Återkoppling och vidare, upp i ljuset…

Ett inlägg om att få bekräftelse, en rosa uppenbarelse och obildade ledarskribenter.

---

 

Den är rätt… unik, J:s gran….

Nä, jag har varken varit på dop eller doktorspromotion idag.  Jag har jobbat. Bland annat har jag premiärbloggat för en nyhetsblogg på jobbet. Bloggen vänder sig till avdelningens anställda och innehåller veckans tio för jobbet viktigaste nyheter. Underlag trillade in i tid och mängd, ovanligt nog. Men förutom det… återkopplingen har varit fantastisk! Min närmaste chef är väldigt bra på och snabb att återkoppla och informera om saker och ting, men idag var hon inte den enda. Nyhetsinlägget har både kommenterats och gillats av övriga medarbetare, som i antal är lika många som hela min förra arbetsplats, ungefär. Dessutom har jag fått feedback via mejl och muntligt. Vilken arbetsplats jag är på… Nån gång i framtiden hoppas jag att jag verkligen får möjlighet och tillfälle att visa upp den. Den alldeles… unika granen här intill får symbolisera mitt nya jobb. Granen hittade jag på J:s kontor under en av dagens vandringar i korridorerna. Jag blev bara… stum… Men självklart ställer jag mig bakom att granen ska med när vi flyttar om ett år till nybygget!!!

Här finns nåt för alla! Armen och handen tillhör en man som heter Ove.

Mitt hörn av huset, som sista tiden mest har varit ”bebott” av chefen och mig, har nu fått en ny permanent manlig medarbetare. Två kvinnliga är på gång in i sommar, tror jag. En man som heter Ove (han heter faktiskt det!) och jag planerar för en fikahörna där den som har lust och hinner kan fika i grupp. Vi har en liten soffa och en fåtölj och vaktis är vidtalad om ett soffbord. Längst in står ett spännande skåp med datorkomponenter. I skåpet finns nåt för alla och det är en fascinerande pjäs som inbjuder till PILL. Utöver gemensamma fikastunder planerar vi att ha ett mingel, troligen efter sommaren. Folk är så glada och trevliga på den här arbetsplatsen, jag har inte sett ett surt ansikte på de tre veckor jag har varit här!

Men nu är det ju fredag och helg, så jobbet och jag får vila ett par dar från varandra. Vad ska jag göra då, när jag inte får jobba, menar jag..? Jag har inlett med att vika tvätt och funderar på att ge mig ut till soprummet i regnet. I kväll ska jag ställa mig en stund vid strykbrädan, men jag ska också säkerhetskopiera filer och förbereda såväl en sista hälsning som en första. Snart händer det saker här… Sen ska jag naturligtvis hälla ner mig i bästefåtöljen och bara läsa min bok på gång och vara fredagstrött.

Snart händer det saker här… Den här ”gubben” hände mig i morse!

I morgon eller på söndag – eller kanske båda dagarna? – ska jag greja med bilen, det vill säga tvätta, putsa och polera den utvändigt och invändigt. Den automatiska biltvätten får göra slitgörat, för det pallar inte mina axlar, men dammsugningen och putsningen inuti gör jag själv.

På söndag ska jag förstås ringa mamma och gratulera på hennes dag, men jag ska också själv öppna en present. Dagen är faktiskt inte bara Mors utan även min (den som fattar, fattar, andra får leva i ovisshet eller gissa)!

Helgen går så fort och snart är jag på jobbet igen för att göra skäl för lönen. (Jag har för övrigt snokat lite och upptäckt att vi var sex personer som intervjuades för tjänsten och jag vann!) På måndag eftermiddag ska jag på ett lååångt möte om ett webbprojekt. Sen blir det bilbesiktningen klockan 18. På tisdag blir det flera möten, på onsdag ett lunchseminarium, möten torsdag och fredag och nyhetsbloggen på fredagen också, förstås… Och sen är det plötsligt långhelg och tre dar ledigt.

Nån som kanske hade behövt lite ledigt NU GENAST – eller en dos allmänbildning och möjligen nån rättstavningskurs – är lokalblaskans ledarskribent. Det här är riktigt pinsamt, UNT…

Hur gör Sverige när Sverige drar jämt? Drar Sverige skåning eller östgöte också? En kan inte låta bli att undra…

Nej, nu ska jag dra vidare och det går upp i ljuset. Den som är med lite får se. Den som inte är med… slipper… Jag lämnar dig med en detalj från den unika granen jag inledde det här inlägget med och så önskar jag dig

trevlig helg!

Hoppas din helg blir både trevlig och unik – precis som granen som detta hänger i!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sagans slut och verklighetens början

Ett inlägg om både sagor och verkligheten, sånt som kan vara bittert, men också fullkomligt ljuvligt, underbart, fantastiskt.

---

 

Den börjar gå mot sitt slut, den här sagan. Jag vet inte för vem jag ska berätta om mina konstiga drömmar och annat spännande i mitt liv framöver. Ingen..? Bloggen? Nej, den svarar mig ju inte precis. Ingen att fika med om dagarna, ingen att trängas med i nån obekväm soffa (hellre den än de än mer obekväma stolarna). Ingen NK* att skratta åt. NK, som tvingade sig ner i soffan vid förmiddagsfikat igår för att h*n inte ville få

skörbjugg i stjärten.

Min verklighet… blommar, också.

Om jag inte hade varit så allmänt ledsen som jag är skulle jag ha skrattat så jag hade gråtit. Men jag har många roliga uttryck och sån stor och varm omtänksamhet färskt i minnet att jag inte lär glömma min NK, den allra bästa närmaste kollega jag har haft, i första taget. Jag har nog aldrig jobbat så bra ihop med nån som med denna person!

Men självklart är det fler än NK jag inte ska glömma från den här arbetsplatsen. För tillfället håller jag på att skriva ihop en sorts gästlista, för när vårsolen har blivit lite varmare ska vi dra ihop ett gäng och träffas på nån av Uppsalas uteserveringar och dricka gravöl.

Nu gäller det att hålla blicken lyftad och inte stirra ner i backen. Jag måste gå vidare, gå mot nya erfarenheter och mål. Besvikelser lär fortsätta hagla över mig, en del är svårare än andra att hantera. Som presumtiva samarbetspartners (och vänner också, för den delen) som lovar höra av sig och sen inte gör det. Jag borde ju veta att andra människor har en annan verklighet än jag, att de inte vet att jag har ett annat tidsbegrepp på grund av min situation. Den lilla tiden blir så stor och för varje timme jag inte redovisar nåt vettigt står jag inför hotet om att bli utan eller hamna än mer utanför… livet. Det är min verklighet. Och jag som bara ville att familjen skulle vara stolt över mig… Jag skrumpnar till ett russin vissa dar, andra dar är jag en söt och välsmakande druva. Jorå, det finns dar som är bra i min verklighet också.

Slutligen gläds jag åt mina fina avtackningsgåvor – en guldklimp, en medalj och en termos för min whisky från arbetsgivaren (egentligen en fejkguldklimp, en nyckelring och en kaffetermos) och ett perfekt presentkort från NK, Mamma Mu (R) och Mamma Mu:s son M.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sagan går mot sitt slut. Vi ses i Nangiyala! (Kungsträdgården, släng dig i väggen!)

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Antikrundan 2016: Uppsala 2

Ett antikt inlägg.

---

 

Torsdagar = Antikrundan. Idag var jag förstås extra nyfiken eftersom det var andra delen från inspelningen i Uppsala i augusti förra året. Den däringa gången jag köade i sex timmar och fick två… eller var det tre? minuter med han Schunnesson. Han som hade så bråttom för att det skulle spelas in när han värderade en bok som var med i kvällens program! Då blev jag lite putt eftersom jag tyckte att han var ganska arrogant och halvgrinig. Han hade lagt fram tändare och cigarrett, så i efterhand gissar jag att han bara var röksugen. Och sen skulle han ju värdera framför kameran. I kväll värderade även jag – men hemifrån, i bästefåtöljen och med Antikrundans app. Hur resultatet blev ser du uppe till höger, på diplomet.

