Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kurs’

Du behöver inte googla, du kan fråga mig!

Ett inlägg om deklarationer, varumärken och Google.


 

Dags att deklarera

Nån som brukar läsa denna? Detta är förra årets deklarationsbroschyr.

Senast idag måste alla svenskar som har tjänat pengar lämna in sin deklaration. Jag deklarerade redan före mitten av april, så jag kan vara lugn. Glad är jag dessutom, eftersom jag får pengar tillbaka på skatten i juni månad, den månad när jag inte får nån annan ersättning. Jag har också deklarerat åt mamma. Det gjorde jag annandag påsk. Tänk så smidigt det är med ny teknik och att man bara behöver en kod och ett klick, typ, för att godkänna. Värre är det förstås om man har ändringar och tillägg. Jag själv funderade på att försöka dra av för jobbresor under 2014, men kom fram till att jag knappast överskred 10 000 kronor. Nej, för min del är det mer värt att få skatteåterbäringen i juni än att försöka få litet till fast i höst. För dig som ännu inte har deklarerat har Dagens Nyheter tio snabba tips här!

Domkyrkotornen

Det var länge sen domkyrkotornen var en del av Uppsalas varumärke…

Idag läste jag i lokalblaskan att kommunens varumärke ska revideras. Eller ja. Processen har redan hållit på i två år. Det var tio år sen sist och faktiskt en arkitektfirma som myntade uttrycket

Välkommen hit Välkommen hem

Det är nog bra med varumärkesrevideringar då och då, men generellt brukar jag i rollen som kommunikatör varna för att göra för stora ingrepp. Det tar tid för logotyper och slogans att sätta sig, nämligen. Men ett varumärke ska man förstås vårda hela tiden. Därmed inte sagt att det alltid behöver göras om. Vårda är en annan sak.

Nu håller man på att vässa Uppsalas varumärke, enligt Johan Graffman, vd för Graffman AB, Uppsalabo och den som leder processen (släkt med Eva Graffman, webbredaktör på Uppsala kommun, tro???). Det kan ju hända ganska mycket på ett decennium, menar Johan Graffman – därav vässningen. Resultatet ska bli mer utåtriktat också än sist. Johan Graffman ser emellertid skyn som gräns, för han tror dessutom att Uppsala snart kommer att sluta mäta sig med andra svenska städer (det står så i artikeln, städer, alltså, inte kommuner) och få ett mer internationellt perspektiv. Kan man gissa på att det blir en slogan på engelska? Nåja, för oss skattebetalare hade det också varit lite intressant att få veta kostnaden för vässningen. Jag menar, har den hållit på i två år, enligt artikeln, har den gissningsvis redan inneburit kostnader.

Bäste-tischan från Frida!

Ha ha! Jag fick använda bilden på min nya tischa idag igen!

Ett företag som har ett av världens starkaste varumärken är Google. Jag har sett många listor där Google ligger högst eller högt vad gäller företag som folk vill jobba på. Jag tycker att Google är ett utmärkt verktyg på nätet när jag söker information. Men jag avskyr att få svaret

Det kan du googla på!

när jag frågar kollegor om nåt som går lika snabbt för dem att svara muntligt på. Det är bara ett oförskämt svar. Därför var tischan från yngsta bonusdottern en helt perfekt present! Dessutom är jag ju rätt besser wissrig, har jag fått höra som ett av många pejorativa omdömen om min person av människor som aldrig har träffat mig, så perfekt var ordet!

Men åter till Google nu! Jag läste en väldigt bra krönika, signerad Björn Lövenlid, i lokalblaskan om Googles planer framöver. Krönikan handlar om Googles utspel om att företaget ska investera nästan en och en halv miljard kronor i utbildning och stöd till journalister i Europa. Syftet är att höja kompetensen vad gäller digital journalistik. Vid första anblicken av detta jublar jag, förstås, och hoppas på att våra högskoleutbildade journalister kan få gå kurser i svenska, framför allt stavning och grammatik. Men sen är det ju bra rent generellt, eftersom mediebranschen verkligen behöver just pengar nu.

Samtidigt lyfter Björn Lövenlid ett varningsfinger för det han kallar

Googles enorma marknadsdominans

Google är ju mediebranschens värsta konkurrent, menar han. Förr i tiden sökte man svar på sina frågor i media, numera googlar man, enligt krönikören:

[…] I Sverige tar till exempel ett enda företag, Google in 96 procent av alla intäkter när det gäller den stadigt växande sökmotorannonseringen. Uppgifter som man tidigare bläddrade i tidningar för att hitta tillhandahålls numera alltså nästan alltid av Google. […]

Självklart är ändamålet inte altruistiskt när Google nu ska bidra ekonomiskt till den europeiska journalistiken. Det fattar till och med jag att det handlar om tjäna pengar tillbaka in i företaget. Lite mer oroväckande är ju frågan om Google tänker bestämma vad de europeiska journalisterna ska skriva om. Nu är detta inte troligt, enligt Björn Lövenlid, men han tror säkert att Google försöker styra över så mycket pengar som möjligt till det egna företaget. Med makt följer också ansvar. Och jag tycker att Björn Lövenlid sammanfattar även mina farhågor rätt bra med dessa ord:

[…] Med så mycket makt följer också ett stort ansvar. Under många år hade Google därför ”Don’t be evil” som sitt övergripande motto. Sedan tonades detta ned och så sent som för ett par veckor sedan dök plötsligt ett annat motto upp i dess ställe: ”You can make money without being evil”. […]

 

Och nu vill jag förstås veta om DU…

  • har deklarerat
  • har några åsikter om varumärken
  • googlar???

Skriv gärna några rader i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett irriterat inlägg.


 

Den som inte har jobb och inget hellre vill göra än att jobba blir minst sagt irriterad när de som jobbar inte jobbar. Eller är väldigt och pinsamt ineffektiva. Här ska du få två exempel ur mitt händelserika liv:

Jag fyllde år i söndags. På söndagar delar PostNord inte ut några brev. Därför hade familjen Raffa, med Tant i spetsen, postat ett födelsedagskort till mig på förmiddagen, onsdagen före. Förhoppningen var att två dagar skulle vara tillräckligt med tid för kortet att komma fram, det vill säga senast i fredags. Idag, tisdag hade kortet singlat ner i min postbox. Tisdag. Sex dar… Ska det ta sex dar för ett brev med korrekt adress och porto att levereras från Falun till Uppsala??? Fy 17 så ineffektivt och dåligt, PostNord!!!

Födelsdagskort från Tant Raffa och Mia

Två födelsedagskort, varav det till vänster tog sex (6) dar på sig att hitta från Falun till Uppsala.


Till Tant Raffa – och till Mia, vars försenade födelsedagshälsning också den kom idag – säger jag däremot TACK!
(För jag blev ju väldigt glad, även om dagen inte prickades in.) Jag hoppas att Tant Raffa klagar riktigt ordentligt – om nu Kundservice svarar i den telefon vars nummer finns på webben. För övrigt, en väldigt dålig webbplats, där det är svårt att hitta och finns uselt med information. Jag har massor av förslag till förbättringar av PostNords webbplats med mera, men jag skulle aldrig vilja jobba på det företaget – inte ens om jag fick en exklusiv brevöppnare!!!

 


 

Sen var det det här med träbenen… Fästmön köpte fyra träben på IKEA förra måndagen till sin ”nya” fåtölj. Men utan att öppna de två förpackningarna insåg hon att det var ett felköp. Eftersom jag är på benen (de vanliga, inte träbenen!) erbjöd jag mig att åka ut till IKEA, lämna benen och få pengarna tillbaka.

Stubbarp ben

Träben skulle återlämnas.


Jag parkerade i p-huset. 
Där var bra skyltat till Byten & Återköp och jag tog en särskild hiss dit upp på plan ett. Sen upphörde mina positiva intryck. Längs ena låååångsidan av en stor sal fanns många kassor. EN kassa var öppen. I den stod två unga tjejer. Den ena grejade oupphörligt med sitt hår och den andra pratade om lunch. Före mig på tur stod två tjejer, kanske något äldre än dem i kassan, med en stomme till ett köksskåp på en kärra. Inget hände, deras nummer blev inte framtryckt. De tittade på varandra, de tittade på tjejerna i kassan, de tittade på mig. Jag tittade på dem, jag tittade på tjejerna i kassan… och TILL SLUT var det väl så att Den Onda Toffelblicken träffade IKEA:s personal.

Den Onda Toffelblicken

Den Onda Toffleblicken. OBS! Titta inte för länge!


I min enfald trodde jag 
att de båda tjejerna i kassan hade vaknat till liv och insett att de var där för kundernas skull. Men icke! Hårgrejsandet och lunchsnacket återupptogs. Till sist fick jag nog och stegade fram.

Har ni tid, eller? 

frågade jag surt.

Den ena unga tjejen gav den andra instruktioner om hur hon inte skulle ta emot kunder som inte väntade på att deras nummer hade tryckts fram!!! Den andra unga tjejen började hjälpa mig. Makalöst!

Jag la fram mitt ärende, det vill säga sa att jag ville byta två obrutna förpackningar träben.

Den Hjälpsamma:

Varför då? 

Jag:

Vadå varför då?

Den Hjälpsamma:

Ja, varför vill du byta dem? Passade de inte?

Jag:

Passade? Som du ser är förpackningarna obrutna. Jag vill byta dem, bara.

Den Hjälpsamma:

Har du kvitto?

Jag: 

Nej, jag tog med mig en cykel!

sa jag INTE utan halade fram kvittot.

Den Hjälpsamma började knappa in nånting. Hon frågade, i tur och ordning efter

  1. mitt namn
  2. mitt postnummer
  3. mitt telefonnummer

Jag svarade men kunde inte låta bli att fråga

Varför vill du ha de här uppgifterna? Är det inte lättare att du ber mig om legitimation?

Den Hjälsamma flinade generat och svarade:

Nej, legitimation behövs inte.

Nåt svar på varför hon ville ha mitt namn, mitt postnummer och mitt telefonnummer fick jag aldrig. Tjugo minuter senare åkte jag därifrån med en hundralapp i näven.

Låt oss säga att jag inte var särskilt imponerad av IKEA:s personals effektivitet… Men det gav mig i alla fall ett ämne att blogga om och det tackar jag för. Jag hoppas att nån från IKEA läser det här inlägget och börjar prata service gentemot kunder med sin personal. Kanske håller nån liten… kurs… För vad hände egentligen med

kunden har alltid rätt – till god service?!

Nån som vet???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett omorganiserat inlägg.


 

Kära Statsministern, Gud eller Nån!

Nu tycker jag att det är dags att du ger mig den där posten som generaldirektör vid Myndigheten. Myndigheten och jag har haft så många mindre lyckade möten och eftersom jag får göra allt arbete i princip själv kan jag inte hjälpa att jag tycker att här behövs en Omorganisation. Ja, med stort O. För en myndighet som inte lever upp till sitt namn, som inte utför det namnet säger att den ska göra, behöver ses över. Rejält. Med en teoretisk högtryckstvättmaskin.

Du kanske hävdar att ett namnbyte skulle vara enklare. Betänk då bara alla miljoner som skulle behöva läggas på att låta en extern aktör skapa en ny grafisk profil. Nej, just det. Inte värt det. Dessutom tror jag att även du tror och vill att tanken med Myndigheten var god – och den har möjligheter att faktiskt leva upp till sitt namn! Med rätt uppdrag och efter en rejäl ”tvätt”, alltså.

Inne i biltvätten

Det behövs en rejäl högtryckstvätt.

 


Det är här jag kommer in.
För jag har ju fått göra allt från handlingsplaner och att tipsa om tester och hur man genomför stormöten med heterogen målgrupp till att få återkoppling av rapporter, telefonsamtal och e-post, få till stånd personliga möten samt coachning inklusive översyn av handlingar. Med mera. Jag börjar bli trött på att få göra det utan lön.

Det finns mycket kompetens inom Myndigheten, men du förstår, Kära Statsministern/Gud/Nån, de som vill göra nåt bra lyfts inte fram. I stället får vi ”kunder” träffa oengagerade och sömniga personer i nån sorts Tröstlöshetens väntrum. Ett väntrum fyllt av den där ovan nämnda heterogena målgruppen. Eller människor, med ett annat ord.

Först och främst vill jag därför flytta ner ett antal frontfigurer från Myndighetens telefoniska Kundtjänst till golvet. Där sitter en massa duktiga och lösningsorienterade Myndighetsanställda. Jag pratade med en senast i morse. Anita gjorde verkligen allt för att hjälpa mig. Men till vilken nytta när Myndigheten inte ens svarar i telefonen..?

Ta då ner dessa frontfigurer till Tröstlöshetens väntrum så att de får göra det braiga jobb de gör per telefon fast på golvet. För de anställda som står där har till och med svårt att ordna de mest basala ting som att beställa biljetter. I verkliga livet skulle vi aldrig acceptera att en kund först får höra

jag ordnar det nu under eftermiddagen, lita på mig

till att nästa dag skamset få lyssna till ursäkten

det kom sjukdom emellan.

Det duger inte när detta kan orsaka inte bara irritation utan inkomstbortfall och framtida men för kunden. Kunden befinner sig nämligen i en väldigt utsatt position och sånt som sjukdom existerar inte på kundens papper. Däremot i verkligheten, förstås, men det får kunden hantera bäst den vill.

telefoner

Ta ner frontfigurerna från den telefoniska Kundtjänsten till golvet.


Som steg två
vill jag se till att alla anställda handläggare går en kurs i att svara i telefonen alternativt att ringa tillbaka samma dag. Att bara ha kontakt via e-post räcker inte när det handlar om Myndighetens uppdrag. Det rätta uppdraget, vill säga. Det räcker inte heller att hänvisa kunder till att googla (!) – uppenbarligen kan varken en del kunder eller anställda det. Då måste man prata. Igår såg jag ett förträffligt exempel på hur en anställd bemötte och hjälpte en kund i tårar. Mer sånt!

Det tredje steget är att anställa byråkrater vid Myndigheten som vill vara lite mindre byråkratiska än ”alla andra” och lite mer flexibla. Nöjda kunder skapar nämligen nånting som kallas goodwill. För kunder pratar med varandra och åsikter sprids från mun till öra till mun i alla oändlighet. En dag kan det faktiskt vara så att även Myndigheten behöver rekrytera personal AKUT. Men vem vill jobba på ett ställe som de flesta/många tycker illa om?

Kära Statsministern/Gud/Nån, jag kan räkna upp ännu fler steg och jag kan tala om för dig hur stegen skulle kunna genomföras. MEN… och här kommer det: det krävs en insats från dig också:

Myndigheten behöver nämligen få rätt uppdrag
och tillräckligt med resurser för att utföra detta på bästa sätt.

Jag kan dessutom mycket väl tänka mig att de anställda som har tätast kundkontakt IRL får arbetstidsförkortning. På så vis blir myndigheten ett föredöme när det gäller att måna om sina anställda. Vidare kan även Myndigheten sätta fler människor i arbete och bidrar på så sätt också till att minska arbetslösheten här i Sverige. Och sen vill jag inte höra talas om särskilda satsningar på unga och utlandsfödda! Alla människor har lika värde, sägs det och det betyder att alla kunder hos er har rätt att få hjälp till en framtid. För om vissa grupper ska få särskilda förmåner kan vi lika gärna införa ättestupa igen.

Nå… När kan jag tillträda GD-posten?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Fredrik BackmanBritt-Marie var här skriver böcker jag berörs av. Jag skrattar och gråter åt Ove och mormor. På bokrean hade Akademibokhandeln särskilt reapris på Britt-Marie var här under en dag. Jag rusade till Stormarknaden och la beslag på ett exemplar. I kväll läste jag ut boken.

Britt-Marie är 63 och arbetssökande efter att hon har lämnat sin hemmafrutillvaro med mannen Kent sen 40 år tillbaka. Ödet placerar henne i Borg, en håla där allt utom pizzerian är nedlagt. Och så finns fotbollen. Britt-Marie gillar inte alls fotboll, men hon gillar ordning och reda. En dag blir hon fotbollslagets tränare.

Efter ett par sidor inser jag att Britt-Marie och jag har mycket gemensamt. Men till protokollet vill jag ha att hon är tio år äldre än jag och gift med en man! Däremot vill både Britt-Marie och jag ha jobb, inte några kurser, vi vill ha återkoppling från Arbetsförmedlingen, vi skriver listor, våra grannar kallar oss gnällkärringar, vi är bra på att städa och vi avskyr fotboll. Allt sammantaget gör att jag faller för denna tvillingsjäl redan från början.

Liksom Backmans tidigare böcker är denna en tragikomisk historia. Fast av nån anledning blir jag inte lika berörd av Britt-Marie som jag blev av Ove och mormor. Jag känner igen mig, visst, jag skrattar. Men jag gråter inte, trots att boken har sina sorgliga sidor och sin död.

Kanske, kanske skadas jag lite av det jag uppfattar som osant i boken: Britt-Marie ringer ofta, ofta sin handläggare på Arbetsförmedlingen och denna svarar. I verkligheten svarar aldrig handläggarna på Arbetsförmedlingen när man ringer till dem, de vill att man ska mejla om man vill ha kontakt med dem.

Toffelomdömet blir därför högt, men inte det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett krasande inlägg.


 

Sökta jobbhögen den 23 januari 2015

Sökta jobbhögen fotad i fredags. Högen innehåller alla jobb jag har sökt 2014 och 2015.

Sen Fästmön kom hit har jag börjat drömma igen. Eller det handlar väl om att jag sover så bra att jag drömmer och att jag mår så mycket bättre rent generellt att jag minns vad jag har drömt när jag vaknar. Natten mellan fredag och lördag drömde jag rätt OK drömmar, natten till söndag drömde jag en sorglig dröm och natten till idag drömde jag en bra dröm om jobb.

Kanske var det denna dröm som gjorde att jag inte fick spel när jag i morse skulle fylla i a-kassekort för de senaste två veckorna. Idag var systemet extra segt och det tog mig mellan trekvart och en timme att logga in med e-legitimation, sätta 14 kryss, klicka sänd och spara. Men jag vet inte hur dagens jobbansökningar blev, för lite… upprörd var jag allt.

Vidare är jag aningen besviken på min handläggare på AF. Jag tycker nämligen att jag följer handlingsplanen men inte riktigt hon. Jag har väntat sen den 1 januari på att hon skulle ringa mig… Jobbsökarhögen växer, jag kämpar på. Och antalet nej har faktiskt sjunkit sen jag la om taktik lite. Samtidigt känner jag att jag tappar kompetens när jag varken får jobba med det jag kan eller får möjlighet att förkovra mig med utbildningar och kurser. Men idag hittade jag ett riktigt intressant jobb där jag skulle kunna få användning av såväl jobberfarenheter som privata erfarenheter – och mest av allt erfarenheter av att jobba tillsammans med människor som har funktionshinder.

Trasigt öra till Höganäskrus

Mitt Höganäskrus har bland annat förlorat ett öra. Det ska jag försöka limma idag.

Det är emellertid inte bara drömmar – och drömmar om ett meningsfullt, nytt jobb – som kan gå i kras. Igår kväll var jag så yvig vid matlagningen (lax i ugn) att jag lyckades sopa ner ett Höganäskrus från minsta bänken i köket. Kruset smackade till min glasdamejeanne med vinkorkar. Tack och lov höll damejeannen, men kruset blev både kantstött och av med ett öra. Jag ska försöka limma det lite idag. Det blir inte perfekt, eftersom många flisor försvann. Sämre kan det i alla fall inte bli. Men tänk om man kunde laga trasiga drömmar med superlim också…

Utanför mitt arbetsrumsfönster jobbar hantverkare på bakgården med att täcka för våra förrådsfönster från utsidan. Typiskt nog gick glödlampan i förrådet sönder häromdan och man ser nog inte ett skit därinne nu utan varken lite dagsljus från fönstret eller lampa. Lampan sitter i taket, längst in i min del av förrådet. För att byta glödlampa krävs en del… klättring. Jag muttrar lite över Somliga som inte alltid kommer ihåg att släcka efter sig.

Som en liten uppmuntran till mig själv skaffade jag ett Instagramkonto igår kväll. Jag fotar en hel del och alla bilder hamnar inte på bloggen eller Twitter. Det kan vara kul att visa upp dem och titta på bilder av andra som också gillar att fota. Tänkte jag, som bara fotar med min iPhonekamera. Inga spännande eller hemliga bilder alls, bara från min vardag. Den del som ännu inte har gått helt i kras.

Det snöar i Uppsala idag och jag ska skjutsa Anna till jobbet om ett tag. Vad ska DU göra???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett självpeppande inlägg.


 

Mörka moln

Inte riktigt sommar de senaste dagarna.

Det har inte riktigt varit sommar de senaste dagarna. Igår började många jobba igen efter sina semestrar. Och här sitter jag, fullt kapabel och relativt frisk och gör… allt för att inte tappa nån sug.  Fästmön tillhör sen igår de arbetandes skara. Genom att hon är hos mig just nu är det lättare för mig att hålla ihop mig själv och tillvaron. Struktur, liksom. Dessutom skärper jag mig lite extra för att inte tappa nån sug när Anna är här.

Ingen förstår nog riktigt hur det är – om man inte själv har varit i samma läge. Det känns som om en del aldrig uppskattar den grundtrygghet de faktiskt har. Det gjorde inte jag heller – tills katastrofen kom. Att bara fixa en inkomst är inte alltid så lätt. När tillvaron också just nu omfattar att stångas med a-kassan blir man lätt trött. Det tar på krafterna och energin, sånt jag borde lägga på det väsentliga, nämligen att söka jobb.

I morse klev jag upp 20 minuter över sex. Jag hade lovat att skjutsa Anna till jobbet. Det gör jag så gärna, det är inget Anna ber mig om utan jag erbjuder mig. Det ger mig nånting att göra en stund och det gör att jag känner mig behövd. Och så får jag visa min omtanke om nån som jag älskar. Jag har också lovat att skjutsa Anna till en kurs i eftermiddag. Den ligger på ett lite avsides ställe och på andra sidan stan från hennes jobb sett. Inte är det några problem, jag måste ändå ut och handla.

På seneftermiddagen får jag besök av A som har lovat passera här på vägen hem från jobbet med en bok jag ska få låna. Det är uppföljaren till En man som heter Ove av Fredrik BackmanUppföljaren, Min mormor hälsar och säger förlåt, har visst inte fått lika bra kritik som Ove-boken, men jag lyssnar inte på sånt utan läser själv och bildar mig en egen uppfattning.

I kväll blir det en tur ut till Förorten. Anna behöver hämta nåt. Även Förorten och ställena där ute ligger lite avsides – åtminstone sommartid, tycker det lokala bussbolaget (det är väl fortfarande sommartidtabell hos UL, tror jag, och vissa bussar går bara en gång i timmen).

Att göra-lista

Min aktuella att-göra-lista.

Och jag då? Vad gör jag för mig själv idag? Tja, jag har damm-sugit efter intressanta lediga tjänster att söka och inte hittat nån enda idag – hittills. Jag har ju redan sökt de flesta intressanta jobb som finns ute just nu. Det handlar om 70 sökta jobb. I juli. Jag tycker att det inte är särskilt få. Dessutom är det ju lite väntans tider för mig – på flera sätt. Spänningen är snudd på… olidlig.

För att inte tappa sugen har jag för övrigt en att-göra-lista som ligger i köket. Den har emellertid fått väldigt många bockar nu, så jag måste nog skriva rent den för att få bättre överblick och kanske komplettera med nåt. Rent allmänt börjar det redan kännas tradigt att gå och dra. Jag borde ta tag i skrivandet, om inte annat, men jag har en plan för det om saker och ting går i lås. Trots allt är en tredjedel inte så pjåkigt att ha fått till trots gungande tillvaro. (<== jag peppar mig själv).

Men den här dagen har nyss börjat. Jag har skjutsat Anna till jobbet, jag har bäddat, perkolerat kaffe och tryckt i linserna. Dags att ta en dusch och spola av sig känslan av tappad sug.

Och Robin Williams hittades död i natt, svensk tid. Det är synd. Jag gillade en del av hans prestationer, särskilt i filmer som Garp och hans värld, Good morning, Vietnam, Döda poeters sällskap, Uppvaknanden, Fisher King och Välkommen mrs Doubtfire. Tro det eller ej, men jag gillade Robin Williams redan som Mork i Mork & Mindy på TV… Men kändisskapet har ett högt pris. Det sägs att Robin Williams var missbrukare och att han tog sitt eget liv. Fruktansvärt tragiskt, om det är sant. Oavsett dödsorsak, säger jag:

Na-noo, na-noo

Det betyder ungefär

Sov gott, Robin Williams!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 450 andra följare