Kloning?

Ett dubbelt inlägg.

---

 

Klona mig kan jag inte, men en häxnäsa kan jag alltid skaffa mig.

Ibland skulle en behöva klona sig. Skämt åsido, men jag fattar inte hur det ska bli på jobbet efter årsskiftet när det redan är så mycket idag. Vad som händer efter årsskiftet? Ja, vi är två vars kontrakt går ut den 31 december i år. Kvar är… en person, uppe i norr. Mina arbetsdagar är fulla av arbete. Vem ska göra det sen? Jag tycker om mitt arbete och att ha mycket att göra. Samtidigt är min arbetsplats inte utformad ergonomiskt för mig. Jag har fått jätteont i nacken och högerarmen, i axeln och armbågen. Det bekymrar mig lite att jag inte vet vem jag ska vända mig till när det gäller detta. Jag har naturligtvis själv ett ansvar för min egen kropp och mitt välmående, men… Mitt nya kontor är dessutom lika kallt som det gamla. Och nu har det också blivit kallt utomhus. I morse var det åtta grader kallt när jag huttrade iväg till garaget. Nån snö har vi inte fått än så länge, men det står väl inte på förrän den kommer. Jag skjutsade hem en liten kollega idag av sorten

inget underhudsfett.

H*n var mycket tacksam, men jag skulle ändå åka en omväg och hämta ett paket.

Roliga saker gör jag fortfarande, lite nördiga också. Idag har jag kämpat med en rapport på engelska och lite nöjd måste jag avslöja att jag hittade ett och annat fel. Mina dagar är så fulla och alla som kommer och vill ha hjälp säger att just deras prylar är prioriterade. Tur att jag har en chef på plats. Det är h*n som får prioritera. Jag bara jobbar på och önskar att jag kunde klona mig. Lite och ibland, i alla fall.

Helgen svischade förbi i ett nafs. Förutom födelsedagsfirande både lördag och söndag har jag städat och tvättat och pratat med mamma både i lördags och söndags. Hon hade fortfarande inte fått nån blankett om riksfärdtjänst med posten i fredags. Det enda jag kunde göra var att mejla handläggaren i lördags. Det är en klok kvinna och hon har talat med mamma förut och kan konsten att lugna henne. Ändå blir mamma så… halvt hysterisk och orolig att hon inte kan sova, äta eller nånting annat. Idag mitt på dan kom ett mejl från handläggaren att hon hade telefonerat med min mamma, att blanketten kommit och att hon ska få sin resa. Det känns inte som om nån har gjort nåt fel, fast ändå har det ju inte riktigt fungerat. Är det posten en ska bli arg på? Det hjälper inte. (Det hjälper lika lite som att bli arg på Telia som inte tycks fatta att det verkar vara nåt fel på appen eftersom den visar konstiga saker.) Förresten ringde mamma igen alldeles nyssens och berättade att blanketten hade kommit till fel brevlåda. I Metropolen Byhålan är det nämligen så att posten-posten delar ut A-post, medan tidningstjänst delar ut B-post. Då hamnar post i fel brevlåda. Och hur ska en gammal tant veta det?

Hon sprang kvickt, Linda Haglund.

I världen utanför mammas och min har Linda Haglund gått ur tiden alldeles för tidigt. Till och med en sån som jag vet vem Linda Haglund är (var) – en av 56:orna. Bland dessa kan jag också nämna Ingemar Stenmark, Björn Borg och Frank Andersson. Imponerande, va? Men Linda Haglund… alldeles för tidig död, bara sex år äldre än jag och idrottskvinna.  Livet for inte fram så snällt med henne efter den där dopinghistorian 1981 – som hon faktiskt friades av svenska idrottsförbundet ifrån. Men hon fälldes av det internationella och straffades genom avstängning. Tre år senare la hon idrottskarriären på hyllan. Sen jobbade hon som idrottslärare. Ledsamt och tragiskt, ett liv som slutade i förtid.

Proust är husguden för Knausgård.

I kulturvärlden delas Augustpriset ut i kväll. Det skiter jag totalt i i år. Förra året recenserade jag böcker av de nominerade och i år engagerade jag mig i ett upprop kring moms på e-böcker. Vad fick jag för det? Nada. Så nej, jag dissar Augustpriset totalt i år, ba! I stället för att klona mig litterärt har jag greppat första delen av Knausgårds kamp. Den börjar tungt med döden och fortsätter sen in i detaljträsket. På sidan 35 fick jag bekräftat det jag kände så snart jag började läsa: Marcel Proust är uppenbarligen en husgud.

För övrigt är cyberspace fullt av idioter. Jag är en av dem. Tur att jag inte kan klona mig. Men ironi förstår jag till skillnad mot… LÅNGNÄSA på dig!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Med hjärtat i halsgropen…

Ett oroligt inlägg.

---

 

Vadå? Var du orolig???

Uttrycket i rubriken är otroligt bra! Det var nämligen precis så jag kände idag på seneftermiddagen. Hjärtat kom nästan upp i käften till och med. Nu har jag ont i magen och jag tror att en och annan är lite grinig på grund av uteblivet eftermiddagskaffe och försenad middag… Vad som hade hänt? Tja, min lilla mamma hände. Hon svarade inte i telefonen när vi hade kommit överens om att jag skulle ringa.

Bor man 30 mil från en gammal, sjuklig och handikappad mamma blir man kanske nojigare än andra vuxna barn som har föräldrarna på nära håll. Men jag vet vilken stor integritet min mamma har. Hade hon till exempel blivit sjuk och liggande på nåt golv där hemma, så hade hon INTE gillat att vem som helst kom dit. Nu hade jag inget val. Jag ringde minst tre gamla vänner, ingen svarade. Till sist fick jag tag i kusin Sjuksköterskan. Och det var ju det allra bästa, egentligen! Lugn och fin lovade hon att åka över till mamma och kolla läget. Kanske hade mamma bara inte lyckats stänga av telefonen ordentligt, så där som faster E, 97 år, brukar göra?

Tusen tankar for i min skalle medan jag travade runt i lägenheten. Fästmön satt i soffan och sa att mamma säkert var nånstans.

Nehej då, för hon var ute på nåt galej igår och två dar i rad orkar hon inte!

svarade jag. HA! ORKADE INTE???

Efter ett par timmar svarade mamma äntligen i telefonen. Då hade kusin Sjuksköterskan just lyckats få svar precis före mig. Och lilla mamma undrade varför jag var så orolig, hon hade bara varit på kalas hos sina muslimska grannar – hela jävla eftermiddagen!!! Ja, de där sista röda orden är mina, förstås, mamma svär inte. Inte hade hon, som snart är 80 år, en tanke på att hon måste borde ha ringt sin 52-åriga dotter och berättat att hon blivit bortbjuden på kalas…

Nu ska jag inte älta detta för mycket, men jag var halvt hysterisk, kan jag meddela. Hysterin har gått över i lättnad och trötthet. Jag har kört in en kalkon i ugnen och öppnat en flaska Amarone. Inte vann vi nåt på Trisslotten, jag och mamma heller, men just nu är jag gladast att min mamma både mår bra och lever. Jag har i färskt minne, trots åren som gått, hur det var när min pappa gick bort, nämligen…

Tack, kusin Sjuksköterskan, tack till FEM som ringde senare och tack till dig där uppe!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Arbetsveckan närmar sig sitt slut

Ett inlägg mitt i veckan. Och ändå i slutet.

---

 

Toffelfötterna ska vara lediga i några dar.

Onsdag står det i kalendern idag. Mitt i veckan. Ändå kan man säga att det är i slutet. För i morgon är det röd dag och då arbetar inga kontorsråttor. På fredag har min arbetsplats tjänstgöringsfri dag. Jag la för säkerhets skull in om semester också. Hur som helst. Ledig ska jag vara och skönt ska det bli.

Stämningen tjocknar allt mer här. Jag förstår inte allt som händer. Till exempel ordnar jag ett nytt parkeringstillstånd via en egen kontakt i stället för hos den instans som jag blev hänvisad till. Där kan det nämligen ta flera månader att få en sån lapp. Jag tänker inte förödmjuka mig och tigga hos den som har ansvaret just nu. Det räckte med att jag frågade igår och blev hänvisad annorstädes. Det hade ju annars räckt med en liten skriftlig justering på befintligt tillstånd. Orkar inte tjafsa. Har blivit en fena på att fixa på egen hand, via andra. Ett tillstånd behöver jag emellertid, för även om den här veckan är kort ska jag ju sen åka hit och parkera ungefär fyra veckor till.

Idag är jag extra glad att jag bilpendlar, för övrigt. Under de här månaderna har jag så gott som varje vecka läst om strul med tågen. Det har varit allt från snö på spåren till elfel. Just nu är det till exempel

signalfel på grund av en nedriven kontaktledning och elfel på grund av en gräsbrand

Trafikverket försöker sätta in ersättningsbussar, men när massorna av pendlare ska ta sig till och från jobben räcker bussarna inte till. Nej, det finns inga skäl till att inte bilpendla den här sträckan!

Det känns som om värmen börjar komma tillbaka så sakteliga igen. I morse var det soligt och lite varmare än igår. Fast inte som i helgen som var. Idag slutar jag klockan 15. Då blir det en tur till Stormarknaden där jag ska besöka en viss affär för att inhandla vätska som kan kylas och inmundigas lediga, varma dagar. Jag är nämligen optimist. Jag tror att sommaren är på väg nu.

Att inmundigas kyld.

På torsdag har jag namnsdag. Det firar jag med att ta itu med en ny strykhög som ligger respektive hänger och väntar på järn, bräda och mina kraftfulla (nåja…) armar. Jag ska också ägna lite tid åt att söka ett par intressanta tjänster jag har sett utannonserade. På fredag väntar spiken i armen och jag har redan halvt hysteriskt redogjort för min nålrädsla för alla som kommer i min väg och som lånar mig sina öron en stund.

Vad ska DU göra de närmaste dagarna??? Skriv gärna några rader och berätta!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett äpple på bananfatet

Ett inlägg om en ny vecka.

Måndag och en ny vecka ligger framför såväl mig som dig. För min del känns den lite spännande – och DET beror inte bara på att det är Halloween på torsdag. I morgon, tisdag, bär det av för en intervju i härliga Gamla Stan. Jag hoppas att vindarna blåser mig åt rätt håll! Naturligtvis tar jag tåget – jag vill INTE köra bil i Stockholm. Dessvärre läser jag ju så gott som varje dag om tåg som står stilla av olika anledningar. Man undrar när pendeln ska funka som den ska… Det kanske inte alltid räcker med tillskott i form av pengar. Det kanske behövs… andra tillskott – och framför allt, förändringar..?

Som vanligt när jag ska på intervju är jag halvt hysterisk för att jag inte har nåt att sätta på mig – tycker jag. Det har jag naturligtvis. Men det gäller att hitta nåt i garderoben som både är snyggt och propert och dessutom nånting jag känner mig bekväm i. Allt som oftast känner jag mig lite som det här äpplet – på mitt bananfat: jag passar inte in, jag är fel.

Jag känner mig som ett äpple på ett bananfat. (Och ja, silverfatet behöver putsas!)

Dagen jag har vaknat till är mörk och dyster. Det blåser, inte orkan, men ganska rejält. Igår kväll började det regna. Det smattrade hårt mot fönstren och ena stupröret på baksidan skallrade mot väggen av vattenmassorna inuti. Tro nu inte att jag försöker slippa undan min promenad idag – det gör jag inte! Idag ska jag ut och marschera, baske mig! Jag känner av ryggen och det är ett tecken på att jag har suttit stilla för mycket.

När vi ändå är inne på krämpor har jag haft känning i halsen i flera dar samt en annan åkomma, som kan ha att göra med tumörerna som opererades bort i december förra året. Halsen gör jag inget åt, den andra åkomman försöker jag behandla med förnuftet. Fast frågan är om det räcker. Jag kanske måste kontakta husläkaren för att lämna lite prover och kanske få en antibiotikakur. Det senare är inget som min mage estimerar, kan jag meddela, så det är ett av skälen till att jag avvaktar. Sen kostar ju läkarbesök och mediciner en hel del också… Samtidigt, på onsdag har jag tid för klippning. Ska jag välja bort det och välja doktor och tabletter i stället? Det tål att tänkas på. Eftersom jag har ytterligare en intervju nästa vecka behöver jag se hyfsad ut i håret. Inte som Solkungen… Håret växer som ogräs – och det tror jag beror på att tumörerna är borta. Dessa djävlar slukade antagligen det mesta av de bra sakerna i mitt blod.

Tofflan och Solkungen har samma ”frisyr”!

Fästmön är ledig tre dar den här veckan och Prinskorven är ledig hela veckan – det är ju höstlov här. Men i morgon får jag låna med mig Elias mamma till Stockholm. Efter intervjun ska vi ta en lunch och sen gå och titta lite i affärer. Det senare är gratis.

På tal om att titta läste jag i Svenska Dagbladet om förskolelärare som larmar om att barnen blir deprimerade för att föräldrarna bara fipplar med sina mobiler. Vi brukar nästan skratta åt ett par föräldrar som vi ser ute med sina barn. Föräldrarna bryr sig inte ett dugg om ungarna utan håller på med mobilerna hela tiden. Det ser faktiskt ganska knäppt ut. Extra knäppt känns det för att just dessa föräldrar har jobbat eller jobbar själva i förskolan. Jag tycker visst att man kan ha mobilen med sig när man är ute och leker med sitt barn, men det är barnet som ska vara i fokus, inte mobilen.

Nu ska jag rota runt efter frukost innan jag fortsätter med mina morgonbestyr. Tre spännande jobb är sökta och det är jag nöjd med. Under dan ska jag göra lite mer research inför morgondagens intervju.

Gör DU några efterforskningar för nånting just nu? Jag bara undrar – jag är ju nyfiken, som du vet.

Livet är kort.

Read Full Post »