Här är några av kvällens prylar som jag tyckte var mest spännande:

• En snusdosa gjord på sköldpadda värderade jag till 7 500. Experten tyckte att den var lite mer värd, 8 000 – 10 000 kronor.
• Den ovanliga högrocken från Nymans värderades till mellan 5 000 och   10 000 kronor. Jag tyckte att den var värd lite mer, 15 000 kronor.
• Vargpälsen att ha i släden var värd 9 000 kronor, ansåg jag. Experten la sig lägre, på 5 000 kronor.
• Lådspegeln var väldigt vacker och värd 40 000 kronor enligt mig. Men experten värderade den mellan 25 000 och 30 000 kronor.
• Elfenbenselefanten värderades till 10 000 kronor. Jag var snål och tyckte 8 000 kronor.
• Den tyska leksaksbilen och motorcykeln värderades till mellan 43 000 och 45 000 kronor. Jag satte värdet till 40 000 kronor.
• Golvlampan var helt fantastisk tyckte jag och värderade den till 50 000 kronor. Det gjorde experten ungefär också.
• På Bra, Bättre, Bäst visades tre foton av Marilyn Monroe. Jag hade bara rätt på ett, det som var minst värt.
• Porträttet av Bruno Liljefors värderades till nånstans mellan 80 000 och 100 000 kronor. Jag la mig på 85 000 kronor.
• Boken, den häftiga, med kopparstick värderade både experten och jag till 150 000 kronor.

Det verkar som om jag håller kunskaperna vid liv eftersom jag fick diplom som Antikkunnig. Nästa torsdag är Antikrundan tillbaka på Läckö slott. Då är jag inte med i bild som jag var i kväll, men väl i bästefåtöljen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gamla mönster och nya

Ett mönstrande inlägg.

---

 

Vad är det här för mönster???

Sorg kan se så olika ut och upplevas så olika beroende på vem som upplever vad. Sorgen som nu åter står och knackar på min dörr är en välbekant gäst. Jag säger inte att den är helt ovälkommen. Jag menar, om vi alltid upplever livets glada dagar och aldrig en sorglig… blir vi inte lite… blasé då till slut..?

Den här gången känner jag mig mer redo att möta sorgen. Aningen  mer… beredd… Jag borde visserligen ha gjort så mycket mer och i god tid, men mellan saker och ting vill en ju bara leva lite också. Denna söndagseftermiddag har jag tagit mig lite i kragen trots allt, mellan samtalet till mamma och en gigantisk strykhög med nästan bara tjockis-svart (ett uttryck som härstammar från fru Hatt, ska sägas). Strykjärnet och jag brukar vara kompisar, men idag brände jag mig på högerarmen och skrek ett fult ord.

Jag duschade utan att använda övervåld.

Jag har gjort iordning min jobbväska till i morgon och plockat fram kläder. Sen tog jag en söndagsdusch. Det var ganska fantastiskt att bara behöva peta på kranarna i stället för att använda övervåld. Jag är så tacksam att rörmokaren fixade detta. Nu hoppas jag bara att räkningen för utfört arbete inte gör att jag svimmar. Medan vattnet strilade över mig funderade jag på det här med söndagsdusch och i hur många hushåll detta sker. Det skedde i mitt hem när jag var barn. Fast då badade jag i badkar – varje söndagskväll. Som vuxen duschar jag förstås lite oftare än en gång i veckan, men jag gör det nästan alltid på kvällstid. Det finns inget bättre än att ren glida ner mellan svala lakan vid läggdags…

 

Nu ska jag laga söndagsmiddag. Det blir min söndax-lax, tillagad i grillpannan, förstås, och med kokt potatis, kall sås på crème fraiche, rödlök och röd orange rom samt ett glas vitt vin. Sen ska jag läsa en stund innan London Spy börjar.

Jag lämnar dig med en liten bildgåta! Ser du vad den översta bilden föreställer??? Gissa på!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gården

Ett inlägg om en bok.

---

 

Jag plöjer vidare i högen med julklappsböcker. Vännen FEM hade lyckats få tag i Tom Rob Smiths bok Gården, en bok jag letat efter länge. Jag hade tidigare läst författarens debut, Barn 44, och nästan blivit avskräckt från vidare läsning. Men nånting sa mig att Gården var annorlunda… Tack snälla FEM!!!

Det lilla förlaget Stimpla Publishing har gett ut Gården på svenska och klassar den som en psykologisk dramathriller. Jag vill ju heller kalla böcker för typ deckare eller skräckromaner, men i det här fallet viker jag mig. Boken handlar om Daniel som bor i London med sin kille Mark. Daniel har dolt förhållandet med Mark för föräldrarna. Dessa har lämnat London och köpt en gård i mammans hemland Sverige. En dag ringer Daniels pappa och berättar att mamman är sjuk – hon har fått en psykos och är intagen på sjukhus. Daniel bestämmer sig för att åka till Sverige, men så dyker mamman upp. Hon gömmer sig i Daniels och Marks hem och berättar en underlig historia. Bland annat hävdar hon att allt Daniels pappa har sagt är lögner…

Det här är en bok som är både obehaglig och fantastisk. Författaren är en underbar berättare, trots att han är lite svag på att beskriva karaktärer. Kanske han och Mats Strandberg skulle skriva nåt ihop..? Skämt åsido, det är en riktigt spännande roman med många bottnar i såväl verkligheten som i sagovärlden bland trollen. Jag kan inte lista ut slutet i förväg och det är ett synnerligen gott betyg.

Toffelomdömet blir det högsta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lärande

Ett lärande inlägg, men inte mästrande.

---

 

Det var kyligt idag, men solen skiner och gräset är fortfarande mycket grönt.

När vi går i skolan lär vi för livet. Men vi lär också för livet under livets gång, även efter skolan, alltså. De senaste dagarna har jag till exempel varit i Dalarna tack vare mitt jobb. Ja, jag har inte varit där rent fysiskt, men teoretiskt. Jag text- och språkgranskar en mycket omfattande rapport. Slutprodukten närmar sig 900 sidor. Det kan en ju sucka och stöna över. Själv tycker jag bara att det är helt fantastiskt att nån har lagt ner så mycket arbete på just det rapporten innehåller. Eftersom det är en forskningsrapport som ännu inte är offentlig kan jag inte gå in på detaljer och innehåll. Fast en ganska oskyldig, men lite rolig sak som jag lärde mig idag är att där det finns gott om blåsippor finns det också kalk. Jag har även lärt mig att Lammpussarna är en sjö. En sak har jag emellertid inte riktigt kläm på och det är vad Dalaräkenskaperna är för nåt…

Kyligt och soligt har det varit idag. I morse när jag skuttade upp nån gång vid 6.20-tiden var det bara ett par grader plus. Men gräset är fortfarande mycket grönt här i krokarna. Det fick bli tröja under den tunna svarta jackan jag hittade vid en utgrävning inför intervjun. Snart får jag nog börja använda min fodrade skinnjacka. Till vintern sätter jag på den en fejkpälskrage. Så har den tjänat mig under två vintersäsonger, medan dunjackan har fått hänga kvar i garderoben. En blir ju så oformligt Michelingubbeaktig i den senare!

Tokerian hade troligen haft fryssammanbrott igen, för det fanns ytterst få enportionsrätter att välja mellan igår. Ett paket räkcrêpes hittade jag i alla fall och det blev min lunch idag. Idag efter jobbet var det påfyllt, så jag ryckte åt mig nån Findusrätt med kyckling. Men jag läste innehållsförteckningen noga för jag vill inte sitta och spotta grisbitar när jag äter! I morgon tänker jag gräva i salladsbuffén på ICA-affären nära jobbet, men det är aldrig fel att ha lunchmat i frysen.

Jag tog en liten promenad i höstsolen efter crêpsen, mest för att kolla parkeringsmöjligheter. Det ser en aning mörkt ut på den fronten, dessvärre. Att betala 50 spänn om dan känns inte OK när jag inte får nån full lön förrän i slutet av november.

Fotade höstsolen under min lunchpromenad.

Jag har läst och läst och läst och läst så ögona är fyrkantiga och mycket trötta. Medan tvättmaskinen är igångsparkad och sköter sitt blir det mitt dagliga bröd, det vill säga två skivor rostat med ost, och ett glas mjölk. Det finns turkisk yoghurt till senare om jag blir sugen på nåt mer. Nåt kaffe vågar jag mig inte på i afton, men en kan säga att jag verkligen har firat kaffets dag idag. Den fina muggen från äldsta bonusdottern, som är med mig på min tredje arbetsplats, kräver två tryck på kaffemaskinen och du… Jag har tryckt ofta idag! Det tog ett tag innan jag lärde mig hur jag skulle få kaffet att rinna ner i muggen. Jag fortsätter att lära mig saker under livsresans gång, med andra ord. Utvecklingsbar, kan en kalla sig…

Muggen från äldsta bonusdottern är med på min tredje arbetsplats nu.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”hur livet är…”

Ett inlägg om hur livet är, precis som det står i rubriken.

---

 

Tack till alla 500 gilla-klick!

Det finns några läsare som är mina favoriter. Dit hör Grethe, som envisas med att säga om sig själv

jag är bara en gammal tant.

Jag har aldrig träffat Grethe, men vi har telefonerat några gånger. Även om åldern på ID-handlingarna säger en sak är det en synnerligen vital, pigg, klok och ungdomlig kvinna har jag pratat med. Igår skrev Grethe att hon har saknat mina inlägg om hur livet är, så jag tänkte skriva ett sånt inlägg nu – med alla de risker det innebär med kommenteringen påslagen. Förresten fick jag igår kväll en badge från WordPress att jag uppnått 500 gillar. Nu gillar inte jag gilla-funktionen särskilt mycket. Jag tycker att det är slött att klicka gilla i stället för att kommentera. Men det har ju inte gått att kommentera här på ett tag, så… Tack till alla gillare, får jag väl ändå säga!!! Samtidigt blir det lite ironiskt. Av bloggutrymmet återstår fortfarande nio procent innan det här inlägget är färdigskrivet. När de nio procenten tar slut är det verkligen slut.

Nio procent kvar av utrymmet. Sen tar det slut.

Nu ska jag berätta om hur livet i den VERKLIGA världen är för min del:

Varje vardag går jag upp vid sjutiden. Visst skulle jag kunna piska upp mig tidigare, men varför? Dagarna, de tomma, blir så oändligt långa. Förmiddagarna främst ägnar jag mig åt att söka jobb, rapportera vilka jobb jag har sökt, leta lediga tjänster samt skriva. Det brukar bli en rast vid tiotiden och då tvättar jag mig/duschar och petar in linserna. Sen kör jag ett tag till, ibland fram till klockan tolv. Då äter jag brunch, det vill säga frukost fast vid lunchtid. Två rostade mackor och fil med müsli.

Eftermiddagarna är oftast hemska. Då blir jag rastlös, känner mig ostimulerad. Jag försöker lura mig till att ha ett ärende utanför hemmet, men det blir svårare och svårare att ens lura mig själv till soprummet. Ibland åker jag ut på en biltur (om så bara för att skjutsa hem en arbeterska), men dessa gånger blir färre och färre. Vanligen är jag här hemma eftermiddagar, kvällar och nätter. Pratar med väggarna då och då för att jag ska få höra min egen röst. Ringer mamma, så jag ska få höra en annan mänsklig röst.

När Anna är här är få min tillvaro konturer i form av en riktig dag.

Nu undrar du säkert var Fästmön är i det hela? Jo, hon finns kvar, men hon jobbar, har barn och katt med två kattungar. När Anna är här blir min tillvaro lättare och tydligare. Den får konturer i form av en riktig dag. Anna är med mig så ofta hon har möjlighet, men eftersom jag blir som hennes femte barn kan jag tänka mig att det blir ganska jobbigt. Jag vet inte vem Anna pratar med om detta eller om hon bär tyngden och oron inuti. Självklart blir det slitningar i vårt förhållande. Det sägs att svåra tider gör en starkare. Det är en underdrift att säga att vi har haft en och annan svår period under de åtta år vi har varit tillsammans – vi har haft det tufft nästan hela tiden. Inte har det underlättat heller att det under dessa år alltid har funnits människor som har tyckt/tycker att vi inte ska vara tillsammans, heller. Men kärleken är en stark kraft. Den ska varken du, jag eller nån annan underskatta!

 

Anna bjöd på fredagsfika, riktig gofika, på sin balle.

Den gångna helgen har Anna varit här. I fredags var hon ledig. En ledig dag – och vad ska en göra? Det blev en del vila innan vi tog oss iväg till Tokerian så att Anna fick handla hem lite. Hon ska vara hemma hos sig ett par dar, men kommer förhoppningsvis tillbaka hit nån dag den kommande veckan. Vi åkte ut till katterna på fredagseftermiddagen och kunde även ta en fika i eftermiddagssolen på Annas balle*.

 

 

 

 

 

En flaska Zensa blev det till fredagsmiddagen och till lördagskvällen.

Och det var tur att det blev gofika, för middagen blev väldigt sen – jag tror vi bänkade oss vid mitt köksbord nånstans mellan 19.30 och 20 på fredagskvällen. Jag hittade ett gott vin, Zensa, i vinskåpet, men eftersom vi inte vräker i oss vin för att bli fulla utan för njutningens skull blev det var sitt glas även igår kväll, efter att Anna hade jobbat dubbelpass (8 – 13, 15 – 21). Nej, hon hann inte komma hem emellan passen. (Vinet är ekologiskt, italienskt och fylligt, för övrigt, och passar till såväl mörkt som ljust kött. Och ostar. Det kostar 89 kronor flaskan på Systemet.) Efter maten glodde vi på sista delen av Black Work.

Igår var det lördag och Kulturnatt här i Uppsala. Jag klarade inte av att åka in till stan på egen hand, naturligtvis, så jag var hemma och tvättade, telefonerade först med mammas vän, senare med mamma själv 48 minuter; örat kokade), skrev och läste. Dan gick. På eftermiddagen tvingade jag mig över till Tokerian och köpte kycklingchorizo som jag åt med bröd, räksallad och mjölk till middag. Sen kollade jag på näst sista delen av Broadchurch som jag hade spelat in på DVD-hårddisken i torsdags kväll.

Det var mörkt strax före klockan 21 igår kväll när jag åkte och hämtade Anna från jobbet. Det var mörkt i morse vid halv sju när jag skjutsade henne. När jag kom tillbaka hem på morgonen idag lyckades jag slumra till ytterligare en stund, för ovanlighetens skull. Men jag fick ju ingen sovmorgon den här veckan, så det kunde jag väl få göra utan att få dåligt samvete? Nej. Samvetet gnaver. Och så tänker jag på vännen, som går upp klockan 3.45 för att pendla till sitt jobb… Hon är fantastisk som orkar!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Min söndagsförmiddag har jag ägnat åt att ta hand om ren tvätt, bädda, diska, fördela medicin för mage och mot brister i dosetten samt skriva det här inlägget. När Anna slutar jobbet i eftermiddag åker jag och hämtar henne för vidare färd till Himlen i Förorten. Där ska vi stråla samman med barnafadern och sen stannar jag på middag med Anna och äldste bonussonen innan jag åker hem till mitt, lagom för att se Mammon.

I morgon är det måndag. Då väntar uppstigning senast klockan sju, jobbsökerier, skriverier, rapporteringar, prat med väggarna, en stunds läsning, rastlöshet, oro, ängslan… Det är hur livet är för mig.

Och har du orkat läsa hela det här inlägget är du välkommen att skriva några rader i en kommentar om hur DITT liv är.

*Annas balle = Annas balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Alice i Spegellandet

Ett inlägg om en bok.

---

 

Vilken ära det var att bli tillfrågad om jag ville läsa och recensera Lewis Carrolls Alice i Spegellandet! Men… boken kom ju ut redan 1871..? Ingen direkt nyhet… Jo, ett ganska nytt förlag har gett ut boken alldeles nyssens i en svensk nyöversättning. Tänk att det finns förlag som gör såna fantastiska saker! Tack Vaktel förlag för Alice i Spegellandet!

Boken är den mindre kända uppföljaren till Alice i Underlandet. Men kanske blir tvåan mer poppis när Walt Disney Studios Motion Pictures nu har satt tänderna i boken. Filmen har premiär våren 2016.

Att ge sig på en nyöversättning av detta märkliga verk är sannerligen en utmaning! Boken inleds med att flickan Alice leker med sina kattungar. Hon börjar… låtsas. Och det bär sig inte bättre än att hon kliver rakt in i spegeln och hamnar i – Spegellandet, förstås. Där träffar Alice på schackpjäser och andra underliga figurer. Alla kan de tala, men det de säger är mest… konstigheter och nonsens. Eller..? Jag tycker till och med att de är rentav oförskämda.

Nej jag tycker inte att det här är nån barnbok. En ska inte låta sig förledas av det rosa omslaget! Enligt förlagets följebrev är bokens målgrupp den läsekrets som gillar Tolkien och Liftarens guide till galaxen. Till den kretsen hör inte jag. Jo, jag har läst den senare, men varken läst eller sett Tolkiens verk. Icke desto mindre njuter jag av de 100 sidorna och skildringen av den parallella och helgalna värld som Alice kliver in i. Eller är det i själva verket så att det är vår värld är den galna? I Spegellandet går det inte att låta bli att prata om glömska eller att en kanske inte vill bli vuxen. Sånt döljer man helst här.

Jag ska inte avslöja för mycket. Den som vill läsa en väldigt annorlunda bok lär få ut mycket av Alice i Spegellandet. Boken innehåller sir John Tenniels originalillustrationer samt ett mycket intressant förord av Lewis Carroll-experten Michael O’Connor. Av detta förord får jag veta det underliga att Lewis Carroll först berättade sagan om Alice äventyr under jorden på min namnsdag exakt 100 år före min födelse… Tillfällighet eller parallell värld..?

Toffelomdömet blir det högsta. Den här nyöversättningen är ett litet underverk.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Blommor i regnbågens alla färger

Ett inlägg om blommor och ett besök på stans nyaste blomsteraffär.

---

 

En tror inte att den är sann, regnbågsrosen, men det är den. Jag har INTE Photoshoppat den, mer än beskurit den.

Att titta på vackra blommor – och fota! – ger en stunds tröst och glädje åt många av oss. Jag var nyfiken på stans nyaste blomsteraffär som nyligen öppnade ganska nära där jag bor. Det var Blomsterlandet som öppnade sin andra affär här i Uppsala.

Blomsterlandet har verkligen blommor i regnbågens alla färger! Jag såg så mycket fint att det sved i ögonen. För hur det än är gav besöket inte enbart tröst och glädje. En hel del sorg vällde upp. Sorg över drömmar som krossats och drömmar som aldrig blev av.

Men jag strosade runt en stund trots allt och tittade på såväl uteblommor som inneblommor, snittblommor som träd. Jisses, om jag hade kunnat ta med mig fota allt! Jag skulle inget köpa mer än möjligen en lila hänglobelia till ballen*. Det fanns några där, men jag tyckte att de kostade lite för mycket för min plånbok så de fick stanna kvar.

Orkidéerna var fantastiska liksom kaktusarna – fast på olika sätt, förstås. De förra är ju mest vackra, medan kaktusar är mest häftiga. Men jag såg en orkidé som såg förbannad ut! Utomhus fanns bland annat magnoliaträd som inte blommade just nu, förstås, men också en liten lund med citronträd, olivträd och kumquatträd. Hur maffigt som helst!

Naturligtvis saluför affären också krukor, redskap, jord med mera. Där säljs också doftljus och – förvånande nog – saft. Saft från mina hemtrakter.

Men ingenting fick följa med mig hem, trots att både saften och regnbågsrosorna lockade enormt. Jo, förresten! Jag tog en gratis broschyr om orkidéskötsel som jag satt och bläddrade i en stund i bilen när jag kommit tillbaka till garaget. Min lilla utflykt varade knappa halvtimmen och jag ville inte riktigt gå hem.

Här är några bilder från min tur till Blomsterlandet. Kanske Encyclopedia BotAnnaecea Belgique, det vill säga VänAnnan i Belgien, kan upplysa mig om den lila blommans namn samt kontrollera så jag inte ljuger om några andra namn?

Detta bildspel kräver JavaScript.

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lokalt och lite globalt

Ett inlägg om sånt som är på gång.

---

 

Visdomsord i entrén till Fredens Hus.

Det är alldeles för sällan jag är inne i stan, Uppsala, inser jag. Jag har liksom nästan aldrig nåt ärende dit. Och ärende bör man ha, annars kan man göra annat. Det är ju inte precis gratis att parkera i eller nära centrum. Buss kan jag inte alltid åka och det är inte heller gratis. Nåt som däremot är på väg att bli gratis är entréerna till vissa av våra museer inne i stan. Från och med måndag blir det fri entré på konstmuseet (fantastiskt ställe som inte bara visar gammal konst utan ganska… ny och… chockerande!) och på Bror Hjorths Hus (ett hus jag inte har besökt trots att jag har bott i Uppsala i 33 år i höst…). Och sen tidigare är det gratis att gå in på Fredens Hus (ytterligare ett fantastiskt museum!), Biotopia (här har jag inte heller varit…) och Upplandsmuseet. Med andra ord får jag snart ärenden till stan. På söndagar är det dessutom gratis parkering och då är museerna öppna för besök.

Jag provar nog vin hemma i kväll.

Om man ändå är i stan men inte har bilen med sig kan den som är intresserad av viner titta in till en av stans nya vinbarer. På Drottninggatan har Vinbaren öppnat och där erbjuder man gästerna att prova eller dricka nån av de nästan 100 sorters vin man har. Till vinet kan man få passande smörrebröd, charkuterier eller ost.

Den som vill få sig lite Uppsaliensiskt till livs, men samtidigt stanna hemma, kan kika på serien Vikingarna, som börjar på Viasat History den 2 juni. Fast då gäller det förstås att man har den TV-kanalen. TV-serien är i alla fall inspelad i Gamla Uppsala, delvis. Och vem vet? Kanske ett och annat bekant ansikte skymtar förbi..?

Och kanske är det säkrast att stanna hemma och låsa fönster och dörrar. Jag läste nyss på nätet att Radio Upplands fredagsfajt handlade om monster och mördare. På radions webbplats har det funnits en omröstning. Resultatet blev att Uppsalaborna tycker att mördare är läskigare än monster – på film, i alla fall. Seriöst så det förslår… (<== ironi).

Balkongsittande duvor på Väderkvarnsgatan i Uppsala.

På tal om seriöst… Visserligen har jag skrattat då och då åt duvor (fråga min Fästmö, får du höra!). Man kan anklaga duvor för mycket, men för spioneri… Det var i alla fall vad som hände en pakistansk vit duva. Den stackars pippin, som bar på ett budskap som inte gillades, hålls nu i förvar i Indien. I väntan på rättegång, tro eller kanske dödsstraff?

Lika sjukt otroligt men sant är dessvärre nåt som sker. Det handlar om arbetsgivare som har en fruktansvärd syn på människor och medarbetare. Eller vad sägs om Laholms kommun som sparkade en lärare efter 16 års tjänst – via sms, dessutom?! Sverige, 2015.

Det verkar vara svårt att (sam)arbeta i våra ofantliga offentliga organisationer. Den organisation som ska värna om länsinvånarnas kroppsliga och mentala väl och ve här kan inte samarbeta, vilket i mina ögon öppnar för partier jag inte vill se få nån makt. Tyvärr tror jag inte att alla som behöver har läst Ismail Kamils debattartikel om dialog och samarbete för att värna om patienternas bästa… Den artikeln borde många läsa och reflektera över…

Gör som ”Lisbeth”, sträck ut en hand och samarbeta! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »