Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tand’

Ett inlägg om omtanke.


 

Glöm aldrig att du är unikmagneten vid spegeln

Magneten fick sitta en stund vid min spegel på jobbet.

Omtanke kan en visa på olika sätt. En del har det inte ens i sig. Men idag när jag kom till jobbet hittade jag ett litet kort med en hälsning. Ovanpå kortet låg en kylskåpsmagnet. Inte många ord, ganska små ord, men oj vilken stor handling det var. Att ännu en gång i livet få uppleva att en har de bästa arbetskamrater är en sån otrolig gåva i sig. (Sist jag hade de finaste människor runt mig var på ett av stans universitet.) Sen att få bevis på att ens person är uppskattad… Jag har inga ord för hur glad jag blev!

Dagarna rinner iväg. Idag är det fredag och jag ska tillbringa helgen med Fästmön. I kväll går vi på lokal och äter och dricker gott. Vi har det tufft i arbetslivet båda två just nu. Vi behöver få vara tillsammans.

Nästa vecka är det påsk. Det betyder lediga dar trots att en får lön. Jag tänker varken städa eller putsa fönster, bara mest vara. Ägna mig åt det jag gillar mest, böcker. Försöka sova lite längre om morgnarna. Äta ett par ägg, en sillbit och kanske lite godis – om nu inte tandläkaren drar ut varenda tand på måndag morgon… Vilken tur att jag då åtminstone inte behöver tugga på påsksnapsen!

Men det är fortfarande vanlig helg och den har knappt börjat. Vi ska, förutom att vi svullar i afton, besöka en och annan vernissage/utställning. Det behövs inte så många ord, vi behöver bara få vara nära.

En riktigt skön fredagskväll önskar jag dig!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ljus i tillvaron… och mörker.


 

Faktum är att jag citerar mig själv i rubriken. Mitt manus är ännu på rea och när jag sneglar på vissa sidor ramlar historien över mig igen – som en jävla ångvält. Och kanske är det för att allt inte är så idylliskt ute i verkligheten. Det gör mig ont om goa människor som far illa, jag blir förtvivlad när jag känner fina människors ilska och frustration. Ingenting kan jag göra för att lindra, bara lyssna och finnas där som kamrat. Var det nåt jag saknade, för övrigt, när Det hände, var det kamrater. Det fanns en och annan, men de flesta försvann snabbare än en avlöning. Vem vill förknippas med en loser, liksom? Ondast gjorde det när den närmaste kamraten visade sig vara en av några stycken som huggit i min bortvända, vid den tiden sjukskrivna, rygg.

Det finns ett ljus

”…det finns ett ljus…”

 

Skattsedel

Skatt vill jag betala, men rätt sådan.

Nåja. Det retar säkert många att jag har överlevt. För en del bevisar det nog att jag är stryktålig, envis och inte ger upp så lätt. Jag har visat mig själv det, om inte andra… Men var lugn… Historien är inte över än. Jag håller fortfarande på att lära mig att sänka mina mål och acceptera sånt som att jag inte har varit på utlandssemester sen 1996. Det tänkte jag på senast idag och ja, det svider när andra reser kors och tvärs.

Idag har jag i alla fall fått skattsedeln jag beställde häromdan, för se skatt vill jag betala, men korrekt sådan. Brevbäraren hade dessutom stoppat ner två ex av min fackliga tidning. (Förutom att jag fick ett astmaanfall light av den undrar jag hur det står till med läskunnigheten.) På en av mina föregående arbetsplatser hade vi samma problem med våra personaltidningar: trycket luktade ve och fasa och jag, med flera, fick svårt att andas.

Min arbetsdag… På förmiddagen inledde vi med ett sista datormöte i den konstellation vi har varit sen i september. Därefter hade jag ett ”städningsmöte” med min chef. Vi röjde lite här och var och jag visade några… ”handgrepp”. Efter lunch hade jag nån sorts överlämning av en bråkdel till NK*. Jag hade ett intressant utbyte med en av de unga duktiga talangerna. Ibland blir jag positivt förvånad över klokskap hos de yngre. Det var annat än den mossa jag kände växte flera centimeter på mig under eftermiddagsfikat när jag talade om pianofröken som slog mig på fingrarna med en pinne om jag råkade vila handlederna mot klaviaturen. Allt medan metronomen tickade olycksbådande…

Lunchen idag var fullkomlig vidrig. Den smakade ingenting och jag behövde inte en tand för att äta den. Nej du, mamma, den här gången hade du fel! Det finns inget gott eller bra med Findus mandelfisk!

Mandelfisk

Den smakade inget, mandelfisken, och ingen tand behövdes för att äta den.


Lite hungrig är jag allt i kväll. 
Det jobbigaste är att jag vet att det finns en godispåse. Jag vet exakt var den ligger, i vilket skåp, på vilken hylla och vad påsen innehåller…

Godispåse innehåll

Gott…


Men jag har bestämt mig för att ge fan i påsen. 
Och står jag inte ut kan jag alltid ta några söta druvor, för även såna finns det kvar sen igår. Jag ska läsa en stund nu och fundera över det faktum att jag faktiskt inte vet hur den prisade Alicia Vikander ser ut eller vad hon har gjort. JA, JAG ÄR OBILDAD! Däremot vet jag vem Josefin Nilsson var och när nån är 46 år när hon går bort har hon gått bort alldeles för tidigt. Jag har en underbart rolig anekdot om låten Älska mej som hon sjöng med Ainbusk. Men det passar sig inte att berätta den nu. Kanske nån annan gång…


*NK = Närmaste kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett kattans inlägg.


 

Lussekatter

En del katter går att äta.

Faktum är att Fästmöns katter, framför allt kattungarna, har botat min katträdsla. Jag vågar närma mig både de små och den stora, deras mamma, utan att vara rädd. Vi har tillbringat snart ett dygn tillsammans i Himlen. Det känns nästan trist att åka in till stan och bli utan kattunderhållning. Men vi börjar från början… En del katter är så söta att en vill äta upp dem. Fast jag tyckte nog att det var lite tidigt av ICA Solen att saluföra lussekatter igår… Vi köpte inga, utan det blev var sin rejäl påse med smågodis, nåt jag inte har ätit på flera månader, faktiskt. Men så är jag fem kilo lättare än för en månad sen också – utan att banta eller plåga mig med nån diet.

Maxi och jag

Maxi tog en wefie på oss. Som den linslus han är är det han själv som syns mest.

Nu hoppar jag tillbaka lite i tiden. Vi tittade in på Morgonen också för att avlämna ett stycke son till sin fader. På Morgonen bor två gamla kattgubbar och en kattjej tillsammans med Jerry. En kan väl säga att gubbarna inte alltid är lika lekfulla som den tjejen. Det verkar som om det är kvinnan som styr i det hushållet. Jag fick mig ett allvarligt samtal med en av gubbarna, Maxi, om detta. Maxi passade på att ta en wefie av oss också, för båda kattgubbarna är riktiga linslöss.

 

 

 

Så småningom landade vi i Himlen. Där är livet mycket annorlunda jämfört med vad det var för några månader sen. Kattungarna är så busiga att Annas hem börjar bli mer och mer likt Villa Villekulla. En ny sorts inredningsstil, alltså. Det är allt ifrån böcker som knuffas ur bokhyllan, till lampor som tänds, tavlor som hamnar på sniskan, solstrålar som jagas, sylvassa tänder och klor på nakna tår, gamla lampskärmar som rullar över golvet med mera. Att min datorväska blev kattleksak kunde jag inte föreställa mig, men framför allt killkatten Cosmos blev överförtjust i den. Båda kattungarna har för övrigt av och till hjälpt mig att skriva det här inlägget, så jag har med milt våld fått flytta ner dem ett antal gånger.

Nu har vi frukosterat, kattungarna på mina tår och tofflor, och det börjar bli dags att samla ihop pinalerna för att flytta in till stan. Vi tänker besöka Hjalmar Brantingsgatan 4 A där Ilonas och Lottas antik- och vintagebutik har öppet till klockan 16 idag. Därefter söker vi oss nog till nån kyrkogård för att ta in allhelgonaljusen och reflektera lite över nära och kära som inte längre är här.

 

Här är några bilder på sötnosarna och deras inredningstips:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tyst och hyssjande inlägg.


 

Apa som håller för öronen

Jag vill ha tystnad!

Igår läste jag en krönika om tystnadEllinor Skagegård på lokalblaskan avnjöt två dagars tyst retreat och kände en sällan uppnådd frihet. Jag håller med henne fullständigt när hon skriver att det i dagens bruskultur är

[…] ett privilegium att kunna välja bort buller, prat eller mobilsignaler. Det handlar inte om total tystnad, utan om att kunna höra fågelkvitter, vinden i träden, knakandet i ett gammalt hus, mina egna hjärtslag. […]

Vidare beskriver Ellinor Skagegård som jämförelse och kontrast ett besök på Stadsbibliotekets barnavdelning. Där var det allt annat än tyst, det stojades, lektes och sprangs omkring. Inget ställe för barn som bara vill sitta stilla i tystnad och läsa en stund. Vad jag förstår har det tidigare i sommar pågått en diskussion om huruvida det ska råda tystnad på våra bibliotek eller om biblioteken ska vara nån sorts allaktivitetshus. Den diskussionen har jag missat, troligen för att jag aldrig går på bibliotek längre. Skälen till detta är mycket enkla och två:

  1. jag måste in till stan och det kostar pengar och energi (ifall jag ska åka kommunalt)
  2. jag trivs inte på Stadsbiblioteket i Uppsala för där är inte tyst

Hade jag deltagit i diskussionen är jag emellertid osäker på vilken ställning jag hade tagit. Jag är fullt medveten om att det saknas mötesplatser i verkliga livet idag. Ställen där vi kan träffas utan att det kostar nåt. Men det saknas också ställen där vi kan få ro och få uppleva tystnad tillsammans med andra människor. För det finns nåt som heter social gemenskap även i tystnad…

Pojke i porslin s håller för öronen

Det är plågsamt att bo i flerfamiljshus med alla ljud.

I morse höll jag på att bli smått nipprig på ett utdraget och entonigt ljud utifrån. Ja, man har ju öppna fönster lite här och var så här års. Det lät som om jag hade besök av ett mobilt tandläkarteam som borrade i varenda tand i huset. I själva verket var det en sommarjobbande ungdom som med en trimmer höll på att ta bort ogräs kring tennisbanan på baksidan. H*n hade förstås hörselskydd, det hade inte jag. Gissningsvis var det fler än jag som inte uppskattade hans arbete som startade strax efter klockan sju. Jag hade då varit vaken och uppe sen sextiden, men jag satt och skrev. Och det blev plötsligt väldigt svårt på grund av oljudet. När jag skriver behöver jag nämligen tystnaden som enda sällskap. Jag kan inte ens skriva till favoritmusik, det måste vara tyst. Med detta sagt kan du kanske ana hur plågsamt det är för mig att bo i ett flerfamiljshus..? Allt smällande i dörrar, spikande, mobilpratande, musikspelande, borrande, slipande, pratande, gullande med småbarn, skrikande, klampande, dundrande i trappräcket… Det gör ont i mig. Kunde jag så skulle jag flytta, helst till en stuga i skogen.

Märkligt nog är det vid ett enda tillfälle jag verkligen uppskattar ljud. Som svagt, svagt bakgrundsljud vill jag ha TV:n på i sovrummet för att kunna somna. Jag försöker vänja mig av med detta och det går bra ibland, ibland inte. Men jag kan inte låta bli att undra om jag är ljudskadad…

Hur är DU??? Vill DU ha tystnad eller behöver DU ljud??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett knappt inlägg.


 

Knappar Helping Hand

Det var i alla fall inte knappt om knappar hos Helping Hand.

Jag är på jakt efter en sak. En mycket specifik sak. Men jag har dessvärre ingen framgång. Jag tog i alla fall Clark ”Den rene” Kent* och for iväg för att kika på ett par loppisar idag. Kika. Jag tittade. Jag köpte ingenting. Det är andra gången på kort tid jag bara tittar. Det är roligt att se på spännande prylar. Det är spännande att se vilka roliga – och fina! – prylar som är sålda sen sist. Jag behöver inte handla. Det är knappt om pengar och då är det tillräcklig njutning att bara titta.

Sen var jag emellertid tvungen att handla. Mat, alltså. Tokerian fick ett besök liksom apoteket och så bytte jag in mammas och min Trissvinst mot en ny lott. Jag hoppas på en lite större vinst på den.

I love you Mum Myrorna

I love you Mum… Fem kronor på Myrorna i Boländerna.

Men jag har en snäll mamma! I förra veckan hade hon gått ett ärende till banken och satt över en slant till sin kyrkråtta till dotter. Mamma är verkligen generös. Jag hade ingen aning om det förrän hon sa det i söndags. Har försökt leva på det som har funnits i plånboken sen ett tag och det har gått bra. Jag har vant mig. Det är många saker jag har dragit ner på och inte lider jag nämnvärt av det än så länge. Värre blir det väl om mobilen eller datorn pajar eller nåt större som kyl och frys här hemma. Eller kanske en tand. Det vågar jag inte tänka på…  Så kanske jag skulle ha köpt det söta lilla snapsglaset jag såg hos Myrorna i Boländerna för endast fem kronor och lagt i ett påskägg till mamma. Jag tänker mig nämligen neråt landet till påsk. Fast… mamma dricker ju inte snaps. Det får bli lite godis i stället!

Det blåser som 17 ute, men jag hade ytterligare ett ärende som jag knappt hann med mellan dagens turer: jag skulle posta ett unikt armband till en vinnare. Kuvertet var så lätt och vinden så kraftig att det nästan blev flygpost.

Kvällssol

Knappt var det, men jag hann fånga kvällssolen medan jag väntade på att de fällda järnvägsbommarna åkte upp.

Sen blåste jag bort till Fästmöns jobb. Han knappt öppna min medföljande bok på gång förrän hon hoppade in i bilen. Vi ångade in på ICA Solen en tur – och naturligtvis sprang vi på Skrämmaren. Jag försökte ge igen genom att tuta ilsket, men personen verkar stendöv och var helt oberörd. Däremot kacklade vi så mycket i affären att jag knappt mindes vem jag kom dit med. Jag blev i alla fall upplyst om att Anna kommer till mig redan på fredag, för grabbarna Olsson ska ju ut på galej i helgen. Det blir lite extra umgänge med Anna i helgen, alltså, men bara fredag och lördag kväll och natt, sen jobbar hon.

Nu är det hög tid att ställa sig vid spisen och fixa till kycklingkorv och snabbmakaroner. Klockan 20 ska jag bänka mig framför SvT2 och se när Eva Dahlgren pratar om sin sanning. Och efter det blir det Leffe och Camilla som bjuder på kriminalitet och annat i Veckans brott.

Har du lika knappt om tid som jag, tro??? Skriv gärna några rader och berätta!


*Clark ”Den rene” Kent = min nytvättade bil

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett kulturellt inlägg.


 

valv

Valv. Detalj från Uppsala slott, nära Sturevalven.

På lördag går den årliga Kulturnatten i Uppsala av stapeln. Tyvärr åker jag inte in till stan den här gången – av flera skäl. Ett är att Fästmön jobbar så dumt i helgen, ett annat är att jag alltid brukar göra mig illa. Ett år lossnade en porslinslagning i en tand och förra året trampade jag i en grop och sträckte ett ledband i foten. Nä, jag vågar varken sätta fot eller tand på stan.

Men… OM jag hade vågat skulle jag kanske ha kollat in följande fem evenemang. (Nu tipsar jag i stället dig som läser om dem!):

  1. Stadsbiblioteket klockan 19: Uppsalaförfattare läser sina bidrag till Fredsåret 2014. Här kan man lyssna på Christina Wahldén och Mohamed Omar, vars böcker jag har recenserat här och här!
  2. Carolina Rediviva, samling vid trappan klockan 14.30: Pontus Wikner – kristen homosexuell i 1800-talets Uppsala. En vandring i Pontus Wikners fotspår i centrala Uppsala. Pris: 100 kronor, endast kontant betalning.
  3. Uppsala gamla kyrkogård klockan 11 – 12.15 eller 13 – 14.15: Kyrkogårdsvandring bland gravkonst och berömda personer. Samling vid Gamla kapellet. Pris: 50 kronor, endast kontant betalning.
  4. Pipes of Scotland, S:t Olofsgatan, klockan 20.30 – midnatt: Skotsk folkmusik med John Mitchell och Ann-Sofie Jonsson, en pubkväll med fiol, gitarr och sång.
  5. Vasaborgen, Uppsala slott klockan 20 – 21, 21 – 22 eller 22 – 23:  Bli vän med spökena på en historisk vandring i Vasaborgens 1500-talsruiner – där Sturemorden skedde…

Have fun!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett dramatiskt inlägg.


 

Onsdagen var minst sagt dramatisk. Eller bara händelserik, kanske nån annan skulle säga och tycka. För mig var det aningens lite för mycket drama. Men jag är nöjd med mina insatser och det är viktigt för min självkänsla.

Hela eftermiddagen gick åt till att ringa, nästan. Jag jagade referenter, jag avrapporterade till mamma och vänner som undrade hur det hade gått etc. Däremellan försökte jag också ställa upp på vänner som behövde min hjälp på olika sätt. Och så var det ju en hel del som hörde av sig för att peppa inför och efter intervjun. Jag fick till och med sms från Finland… Sånt gör mig varm om hjärtat – när folk bryr sig om mig. Det räcker med ett

Lycka till!

Räkmacka öl och bok

Jag firade dagens goda insatser med räkmacka, öl och lite läsning.

Vem vet? Det kanske är min lycka/tur den här gången..? Framåt kvällen var jag så nöjd att jag bestämde mig för att åka och jaga rätt på en räkmacka. Jag hade tur – hittade en enda på ICA Heidan! Ett glas vin hade jag tänkt ta till, men sen blev det en öl. Det passade bättre i värmen.

Det var också väldigt rökigt. Brandröken från storbranden nådde hit på eftermiddagen eftersom vindarna vände. Jag fick ta Bricanyl, för jag hade svårt att andas. Som grädde på moset tände grannen under sin grill, som vanligt rakt nedanför balkongen där jag satt. Jag orkade faktiskt inte be honom ytterligare en gång att vara snäll (?!) och flytta sin grill lite, utan jag gick in och stängde balkongdörren och alla fönster som var öppna åt baksidan. Jag tackade inte heller den här gången. Jag kommunicerade inte med okommunicerbara.

Grill

Grill i uppstartsfas. Vid pilen en träpinne som det rörs med bland den glödande kolen.

Det gick bra att läsa i köket också. Dessutom telefonerade jag och sms:ade. Och äntligen fick jag tag i bostadsrättsföreningens ordförande. Jag la fram mitt ärende, berättade om gastuben, grillhelvetet, den elektriska golvfläkten intill den tända grillen och partajandet efter klockan 23 vardags- och söndagskvällar. I gengäld fick jag löfte om att nån från styrelsen ska ta upp detta med de berörda. Det märkliga är, att det grillades i tre timmar. Sen blev det tvärtyst och locket på grillen. Månntro nån från styrelsen redan har varit på besök?

Men tro nu inte att det var slut på det dramatiska med detta! När jag stack iväg för att köpa räkmacka noterade jag två registreringsskyltar som stod på ett konstigt ställe. Jag tog en bild och lite senare twittrade jag ut bilden tillsammans med en fråga om nån saknade skyltarna. Fick efter ett tag ett svar från nån som tyckte att jag borde ringa polisen. Så det gjorde jag efter en stunds funderande. Jag pratade med en trevlig poliskvinna som genast kunde konstatera att fordonets ägare hade anmält skyltarna stulna. Hon lovade skicka en bil så snart det var möjligt och fick en beskrivning av mig var skyltarna stod samt mitt mobilnummer. Jag fick i uppdrag att bevaka skyltarna så gott jag kunde. Jag kände mig som en riktig Toffeldeckare! Sherlock Toffla… (<== ironi!) Cirka 20 minuter senare ringde en trevlig polisman och bad om lite mer vägledning till skyltarna. Skyltarna försvann strax tillsammans med polisen – jag såg det själv från ett av mina fönster. Och kände mig rätt nöjd att jag kanske förhindrat ett brott – eller åtminstone hjälpt till lite…

Nummerplåtar

De var stulna!


Nu hoppas jag bara
att denna torsdag inte blir lika dramatisk som gårdagen. Fast lite besked om jobb vore ju inte fel. Vem vet, det kanske blir en räkmacka – eller en gravöl – i kväll igen..?

Sniggt skuren citron

Sniggt skuren citron på onsdagens räkmacka. Men sur som attan var den!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »