Ha! Du har väl inte gått på att jag är arbetssökande? Trams! Nej, faktum är att jag förra helgen tilldelades TVÅ tjänster, av rektor Elias: gympalärare och skolsyster. Och i båda rollerna får jag göra det jag är bäst på:
Vara elak mot barn!
Moahahahahaaa!!!
Som gympalärare tvingar jag de små liven att springa runt, runt i en hinderbana som inte ens Ingemar Stenmark skulle palla mer än ett varv av. Och om barna inte springer för sina liv blåser jag i min
HEMSKA VISSELPIPA
så att allas trumhinnor spricker. Efter det blir det kast med skittung medicinboll.
Gympalärare är jag bara tisdagar och torsdagar. Måndag, onsdag och fredag är jag skolsyster. Detta jobb innebär främst att jag sticker alla små barn med sprutor. Sprutor som har
HISKELIGA NÅLAR.
Fast det gör jag bara på måndagar och onsdagar. På fredagar sitter jag och vässar och slipar alla nålar till mina sprutor.
Moahahahahaaaaa, äntligen har jag funnit min plats i yrkeslivet!
Min tortyrväska systerväska!
Min egen barndoms gympalärare var ofta av furirer alternativt slavdrivare. Jag minns faktiskt inte en enda som var snäll. Skolsystrar, däremot, var ofta snälla. Min allra första skolsyster hade ingen hals. Såg det ut som. Huvudet liksom satt direkt på kroppen. Hon var rätt snäll, liten och tjock. Överhuvudtaget var nog alla mina skolsystrar tjocka. Och snälla. Och Barbro Beck-Friis var faktiskt ett tag min skolläkare innan hon dissade oss småttingar för en något äldre generation. Hon är inte bara doktor och professor och känd för The Motala Model inom palliativ vård. Hon är mamma också. Till veterinären Johan Beck-Friis. Han gick på gymnasiet samtidigt som jag fast två klasser över mig.
Avdelningen för värdelöst vetande.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 