga jobb är lika med 360 000 överblivna personer. Att det alltså inte nödvändigtvis handlar om att de som står utan jobb vill att mormödrar får ovärdig äldreomsorg och att cancersjuka dör. […]

Vänstern hat, å sin sida, enligt Lisa Magnusson inte nåt bättre att komma med:

[…] Den nya vänstern pratar om skitjobb, om att ersätta arbetslinjen med fritidslinjen. Jag tror inte på det. Frihet, vad är väl det, annat än ett finare ord för total tomhet? Det är inte jobben i sig som är skit. Däremot maktbalansen. […]

Igår läste jag i lokalblaskan att Uppsala län har den lägsta arbetslösheten i landet, 5,3 procent. Det framgår inte av artikeln hur man har räknat (det är knappas basmatematik, eller hur..?), men en analytiker från Arbetsförmedlingen – finns det INGEN på Arbetsförmedlingen som jobbar med att förmedla jobb??? –  Therese Landerholm uttalar sig i artikeln:

[…] Det finns tre huvudförklaringar till att arbetslösheten är så här låg i Uppsala län. Det är dels närheten till Stockholm, dels den låga andelen sysselsatta inom tillverkningsindustrin, dels den stora offentliga sektorn […]

Tågmålning på toa

Vi som bor här ska pendla till jobb i andra län med tåg som inte går som de ska. Men då får man fin jobbstatistik över sysselsättningen.

Där ser man! Vi som bor i Uppsala län förväntas jobba i ett annat län än vårt hemlän, men vill vi jobba där vi bor ska vi definitivt inte jobba med tillverkning utan offentlig sektor. Och hur säkra jobben är i offentlig sektor har ju flera av oss fått smaka på den hårda vägen… (Ta nu senast den högste dirren på Sjukstugan i Backen. För en månad sen sa han i media att han ska jobba två år till. Häromdan sa han att han går i pension typ nu. Nåt mysko är det!..)

Men det finns problem och utsatta grupper även i Uppsala län: utrikesfödda, äldre arbetslösa, funktionsnedsatta och lågutbildade personer. För byggnadsarbetare, gymnasielärare och undersköterskor ser emellertid framtiden ljus ut. Synd att jag inte kan jobba inom dessa tre yrken eftersom jag inte har nån utbildning för nåt av dem eller ens kan utbilda mig: jag är för gammal för att få studiemedel.

Så varför ska jag le och vara tacksam? Jag är heligt förbannad! Jag har gedigen och bred erfarenhet och stor kompetens inom mitt yrke. Men jag är för gammal. Ändå förväntas jag jobba tills jag blir 70, helst, det vill säga nästan 20 år till. Basmatematik..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Older Posts »