Posted in Böcker, Familj, Krämpor, Personligt, tagged 56:orna, A-post, ansvar, app, arbetsplats, arg, armbåge, Augustpriset, avstängd, axel, äta, årsskifte, B-post, Björn Borg, blankett, chef, döden, detaljträsket, dissa, dopinghistoria, engagera, engelska, ergonomi, fållas, för tidig död, förstå ironi, fel, fel brevlåda, firande, Frank Andersson, friad, fulla dagar, garage, halvt hysterisk, handläggare, hämta paket, högerarm, helg, husgud, idiot, idrottskarriär, idrottskvinna, idrottslärare, Ingemar Stenmark, inget underhudsfett, internationellt, jobb, kallt, Karl Ove Knausgård, klonig, kollega, kontor, kontrakt, kropp, läsa, långnäsa, lördag, ledsam, Linda Haglund, livet, mamma, Marcel Proust, mejla, Min kamp, moms på e-böcker, nacke, nördig, nominera, omväg, posten, prioritera, rapport, recensera, riksfärdtjänst, skita i, skjutsa hem, sluta i förtid, snö, sova, städa, svenska friidrottsförbundet, svischa förbi, tacksam, Telia, tidningstjänst, tragisk, tungt, tvätta, upprop, utomhus, välmående on 23 november 2015|
4 Comments »
Ett dubbelt inlägg.
Klona mig kan jag inte, men en häxnäsa kan jag alltid skaffa mig.
Ibland skulle en behöva klona sig. Skämt åsido, men jag fattar inte hur det ska bli på jobbet efter årsskiftet när det redan är så mycket idag. Vad som händer efter årsskiftet? Ja, vi är två vars kontrakt går ut den 31 december i år. Kvar är… en person, uppe i norr. Mina arbetsdagar är fulla av arbete. Vem ska göra det sen? Jag tycker om mitt arbete och att ha mycket att göra. Samtidigt är min arbetsplats inte utformad ergonomiskt för mig. Jag har fått jätteont i nacken och högerarmen, i axeln och armbågen. Det bekymrar mig lite att jag inte vet vem jag ska vända mig till när det gäller detta. Jag har naturligtvis själv ett ansvar för min egen kropp och mitt välmående, men… Mitt nya kontor är dessutom lika kallt som det gamla. Och nu har det också blivit kallt utomhus. I morse var det åtta grader kallt när jag huttrade iväg till garaget. Nån snö har vi inte fått än så länge, men det står väl inte på förrän den kommer. Jag skjutsade hem en liten kollega idag av sorten
inget underhudsfett.
H*n var mycket tacksam, men jag skulle ändå åka en omväg och hämta ett paket.
Roliga saker gör jag fortfarande, lite nördiga också. Idag har jag kämpat med en rapport på engelska och lite nöjd måste jag avslöja att jag hittade ett och annat fel. Mina dagar är så fulla och alla som kommer och vill ha hjälp säger att just deras prylar är prioriterade. Tur att jag har en chef på plats. Det är h*n som får prioritera. Jag bara jobbar på och önskar att jag kunde klona mig. Lite och ibland, i alla fall.
Helgen svischade förbi i ett nafs. Förutom födelsedagsfirande både lördag och söndag har jag städat och tvättat och pratat med mamma både i lördags och söndags. Hon hade fortfarande inte fått nån blankett om riksfärdtjänst med posten i fredags. Det enda jag kunde göra var att mejla handläggaren i lördags. Det är en klok kvinna och hon har talat med mamma förut och kan konsten att lugna henne. Ändå blir mamma så… halvt hysterisk och orolig att hon inte kan sova, äta eller nånting annat. Idag mitt på dan kom ett mejl från handläggaren att hon hade telefonerat med min mamma, att blanketten kommit och att hon ska få sin resa. Det känns inte som om nån har gjort nåt fel, fast ändå har det ju inte riktigt fungerat. Är det posten en ska bli arg på? Det hjälper inte. (Det hjälper lika lite som att bli arg på Telia som inte tycks fatta att det verkar vara nåt fel på appen eftersom den visar konstiga saker.) Förresten ringde mamma igen alldeles nyssens och berättade att blanketten hade kommit till fel brevlåda. I Metropolen Byhålan är det nämligen så att posten-posten delar ut A-post, medan tidningstjänst delar ut B-post. Då hamnar post i fel brevlåda. Och hur ska en gammal tant veta det?
Hon sprang kvickt, Linda Haglund.
I världen utanför mammas och min har Linda Haglund gått ur tiden alldeles för tidigt. Till och med en sån som jag vet vem Linda Haglund är (var) – en av 56:orna. Bland dessa kan jag också nämna Ingemar Stenmark, Björn Borg och Frank Andersson. Imponerande, va? Men Linda Haglund… alldeles för tidig död, bara sex år äldre än jag och idrottskvinna. Livet for inte fram så snällt med henne efter den där dopinghistorian 1981 – som hon faktiskt friades av svenska idrottsförbundet ifrån. Men hon fälldes av det internationella och straffades genom avstängning. Tre år senare la hon idrottskarriären på hyllan. Sen jobbade hon som idrottslärare. Ledsamt och tragiskt, ett liv som slutade i förtid.
Proust är husguden för Knausgård.
I kulturvärlden delas Augustpriset ut i kväll. Det skiter jag totalt i i år. Förra året recenserade jag böcker av de nominerade och i år engagerade jag mig i ett upprop kring moms på e-böcker. Vad fick jag för det? Nada. Så nej, jag dissar Augustpriset totalt i år, ba! I stället för att klona mig litterärt har jag greppat första delen av Knausgårds kamp. Den börjar tungt med döden och fortsätter sen in i detaljträsket. På sidan 35 fick jag bekräftat det jag kände så snart jag började läsa: Marcel Proust är uppenbarligen en husgud.
För övrigt är cyberspace fullt av idioter. Jag är en av dem. Tur att jag inte kan klona mig. Men ironi förstår jag till skillnad mot… LÅNGNÄSA på dig!
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Familj, Personligt, Trams, TV, tagged 15 TV-kanaler, alkohol, arbete, ölflaska, Barnaskrik & jäkelskap, barnbarn, barnbidrag, barnbidragsfusk, betalar inte för, bondkomik, brännvinsflaska, enkel handling, ett horn i sidan, familjegård, fars, föreställning, förskott, förveckling, fippla med, fredagskväll, fruktansvärt irriterande karaktär, galen, gård, gömd, granne, gravid, hängränna, humor, husets utbud, Ingemar Stenmark, invecklad, kanal, kontrollant, korkad brevbärare, lat, lättsamt program, låg humor, låg nivå, Let's dance, leva som om jag har en lön, logik, mamma, med barn, mobiltelefoni, nej tack, omdöme, orka, pappa, papper, pensionär, roa, sabba, scen, sjuk, skratta, smälla av, smälla i dörrar, smittad, sociala medier, springa, Stefan & Krister, Stenis penis, svärdotter, svärföräldrar, tjäna lite extra, Twitter, underlivsskämt, upplevelse, urholkad vedklabb, utmana öde, vinna danstävling on 25 april 2015|
4 Comments »
Ett farsartat inlägg.
När man är sjuk och inte orkar göra så mycket… Ja, då kan TV:n och nåt lättsamt program roa en. Men det finns nästan inget bra att se på nån av alla mina 15 TV-kanaler (ingår i husets utbud, inget jag betalar för, bäst att tillägga så att jag inte får höra att jag lever som om jag har lön…) en fredagskväll. Därför utmanade Fästmön och jag ödet och bestämde oss för att se nästan två och en halv timme fars. Sånt som förr om åren kallades bondkomik. Sånt som idag stavas Stefan & Krister. Vi glodde på Barnaskrik & jäkelskap på Sjuan.
Handlingen är egentligen enkel, men eftersom det är en fars är handlingen invecklad. Året är 1949. Sonen Lennart ska tillsammans med sin gravida fru Rakel ta över familjegården från pappan Nils-Erik och mamman Matilda. Den late Nils-Erik ser fram emot att få bo kvar på gården som pensionär, men så snart pappren är påskrivna sätter svärdottern sina svärföräldrar i arbete. För att tjäna lite extra har Nils-Erik bland annat i förskott anmält barnbidrag från staten, vilket ju inte är lagligt eftersom barnbarnet ännu inte är fött. Det blir riktiga problem när det dyker upp en kontrollant. Eller vad/vem är hon, egentligen? Grannen Valdemar väntar på sin kvinna, även hon med barn. Samtidigt har han ett horn i sidan till Nils-Erik. När han råkar höra om barnbidragsfusket…
Ja det är en salig röra. Och det var tur att jag hade min mobil att fippla med under timmarnas gång, annars hade jag blivit galen. Detta är riktigt låg humor på riktigt låg nivå. Men ändå… jag erkänner… Jag skrattar då och då, faktiskt. Sen blir jag smittad av alla underlivsskämt och twittrar
Stenis penis
med anledning av att Ingemar Stenmark vann en viss danstävling i en annan kanal. Ja ja, ingen läste min tweet. Det var ingen som reagerade på den, alla var väl upptagna av… nåt annat än Twitter.
Men åter till farsen. Här är ständiga förvecklingar. Den korkade brevbäraren gör sitt till för att sabba all form av logik i handlingen. Det är en sån fruktansvärt irriterande karaktär att jag nästan smäller av. Det springs på scenen, men smälls inte i så många dörrar – det mesta sker ju på gården utanför huset. Den sedvanliga gömda brännvinsflaskan hittas i en urholkad vedklabb, ölflaskan är gömd i hängrännan och… ja…
Eller nej. Det här är inte bra. Det var en upplevelse att titta på en hel föreställning via TV:n, men nej tack. Aldrig mer.
Toffelomdömet blir…
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Familj, Personligt, Trams, tagged arbete, arbetssökande, Avdelningen för värdelöst vetande, äldre generation, Barbro Beck-Friis, barn, barndom, elak, furir, gymnasiet, gympalärare, hinderbana, humor, huvud, Ingemar Stenmark, ingen hals, Johan Beck-Friis, mamma, mitt hemliga yrkesliv, nålar, palliativ vård, professor, rektor, skittung medicinboll, skoläkare, skolsyster, slavdrivare, slipa, snäll, sprutor, sticka, The Motala Model, tjock, trumhinnor, vässa, veterinär, visselpipa on 21 maj 2011|
8 Comments »
Ha! Du har väl inte gått på att jag är arbetssökande? Trams! Nej, faktum är att jag förra helgen tilldelades TVÅ tjänster, av rektor Elias: gympalärare och skolsyster. Och i båda rollerna får jag göra det jag är bäst på:
Vara elak mot barn!
Moahahahahaaa!!!
Som gympalärare tvingar jag de små liven att springa runt, runt i en hinderbana som inte ens Ingemar Stenmark skulle palla mer än ett varv av. Och om barna inte springer för sina liv blåser jag i min
HEMSKA VISSELPIPA
så att allas trumhinnor spricker. Efter det blir det kast med skittung medicinboll.
Gympalärare är jag bara tisdagar och torsdagar. Måndag, onsdag och fredag är jag skolsyster. Detta jobb innebär främst att jag sticker alla små barn med sprutor. Sprutor som har
HISKELIGA NÅLAR.
Fast det gör jag bara på måndagar och onsdagar. På fredagar sitter jag och vässar och slipar alla nålar till mina sprutor.
Moahahahahaaaaa, äntligen har jag funnit min plats i yrkeslivet!
Min tortyrväska systerväska!
Min egen barndoms gympalärare var ofta av furirer alternativt slavdrivare. Jag minns faktiskt inte en enda som var snäll. Skolsystrar, däremot, var ofta snälla. Min allra första skolsyster hade ingen hals. Såg det ut som. Huvudet liksom satt direkt på kroppen. Hon var rätt snäll, liten och tjock. Överhuvudtaget var nog alla mina skolsystrar tjocka. Och snälla. Och Barbro Beck-Friis var faktiskt ett tag min skolläkare innan hon dissade oss småttingar för en något äldre generation. Hon är inte bara doktor och professor och känd för The Motala Model inom palliativ vård. Hon är mamma också. Till veterinären Johan Beck-Friis. Han gick på gymnasiet samtidigt som jag fast två klasser över mig.
Avdelningen för värdelöst vetande.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 