Då kom regnet…

Ett avslutande inlägg.

---

 

Himlen öppnade sig och regnet kom just som jag rullade ut från jobbets parkering.

Just som jag rullade ut från parkeringen på jobbet kom regnet. Det blev så talande för hur det kändes inuti, hur jag har känt den senaste veckan och idag allra helst. Jag vill bara gråta hela tiden, men förvånande nog är ögonen alldeles torra. Tror att jag kanske grät av mig i påskhelgen. Och då är det ju bra, för nu måste jag vara stark. Det är ingen annan som är det åt mig. Det finns ingen NK* att luta sig mot. NK var så gullig och hjälpte mig att bära ut mina krukväxter till bilen, allt medan jag berättade att jag ville ta hem växterna eftersom jag har fått dem av Elliot Hund. Två kramar blev det innan NK gick tillbaka in och jag for hem. I morgon ska jag inte till jobbet. NK, däremot, och en del andra sköna människor ska jag träffa. Snart. Så sent som i eftermiddag kom en inbjudan till en träff i mitten av april. Själv planerar jag att hålla gravöl tillsammans med mina favoriter nån gång i maj, när vi kan sitta på nån uteservering. NK och jag lär träffas innan dess.

Nån större nytta har jag inte gjort idag. Jag har tömt mitt rum, förstås, och inte haft svar till en person som undrade nåt. Det kändes helt OK att hänvisa personen till min chef. Överlämningen till NK gjorde jag redan i tisdags. Igår fick jag en sån fin present av NK och Mamma Mu**, ett presentkort på Akademibokhandeln. Eftersom jag är med i Akademibokhandelns Vänner får jag dessutom vissa erbjudanden och rabatter, så jag kollade runt lite vad det kan tänkas bli för den generösa summan. Helt klart är att det INTE blir kontorsmaterial utan skönlitteratur som får följa med hem när jag åker dit och shoppar. Innan jag lämnade byggnaden delade jag ut kramar och visitkort till mina personliga favoriter. Såna människor jag vill spara på.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hemma i New Village fick jag ringa min fastighetsförvaltare eftersom jag hade fått en påminnelse på en faktura som jag däremot INTE hade fått. Telefonköade en god stund, men sen löste det hela sig. Det visade sig att fastighetsförvaltaren hade gjort fel och inte jag, så en ny faktura kommer med ett belopp utan påminnelseavgift. Därefter ringde jag Fästmön som sökt mig i ett vasst ärende och slutligen skrev jag ut och fyllde i en blankett till Dimsyns a-kassa. Blanketten plus två arbetsgivarintyg ska jag posta i morgon. Tror jag. Jag orkar fan inte ringa a-kassan i morgon också, det räcker med Arbetsförmedlingen. Jag hoppas innerligt att våra kontakter blir mycket kortvariga den här gången. Och blir de inte det så överlever jag inte. Detta är sååå förnedrande, tillintetgörande och värdelöst. 

Slutligen tar jag med mig orden som A sa efter eftermiddagsfikat:

Tack för den här tiden! Du har varit en stämningsförhöjare.

Att vara stämningsförhöjare är inte fy skam! Nu får NK klara den biten på egen hand. Själv ska jag gå ut i regnet – men inte förrän i morgon – och posta ett tjockt kuvert med blanketter till Dimsyns a-kassa. Tjolahopp, liksom… I kväll tröstar jag mig med Antikrundan (säsongsavslutning i kväll), Gåsmamman och en nyinköpt bok.

*NK = Närmaste Kollegan
**Mamma Mu = Markus mamma

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I andras händer och egna

Ett inlägg i vilket Tofflan lämnar över, tappar en skruv, får håret klippt och dansar ut påsken.

---

 

En pärm med ett par arbetsprover och några anteckningar följde med hem idag.

Det var en riktigt konstig dag idag. Den började rentav vidrigt med att jag vaknade vid en okristlig timma. När jag sen lyckades somna in om hade jag världens mardröm om att jag var på Åland. Där hade jag lyckats springa vilse samtidigt som jag hade en tid att passa. Ja, du fattar. Stressdröm. Sen kom jag till jobbet och fick träffa mina fina arbetskamrater. Då blev jag lite lugn. Lite… konstigt lugn. Det är som om jag tog ut nästan all separationsångest i helgen. I helgen hade jag behövt en vän eller två, men, som sagt, inbjudningarna haglade inte över mig och telefonerna var tysta.

Idag kände jag mig inte alls ledsen, snarare bestämd och effektiv. En del vettigt blev gjort – och det lär vara det sista jag gör. En av de trevligaste geologerna drog iväg med mig på lunch utanför byggnaden. Det var skönt, för sen skulle jag ha överlämning med NK*. Självklart fick vi inte göra det ifred (hur svårt är det att läsa min digitala kalender?), men avbrottet blev kort. Ändå tog överlämningen nästan en och en halv timme. Och den var inte lätt för nån.

Jag hade tappat en skruv.

Det är bara så jäkla dumt och korkat alltihop – jag går ut i arbetslöshet på fredag och NK får jobba ensam under en månads tid. Nä, livet är inte rättvist. Från och med fredag är det ingen som frågar mig vad jag har gjort i helgen, vad jag gjorde igår kväll och sånt. Ensamheten lär slå mig i ansiktet här hemma som en svängdörr. Jag har två arbetsdagar kvar och ärligt talat undrar jag om jag lär göra nån som helst nytta då. Jag har börjat rensa ut mitt rum och mina saker. En pärm med ett par ynka arbetsprover och några anteckningar följde med hem idag. Det hade jag chefens tillåtelse att göra. Mina fysiska mappar med pågående jobb ville NK inte flytta över till sig förrän jag har slutat.

Jag mejlade min handläggare på Arbetsförmedlingen idag på förmiddagen, men hon har inte svarat. Jag är inte förvånad. Jag längtar inte till fredag när jag tvingas ha kontakt med Arbetsförmedlingen och dessutom Dimsyns a-kassa. Jag vill inte vara i händerna på nån av dem, jag vill bara jobba och klara mig själv.

I påskhelgen märkte jag att mina terminalglasögon bar sig lite konstigt åt. De kändes glappa. Idag såg jag under en av jobblampornas sken att jag faktiskt hade tappat en liten skruv. Vilken tur att jag har en optiker på Stormarknaden, en optiker där det är öppet på kvällarna! För jag hade ju först klipptid nere på stan. Det var oerhört skönt att bli av med kalufsen och min frissa M och jag skojtjafsade kärvänligt med varandra – som vanligt. Hos optikern fick jag en ny skruv till noll kronors kostnad. Jag passade på att handla lite mjölk och fil på Kvantum när jag ändå var i faggorna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu i kväll har jag kompletterat en jobbansökan (sökte också ett jobb), men har även dansat ut påsken. Det var förvånansvärt mycket godis kvar i påskägget jag köpte till mig själv, så jag hällde allt i en fin glasskål av sorten Corona. Jag tror inte att jag klarar av att låta bli det den här veckan. Jag sörjer överlämningar och annat på mitt sätt och då lär jag tröstäta. Men NU ska jag äta lite middag (= två rostade mackor med ost) och under tiden ska jag kolla om den kommande TV-veckan har nåt spännande att erbjuda.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Du behöver inte klicka på gilla-knappen till det här inlägget, för det tycker jag bara är rätt töntigt. Du behöver inte kommentera heller, men det tycker jag är roligare. (Fast jag hade uppskattat kommentarer mer i helgen när jag var så ledsen.)

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det våras

Ett vårligt inlägg.

---

 

Fängelset i Uppsala, en vacker byggnad – på utsidan…

Idag har det varit en underbar vårdag, en av årets första. En sån där dag när solen har briserat på himlen och fåglarna har kvittrat, men lite grann av vinterns kyla fortfarande biter i vinden. I stället för att förmiddagsfika tog NK* och jag en promenad runt huset. Det var just precis det vi behövde båda två – ljus och frisk luft. Även på lunchen blir det sol, ljus och luft, för då traskade vi till pizzerian ett par kvarter bort och åt. Jag önskar att jag finge lägga ut fotot på NK när h*n äter sin kebab, men jag har lovat att inte göra det. Du får i stället titta på en bild av Uppsalas gamla fängelse, en ganska vacker byggnad – från utsidan sett – som vi passerade på våra strövtåg idag.

Som vanligt blir det aldrig mer annat än att planer smids och går antingen som de ska eller om intet.

Min arbetsdag har varit lite som vanligt och ändå inte. Som vanligt blir det inte, det blir det aldrig mer. Men jag är nöjdast med att vi kunde slutföra en beskrivning. I övrigt har jag letat efter försvunna saker och hittat dem samt städat lite inför nån sorts överlämning. På eftermiddagen fikade jag med H med flera. Så goa, fina arbetskamrater som jag vet också är och fortsätter att vara kamrater!

 

Nåt som däremot är som vanligt är det som väntar när jag kommer hem. Varenda kväll efter jobbet inleds med nån sorts administration av nåt slag. Idag var det en räkning som skulle betalas och papper som skulle arkiveras med mera. Vidare har jag odlat yrkesnätverket och fått önskad utdelning på det mesta samt uppdaterat lite här och lite var.

I kväll är det torsdag och då har jag TV-kväll. Antikrundan, förstås, följd av Gåsmamman. Men innan jag kan hälla ner mig i bästefåtöljen med laddad mobil och Antikrundans app påslagen ska jag skura av lite i badrummet och i duschrummet/toan. Jag får besök i helgen och då vill jag att det ska vara rent här. Sen ska jag rengöra mig själv och tvätta håret länge. Det är såå skitigt att jag nästan lånade H:s solhatt idag.

För övrigt fick jag två samtal igår, det ena på fasta telefonen, det andra på mobilen, från ett nummer jag inte känner igen. Är det nån som kan upplysa mig om vem det är? (<== retorisk fråga). Jag vet att jag inte känner nån i Ryssland och jag har nog ingen släkt kvar där… Lurendrejare, med all säkerhet. Sol- och-vårare kanske. Nåja, lämna solen och våren och sluta ring mig. Du är blockerad!

Nej, jag känner ingen i Ryssland så sluta ring mig.

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”…det finns ett ljus…”

Ett inlägg om ljus i tillvaron… och mörker.

---

 

Faktum är att jag citerar mig själv i rubriken. Mitt manus är ännu på rea och när jag sneglar på vissa sidor ramlar historien över mig igen – som en jävla ångvält. Och kanske är det för att allt inte är så idylliskt ute i verkligheten. Det gör mig ont om goa människor som far illa, jag blir förtvivlad när jag känner fina människors ilska och frustration. Ingenting kan jag göra för att lindra, bara lyssna och finnas där som kamrat. Var det nåt jag saknade, för övrigt, när Det hände, var det kamrater. Det fanns en och annan, men de flesta försvann snabbare än en avlöning. Vem vill förknippas med en loser, liksom? Ondast gjorde det när den närmaste kamraten visade sig vara en av några stycken som huggit i min bortvända, vid den tiden sjukskrivna, rygg.

”…det finns ett ljus…”

 

Skatt vill jag betala, men rätt sådan.

Nåja. Det retar säkert många att jag har överlevt. För en del bevisar det nog att jag är stryktålig, envis och inte ger upp så lätt. Jag har visat mig själv det, om inte andra… Men var lugn… Historien är inte över än. Jag håller fortfarande på att lära mig att sänka mina mål och acceptera sånt som att jag inte har varit på utlandssemester sen 1996. Det tänkte jag på senast idag och ja, det svider när andra reser kors och tvärs.

Idag har jag i alla fall fått skattsedeln jag beställde häromdan, för se skatt vill jag betala, men korrekt sådan. Brevbäraren hade dessutom stoppat ner två ex av min fackliga tidning. (Förutom att jag fick ett astmaanfall light av den undrar jag hur det står till med läskunnigheten.) På en av mina föregående arbetsplatser hade vi samma problem med våra personaltidningar: trycket luktade ve och fasa och jag, med flera, fick svårt att andas.

Min arbetsdag… På förmiddagen inledde vi med ett sista datormöte i den konstellation vi har varit sen i september. Därefter hade jag ett ”städningsmöte” med min chef. Vi röjde lite här och var och jag visade några… ”handgrepp”. Efter lunch hade jag nån sorts överlämning av en bråkdel till NK*. Jag hade ett intressant utbyte med en av de unga duktiga talangerna. Ibland blir jag positivt förvånad över klokskap hos de yngre. Det var annat än den mossa jag kände växte flera centimeter på mig under eftermiddagsfikat när jag talade om pianofröken som slog mig på fingrarna med en pinne om jag råkade vila handlederna mot klaviaturen. Allt medan metronomen tickade olycksbådande…

Lunchen idag var fullkomlig vidrig. Den smakade ingenting och jag behövde inte en tand för att äta den. Nej du, mamma, den här gången hade du fel! Det finns inget gott eller bra med Findus mandelfisk!

Den smakade inget, mandelfisken, och ingen tand behövdes för att äta den.

Lite hungrig är jag allt i kväll. Det jobbigaste är att jag vet att det finns en godispåse. Jag vet exakt var den ligger, i vilket skåp, på vilken hylla och vad påsen innehåller…

Gott…

Men jag har bestämt mig för att ge fan i påsen. Och står jag inte ut kan jag alltid ta några söta druvor, för även såna finns det kvar sen igår. Jag ska läsa en stund nu och fundera över det faktum att jag faktiskt inte vet hur den prisade Alicia Vikander ser ut eller vad hon har gjort. JA, JAG ÄR OBILDAD! Däremot vet jag vem Josefin Nilsson var och när nån är 46 år när hon går bort har hon gått bort alldeles för tidigt. Jag har en underbart rolig anekdot om låten Älska mej som hon sjöng med Ainbusk. Men det passar sig inte att berätta den nu. Kanske nån annan gång…

*NK = Närmaste kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Saluter, idéer, aktiviteter och annat som får tiden att gå

Ett inlägg om att få tiden att gå, bland annat. Med kiss- och bajshumorvarning!

---

 

En liter smackade jag i mig.

Jorå. Det gick att sitta en liten stund på ballen* igår kväll i alla fall. Jag kunde äta upp mina korvar för 4:75 och jag kunde vräka i mig en hel liter bigarråer samtidigt som jag läste. Fråga mig inte hur min mage blev sen. Även om detta inte är nån luktblogg kan du kanske föreställa dig. Men fy te rackarns så gott det var!

Hemma hos mamma och pappa i trädgården fanns ursprungligen flera fruktträd, bland annat ett bigarråträd. Det brukade ge frukt lagom till min namnsdag, som infaller i morgon. Man kan alltså säga att jag firade lite i förskott. Med bigarråer – och därpå följande… saluter.

Jag hade en bra dag igår. Jag fick det jag föresatt mig att göra gjort. Då blir jag nöjd. Klättrade inte heller på några väggar. Än. Men jag känner att det kryper närmare. Vid lunchtid igår var jag egentligen klar med det jag hade på min att-göra-lista.

Vad gör man resten av dan då för att få tiden att gå? Det finns gränser för hur länge man orkar sitta och slösurfa, städa och så vidare… Därför gäller det att vara lite påhittig. Om detta nuvarande tillstånd visar sig bli långvarigt har jag en liten idé för hösten. Förutom att jobba på min bok, som ju inte är nåt litet, tänkte jag kolla möjligheten att på volontärbasis åka och läsa för dem som bor på äldreboenden. Eller kanske ett specifikt äldreboende skulle räcka till att börja med. Jag har ju, i mitt förrförrförrförra arbetsliv, bland annat jobbat med inläsning av en taltidning för synskadade. Då borde jag kunna högläsa böcker också.

Vidare finns ju barnhemmet i Grankulla i Finland nånstans i bakhuvudet. Hurtigs barnhem, grundat av min pappas farfar och fortfarande fullt av barn som har det tufft… Pappas farfar, vars grav finns i Solna av alla ställen…

Regnbågen syntes över taken igår kväll. Ovanför den har jag lagt mina drömmar, lite på is…

Den här dagen började för min del redan före klockan sex. Det tycker jag är liiite tidigt när man inte ska upp, iväg och/eller jobba. För det är lätt att dagen blir för lång och ännu lättare att fastna i funderingar som inte leder nån vart. För ungefär ett år sen la jag mina drömmar på is nånstans ovanför regnbågen. De ligger kvar där, jag orkar inte med fler besvikelser just nu.

Litet bittert kändes det allt när jag igår eftermiddag upptäckte att det hade trillat in ett mejl från mitt förra jobb. Ärendet gällde nånting som jag ofta under de senaste två månaderna påtalat inte har fungerat. Jag hittade i stället en alternativ lösning som funkade hyfsat. Instruktioner för detta finns nedskrivna. Jag har varken tid eller lust att komma och peka var exakt på det första pappret i pärmen det står. Jag hade hur mycket tid som helst, nästan, att visa och demonstrera för någon. Men se överlämningen skulle ske i sista minuten, till nån som inte arbetar operativt. Då blir det problem, det visste jag i förväg. Det bittra då? Tja, att ingen lyssnade på mig medan det fanns tid. Och kanske något att man väljer ut enstaka personer, som inte är fast anställda, att göra tråkjobben. Och alla andra jobb som måste göras när den ordinarie personalen är på semester. Hur tänkte man, egentligen? Inte alls, tror jag.

NU börjar mina tongångar gå mot moll och det kan jag inte tillåta. Jag har sökt dagens tre jobb. Det har gått smidigt, för två av dem hade jag i pipeline, så jag behövde bara leta upp ett till. Värre blir det i morgon. Då har jag inga intressanta lediga tjänster som jag ska söka. Men jag hittar kanske några under dan, för jag sitter ju, som sagt, en hel del av tiden vid datorn. Jag har också uppdaterat min profil i en kandidatbank samt bett om en rekommendation.

Jag har tur idag. Det är nämligen städdag i mitt hem – eller ska bli. Jag har inte börjat än. Dagen började med solsken, men har nu gått över i mulen himmel och kall vind. Perfekt – för mig!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Överlämningar och andra märkligheter

Ett förundrat inlägg.

---

 

Man kan ju låtsas…

Inte vet jag om jag ska skratta eller gråta. Men jag är ju ett aprilbarn och såna gör både och. Samtidigt. Det sa i alla fall min pappa. Sen kan man ju låtsas att allt är solsken och sång, pling plong. Idag har jag gått in på min sista arbetsvecka. Eller jag har numera knappt sex arbetsdagar kvar. Jag försöker få till stånd nån sorts överlämning av såväl mjukt som hårt till nån/några. Det går sisådär. Märkligast av allt är motstridiga uppgifter som har kommit fram. För ett tag sen kom en signal om att det skulle dyka upp nån på den tjänst jag har harvat på sen tjänsten jag vikarierat på (och sökt!) i fem månader blev tillsatt. Idag har konsulten, som nu gått från att vara kollega till (tillförordnad) chef även officiellt (nej, jag blev inte förvånad, jag fattade detta nästan genast), meddelat att nån sån person inte dyker upp när jag slutar. Först ska nämligen chefstjänsten tillsättas. Snurrigt? Det är bara förnamnet… Och häromdan kom äntligen, efter två veckor, en inbjudan till ett möte med HR-chefen – ett möte som jag bad att få (h*n skulle återkomma med datum/kallelse).

Jag har lärt mig så mycket på det här jobbet, bland annat…

• Lita inte på vad nån säger, inte ens på jobbet.
• Tro inte att din chef är chef.
• En konsult kan bli chef från en dag till en annan.
• En tillsättning av en tjänst kan vara olika långt gången beroende på vem du frågar.
• En tillsättning av en tjänst behöver inte vara ett faktum trots att en chef säger det.
• Ingen vet egentligen nånting.
• Att få till stånd ett möte kan dröja. Det tar två veckor innan en chef svarar på mejl.
• Att få nån form av agerande från ansvarig när en arbetsplats inte känns helt frisk kan dröja. Det tar över ett halvår innan nån gör nåt annat än lyssnar med ett halvt öra.

På fredag ska jag ha en muntlig överlämning och nästa måndag ska jag återlämna utrustning, det vill säga tjänstemobil och tillbehör. Sen är jag fri och öppen för förslag som har med jobb att göra. Men den här gången är jag aningen mer stukad och luttrad. Det har varit  knappa sju lärorika månader. Fast jag vet inte om jag blev klokare på kuppen. Däremot har jag ytterligare en gång fått bekräftat att människor inte är att lita på.

Och så dagens mest ironiska: En person ringer till mig och vill annonsera ut jobb för arbetslösa. H*n blev rätt tyst när h*n bad att få fundera på saker och ting och återkomma – jag var ju liksom tvungen att säga att jag ska sluta och bli… arbetslös.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »