Nytta också!

Ett nyttigt inlägg.

---

 

Nej, jag har inte enbart ägnat mig åt utsvävningar. Det har blivit en hel del nytta gjord också. Igår innan jag for iväg ner på stan ringde jag a-kassan. Hela tre timmars telefontid hade de under onsdagen. En baxnar. De måtte vara helt slut efter arbetsdan. <== ironi! I vart fall var det en skön känsla att ringa och säga att jag har fått jobb. Ändå tyckte de att jag skulle skicka in en kopia på mitt nya anställningsbevis. Eh? Varför då? Jo, får att systemet kräver det. Men sen kom handläggaren på att systemet inte kommer att kräva det. Jag skickar in mitt sista a-kassekort för två veckor nu på måndag, samma dag jag börjar jobba. Dessa två veckor har jag varit helt arbetslös. Inga underliga så kallade deltidsdagar som a-kassan kan dra av alltså. Så jag slipper. Gentilt. <== ironi! (Hade inte tänkt skicka in nåt i alla fall.) Det fick mig att undra ännu mer vad alla handläggare gör på a-kassan när det är systemet som kräver in intyg och Arbetsförmedlingen som ansvarar för att arbetssökande söker tillräckligt med jobb och aktivitetsrapporterar. I vart fall ska det bli skönt att slippa både a-kassan och Arbetsförmedlingen. Nu. Ett tag. (För alltid, kan en väl inte hoppas på, luttrad som en är.) Det första jag ska göra är att byta fack. Vision är inte det vassaste facket i Sverige, om en säger så. Sen ska jag vänta på att få besked på alla jobb jag har sökt. Den lilla <== ironi! högen här nedan består av ansökningar som jag ännu inte fått svar på. Kanske blir det en svart lista på en blogg nära dig framöver på arbetsgivare som skiter i att folk lägger ner tid och kraft på att skriva ansökningsbrev.

De här ansökningsbreven vill jag ha svar på.

Tänk att det är så stört omöjligt att försöka ta sovmorgon så här de sista skälvande dagarna i livegenskap-arbetslöshet! I morse vaknade jag klockan 5.30 och tolv minuter senare gav jag upp försöken att somna om. Medan Kristus flaxade upp till himlen grottade jag ner mig i en bok om ett fiktivt mord i antikens Rom. Boken var en av dem som Återbruket skänkte sina kunder förra sommaren när alla böcker var gratis under ett par veckor.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Det blommar i sovrummet.

Men till sist blev jag rastlös och steg upp. Jag tog tag i min strykhög som vuxit till tre maskiners tvätt. Trots det var den inte alltför hög. Under strykningen kom jag på att jag inte hade gjort april månads räkningar, så jag tog en paus för att kolla. Eh ja… Minnet är gott, men kort, för jag hade gjort räkningarna. Det har jag inget som helst minne av, dock. Läskigt. Efter strykningen tog jag itu med att sortera lite papper och rensa bort saker från skrivbordet. Det var skönt. Ett varv med vattenkannan har jag gått. Då upptäckte jag att S:t Paulian, som jag fick av Elliot Hund och köpte för att ha på förra jobbet, blommar igen i sovrummet.

Den här röda torsdagen blev det också en tur ut till Förorten. Jag hämtade Fästmön när hon slutade jobba och vi åkte för att proviantera på ICA Solen. Men tänk… där säljer de nåt så exklusivt som… ANDFÄRS!..

Andfärs säljes på Solen!

Naturligtvis hade jag lite BAKtankar med att skjutsa hem Anna. Dels hade jag paket och kakor till födelsedagen från yngsta bonusdottern att hämta och så hade födelsedagsböckerna från Anna levererats från nätshopen. Men bäst av allt var nog att sitta på Annas balle* och dricka nybryggt kaffe och äta en glass…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Självklart blev det lite kattgos innan jag åkte tillbaka hem till New Village för ett maratonsamtal (53 minuter) med mamma. Katterna var med oss ute på ballen, men de tyckte nog att där var för varmt. Citrus visade sig vara en blomälskare och åt såväl penséer från i år som torr lavendel från förra året. Och lite av min glass. Mini gick strax in och la sig på kökssoffan i stället. Lucifer fnattade mest runt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag ska kika på mina födelsedagsböcker och öppna mitt paket. Kakorna tar jag till kvällskaffet. Det finns fortfarande chans att gissa på galgen, för övrigt. Klicka på bilden nedan så kommer du till tävlingen!!!

”Roligt du kom” står det på galgen, men vad står det på den bakom??? Klicka på bilden och gissa i tävlingen!

*Annas balle = Annas balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att se lite bakåt är inte alltid fel

Ett inlägg i vilket Tofflan laddar för långkörning, pladdrar om böcker och avslutar med ett oombett råd.

---

 

Min skyddsängel, en julklapp från Sister of Pain förra året.

Jag vaknade till en regnig morgon. Det är väl inte mitt favoritväder att köra i under en långkörning, men det är bättre än snö. Fast snö ska det visst också komma längs vägen jag ska färdas. Det är en klass 1-varning utfärdad, vad den nu innebär. Det oroar mig lite, eftersom jag har sommardäck på bilen. Samtidigt har jag förtröstan i mr Upstairs, herrn däruppe, att han ledsagar mig hem till mamma, och min skyddsängel. Och skulle det vara så att jag inte kommer fram är det nån mening med det. Jag orkar inte oroa mig eller bekymra mig längre. Men håll med om att det skulle vara lite typat om det hände nåt, nu, när jag står inför en sån spännande vändning av livet..?

Den spännande vändningen har jag nästan inte förstått än. Min födelsedag i tisdags blev en helt galen dag med sån fin uppvaktning, presenter och det bästa beskedet. Telefonsamtal och sms hela eftermiddagen och kvällen. Champagne före läggdags så jag inte kunde sova… Det blev två timmars sömn natten mellan tisdag och onsdag. Lite för lite och jag var glad att jag inte hade några måsten igår, jag hade bara några hållpunkter och de var av det roliga slaget.

Ett av hyllplanen med olästa böcker blev fint påfyllt under födelsedagen och igår. Ytterligare fyra böcker är på väg med ett transportföretag.

 

Två Ruth Rendellböcker från Kommunalrådet.

Onsdagen gick och jag hade knappt ro att sitta stilla och läsa. Men oron i kroppen var inte längre av det negativa slaget utan av en motsatt sort. Framåt seneftermiddagen tog jag bilen in till stan för att hälsa på hos Kommunalrådet. Jag hade blivit erbjuden två böcker som Kommunalrådet hade dubbletter av. Vi delar en fäbless för deckare, jag och Kommunalrådet. Kommunalrådet hade uppenbarligen mig i tankarna som mottagare av böckerna, två av Ruth Rendells psykologiska thrillrar.

Kommunalrådet är en mycket omtänksam person. Jag blev påmind om en ensam julafton för några år sen när vi mot kvällens slut/på natten hade kontakt via sociala medier. Ensamheten var nåt jag hade valt den julen på grund av sjukdom, men sen var det nog inte det roligaste eller bästa för mig. I natten fanns Kommunalrådet och ytterligare en person som tyvärr senare tog livet av sig. Jag är tacksam att jag finns kvar här. Kanske är det så att Kommunalrådet också har en del i det..?

Regnet har tilltagit och jag ska inte sitta här och pladdra utan sätta fart in i duschen. Men anledningen till att jag sitter vid datorn är att jag väntar på att få ett svar från min handläggare på Arbetsförmedlingen huruvida jag fortfarande måste söka jobb eller inte. Jag behöver ju faktiskt ersättning från a-kassan fram till dess jag tillträder min nya tjänst. Jag mejlade min handläggare helt snabbt och kort i tisdags och fick då ett snabbt svar med ett stort grattis. Sen kom jag ju på en följdfråga om det där med jobbsökeriet, men den har jag alltså inte fått nåt svar på. Nåja, datorn följer ju med ner till mamma och kanske blir det nån stund över att söka jobb, fast jag varken vill eller behöver, främst under lördagen. Har en stark misstanke att min lilla mamma TV-ledes vill följa firandet av vår konung som blir 70 år då.

Jag har redan hunnit bli förvånad över okunnighet idag, men jag ska inte säga vad eller hur, bara att den är av den litterära sorten. Visst är det kul och bra att läsa nya böcker och roligt att berätta om dem i sociala medier. Samtidigt ger läsning av äldre litteratur en bildning som jag saknar hos vissa författare och läsare idag. Att se lite bakåt är inte fel ibland, vill jag skicka med som dagens oombedda råd.

Ytterligare ett hyllplan i sovrummet med olästa böcker. Här finns en del loppisfynd, men också en och annan icke skönlitterär bok. En rätt salig blandning, med andra ord!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Färglöst, plånbokslöst – och färgstarkt!

Ett ändå rätt färgstarkt inlägg.

---

 

En bra start på dan.

Idag stod ett möte med min handläggare på Arbetsförmedlingen på mitt förmiddagsschema. Därför gav jag mig ledigt från jobbsökeriet fram till eftermiddagen. Och så laddade jag med fil, cornflakes och några härliga jordgubbar. De senare hittade jag hos ICA Solen häromdan för endast 12 kronor asken. En behöver få i sig lite nyttigheter också, C-vitamin framför allt. Och numera är jag ju inte med och slåss om elva kilo frukt i veckan på jobbet…

Jag tog förstås bilen. Arbetsförmedlingen ligger sen några år tillbaka inte längre mitt i stan utan i ena utkanten. Det fanns emellertid ingen ledig parkeringsplats utanför Myndigheten, så jag parkerade i hamnen. Jag hade tagit gott om tid på mig och hann därför ta den lilla extra promenaden i det ganska sköna aprilvädret. Men sen blev det stopp i entrén. Arbetsförmedlingen öppnar inte förrän klockan tio och det var då jag skulle ha mitt möte. Entrén fylldes på med allt fler människor. Till sist stod vi som packade sillar. En karl slog mig på benet med sin kasse hela tiden. Jag blängde surt. Han fortsatte slå. En av de senast inkomna unga damerna trängde sig fräckt före mig med flera när väl portarna öppnades. HA! Jag behövde i alla fall inte köa vid kundmottagningen, utan kunde gå direkt till väntrummet en trappa upp. Långnäsa!

Trist(a) utsikt(er?). Jag trodde nästan jag satt i häktet.

När jag stod nere i entrén och motvilligt gosade med kreti & pleti slogs jag plötsligt av insikten att jag inte hade min legitimation med mig. Det vill säga, jag hade inte plånboken med mig!!! Hos Arbetsförmedlingen brukar en jämt vara tvungen att legitimera sig. Mobilen var däremot med, så utan glasögon trixade jag ihop ett mejl till min handläggare som jag skulle träffa där jag beskrev läget. Inget svar…

Men allt gick bra, vi har ju träffats förut, och jag behövde inte legitimera mig. Min handläggare var vänlig nog att ta ett par kopior på några arbetsgivarintyg först. Intygen skulle visas upp och registreras också. Sen pratade vi, mest jag, i nästan en timme. Främst om mig, men även om situationen på Arbetsförmedlingen framöver (när alla flyktingar får uppehållstillstånd) liksom det havererade (?) projektet Arbetsförmedlingens nya webbplats… Och även om miljonerna har rullat för Arbetsförmedlingen och utsikten genom fönstret i det lilla kontoret där vi satt var rätt trist (jag fick känslan av att sitta i häkte!), blev det ett bra samtal och en god dialog. Min handläggare må vara svår att få tag i för det mesta, men när vi väl träffas och/eller snackar är i alla fall jag nöjd efteråt nästan jämt.

Vid elva-tiden strosade jag ner till hamnen igen för att hämta bilen. Ett sms tidigare hade gett mig informationen att en vän befann sig på Fågelsången. Tyvärr var det ganska meningslöst för mig att kolla om h*n var kvar eftersom jag inte hade nån plånbok med mig. I stället stod jag en stund i solen, såg in mot Stadsträdgården, söp in den blåa himlen, Fyrisflodens skitiga vatten och skränet av en och annan mås.

En stunds njutning av blå himmel, framför allt. Stadsträdgården på andra sidan floden.

Det vete 17 när jag kommer dit igen, men in till stan ska jag redan i morgon kväll. Då blir det nog både otrist och färgstarkt och framför allt ska plånboken få följa med…

Men när jag kom hem… hade änglarna landat… Mer om det senare!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite kärlek, så här på morgonen…

Ett försök till ett kärleksfullt inlägg, men…

---

 

Lite kärlek mor vi gott av.  (Örngottet som syns p bilden har jag fått av Fästmön.)

Lite kärlek så här på morgonen denna rätt gråa onsdag tror jag vi alla skulle må gott av. Men det är svårt. Det är svårt när en irriterar sig så mycket. Och klagar – på sin egen blogg, framför allt. Däremot tvingar jag ingen att läsa. Det känns faktiskt som om jag numera skriver mest för mig själv. Syftena med bloggen förändras genom åren. Ursprungligen var bloggen en dagbok – och det är den främst idag igen. Samtidigt vill jag skriva om sånt som intresserar mig. Då tycker somliga att jag bara klagar. För att slippa irritera sig på mig behöver en ju inte läsa här, eller hur? Dessutom anser jag själv att jag också hyllar företeelser, företag, personer, produkter med mera när de är bra. Att ha selektiv syn när en läser kan ju göra att en missar sånt… I förra veckan hyllade jag till exempel min tandhygga och min tandläkare, i söndags hyllade jag mina före detta kollegor, i måndags hyllade jag min fyllande Fästmö – och delvis andra Annor… Kanske kan det vara så att de negativt kritiska orden träffar ömma punkter på det egna stället..?

Nu när jag har inlett med alla dessa exempel på hur jag hyllar personer och företeelser måste jag förstås klaga lite också. Till exempel undrar jag varför lokalblaskan inte har skrivit ett ord om poeten Göran Palm, som gick bort igår? Han är faktiskt ganska känd i lyrik-Sverige – och dessutom föddes han i Uppsala. Men det finns väl inga journalister som bor i Uppsala eller Uppsala län kvar på UNT numera – de flesta verkar pendla in från Stockholm. Det lokala har tappats bort, tycker jag, för Stockholmsmänniskor har inte samma känsla för Uppsala och vårt län. Och när de ska ut på stan och göra reportage är det gågatan, en parallellgata till gatan där UNT har sitt kontorskomplex, som gäller, det tycker fler än jag. Det var länge sen journalisterna gjorde sig besväret att besöka andra delar av kommunen och länet än Uppsala city – och Gottsunda, förstås…

Gamla Uppsala finns, till exempel. Det ligger inte på gågatan i city.

 

Jo, jag kan klaga på att Antikrundan är slut för säsongen, men Antik & Auktion, som kom igår, är bra kompensation!

Annars har jag inte mycket att klaga på just för stunden. Jag blev så glad igår för NK:s* sms. Det jag utläste betyder bland annat att vi ses på fredag när det är ett gäng från min förra arbetsplats som ska träffas. I morgon ska jag träffa min handläggare på Arbetsförmedlingen. Henne gillar jag. Och även om jag inte tycker att hon är så tillgänglig för kommunikation som jag anser att hon borde vara kommunicerar vi bra när vi väl gör det, så att säga. En del kärlek ger jag till och med till min a-kassa. Jag ringde dit i måndags, blev bemött som en människa inte som en paria eller en tärande och mitt ärende handlades samma dag. (Med detta menas att jag kan fortsätta få a-kasseersättning i ytterligare 200 dar.)

Lilla mamma behöver mycket kärlek! Vi telefonerade i nästan en timme igår och jag blev så ledsen av det jag fick höra. För jag förstår så väl att mamma känner sig exkluderad och osedd. Om det handlar om att hon är gammal blir jag dessutom riktigt jävla förbannad. Men det sa jag inte. I stället försökte jag diskutera fram till en lösning som vi två är nöjda med.

På TV har det varit ganska dåligt den senaste tiden. Antikrundan har slutat för säsongen, till exempel. Men När livet vänder har tre avsnitt kvar! I kväll träffar Anja Kontor och vi tittare Daniel Mendoza. På lördag blir det ett kärt återseende av manligt slag – Mr Selfridge är tillbaka! Det blir tio avsnitt den här säsongen.

Mr Selfridge är tillbaka tio lördagar från och med nästa!

Men det är bara onsdag förmiddag än så länge. Jag har sökt ett antal jobb och hittat en del intressanta annonser på lediga tjänster och vikariat. Fast mest av allt hoppas jag ju på…

Eftersom mitt bokmål för nästa månad, maj, är att läsa böcker från loppis och second hand behöver jag lite påfyllning i den högen. Där finns för tillfället endast fem böcker – och en av dem har jag dessutom fått av vännen FEM, så jag vet inte om den räknas… Det kanske blir en utflykt idag till Återbruket i Boländerna. De har en ganska stökig och oorganiserad bokavdelning och så har de bara öppet på vardagar. Det var ett tag sen jag var där, med andra ord. Men… lite kärlek: Återbrukets bokavdelning är STOR, de har bra priser och jag har klara favoriter bland dem som jobbar där.

Den här högen böcker från loppis och second hand måste kompletteras så att bokmålet för maj månad kan uppnås.

 

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fönster mot verkligheten

Ett inlägg om en spännande arbetsplats, ett jädra väder och mageländet, förstås.

---

 

Fönster mot verkligheten – med vackra orkidéer.

Ibland känns det bra alldeles genast. Igår blev jag lite rädd att besvikelsen senare ska slå mig till marken, men… jag besökte en jättespännande arbetsplats. Och jag blev intervjuad för en tjänst där! Det var tre personer som grillade mig. En del svåra frågor fick jag förstås, men jag tyckte överlag att intervjuarna var snälla. Efter intervjun blev det en kort rundtur till Hjärtat och Kärnan i verksamheten. Oj, vad det stämde!!! I det ena rummet skedde… kommunikation av ett visst slag, i det andra övervakning av kommunikation.

Innehållet i tjänsten passar mig perfekt. Jag skulle få jobba bredare – det är ju en kommuniktörstjänst – än jag gjorde vid min förra arbetsplats, men jag skulle också få jobba med det jag älskar och kanske är bäst på: att göra texter begripliga. Ytterligare en företeelse som gör att jag känner att jag skulle kunna jobba på den här arbetsplatsen är de människor som jag såg. Det var nyfikna, glada och öppna personer och sånt bådar gott. Det säger mig att det är en bra arbetsplats.

Nu återstår cirka två veckors väntetid, för intervjuer av de andra kandidaterna för tjänsten pågår även nästa vecka. Sen ska det fattas beslut. Jag sände över min referenslista igår kväll när jag kom hem. Lite senare på kvällen noterade jag att min LinkedIn-profil hade fått besök. (Jag snokade givetvis tillbaka.) Det som var lite trist var att jag hade tänkt titta lite djupare på företagets webbplats före intervjun, men mageländet har omöjliggjort det. Och det sa jag efter en stund, trots att jag inte hade tänkt göra det.

Eh ja… Du förstår kanske varför jag tycker att den här sortens kycklingkorv är lite pervo… Höll på att smälla av första gången jag tillagade den i ugnen…

Mageländet då..? Tackar som frågar (mig själv)! Jag fick ett bra tips av vännen FEM igår – att införskaffa mineralvatten. Det gjorde jag efter intervjun och det var gott, läskande och hade en viss uppstötande funktion. På kvällen provade jag att äta lite turkisk yoghurt (10 procents fett) med honung. Det gick bra. Idag ska jag gå snäppet vidare och testa nån form av fast föda. Gissningsvis blir det Perversa kycklingkorvar, grillade i ugn. Det låter rätt snällt för magen. Men inget ont som inte har nåt gott med sig. Eftersom jag har varit så dålig har jag inte använt linser. Mitt onda öga har fått vila och igår, när jag satte i linserna, kändes ögat helt OK. Hinnan har läkt, med andra ord. Nu väntar jag bara på att magen ska läka. Värken avtog ytterligare igår kväll. När jag hade riktigt ont var det skönast att gå omkring. Nu gör det ont att gå omkring, det liksom skumpar inne i magen.

Jag har bara regn hos mig… Men frågan är om detta är en tennisbana eller en pool..?

Precis som igår har den här dan börjat med ösregn. Tennisbanan på baksidan ser mera ut som en pool. Men inte gör det mig nåt, jag gillar ju regn. Jag har tillbringat morgonen med att söka jobb, förstås. Vidare har jag bokat in ett möte med min handläggare på Arbetsförmedlingen nästa vecka. Tvättmaskinen har fått jobba under tiden jag har jobbat vid datorn. Mina planer för resten av den här dan är att försöka läsa ut min bok på gång och skriva om den. I kväll bänkar jag mig förstås framför SvT 2 klockan 20 för att se När livet vänder. Jag tror att det blir ett riktigt starkt program i kväll, för kvällens huvudperson Admir överlevde folkmordet i Srbrenica. Då känns det lite märkligt att zappa över till Maria Wern, andra och sista delen av De döda tiger, en halvtimme senare på TV4, men det är ju tack och lov fiktion.

Dagens utflykt går till soprummet. För övrigt pågår ett födelsedagspresentinförskaffande, något försenat på grund av sjukdom.

Om du känner att du har svårt att motstå lusten att kommentera – ge efter! Skriv några rader, men håll dig till ämnet i inlägget!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det är april…

Ett skämtfritt inlägg.

---

 

April i fotoalmanackan representeras av ett surt aprilbarn i vagn, fotat av pappa.

Det är april. Den första april, skämtens dag. Jag tänker inte skämta i det här inlägget, för i skrivande stund finns inget skämtsamt i min tillvaro. I morse gick inget mobillarm igång klockan 6.30. I stället vaknade jag prick en minut efter klockan sju och började fundera på hur jag skulle lägga upp min dag. När jag skriver dessa första rader har jag varit vaken en timme och 14 minuter. Jag klättrar redan på väggarna.

En liten stund låg jag kvar i sängen och försökte läsa om Leffes liv och leverne (202 spänn på Bokus, 15 kronor på Myrorna, som ett tips på var en kan köpa böcker i bra skick billigt…). Men det är liksom inte sånt jag gör en vardagsmorgon. Ändå känns det nog inte lika jobbigt idag som det lär göra på måndag när en hel arbetsvecka startar och jag inte får vara med på den.

Jag rev ur sängkläderna för idag ska jag bädda rent. En maskin jobbar redan frenetiskt med min tvätt. Har en inget bättre för sig kan en nämligen alltid ägna sig åt hushållsarbete. Vårsolen är som bekant skoningslös och jag såg i dess obarmhärtiga strålar hur otroligt skitiga mina fönster är – och vilken jädra dammig spis jag har… Sen vände jag blad i min fotoalmanacka och såg den enda bilden i den som jag inte har tagit själv. Bakom kameran stod min pappa och motivet på bilden är jag, sur, i min vagn. Ja, jag är ett ju ett aprilbarn och det sägs att vi är som aprilvädret – ömsom sol, ömsom regn. Vid fotograferingstillfället var humöret uppenbarligen inställt på regn. Eller kanske sol, för jag gillar ju regn.

Medan jag väntade på att klockan skulle bli åtta gjorde jag ett toabesök. En av fördelarna med att inte jobba var i detta läge att jag slapp Toalettjakten. Här fanns inte nån upptagen toalett. Men nackdelarna överväger naturligtvis. Det går åt betydligt mer toapapper och kaffe när en går hemma och är arbetslös. Dessutom är det jävligt ensamt trots att folk i huset ägnar sig från allt från att spela plåga fiol till att renovera så här på morgonen. Ja, jag drömmer fortfarande om en stuga i skogen, kan du förstå det? (<== retorisk fråga).

Två minuter över åtta ringde jag så till Arbetsförmedlingens kundtjänst, som det egentligen inte heter numera enligt ställets webbplats, men ändå. Det var dit jag skulle ringa och påanmäla min arbetslöshet, enligt min handläggare som tar över ett dygn på sig att besvara ett kort mejl. Och tro det eller ej, men…

• jag slapp vänta i telefonkö
• jag fick prata med en trevlig Bodil

och

• min handläggare hade gett mig korrekt information, det var hit jag skulle ringa.

En tröstpresent till mig själv igår.

Vad ska jag göra nu då? Klockan har just passerat halv nio. Kuvertet till a-kassan ligger tjockt av alla papper igenklistrat och frankerat i hallen. Det ska jag gå ut och posta lite senare och samtidigt utföra ett ärende åt Fästmön. Ja självklart ska jag surfa runt och kolla om det finns några lediga jobb att söka, för jag kan ju inte gå till brevlådan så länge tvättmaskinen jobbar. Sen ska jag duscha, bädda rent och kanske unna mig en stunds läsning. Igår levererades, förutom en felaktig faktura, även en bok från Bokus (ordinarie pris: 201 kronor, mitt pris 171 kronor). Jag väntar på ytterligare ett bokpaket därifrån och senare under kvällen igår fick jag en signal om att det är skickat. Senare idag levererar jag en rapport om huruvida jag lyckades uppnå mitt bokmål för mars månad.

Det blir nog Den Långa Vägen till brevlådan, för aprilsolen lyser just nu lyste nyss och jag behöver ljus och luft. Jag har nämligen lovat mig själv att gå minst en promenad varje dag. (Fy så jobbigt och tråkigt att göra ensam, men bra och nyttigt.) Jag tänker på NK* och saknar redan otroligt mycket. Det blir nog ett sms om nån halvtimme när det är förmiddagsfika på jobbet.

Det här med att se framåt är inte alltid så lätt. Det är grundläggande svårt när framtiden är oviss – jobb eller inte? Men i april månad är det två födelsedagar i familjen (du som vet eller kan gissa fattar att en är min), jag ska på en anställningsintervju, jag ska till tandläkaren och jag är inbjuden till en after work med några av mina numera före detta arbetskamrater.

Och nu får DU faktiskt roa mig genom att berätta om dina aprilplaner i en kommentar här. Sluta skyll på att det är svårt att kommentera från mobilen – gör det från en dator då. Eller övervinn svårigheterna och överraska dig själv!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I andras händer och egna

Ett inlägg i vilket Tofflan lämnar över, tappar en skruv, får håret klippt och dansar ut påsken.

---

 

En pärm med ett par arbetsprover och några anteckningar följde med hem idag.

Det var en riktigt konstig dag idag. Den började rentav vidrigt med att jag vaknade vid en okristlig timma. När jag sen lyckades somna in om hade jag världens mardröm om att jag var på Åland. Där hade jag lyckats springa vilse samtidigt som jag hade en tid att passa. Ja, du fattar. Stressdröm. Sen kom jag till jobbet och fick träffa mina fina arbetskamrater. Då blev jag lite lugn. Lite… konstigt lugn. Det är som om jag tog ut nästan all separationsångest i helgen. I helgen hade jag behövt en vän eller två, men, som sagt, inbjudningarna haglade inte över mig och telefonerna var tysta.

Idag kände jag mig inte alls ledsen, snarare bestämd och effektiv. En del vettigt blev gjort – och det lär vara det sista jag gör. En av de trevligaste geologerna drog iväg med mig på lunch utanför byggnaden. Det var skönt, för sen skulle jag ha överlämning med NK*. Självklart fick vi inte göra det ifred (hur svårt är det att läsa min digitala kalender?), men avbrottet blev kort. Ändå tog överlämningen nästan en och en halv timme. Och den var inte lätt för nån.

Jag hade tappat en skruv.

Det är bara så jäkla dumt och korkat alltihop – jag går ut i arbetslöshet på fredag och NK får jobba ensam under en månads tid. Nä, livet är inte rättvist. Från och med fredag är det ingen som frågar mig vad jag har gjort i helgen, vad jag gjorde igår kväll och sånt. Ensamheten lär slå mig i ansiktet här hemma som en svängdörr. Jag har två arbetsdagar kvar och ärligt talat undrar jag om jag lär göra nån som helst nytta då. Jag har börjat rensa ut mitt rum och mina saker. En pärm med ett par ynka arbetsprover och några anteckningar följde med hem idag. Det hade jag chefens tillåtelse att göra. Mina fysiska mappar med pågående jobb ville NK inte flytta över till sig förrän jag har slutat.

Jag mejlade min handläggare på Arbetsförmedlingen idag på förmiddagen, men hon har inte svarat. Jag är inte förvånad. Jag längtar inte till fredag när jag tvingas ha kontakt med Arbetsförmedlingen och dessutom Dimsyns a-kassa. Jag vill inte vara i händerna på nån av dem, jag vill bara jobba och klara mig själv.

I påskhelgen märkte jag att mina terminalglasögon bar sig lite konstigt åt. De kändes glappa. Idag såg jag under en av jobblampornas sken att jag faktiskt hade tappat en liten skruv. Vilken tur att jag har en optiker på Stormarknaden, en optiker där det är öppet på kvällarna! För jag hade ju först klipptid nere på stan. Det var oerhört skönt att bli av med kalufsen och min frissa M och jag skojtjafsade kärvänligt med varandra – som vanligt. Hos optikern fick jag en ny skruv till noll kronors kostnad. Jag passade på att handla lite mjölk och fil på Kvantum när jag ändå var i faggorna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu i kväll har jag kompletterat en jobbansökan (sökte också ett jobb), men har även dansat ut påsken. Det var förvånansvärt mycket godis kvar i påskägget jag köpte till mig själv, så jag hällde allt i en fin glasskål av sorten Corona. Jag tror inte att jag klarar av att låta bli det den här veckan. Jag sörjer överlämningar och annat på mitt sätt och då lär jag tröstäta. Men NU ska jag äta lite middag (= två rostade mackor med ost) och under tiden ska jag kolla om den kommande TV-veckan har nåt spännande att erbjuda.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Du behöver inte klicka på gilla-knappen till det här inlägget, för det tycker jag bara är rätt töntigt. Du behöver inte kommentera heller, men det tycker jag är roligare. (Fast jag hade uppskattat kommentarer mer i helgen när jag var så ledsen.)

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kloning?

Ett dubbelt inlägg.

---

 

Klona mig kan jag inte, men en häxnäsa kan jag alltid skaffa mig.

Ibland skulle en behöva klona sig. Skämt åsido, men jag fattar inte hur det ska bli på jobbet efter årsskiftet när det redan är så mycket idag. Vad som händer efter årsskiftet? Ja, vi är två vars kontrakt går ut den 31 december i år. Kvar är… en person, uppe i norr. Mina arbetsdagar är fulla av arbete. Vem ska göra det sen? Jag tycker om mitt arbete och att ha mycket att göra. Samtidigt är min arbetsplats inte utformad ergonomiskt för mig. Jag har fått jätteont i nacken och högerarmen, i axeln och armbågen. Det bekymrar mig lite att jag inte vet vem jag ska vända mig till när det gäller detta. Jag har naturligtvis själv ett ansvar för min egen kropp och mitt välmående, men… Mitt nya kontor är dessutom lika kallt som det gamla. Och nu har det också blivit kallt utomhus. I morse var det åtta grader kallt när jag huttrade iväg till garaget. Nån snö har vi inte fått än så länge, men det står väl inte på förrän den kommer. Jag skjutsade hem en liten kollega idag av sorten

inget underhudsfett.

H*n var mycket tacksam, men jag skulle ändå åka en omväg och hämta ett paket.

Roliga saker gör jag fortfarande, lite nördiga också. Idag har jag kämpat med en rapport på engelska och lite nöjd måste jag avslöja att jag hittade ett och annat fel. Mina dagar är så fulla och alla som kommer och vill ha hjälp säger att just deras prylar är prioriterade. Tur att jag har en chef på plats. Det är h*n som får prioritera. Jag bara jobbar på och önskar att jag kunde klona mig. Lite och ibland, i alla fall.

Helgen svischade förbi i ett nafs. Förutom födelsedagsfirande både lördag och söndag har jag städat och tvättat och pratat med mamma både i lördags och söndags. Hon hade fortfarande inte fått nån blankett om riksfärdtjänst med posten i fredags. Det enda jag kunde göra var att mejla handläggaren i lördags. Det är en klok kvinna och hon har talat med mamma förut och kan konsten att lugna henne. Ändå blir mamma så… halvt hysterisk och orolig att hon inte kan sova, äta eller nånting annat. Idag mitt på dan kom ett mejl från handläggaren att hon hade telefonerat med min mamma, att blanketten kommit och att hon ska få sin resa. Det känns inte som om nån har gjort nåt fel, fast ändå har det ju inte riktigt fungerat. Är det posten en ska bli arg på? Det hjälper inte. (Det hjälper lika lite som att bli arg på Telia som inte tycks fatta att det verkar vara nåt fel på appen eftersom den visar konstiga saker.) Förresten ringde mamma igen alldeles nyssens och berättade att blanketten hade kommit till fel brevlåda. I Metropolen Byhålan är det nämligen så att posten-posten delar ut A-post, medan tidningstjänst delar ut B-post. Då hamnar post i fel brevlåda. Och hur ska en gammal tant veta det?

Hon sprang kvickt, Linda Haglund.

I världen utanför mammas och min har Linda Haglund gått ur tiden alldeles för tidigt. Till och med en sån som jag vet vem Linda Haglund är (var) – en av 56:orna. Bland dessa kan jag också nämna Ingemar Stenmark, Björn Borg och Frank Andersson. Imponerande, va? Men Linda Haglund… alldeles för tidig död, bara sex år äldre än jag och idrottskvinna.  Livet for inte fram så snällt med henne efter den där dopinghistorian 1981 – som hon faktiskt friades av svenska idrottsförbundet ifrån. Men hon fälldes av det internationella och straffades genom avstängning. Tre år senare la hon idrottskarriären på hyllan. Sen jobbade hon som idrottslärare. Ledsamt och tragiskt, ett liv som slutade i förtid.

Proust är husguden för Knausgård.

I kulturvärlden delas Augustpriset ut i kväll. Det skiter jag totalt i i år. Förra året recenserade jag böcker av de nominerade och i år engagerade jag mig i ett upprop kring moms på e-böcker. Vad fick jag för det? Nada. Så nej, jag dissar Augustpriset totalt i år, ba! I stället för att klona mig litterärt har jag greppat första delen av Knausgårds kamp. Den börjar tungt med döden och fortsätter sen in i detaljträsket. På sidan 35 fick jag bekräftat det jag kände så snart jag började läsa: Marcel Proust är uppenbarligen en husgud.

För övrigt är cyberspace fullt av idioter. Jag är en av dem. Tur att jag inte kan klona mig. Men ironi förstår jag till skillnad mot… LÅNGNÄSA på dig!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En dag på jobbet

Ett inlägg om min dag på jobbet, mat och lite annat.

---

 

Det är fortfarande nytt och roligt på jobbet. Och det är fortfarande saker som inte är riktigt fixade. I morse tog jag min kollega till hjälp för att installera en webbkamera och försöka mig på ett videosamtal. Det gick… sisådär. Först såg och hörde jag min kollega, men kollegan såg inte mig. Sen såg jag ett frimärksstort jag och hörde inget. Ja, så där höll vi på ett tag tills det faktiskt funkade. Lite senare kunde jag ha mitt första riktiga videosamtal med huvudredaktören uppe i norr.

Det gick sisådär att videosamtala först… Och ja. Min skärm är dammig.

Jag levererade ju mitt första ”jobb” i fredags  och var lite spänd på hur huvudredaktören skulle ta emot det. Eller snarare om jag hade lagt mig på rätt nivå. Hade jag varit för petig, för okunnig eller för slarvig? Jag hade nog varit aningen för petig, sa huvudredaktören under videosamtalet, men jag fick godkänt per e-post:

Skärmklipp av huvudredaktörens omdöme per e-post.

När jag kom till jobbet i morse kände jag mig som en packåsna. Förutom jobbväskan hade jag två papperskassar med växter i krukor och så lax- och spenatlasagnen jag skulle äta till lunch i händerna. I väskan låg vattenflaska och kaffemugg – jag var så nöjd att jag kom ihåg det utan att skriva lappar. Märkligt, men det verkar som om minnet fungerar bättre ju mer jag har att göra och tänka på…

Nu blev det lite färg på kontoret! Den fina kaffemuggen fick jag för några år sen av äldsta bonusdottern i födelsedagspresent.

 

Jag trivs på mitt nya jobb! Fast den här selfien tog jag igår kväll i bästefåtöljen.

Största delen av min arbetsdag ägnade jag emellertid varken åt att videokonferensa, pyssla med växter eller dricka kaffe utan åt att påbörja en granskning av en megarapport. Rapporten lär sluta på nånstans mellan 800 och 900 sidor och jag fick de 200 första att läsa idag. När jag kommit till sidan 130 var klockan halv fem och det var dags för mig att åka hem.

Min tredje arbetsdag är avslutad och jag trivs fortfarande lika bra. Jag gillar att jobba med sånt jag vill tro att jag är bra på. Och med detta sagt gissar jag att en och annan som vanligt tycker att jag skryter. Fast jag gör inte det. Det är så mycket jag inte är bra på att det där lilla jag är bra på är en piss i havet.

Jag lekte med tomaten i lördags. Annars är det här med mat mest ett problem för mig.

Det är mest en sak som det är lite problem med just nu och det är maten. Jag försöker hitta billig färdigmat som jag kan micra på jobbet. Nån gång i veckan tänkte jag äta lunch i restaurangen och nån gång då och då besöka salladsbuffén på ICA. Men jag har inte särskilt gott om stålar. Jag får nämligen ingen full lön förrän i slutet av november. Som konsult släpar min lön en månad efter. Jag tidsrapporterar ju mina arbetade timmar och dessa får jag betalt för i efterskott. I slutet av oktober får jag alltså lön för fem dar och förhoppningsvis tretton dars a-kasseersättning.

 

 

A-kassan hade förresten hört av sig idag med ytterligare ett obegripligt meddelande om att min handläggare på Arbetsförmedlingen har anmält att jag har fått jobb från och med den 24 september. A-kassans meddelande skulle jag svara på senast ett visst datum in i oktober. Men jag fattade aldrig vad jag skulle svara på… Vad kan vara oklart? Kanske vill de att jag verifierar datumet. När jag tänker efter gjorde ju Arbetsförmedlingen fel en gång för mig i november 2013, vilket ledde till att jag förlorade ersättning för två dar. Men ärligt talat fattar jag varken hur Akassan Dimsyn Vision kan formulera sig så krångligt att en inte begriper vad de vill eller hur Arbetsförmedlingen kan anmäla fel datum. Hur svårt kan det vara, liksom???

Nu ska jag inta ett par rostade mackor och sen strosa över till Tokerian i förhoppning om att få lite inspiration till billig mat. Visst kostar det lunch och så småningom parkering att jobba, men jag lär spara in på kaffe och toapapper (de hänger liksom ihop) och elen, framför allt, eftersom datorn är avstängd om dagarna.

Glid inte bara förbi om du har läst ända hit – lämna gärna en hälsning i en kommentar och berätta hur DIN dag har varit!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Semester” – ha!

Ett jaha-inlägg.

---

 

Jaha ja. Jag skulle leka semester. Det blev rätt tji med det. Min blivande chef i Stockholm var först på plan att ringa för att boka tid för kontraktsskrivning. Sen mejlade han, jag svarade med en fråga, fick snabbt svar och så… fick jag klarhet i att jag behövde göra en liten kurs via datorn här hemma före kontraktsskrivningen på onsdag eftermiddag. Innan jag gjorde kursen klarade jag av strykningen. Och lyckades få mejlsvar från min handläggare på Arbetsförmedlingen, som lovade ringa efter klockan 14 idag, efter ett möte.

Kursen på nätet var lagom lång och bra, men felstavad. Det tänker jag tala om. Det stod nämligen att en kunde få 2 000 spänn om en gav feedback på nånting. Gissningsvis avsågs nåt rörande företaget. Ett företag som har stavfel i sin kurs ger inte nåt bra intryck. Tycker jag. Det tänker jag säga. Och peka ut felet. (Jag tror inte jag får några tusenlappar.) I övrigt skrev jag ner några frågor, som är viktiga att jag får svar på – vilket jag tror att jag får utan att ha ställt dem. Men ändå.

Företaget behöver sudda bort sina korrekturfel.

Framåt mitt på dan hastade jag in i badrummet och blaskade av mig. Sen blev det en skål med fil och müsli innan jag gav mig på ballen*. Den skulle ju vinterinpackas, det vill säga möbler och golv skulle övertäckas med presenning. Fast det vete tusenlappar tusan hur jag gjorde förra säsongen. Eller också måste befintlig presenning ha krympt… Det verkade som om ballen hade tryckt orden

Ei saa peittää!

på sig, med finska ord.

Må ej övertäckas!

med svenska ord för den som inte orkar använda Google Translate. Nån tid att skena över till MM-butiken för att kolla dess presenningbestånd fanns inte – jag ville inte prata med min AF-handläggare i en affär. Bra nog ringde hon åtta minuter efter 14. Vi diskuterade igenom utskrivning eller inte. Nu blir det nån sorts mellanting, men jag slipper aktivitetsrapportera varje månad och jag är inte piskad att söka miljoner jobb som jag inte vill ha eller har utbildning för/erfarenhet av.

Fast… vissa saker behövde jag nog ändå kolla med min a-kassa. Suck och stön, ringa Akassan Vision är bland det värsta jag vet för oftast är de som svarar så himla otrevliga!.. Men jag tog tio djupa andetag och ringde. Telefonkö. Knappade in att jag ville bli uppringd. Jag hade ju ytterligare en fråga om varför jag inte fått nån PDF-bekräftelse på mitt inskickade tidkort i morse.

Ballen är vinterinpackad! Monstret i mitten är mina möbler.

Telefonköer. Är. Inte. Roliga. De. Är. Långa. Så jag slängde på mig jeansen, sprang (nästan, i alla fall…) först till soprummet, sen till MM-butiken. Inhandlade två presenningar BILLIGT. Hemma igen slet jag upp presenningarna, bredde ut dem på ballen som jag ville ha dem, vek och säkerhetstejpade för kommande höststormar och dito vinter och gick in. DÅ ringde a-kassan. (Telefonkön var nästan en timme lång, alltså. Vis av erfarenhet kring detta gjorde att jag vågade springa över och köpa presenningar medan jag väntade.) Idag var det en trevlig person – och det är tredje gången under de sex och ett halvt åren jag av och till har varit i kontakt med dem det händer. Alla andra gånger har a-kassans handläggare varit så jävla otrevliga. Det kan till och med min handläggare på Arbetsförmedlingen intyga, för de har för säkerhets skull varit otrevliga mot henne också.

Nåt svar på varför jag inte fått nån PDF-bekräftelsen kunde hon emellertid inte ge, men hon såg att mitt kassakort hade kommit in.

Prova igen i morgon!

tyckte hon. Som om jag inte har annat att göra min sista lediga dag… Nåja, alla andra frågor fick jag svar på. Bland annat fick jag veta att min nya dagersättning blir 910 kronor före skatt – att jämföra med 680 kronor som jag har haft hittills. Så nu kanske en skulle kunna leva på a-kassan, rentav… Jag är glad att jag slipper, trots allt. Ett tag framöver, i alla fall, får jag ju lön.

Om en stund ska jag åka och hämta Fästmön från jobbet och skjutsa hem henne. Jag tänkte passa på att köpa nån middagsmat samtidigt. Än så länge är det bara kaffe, fil och müsli samt ett halvt glas Pro Viva svartvinbär i min mage.

I kväll ska jag ringa mamma en snabbis (nåja…) och berätta det senaste. Jag har ju redan berättat för Annas snälla mamma. Det var så gott att höra att hon blev glad för min skull!

Kanske hinner jag vara lite nervös i morgon..? Eller rentav göra nåt… semestrigt..?

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »