Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Corren’

Ett inlägg om en bok.


 

EldjägarnaÄven den åttonde julklappsboken är nu utläst. Liksom sex av de tidigare är det en deckare. Eller polisroman. Jag har följt med Malin Fors och hennes kollegor i Linköping i ett nytt, realistiskt fall, det nionde i litterär form, i Mons Kallentofts bok Eldjägarna. Tack för boken, mamma!

Det är september i Linköping. Malin Fors hittar ett bränt lik, en kvinna. Men även en liten pojke hittas mördad, slängd i en container. Inte kan väl fallen hänga ihop? Naturligtvis gör de det! Hänger ihop gör även Malin och Corren-journalisten Daniel fortfarande, medan dottern Tove är utomlands och vakar vid en annan liten pojkes dödsbädd.

Det här är en grym roman. Den berättar flera olika historier, från skilda håll i världen. Ändå går de samman. Ondskan finns överallt. Det är skrämmande hur lite ett människoliv är värt. Samtidigt blir det lite för mycket med alla dessa skeenden som går in i varandra. Lite för många sammanträffanden för att det ska kännas helt trovärdigt. Det här nog den minst bra av författarens Malin Fors-böcker. Men trots det har Mons Kallentoft skrivit en spännande bladvändare igen – med många våldsinslag.

Toffelomdömet blir snäppet över medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minihalv-rosa-toffla-mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett citerande inlägg.


 

Dagens citat kommer från 1999. Jag hittade det i en bok som fångade mitt intresse och inhandlades för fem (5) kronor. Och även om den handlar om händelser som kom i dagen för 20 år sen känns den väldigt aktuell. Om det nu ändå hade funnits några riktiga journalister kvar…

Britt-Marie Citron kommer till Metropolen Byhålan och Motala tidning hösten 1994 för att som reporter bevaka Motala kommun. Jag hoppas att det finns möjlighet för mig att skriva mycket mer om boken sen när jag har läst ut den. Idag lyfter jag bara fram ett citat ur boken som handlar om Motala tidning. Före citatet har Britt-Marie Citron förklarat konkurrenssituationen mellan Motala tidning och Corren. Som en extra krydda piffades konkurrensen upp av att Corren nyligen förgäves försökt köpa upp sin konkurrent. År 2008 köpte NTM-koncernen Corren. Både Corren och Motala tidning, som numera heter Motala & Vadstena tidning, ingår i det som kallas Östgöta Media AB.

År 1994 anses det lite finare i Motala att läsa Corren. Trots detta är Motala tidning större:

[…] Men de flesta Motalabor har vuxit upp med Motala Tidning och vanans makt bryter man inte så lätt. Motalborna hyser en hatkärlek till sin lokaltidning. Tompåsen, säger de föraktfullt, den är som gubbkalsonger, det står inget i den. Men de fortsätter ändå att prenumerera. […]


Jag undrar hur det är idag… Eller nej jag VET. Corren har lagt ner de flesta av sina lokalredaktioner och i Byhålebladet och Byhålenytt kan en läsa exakt samma artiklar… Det var roligare förr, liksom.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan leker Kristallengalan hemma hos sig. Rätt tramsigt, med andra ord, men ett inlägg som avslutas seriöst.


 

Idag har jag sett så mycket tokigt och oslugt att det inte är konstigt att jag är som jag är. Eller vad sägs om rondelltoaletter, nåt som Byhålebladet kallar

[…] ett klipskt reklamtrick av reningsverk Karshults […]

Nån som kan se det klipska i detta??? Vardå, i såna fall?


Dagens rubrik
hittade jag ändå hos förra konkurrenten Byhålenytt, numera ägd av samma koloss som Byhålebladet:

Piskman rubrik Corren


Piskman, är det en yrkeskategori precis som polisman?


Dagens nyaste stadsdel
står däremot SvT Uppsala för:

Grändby

Grändby i Uppsala har jag aldrig hört talas om. Inte heller Gräny, som SvT Uppsala provade med lite senare…

Gräny centrum

Tänk att det ska vara så svårt att stava till Gränby!!! (Fråga Fästmön…)


Dagens skojigaste chokladbit
observerades på ICA Solen i Förorten.

Kit Kat Romantic Naughty

Have a romantic/naughty/crazy break – have a KitKat.


Och så beviset – dagens bilförare = ett kålhuvud:

Kålhuvud i bilen

Dagens bilförare = ett kålhuvud.


Men det hände en del igår också! 
Gårdagens R I P får bli Wes Craven du vet han som regisserade Terror på Elm street och Scream.

Gårdagens TV-upptäckt av mig får bli Katarina Wennstam, som blir en av tre programledare när nya Efterlyst kör igång på TV8 nu på onsdag. Att ha en före detta kriminalreporter och numera deckarförfattare i studion är ett nytt och spännande grepp!

Gårdagens babbelpelle blir utan tvekan David Lagercrantz som syntes i Babel, ett program som var inspelat före släppet av den däringa boken… va heteren eh… Det som inte DÖVAR oss..? Nej, Det som inte dödar oss. Uppenbarligen är herr Lagercrantz lika ensam som jag såsom han babblade… Hela tiden. It takes one babbelpelle to know one!

Slutligen nåt seriöst. Dagens klokaste ord kommer från Fotios Papadopoulos, överläkare och docent i psykiatri, här i Uppsala. Och det här är inget skämt utan väldigt, väldigt bra påpekat med anledning av att psykiatrivården här i stan slår sig för bröstet vad gäller statistiken kring självmord, som är lägst i landet i Uppsala län:

[Fotios Papadopoulos] menar att antalet självmord i Uppsala län generellt är lågt och att man därför bör vara försiktig i tolkningen av statistiken, samt att det är viktigt att följa upp siffrorna under kommande år. Han menar att åtgärder för minskad arbetslöshet, ensamhet och alkoholkonsumtion är viktiga för att ytterligare få ner antalet självmord.
– Vi ska komma ihåg att långt ifrån alla som tar sitt liv har haft kontakt med psykiatrin. Däremot har de allra flesta haft kontakt med primärvården året innan. Detta betyder att primärvården har en avgörande roll för att fånga upp personer som inte mår psykiskt bra och erbjuda diagnostik och behandling […]


Nä, allt i det här inlägget var inte trams. Och NU kunde jag ha frågat DIG om DU ville dela ut nåt pris till nåt/nån Dagens – eller gårdagens – av nåt slag. Men jag gör inte det. Du får skriva om det på din egen blogg. Eller strunta i det.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg som inleds med otäckheter och som rundas av med positiva nyheter.


 

Fasen, så många otäcka saker som nyligen har hänt och händer i omvärlden! Och då menar jag allvarliga ting, inte turkoschockar. Jag vet inte vad det är för land jag lever i längre. Bara en sån sak som allt knivande… Är det rätt metod att ta till för att få ”hjälp” från Samhället? Varför reagerar ingen förrän det redan har hänt otäckheter? Här i Uppsala kom det upp staket vid ett ställe intill järnvägen strax innan sommaren. Men då hade redan ett antal självmord skett vid just den platsen, bland annat Ludmillas dotters – för sju år sen. Det är inte utan att man vill skrika till Samhället:

Sent ska syndaren vakna!

Fast det är inget roligt sammanhang, bara ledsamt och tragiskt.

Vättervatten vid Vätterpromenaden

Vatten är härligt, men också farligt.

Ovanpå det har sommaren medfört en massa tragiska drunkningsolyckor och försvunna barn, stora som små. Det är inte alltid de har hittats vid liv när de sen har hittats. I detta sammanhang är jag glad att jag inte skaffade barn – jag skulle ha varit en orolig morsa hela livet, helst stängt in ungen. Och det går ju inte!

Drunkningsolyckorna känns som om de har varit fler i sommar. Eller också är det för att media har slagit upp dem större, särskilt när det är barn inblandade. Men det är lika hemskt när nån äldre drunknar. Även om det finns simkunnighet på skolbetygen är det inte nån garanti. Min pappa lärde sig tidigt simma eftersom han tillbringade somrarna i den finska skärgården. Han drunknade ändå.

På tal om pappa läste jag igår på nätet att Bertil Torekull, han som gav pappa kåserispalten Hurtigrutten i Byhålenytt Corren i födelsedagspresent en gång, kämpar för att få sitt körkort tillbaka. Bertil Torekull är 83 år och det var våren 2014 efter ett läkarbesök som Transportstyrelsen drog in hans körkort på grund av en synskada. Bertil Torekull har nu ansökt om dispens för en viss sträcka, den mellan hemmet och Simrishamn, eftersom han ofta är ute och föreläser. Om synskadan säger han i Expressen att han ser från sitt hem ända bort till Bornholm. Underlig synskada, det…

Telefontroll

Jag tänker gör nåt så ovanligt som att ringa för att förnya mina recept.

Åter till otäckheterna. Jag läser att antalet ID-kapningar och kontokortsbedrägerier har ökat också. Det blir ju den självklara följden av att allt ska vara så himla digitalt. Visst underlättar det digitala samhället mycket för både sändare och mottagare, men det är också väldigt sårbart. Jag tänker därför fortsätta att ringa till min husläkarmottagning när jag behöver förnya mina recept, vilket jag behöver göra nästa vecka. Tänk så förvånade de ska bli när de får höra en mänsklig röst! (<== ironi) För övrigt höll jag ju på att få betala en lunch i Nora flera gånger på grund av en ilsken restaurangägare och en dålig (?) kortläsare. Du må tro att jag är extra vaksam sen dess! Inte känns det särskilt bra, heller, eftersom den ilskne fick mitt visitkort med mina kontaktuppgifter på…

Händer det verkligen inte bra och roligt längre? Är positiva nyheter av det slaget som vem som blir nästa programledare för Falsksång Allsång på Skansen? Det blir för övrigt Sanna Nielsen, enligt Aftonbladet. Jag hade tippat på Kalle Moraeus, därför att det är ett program jag inte tittar på samtidigt som jag vet att herr Moraeus är väldigt musikalisk. Det är Sanna Nielsen också – hon sjunger definitivt inte falskt. Det gör däremot många i broilerfarmprogrammet Idomin Idiot Idol. Småungar, som tror att de är världsstjärnor bara för att de får vara med i TV. Sen klarar de flesta inte av det så kallade kändisskapet och det går åt skogen för många av dem, även om undantag finns. En del blir ju, till exempel programledare för Falsksång Allsång på Skansen

Personligen vill jag helst inte synas i TV, men nu är det så att Antikrundan, mitt favvo-program på SvT, kommer till stan på lördag. Jag tänker dra ner på Vaksala torg och köa för att komma in på Uppsala Konsert & Kongress, där rundan spelas in mellan klockan 12 och 18. Vad jag tänker ta med mig? Litteratur, förstås, som jag vill veta mer om! Det blir en blandning av uppslagsverk, historiskt, media, sakralt och profant.

För att fylla på med positiva interna nyheter ska Uppsalaewa och jag ha bokbytarstund om en vecka. Äntligen! Vi byter deckare mot deckare.

Dödens bokDödsdomen
Jag får Dödens bok och Ewa får Dödsdomen… Inte särskilt positiva titlar, men…


Har det hänt nåt positivt i DITT liv i sommar? Varför inte skriva några rader i en kommentar här nedan och berätta!!! Jag menar, har du orkat läsa hela den här drapan, kanske du har nåt att säga själv..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om bilägandets lustar och olustar.


 

Nu är jag och min älskade Clark Kent* till doktorn. Översatt till svenska betyder det att jag ska åka och få min bil reparerad. Det där stenskottet, du vet. Jag har inte varit ute i garaget och tittat på bilen sen jag kom hem från Stockholm. Om vindrutan har spruckit lovar jag dig att jag grinar. Högt och ljudligt. Det sved så jäkligt för ett par år sen att behöva hala upp tusenlappar för att jag var seg med att ta mig till Ryds.

Clark Kent

My Toyota is fantastic! Men börjar bli till åren kommen…


Jag älskar min bil,
men den börjar bli till åren kommen. Och med åren kommer krämporna, precis som hos oss människor. När vi kom hem från Nora hade ena fönsterhissen pajat, till exempel. (Troligen ett kretskort och ett nytt sånt kostade hela 7 000 kronor. För tre år sen…) Sen är det lite annat smått och gott som skulle behöva fixas till. Om jag bara finge en lön…

Du tycker säkert att jag är larvig som talar om min bil som Stålmannen, mannen i mitt liv. Men faktum är att Clark Kent är det hjälpmedel jag ofta behöver för att ta mig ut. Av olika skäl åker jag helst inte kommunalt och nån fungerande cykel äger jag inte, bara en rostig sak som har hängt obrukbar i kallförrådet sen 1999, ungefär. Kort sagt och utan att förklara närmare än vad jag redan gjort behöver jag min bil. Därför älskar jag den.

Häromdan läste jag i Byhålenytt om en stackare som fått sin bil stulen i slutet av 1980-talet  i Metropolen Byhålan. Ja det var en lång sorgeperiod, tänker du, men historien är inte slut än. Mannen fick nämligen helt nyligen parkeringsböter och trängselavgifter på sin stulna bil. Av nåt skäl tycks anmälan ha försvunnit från polisens system. Den stulna bilen är en röd Golf och nu är den efterlyst igen. Kanske dags att koppla in Hasse Aro eller varför inte självaste Brynolf Wendt?..

fågelbajs

Fågelbajs på bilen är inte heller kul.


Men du ska inte tro
att jag tycker mest synd om mannen med den stulna, röda Golfen som fick böter. Jag tycker nog att det är snäppet värre med bilägaren som fick sina säten nersmetade med kattbajs. Hur polisen vet att det är just kattbajs förtäljer inte historien, men gissningsvis har det tagits prover och analyserats. Även detta skedde i Metropolen Byhålan.

Med dessa två hemska historier tänker jag att… om så är fallet… vad är en sprucken vindruta? Min bil är ju inte stulen och inte nersmetad med bajs, i alla fall. Fast du får gärna hålla en tumme att dagens reparation av stenskott inte blir nåt dyrbart! 

 

*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett sällskapligt inlägg.


 

Elliot i mitt kök

Elliot gick direkt ut i köket, för det är där det händer saker. Tror han…

Idag har jag killbesök. Redan före klockan åtta knackade det så försiktigt på min dörr. Utanför stod morfar LP och Elliot. Den förre ska gunga på Ålands hav idag med sin mor. Den senare ska vara hos mig. Det är så roligt och mysigt att ha sällskap av nån som viftar på svansen, nån som är glad att se mig och nån som pratar lite med mig. Eller kanske mest att han lyssnar.

Elliot har gått runt i mitt hem och spanat lite, men det var till köket han gick först. Han tror att det är där det händer saker. Ha! Ja, ibland, som igår, slår ju matmor till. Andra dar står hon still. Det var tur att morfar hade med sig lite mat i en påse så att Elliot slipper svälta. Men tyvärr, tyckte Elliot, la ju hon, den däringa Tofflan, påsen på en bänk i köket, dit han inte når. Och så ställde hon bara fram en skål med vanligt kranvatten… Hmpfff!.. Dålig meny på det här stället…

Sin egen säng har killen med sig också. Jag ställde den i mitt arbetsrum framför hörnbokhyllan, nära annonspärmarna från Corren (som innehåller anteckningar från mina universitetsstudier).

Elliot i sin korg

Elliot slappar före vår stundande långpromme.


Det har hittills inte varit nån gråt och tandagnisslan. 
Men Elliot är ju faktiskt stor kille och bara nio år yngre än jag räknat i människoår. I höst ska han börja på dagis för nu har han fått plats, berättade mormor i telefonen igår. Tofflan får vara lite back up då och då. Som idag. Och det gör hon så gärna, tvåsamhet är extra mycket bättre än ensamhet vissa dar.

Jag klev upp lite tidigare än vanligt idag för att hinna jobba undan en del innan mitt killbesök. Men somligt måste jag ändå göra lite mer av. Då är det gott att ha ett fyrbent sällskap, som just i denna stund snusar i sin korg, i ett hörn av mitt arbetsrum… Så skönt att han trivs här!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett frustrerat inlägg.


 

I morse kunde jag återigen konstatera att det inte är värt att jobba lite grann när man är arbetssökande och går på a-kassa – åtminstone inte om man är ärlig. Jag har angett att jag de senaste veckorna har utfört två (2) timmars arbete. I själva verket handlade det om 2 x 20 minuters jobb, det vill säga 40 minuter. För detta straffas jag av a-kassan Vision med såväl ekonomiskt avdrag som avdrag på det antal deltidsdagar jag har rätt (!) att arbeta. Det ekonomiska avdraget var på netto 300 kronor. Detta innebär att jag förlorar ekonomiskt på att jobba lite grann – jag tjänade nämligen 250 kronor netto (ja, jag skattar) på det arbete jag utförde. Fast pengarna jag har tjänat ser jag inte förrän jag har jobbat lite till – man betalar nämligen inte ut för låga summor… Vidare fick jag en halv dags (en halv arbetsdag = fyra timmar) avdrag på deltidsdagarna för 40 minuters jobb. Jag förlorade dagar när jag skulle kunna få ersättning också. Snacka om att det är ovärt att jobba – i vart fall om man är ärlig. Det blir väldigt svårt, bara, när man inget annat vill än att jobba. Som ”alla andra”…

himmel o vatten solnedgång201104253278

Solnedgång i Metropolen Byhålan.

 

10 Regnbågsros

En ros till alla modiga metropolitaner som firar Pride idag!

Jag kanske skulle ha stannat i Metropolen Byhålan. Inte gett mig av därifrån så snart jag blev 18 och myndig. Fogat mig i en tillvaro där jag säkert haft villa, en man som försörjer mig och barn. Som ”alla andra”. Men jag började kvävas där. Jag kunde inte leva som den jag var och jag hade aldrig kunnat leva i en villa om den inkluderade man och barn. Idag är det en historisk dag i Metropolen. Jag känner att jag borde ha varit där. Idag, den 18 juli 2015, hålls nämligen Pride där för allra första gången. Tänk, jag som flydde… Idag skulle jag ha kunnat komma tillbaka… Men inte helt riskfritt. Inte helt utan problem. För i kommentarsfältet till Byhålenytts artikel om Pride hade en man lämnat en kränkande, homofobisk kommentar. Givetvis anmälde jag den och VIPS! stängdes kommenteringen av. Jag hoppas att den här mannen inte är representativ för Metropolitanerna i gemen. Jag önskar er modiga Pridefirare

Happy Pride!


Här kan du läsa mer om Pride i Metropolen Byhålan:

Pridefestivalen behövs i Motala

Det blir Pride i Motala

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om helger och om att försöka finna ro.


 

Kallskuret och boken Livet går vidare

Folknykter och kristilig middag med mjölk och änglaservett igår.

Det är svårt med helgdagar. För den som jobbar kan det vara skönt med ledighet – om man nu är det en helgdag. För den som inte jobbar blir en helgdag extra trist. Det liksom ligger i luften när en torsdag blir söndag att dagen blir lååång och tråååkig och rätt… intetsägande och tyst. Ändå är inte helgdagar svårare att fylla än vardagar för mig.

Helt ledigt tog jag inte heller utan gjorde det jag skulle som den plikttrogna samhällsmedborgare jag är. Men jag unnade mig mycket läsning igår. Jag kröp in i Livet går vidare, in i en sjukhusmiljö från 1950-talet, med stärkta sköterske-uniformer och hemliga förälskelser mellan olika professioner. Boken är emellertid inte bara

kärlek på lasarett

utan så mycket annat. Medicinhistoria, till exempel. Och en allmän beskrivning av ett samhälle från ungefär samma tid som den gamla tidningen jag hittade häromdan.

Ljuslykta flaska

Tände ljus i mitt vardagsrum igår kväll. Just denna ljuslykta har jag fått av vännen M en gång.

Till middag åt jag tunna skivor rökt kalkon och mimosasallad. I kylen hittade jag en bit fetaost, svarta oliver och körsbärstomater. Måltidsdrycken blev mjölk – det var ju Folknykterhetens dag igår, inte bara Kristi Himmelsfärdsdag. Men den senare till ära dukade jag med änglaservett. Lite kristlig är jag allt.

Jag har svårt att finna ro. Ändå är jag trött jämt. På kvällen tände jag ljus i vardagsrummet och satt och njöt av min bok. Spelade lite Wordfeud. Inte ett skit att se på TV. Tyst i huset, för ovanlighetens skull. Var det därför jag inte fann nån ro?

Selfie  15 maj 2015

Selfie den 15 maj 2015 – med rynkor och allt.

Satt och lekte med mobilkameran och tog en selfie som jag skickade upp till Instagram. Fjorton personer gillade bilden av mig. Fjorton personer… Jag själv är inte överdrivet förtjust i selfies. Det är väl den där lille som sitter på axeln och säger

Du ska inte tro att du är nåt!

Men jag försöker ta en bild som jag kan använda i mitt CV, på LinkedIn och i ansökningar. En bild som visar hur jag faktiskt ser ut – med rynkor och allt…

Natten blev en prövning. Jag gick och la mig vid 23-tiden, läste ytterligare en stund och släckte före midnatt. Klockan två vaknade jag och låg vaken en stund innan jag somnade om. Nästa gång jag vaknade var klockan fem. Då mobilsurfade jag och läste fram till klockan sju när jag klev upp. Såna är mina nätter numera.

Dagens viktigaste projekt att är åka till bilverkstan för att få hjälp att byta en lampa. Clark Kent* blev ju underkänd i besiktningen och ska vi ut och fara med honom i helgen vill jag inte köra olagligt. På vägen hem stannar jag för att köpa en flaska torrt vitt vin till kvällens räkor. Min älskling kommer nämligen hit idag. Räkor med tillbehör kan vi äta båda två och det är enkelt att bara koka ägg, skiva avocado och citron och ställa fram dillkrukan och aioli. Till helgfrukostarna har jag betalat alldeles för dyrt för spanska blåbär och holländska hallon, men vi behöver få i oss C-vitamin.

Detta bildspel kräver JavaScript.

En liten tur med dammvippan ska jag ta samt hänga upp rena handdukar som vi kan smutsa ner. Lite fil och müsli ska jag få i mig innan jag åker till verkstan. Äggen kokar jag när jag kommer hem, räkorna får ligga i frysen till dess också. Min helg rullar på och kanske får jag mer ro när Anna är här.

Idag går mina tankar till vännen som ska gå på en kollegas och väns begravning samt till vännen som väntar besked efter en anställningsintervju. Jag håller mina tummar för er båda, även om syftena är olika!


Vad gör DU den här helgen??? Skriv gärna några rader i en kommentar nedan så blir jag lite gladare! 


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Hurtig behandling till hård hud

Ett thrillerartat inlägg om otrevliga myndighetspersoner, trevliga dito och mina bokhyllor.


 

Hurtig behandling till hård hud

”Hurtig behandling till hård hud..” Tänk om det fanns en teoretisk sån också och inte bara den här krämen, som är till fötterna…

Flera gånger har jag försökt få ett Besked av viss ekonomisk natur från en myndighet, vi kan kalla den Otrevliga myndigheten. Varje gång har jag nämligen bemötts otrevligt, av olika personer, när jag har kontaktat den. Jag har till exempel fått ta skit för att andra människors barn har de senaste mobiltelefonerna och paddorna, men också hånats för att jag vill ha just Viktiga Besked med snigelpost, på papper (”tänk om alla skulle vilja ha det…” Ja, tänk om… Då hade ni fått arbeta lite…). Och Otrevliga myndigheten står fast: Besked kan inte lämnas förrän mina dagar är över.

I kontakterna med just den här myndigheten behöver man ha hård hud. Det har jag inte just nu. Jag har blivit en rädd mes som ofta fäller en tår i stället för att spotta upp mig och bli sträv och krävande. Men idag fick jag hjälp. Min handläggare vid en annan myndighet, vi kan kalla den Den Andra myndigheten, hade lovat ringa mig – och jag i min tur hade lovat att inte prata länge. Det handlar om ett möte jag är kallad till på måndag och om framtiden. För är det så att jag får ett Besked i positiv bemärkelse från Otrevliga myndigheten, behöver min handläggare och Den Andra myndigheten inte dra igång ett samarbete kring min person med Den Tredje myndigheten. Låter det krångligt? Ja, men det är så här verkligheten är för en sån som undertecknad. Jag försöker lära mig att stava till byråkrati, men det är svårt…

Min handläggare och Den Andra myndigheten vill självklart inte dra igång nånting med Den Tredje myndigheten om det inte behövs. Det är ju rätt mycket byråkrati även för dem, som du kanske förstår, och onödigt arbete. Så när min handläggare ringde mig och jag uttryckte min starka oro erbjöd hon sig att ringa Otrevliga myndigheten för att efterfråga Besked. Jag tackade lättad och fick löfte om mejl angående samtalet. Sen gick jag och hängde tvätt…

Efter nån kvart ringde min mobil igen. Det var min handläggare.

Jag har aldrig blivit så otrevligt bemött!

sa hon. Ungefär.

Välkommen i klubben!

svarade jag. Ungefär.

Min handläggare hade, förutom att hon blivit otrevligt bemött, också förvägrats svar med anledning av att 6,5 dar återstår (fast den sista halva dan var igår, men jag kan inte skicka in nån redovisning förrän tidigast måndag eftersom allt ska redovisas två veckor i taget hos Otrevliga myndigheten). Det enda hon kunde få var ett Preliminärt besked i positiv riktning. Hon skulle nu anteckna detta så att personen jag ska träffa på måndag är medveten om allt strul.

Jag tyckte att det var lite bra att min handläggare fick göra upptäckten hur otrevligt bemötandet är på Otrevliga myndigheten. Men självklart vill jag egentligen inte att varken hon eller jag eller nån annan ska bemötas otrevligt av nån enda på nån myndighet. Varför är det så svårt att vara trevlig mot nån som befinner sig i underläge och i en utsatt position och som ringer för att få svar på sina frågor?

Allt sånt här krångel skapar mycket oro. Jag har fått eksem och konstant ont i magen. Det är svårt att sova igen, vaknar vid fyratiden varje morgon och ligger och grubblar. Försöker hitta lösningar. Och visst, jag har en joker i i fickan som kanske kan leda till nåt där jag slipper alla tre myndigheterna ovan. Ett tag, i alla fall.

Medan allt detta pågår försöker jag understundom sysselsätta mig med roligare ting, bland annat för att skingra tankarna. Jag grejar med mina bokhyllor. Hyllorna i hallen är nu fulla av deckare och thrillers, medan hyllorna i arbetsrummet inrymmer annan skönlitteratur, biografier, lyrik, litteratur om skrivande och journalistik, litteratur om litteraturvetenskap med mera. Här har blivit glesare på hyllplanen och jag har ”knyckt” två hyllplan och tryckt in i hallhyllorna. Men böckerna från att läsa-högarna kommer inte att få plats som det är nu och jag har planerat lite för en eventuell ”ny” tredje rödbrun Billyhylla som en vän till mig möjligen har och har lovat skänka mig. Och kanske en låg, vit hylla till får plats i sovrummet…

Men fram till ett eventuellt hylltillskott går jag och plockar och arrangerar om, tar ut, sätter in, stuvar om, försöker snygga till. Och så gör jag fynd, som den där gamla tidningen jag skrev om i morse och som noga sorterade arbetsprover från tidigare arbetsplatser, Skrivrummet vid Upsala Nya Tidning, UppsalaNyheter med mera. Detta plockande ger min själ lite ro. En stund.

Och by the way… Otrevliga myndigheten är A-kassan Vision, min handläggare Alexandra – stort TACK till dig! – jobbar vid Den Andra myndigheten, det vill säga Arbetsförmedlingen (där man borde få göra rätt saker och ge rätt hjälp och stöd till de arbetssökande) och Den Tredje myndigheten är Försäkringskassan.

För allas information: det enda jag vill ha är ett jobb.

För allas information 2: Clark Kent* fick en anmärkning på en trasig bromslampa, men slipper ombesiktning!


Här är de senaste hyllbilderna:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 *Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om några män och en kvinna.


 

Jag hade tänkt skriva typ

dessa fantastiska män

eller nåt i den stilen i rubriken. Men grejen är att jag ju inte tycker att männen jag ska skriva om är särskilt fantastiska. Rubriken hade låtit ironisk vad gäller en del av männen.

pippiperuk

Orange Rödhåriga – är de marginaliserade och förringade i samhället?

MEN… Att rödhåriga är lite… speciella… har vi som haft närkontakt med dem fått erfara… bittert, för somliga. (Fast jag skulle snarare kalla dem orangehåriga och orange är ju, som bekant min favoritfärg. Därmed har jag avslöjat att jag har ett kluvet förhållande till orange.) Hur som helst, att just hårfärgen låg bakom planerna på att mörda två brittiska prinsar tycker jag låter helt sjukt! En brittisk rödhårig man planerade att mörda prins Charles och prins Willie… William – så att rödhårige prins Harry kunde bli kung. Skälet är att mordplaneraren känner sig marginaliserad och förringad av samhället som vit, rödhårig man. Samtidigt har han jämfört sig med Anders Behring Breivik… Mannen är nu åtalad för att ha förberett ett terrordåd. Hoppas han stoppas i finkan en lång stund.

En som däremot snart blir fri är den så kallade Hagamannen. Om två månader släpps han, men Umeå, där han härjade, har förbjudit honom att besöka staden och dess kranskommuner. Förbudet gäller hans första år i frihet. Enligt Västerbotten-kuriren anser Kriminalvården att risken är hög att Hagamannen begår sexualbrott igen. Och han släpps alltså fri i sommar… Det finns ju liksom andra kommuner än Umeå där han kan härja. Hur kan man släppa Hagamannen fri om risken är hög för återfall? Det övergår mitt förstånd! (För övrigt finns det en Hagaman i Förorten, men det är en SNÄLL person!)

trosor

Trosmannen är dömd.

En annan brottsling är den så kallade Trosmannen i Metropolen Byhålan. Han stal 50 par trosor och nu har han fått sin dom. Mannen klarar sig undan med villkorligt och 30 dagsböter. Men han ska också betala 500 kronor i skadestånd till en granne för att han stulit ett tiotal trosor av henne. Den milda (?) domen beror på att tingsrätten inte tror på återfall här.


En som inte har fått återfall
men ett visst utfall är 51-årige Steve Easton. Han har lidit av vad han trodde var hösnuva i 44 år. Men häromdan nös han så förskräckligt, uppenbarligen, för ut ur näsan flög en gummipil. Hans mamma berättade att hon tagit sonen till sjukhus som sjuåring för att de trodde att han hade fått i sig nåt. Men eftersom man inte hittade nåt trodde sjukhuset att det var ett misstag. Steve Easton är ganska cool och beskriver hur han känner sig så här:

Jag känner mig inte alls annorlunda. Jag undrar vad mer som kan finnas där uppe?

Äpplen och päron

Äpplen och päron… Men den kvinnliga tjuven hade päronformad kropp.

Kvinnor då? Brukar man inte säga

Kvinnor kan

efter den gamla 80-talskampanjen? Jorå, i alla fall om vi blickar åter till Metropolen Byhålan. I Byhålenytt läser jag rubriken

Tumult när kvinna stal kläder

Fast… när jag läser notisen hittar jag ingenstans i brödtexten att hon stal kläder. Det står att kvinnan försökte stjäla värdesaker ur ett personalrum, inte kläder ute i affären.

För den som planerar att jaga nästan-tjuven beskrivs hon enligt Byhålebladet ha…

[…] lockigt mellanbrunt hår och päronformad kropp […]

Tumult när kvinna stal kläder

”Tumult när kvinna stal kläder” Fast hon stal ju inga kläder, Corren!


Män kan och kvinnor kan
är bara att konstatera.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »