Råddande korkad, men nöjd med sänkt framtidsribba

Ett inlägg med viss självinsikt.

---

 

Ett sanningens ord! Citatet sitter på en kollegas anslagstavla.

Jag tuffar på. Det är inte alla dar allt flyter som floden i jobbet, men jag gör mitt bästa. Igår påbörjade jag en del översättnings-arbeten av webbtexter. Det är roligt, om än svårt, framför allt när det gäller terminologi. Ibland är det nästan enklare på engelska. Men, som sagt, jag gör mitt bästa och jag försöka få resultat. Översättningsarbetet är nåt jag ska göra när det blir en stund över. Ofta kan jag vila lite i det – utan att för den skull säga att mina översättningar blir perfekta!

På eftermiddagen skulle jag sen ta tag i en produkt som varit lite av en långbänk. När jag började titta på den förstod jag. Jag kände mig… korkad och fattade inget. Och detta skulle jag text- och språkgranska…Till sist sprang jag runt hörnet till chefen. Vi tittade tillsammans och jag fick direktiv om hur jag skulle hantera materialet. Jag känner mig lyckligt lottad som har en chef som fattar beslut. Det är inte alltid en har varit bortskämd med det i arbetslivet.

Kollegan H har ingen chefsposition, men är ett geni vad gäller sudoku evil-varianten.

På tal om chefer har jag noterat att Sjukstugan i Backens nya högsta chef är utsedd. Inte särskilt förvånande blev det en i kompisgänget direktörer. Denna person är för tillfället chef för en annan verksamhet inom Kolossen, en verksamhet inom vilken jag en gång i tiden byggde upp kommunikationen lite mer organiserat. Jag minns att jag fick ett lönepåslag om 1 000 kronor för att jag åtog mig detta. Det var enormt mycket pengar på den tiden. Den nuvarande chefen för verksamheten, som alltså snart går vidare – och faktiskt tillbaka till! – Sjukstugan i Backen, har jag aldrig jobbat med. När h*n tillträdde hade jag fått ett annat uppdrag i Kolossen. Men att denna utsågs till chef gjorde att många förvånade ögonbryn höjdes, minns jag. H*ns kommentar i lokalblaskan om sina meriter i frågan blev klassisk. Den löd ungefär:

jag har en mak* som jobbar inom verksamheten

Inte visste jag att släktskap genom gifte utgjorde meriter att användas i yrkeslivet… Och nu flyger denna person vidare till ännu högre höjder – tillbaka till sina kompisar, vill säga. Jag håller mina ögonbryn sänkta, om du förstår vad jag menar.

Jag är fortfarande enormt frusen och igår var jag övertygad om att jag skulle åka på nåt virus. Men i morse vaknade frisk som en nötkärna (nåja…). På eftermiddagen kom frossan igen. Jag blir inte klok på det här. Men lite frossa, vad är det i jämförelse med familjens riktiga sjukling som idag har kommit ur sjuksängen?! Det kom ett litet livstecken idag på förmiddagen och jag har även fått andra rapporter som visar att det finns hopp. Senare i veckan tänkte jag titta in på besök, jag låter de närmaste komma först.

Efter jobbet idag svepte jag in på Tokerian för att handla frukostmat och lite annat till veckan. Nu ska jag förbereda mig inför morgondagens prövning – nåt jag både bävar för och ser fram emot. Efter att ha råddat ett tag i ett visst träsk inser jag att jag har sänkt framtidsribban. Så länge en överlever och tillvaron är så bra som den är idag är jag nöjd, trots att det inte varar för evigt. Men vad varar för evigt..? Jag är glad och tacksam för det som är just nu. Hur det blir i morgon vet jag inte.

Några större planer för veckans fria tid har jag inte mer än på söndag. Då ska jag träffa en vän som nyligen blev mycket äldre än jag. Nästa vecka ska jag försöka träffa Elliot och hans mormor, det var alltför länge sen.

Och så ett par påminnelser:

1. i kväll är det säsongsstart för Veckans brott på SvT 1
2. natten mellan lördag och söndag blir det vintertid. Då ställer vi tillbaka klockorna en timme. Den som har många ur hemma kan ju börja redan nu…

Nästa måndag ska min bil få nya vinterdäck. Vad som gäller på däckfronten kan du läsa här. Men sunt förnuft är aldrig fel – byt när det behövs! Jag ser fram emot de nya däcken jag ska köpa även om det svider i plånboken. Det har ju varit minusgrader och halt flera morgnar nu i oktober. Därför blev jag väldigt förvånad när jag kom hem och träffade den här ”sommarkompisen” i mitt gästrum:

Fjäriln’ vingad syns i gästrummet…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Traditioner – gamla och nya

Ett traditionellt inlägg.

---

 

Jag är av den åsikten att traditioner behövs – såväl gamla som nya traditioner, dock. Och bara för att jag tycker det innebär det inte att jag är förändringsobenägen. Tvärtom. För om du läser och förstår det jag nyss skrev att även nya traditioner behövs, inser du att det innebär att jag även vill ha nytt inflöde.

När man har födelsedag kan man gott få ta en liten stund att filosofera över traditioner. En gammal tradition som jag INTE vill ta bort ur mitt liv eller förändra är födelsedagsuppvaktningen mellan mig och en av mina äldsta vänner M. Det är inte alls nåt storvulet utan den går ut på följande:

1. vi skickar födelsedagskort till varandra med snigelposten
2. vi ringer varandra på respektive födelsedag

M och Gösta, som jag kallades, sommaren 1977. Jag hade fyllt 15 och M 16. Notera M:s snigga utsvängda jeans. Den grinande personen till höger i bild är jag. Min morfar tog bilden.

Nu ligger det till så att M fyller år dan före mig. Jag skickar därför ett födelsedagskort – som alltid i god tid – och sen ringer jag. I år ringde jag på gamm-telefonen. Och tänk! M har numret kvar! Vi pratade som om det var i går vi sågs och i en hel halvtimme. Det var det inte riktigt. Vi sågs ju i påskas. Men ibland brukar det gå flera år mellan gångerna vi träffas. Samtalet på min födelsedag brukar bli lite kortare. Oftast har vi ju avhandlat allt dan innan. Men så skrattar vi gott åt det faktum att M som vanligt är glömsk/stressad och att födelsedagskortet till mig kommer

om ett par dar.

Men du… Två telefonsamtal om året – dagarna efter varandra. Och vänskapen överlever! Vi har känt varandra sen fjärde klass. Sen jag var nio och M tio år – och en dag äldre än jag! Det är fortfarande viktigt att M är så mycket äldre än jag.

Här har Gösta placerat sig till vänster om FEM. Året är 1978 och vi är 16. Nån av FEM:s föräldrar tog den här polaroidbilden.

Min vän FEM och jag har skapat nya traditioner kring födelsedagarna. Vi lärde känna varandra när vi var åtta år, i tredje klass, och följdes åt genom högstadiet. Sen kom annat emellan och vi hade inte nån kontakt på ett antal år. Det var åren när FEM var mamma till tre på heltid i Metropolen Byhålan och jag var här i Uppsala och jobbade. Vår tradition är att se till att ett paket med litterärt innehåll levereras till den andra när det är födelsedag. Roligast är det när vi lyckas hitta en bok som den andra blir väldigt förtjust i. Då har vi lyckats! Jag kan i alla fall säga att FEM har lyckats. FEM är för övrigt alldeles för generös. Det kommer paket till jul också och lite när som, bara för att hon tycker att jag behöver påfyllning eller… bara för att…

När man bor 30 mil från sin ursprungliga familj är det ytterst sällan ens födelsedag har firats med den. Jag har bott i Uppsala sen 1982 och mina föräldrar har varit här för att fira min födelsedag 1992, när jag fyllde 30 och 2002, när jag fyllde 40. Men det har alltid kommit telefonsamtal och ett kuvert med snigelposten. Så även nu, fast endast från mamma, förstås. Pappa sitter en trappa upp och vinkar från nåt moln.

I morse väcktes jag av Fästmön som kraxade fram en födelsedagssång och hällde presenter över mig i sängen. Gott kaffe fick jag också – dock inte över mig utan i mugg. Jag fick Sara Lövestams senaste roman och body butter av Anna. I paketet från FEM låg en bok av en för mig ny författare, vars bekantskap ska bli rolig att göra. Kuvertet från mamma var extra rörande för i kortet låg en hundralapp och instruktioner hur den skulle användas!

Under förmiddagen idag gick såväl mobilen som fasta telefonen varm. Särskilt glad blev jag för samtalet från mammakusinen B. Även om allt vi avhandlade inte var glatt, gjorde samtalet mig glad och varm om hjärtat.

Vi vilade en stund ovanpå gästsängen sjuksängen efter att ha förberett födelsedagsfikat. Båda bonusdöttrarna messade grattis och vi hade lite sms-dialog. Oj så jag saknar dem! Nästan precis på klockslaget 13 plingade det på dörren. Sen plingade det ett par gånger till. Det var så roligt att det var fullt runt köksbordet för en gångs skull – även om en och annan ytterligare givetvis hade fått plats. Och dagen till ära tog jag tillbaka Måsen-servisen. Det var en njutning att dricka kaffe ur de tunna kopparna och äta hallonbakelse på assietterna med rosenskedarna som nästan är lika gamla som jag själv (dopgåva). Jag berättade lite om Måsen-servisen och dess historia. Anna hade tidigare fått ytterligare en historia kring Måsen-porslin och ett par excentriska gamla mostrar till min pappa. Jag har inte använt servisen sen jag gifte mig 1995, men 20 års karantän upphävdes härmed. (Jag har under årens lopp försökt sälja de delar av servisen jag har, men inte lyckats.)

Det har varit en sån fin dag, trots att jag har saknat en och annan i familjen. Jag fick fina presenter av mina gäster också: en underbar gul orkidé av Agneta, ett fint Ripassovin och en Trisslott av Annas snälla mamma och hennes L samt två spännande böcker – Karin Wahlbergs senaste i lasarettsserien och Patrick Modianos Lilla smycket – av Jerry, Elias, Maxi och Felix.

Men jag har inte bara fått presenter, jag har fått nya traditioner kring min födelsedag och jag har behållit några av de gamla. Det tackar jag

• Anna
• FEM
• Jerry
• Elias
• Maxi
• Felix
• Agneta
• Ing-Mari och L
• Mamma
• Inger
• Rippe
• Bibbi
• Barbro
• Mia
• Linn
• Frida
• Tatiana och Ulf
• Lisa
• Den Hjärtegoda L

och alla andra som grattat via olika sociala medier för! Ni är GULD!

För dig som inte kunde vara med på firandet – och för den som är sjukt nyfiken/intresserad – kommer här några bilder från min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu så. Såja. Så där ja

Ett på bättringsvägen-inlägg.

---

 

Sjuklingen Sicko vilar solig (?) på solkudden ovanpå sjuksängen (även benämnd gästsängen och Mammas säng.)

Nu är det fredag och jag börjar långsamt hitta tillbaka till de levandes värld. Men jag ska ärligt säga att jag var bra borta i ett par dar och jag är fortfarande inte frisk. Jag mår i alla fall bättre. Idag har jag varit uppe i över en timme och suttit vid datorn för att administrera. Det är segt. Jag är seg. Men det går. Allting går. Det finns inget som heter sjuk när du är arbetssökande, dessutom. Sen kan den som inte vet bättre få tro och föreställa sig annorlunda.

Det finns många som tycker olika saker om mig. En del säger faktiskt att jag är snäll och givmild. Det senare har jag nu bevisat genom att dela med mig av mitt virus till Fästmön. Det började med hosta och huvudvärk igår kväll och i morse gick det inte att komma iväg till jobbet. Så nu är vi två som stönar och hostar här hemma.

Torsdagstrollerimiddag. Men pfeferoni är inte att rekommendera för den som har en sårig strupe.

Jag är emellertid friskast och ska idag försöka hasa över till Tokerian. Det går nämligen mest åt filmjölk när man har det här viruset. Svalt slinker det ner genom hostrivna strupar. Vindruvor var ett fint och gott tips från vännen FEM. Men asken är slut för länge sen och igår var det ingen av oss som orkade handla. Igår kväll lyckades jag i alla fall trolla fram nån sorts middag bestående av olika saker från kylskåpet. Det är emellertid inte att rekommendera att äta pfeferoni när halsen är som ett sår.

Ett friskhetstecken för min del var att jag orkade läsa igår. Jag läste och recenserade Sally, jag läste ut Sonjas hemlighet och jag började läsa en bok som mycket passande heter Hat och är skriven av Inger Jalakas. Jag har läst alla Inger Jalakas böcker om den lesbiska polisen Margareta Nordin förut, men denna hade jag missat. Vilken tur att jag kunde fynda den för en Selma hos Röda Korset!

Slutligen kan jag glädja mig åt att mitt till DM-nämnden anmälda ärende om att Dagens Nyheter ringer mig trots NIX på min mobil är avgjort. Jag fick just nu beslutet. Så här står det bland annat:

[…] DM-nämnden finner att AB Dagens Nyheter brutit mot god sed vid direktmarknadsföring, eftersom man ringt en konsument vars nummer var infört i spärregistret NIX-Telefon, och inga undantag från förbudet att ringa var tillämpligt. DM-nämnden finner vidare att AB Dagens Nyheter även handlat i strid mot god sed vid direktmarknadsföring, genom att ha kontaktat anmälaren trots att konsumenten uttryckligen begärt att inte bli kontaktad igen. DM-nämnden finner vidare att AB Dagens Nyheter brutit mot god sed genom att inte inkomma med ett yttrande […]

I’ve got the power! Hoppas jag…

Tofflan vs. Telefonförsäljare 1 – 0, alltså. Och det återstår fler matcher att vinna…

 

Som sagt, ilskan är tillbaka och det är ett friskhetstecken. Dessutom, hellre ilska än tårar. Nu ska jag kolla om jag kan få i mig lite fil, ta en dusch och sen hasa över rondellen.

 

 

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sista brevet från din älskade

Ett litterärt inlägg.

---

 

Den som läser vad jag skriver om böcker då och då vet att jag har en irriterande ovana att ge bort litterära verk till vänner och familj i present/julklapp som jag sen själv vill låna och läsa. Nu är jag inte riktigt så närig, men när jag gav bort Jojo Moyes bok Sista brevet från din älskade till Annas snälla mamma var jag säker på att hon skulle få en bra bok i födelsedagspresent. Jag har tidigare läst två andra böcker av författaren, Livet efter dig och Sophies historia och blivit mycket förtjust. De tre böckerna både skiljer sig åt och påminner om varandra.

Sista brevet från din älskade är på sätt och vis en brevroman, men mest en kärleksroman. På 1960-talet blir den gifta överklasskvinnan Jenny Stirling förälskad i en journalist. En dag råkar hon ut för en bilolycka och tappar minnet – det är i princip i sjuksängen efteråt som boken börjar. Så småningom får hon komma hem. Hon känner inte igen sin man eller sina vänner. Tillvaron är mycket märklig. När hon hittar ett passionerat kärleksbrev undertecknat av B börjar hon förstå ett och annat.

Parallellt med historien om Jenny Stirling får läsaren följa journalisten Ellie som hittar en samling kärleksbrev i arkivet på tidningen där hon jobbar. Hon fascineras av breven och börjar söka efter brevskrivarna för att skriva deras historia. Samtidigt är hon tillsammans med en framgångsrik – och väldigt gift – man. Deras mejl- och smskonversation är inte i närheten av kärleksbreven mellan Jenny Stirling och B…

Bitvis är boken lite långrandig, men det mesta av detta behöver läsaren ta till sig för att få ihop historien i slutet. När upplösningen närmar sig lyckas jag emellertid lista ut saker och ting, vilket förtar min läsupplevelse något. Men det här är en helt underbar bok om kvinnorollen då och nu och hur den – och rollerna – har förändrats. Har rollerna egentligen förändrats så mycket när det gäller klassisk, olycklig kärlek..?

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den stumma flickan

Ett inlägg om en bok.

---

 

Julen 2010 fick jag i julklapp av Jerry den första delen en i vad som skulle bli en serie av författarna Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt om kriminalpsykologen Sebastian Bergman. Boken hette Det fördolda och det lustiga var att den visades som TV-serie i mellandagarna, om jag inte minns fel. (I rollen som Sebastian Bergman hade man satt Rolf Lassgård, nu för mig inte enbart en släkting via mammakusinen B utan också den evige Sebastian Bergman.) För det var onekligen nåt bekant med boken när jag började läsa den i januari-februari 2011. Men det var en bra bok, den var spännande, även om det kändes lite märkligt att ha sett TV-serien först. Julen 2014 fick jag Den stumma flickan, den fjärde boken i serien, av samma givare som 2010. Tack Jerry!

Den här gången hittas en familj – mamma, pappa och två barn – mördade i ett litet samhälle. Ganska snart misstänker man en person, men när denne själv hittas skjuten måste polisen ta upp jakten igen. Riksmord kallas in och med det gänget även kriminalpsykologen Sebastian Bergman. Från sjuksängen deltar ytterligare en medlem i Riksmord och det är hon som kommer på att det finns ett vittne. Snart börjar både polisens och mördarens jakt på en liten flicka.

Det här är en riktigt spännande polisroman. Visserligen märker man att det är två författare som har skrivit den, men förutom detta har den ”allt”. Jag försöker som vanligt lista ut mördarens identitet och får för en kvart känna mig stolt – till dess att sanningen avslöjas… lite mer… Precis så ska en deckare som får högsta Toffelomdöme vara!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Varför är det så viktigt?

Ett frågande inlägg.

 

Hostan har dämpats.

Nej, nån bra dag har det inte varit idag. Men jag har överlevt. Ryggsmärtorna har nu lugnat ner sig lite grann. Hostan har jag dämpat med nån dryck ur en brun flaska, upphittad vid utgrävningar av mitt kylskåp.

Har slumrat av och till när rygg och hosta har tillåtit. Däremellan har jag läst några rader och skrivit ytterligare ett kapitel på min bok. I huvudet, vill säga. Jag vet inte hur och när jag ska få ner texten på pränt. Detta kapitel handlar om två månader i tid räknat. Ändå gissar jag att det i ord och bokstäver räknat blir ett av bokens längre avsnitt. Å, jag hoppas bara att jag kommer ihåg det jag har tänkt ut!

Varför måste jag skriva den här boken jag har tänkt?

Jag vet inte varför, men det har blivit så viktigt för mig att skriva den här boken. Tidigare har jag haft all tid i världen att göra det. Nu har jag antingen inte tid eller är för sjuk. Ryggen tillåter inte längre sittningar än fem minuter åt gången vid min dator just nu. Och jag orkar inte springa omkring i lägenheten så att ryggraden rätas ut. Den bara knakar, förresten. Riktigt läskigt är det för det hörs…

Vi får se när boken ser dagens ljus. Den blir väl det jag lämnar efter mig en gång. Nu har jag ju inga barn som kan glädjas åt eventuella inkomster från litterärt verk, men jag har fyra bonusbarn. Minstingen och jag har haft sms-kontakt vid två tillfällen i eftermiddag, från var sin sjuksäng. Jag kan konstatera att det är lika trist att vara sjuk när man är 11 som när man är 51…

Livet är kort.

Read Full Post »

Dags för en utflykt till vården

Ett inlägg om dagens lilla utflykt och om pengar.

UFF! I morse var jag trött och ville inte gå upp. Men det handlar inte om ovilja att skjutsa Fästmön till jobbet – vad gör man inte för en puss? – utan för att jag ska på en utflykt till vården på förmiddagen. Jag har ingen lust att ha nån kontakt med vården – inte som patient, i alla fall.  Fast ibland måste man.

Från sjuksängen en gång hösten 2010.

Har dammsugit nätet lite, men än så länge inte hittat ett enda jobb att söka idag. Och igår fann jag bara ett, inte tre som tanken är. Det kanske börjar mattas av? Jag får ändå lov att säga att 21 sökta jobb på elva vardagar är hyfsat OK. Jag ger mig ju lite utrymme de dagar jag har varit iväg till Arbetsförnedringen eller haft jobbmöten av olika slag. En dag jobbade jag till och med en timme med ett skrivuppdrag den här veckan. En liten lön på typ 400 pix efter skatt och får jag från Blogvertiser (får totalt ut för tre uppdrag, varav två är gjorda när jag ännu var anställd på mitt förra jobb.) Kanske blir det några kronor från min förra arbetsgivare också, jag hade innestående semesterdagar och lite andra ersättningar att få. För från a-kassan kommer det väl inget. Gissningsvis blir min inkomst 600 kronor i augusti. Det är en skillnad på några sköna tusenlappar, det, jämfört med vad jag brukar få. Tjolahopp! Jag är därför glad att jag har ett frikort att vifta med idag så jag slipper gå 150 kronor back! Och så tycker jag att du som har jobb ska sluta gnälla så mycket om det!!! Du får i alla fall en inkomst, tänk på det.

Dags att hoppa in i duschen. Mamma har lärt mig att man ska vara hel och ren när man ska till doktorn.

Livet är kort.

Read Full Post »

Första semesterDAGEN

Två viktiga ärenden hade jag idag på stan. Och som vanligt tvingade jag med Fästmön, annars pallar jag inte stan. Faktum är jag bara blev skitarg två gånger och irriterad en gång, nej, två gånger.

Arg som ett bi blev jag av GodEls säljare som kastar sig på en och avbryter en mitt i en dialog. Så gör inte ens barn så ofta nu för tiden. Två gånger hände detta och jag såg rött båda gångerna. Idioter! Jag vill kunna gå på stan med Anna utan att bli antastad av gatuförsäljare! Byt namn till IrriteraEnHelDel, tycker jag. Blev tvungen att coola ner med en liten glass.

Var sin liten glass.

Vi intog glassen vid floden under tak. Och det var tur det, för det kom ju förstås en skur. Började frysa som 17. En synnerligen irriterande unge sprang fram och tillbaka och hoppade nästan i ån, utan att hans pappa med kompis ägnade honom ens en blick. I samma stund kom också första jobbsamtalet. Det var till Anna, så nu måste vi ta en tur till hennes jobb i morgon.

Det viktigaste ärendet var att köpa en födelsdagspresent till mamma. Och det gick hur bra som helst på Hallbergs guld. Där träffade jag för övrigt duktiga C som jag tror är deras bästa säljare nånsin UTAN ATT VARA PÅFLUGEN!.. Hoppas hon kom ihåg att hälsa hem till mamma E och pappa T!

Till mamma.

Vi kikade på klockor och böcker, men de senare var för dyra. Det blev i stället en bok för 50 pix på antikavariat samt fyra pocketar-betala-för-tre. Pocketböckerna delade vi på och tog två var. Så allt som allt hamnade dess böcker i min rygga:

Två turkosa böcker och en grön. Strindbergs stjärna, längst till höger, gav jag bara 50 spänn för på antikvariat.

För att jag skulle orka med att få håret klippt tog vi sen en fika. Det blev Broströms som fick den äran att bjuda oss på cappuccino, bullar och en kaka.

Fiiika.

Anna var så söt så hon skippade kakan och gick direkt på kanelbullen.

Söt flicka i solen.

Så blev det dags för mig att lämna Anna för en stund. Jag gick till frissan för att få bakhuvet och sidorna rakade. Skämt åsido, håret skulle klippas och det skulle bli extra kort eftersom jag ju snart ska ligga i en sjuksäng och gnussa bakhuvud. Och kort blev det… Jag är nöjd!

Anna tyckte att jag dröjde länge så hon kom och hämtade mig. Solen dröjde också sig kvar ovanligt länge, så vi beslöt att besöka tant Katalin och ta en kall öl. Vi hittade underbara rökfria bord på uteserveringen. TACK, Katalin!

Rökfria bord på uteserveringen. Skönt!

Jag skrattar alltid elakt för mig själv och berättar för alla som gitter höra på anekdoten om en viss mycket liten man som försökte boka bord hos Katalin via mejl. När han aldrig fick nån bekräftelse gjorde han som vi vanliga människor gör, ringer. På frågan varför de inte hade svarat på hans mejl svarade kvinnan, troligen Katalin själv:

Det här är en restaurang, inget kontor.

Vi tog var sin kupa Staropramen. Härligt i solen…

Två kupor öl satt fint i julisolen.

Jag tittade på mina inköp och kände mig mycket nöjd samt signerade en bok.

Jag signerade en bok.

Så började det dra sig mot middagsdags. Vi hade pratat om Kinamat, men kände inte för att hoppa in i mörkret. Frissan hade tipsat om ett ställe på Svartbäcksgatan. Tyvärr satte min onda häl stopp för så mycket promenerande, så det blev en pizza på Lucullus. Minst hundra år sen jag åt där!

Anna åt också pizza på ”Luckan”. 

Vi satte oss inomhus och det var tur för alldeles strax började det… ösregna…

Min pizza var god och mycket ostig.

Vi väntade på bussen hem ganska länge, ihopträngda i en busskur. Jag vägrade ta på mig jackan och blev synnerligen irriterad på en kille som pratade med megafonröst i sin mobil. Snälla sluta!

Jag är inte intresserad av att höra
att din flickväns mamma måste sätta in 300 spänn
på kontot för att ni annars inte kan gå på bio i kväll!

Hemma i New Village blev jag mitt ordentliga jag igen och startade en maskin jeanstvätt och betalade fyra räkningar.

Vår första semesterdag är snart till ända, men vi rundar nog av med nån film eller nåt på TV, kanske…

I morgon åker vi till Himlen och på onsdag blir det utflykt till en butik på landet.

Read Full Post »

Ett uppiggande besök

Jag har haft ett uppiggande besök av min älskling. Hon kom klockan elva och sprang för att hinna med 13.30-bussen hem.

Man kan ha rätt kul i en sjuksäng. Den friskare till vänster.

                                                                                                                                                    När Anna hade stängt dörren och gått kom en syrra in och frågade hur jag mådde. Illamåendet är bättre och jag åt långsamt en ostmacka på ljust bröd till lunch och drack ett glas mjölk. Tydligen ligger jag på gränsen till att få blodtransfusion, så det är ju inte konstigt att jag är trött. Men, men, hon är och kollar med doktorn nu och jag får nog gå hem i eftermiddag. Det vore ju ganska skönt…

PS Jag får åka hem!!!

Read Full Post »