Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Barbro Beck-Friis’

Ett dumt inlägg om ett par av mina tillkortakommanden.


 

silverbestick

Jag är inte det vassaste besticket…

Nä, det är väl allom känt vid det här laget att alla mina hästar inte riktigt befinner sig i stallet. Eller att jag är det vassaste besticket i lådan. Jag kan säga att det började tidigt, redan under tonåren. (När jag var barn gjorde jag tester som visade att jag var synnerligen intelligent. Sen gick det utför. Snabbt.)

Alla i Metropolen Byhålan pratade i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet om nån Ella H. som var som himla bra. Ella H. hade inga problem med att komma hem till folk som var sjuka och hjälpa dem. Ella H. var helt enkelt en kanonperson. Trodde jag. Det var bara det att det folk avsåg var ingen person utan

LAH.

Förkortningen står för Lasarettsansluten hemsjukvård och grundades vid lasarettet i Byhålan av läkaren Barbro Beck-Friis. Det är en sorts palliativ vård (vård i livets slutskede) i hemmet, så att den som är döende och vill få dö hemma ska få göra det, i princip.

Eh ja… Det tog några år, typ ett decennium, innan jag fattade att den där Ella H., som ju borde ha varit utsliten som människa efter tio basts skenande hemma hos sjuka människor, inte var nån godhjärtat samarit. Ella H. var LAH, ett helt team av sjukvårdspersonal…

Elsie Johansson 2014

Det här är inte heller Elsie H-F utan Elsie Johansson, som bland annat har skrivit Sagas bok. (Foto: Ulla Montan)

För ett tag sen hände det igen. Alltså att jag hörde om en ny sån där bra person som gjorde underverk för människor. Denna gång var det Elsie H-F och hon var fantastisk för diabetiker. Fast… det finns ju ingen Elsie H-F heller. Det var LCHF jag for efter…

 

 

 

 

 

 

 

Känner DU några liknande såna här fantasivarelser som jag? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta medan jag är på besök i vården!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ha! Du har väl inte gått på att jag är arbetssökande? Trams! Nej, faktum är att jag förra helgen tilldelades TVÅ tjänster, av rektor Elias: gympalärare och skolsyster. Och i båda rollerna får jag göra det jag är bäst på:

Vara elak mot barn!

Moahahahahaaa!!!

Som gympalärare tvingar jag de små liven att springa runt, runt i en hinderbana som inte ens Ingemar Stenmark skulle palla mer än ett varv av. Och om barna inte springer för sina liv blåser jag i min

HEMSKA VISSELPIPA

så att allas trumhinnor spricker. Efter det blir det kast med skittung medicinboll.

Gympalärare är jag bara tisdagar och torsdagar. Måndag, onsdag och fredag är jag skolsyster. Detta jobb innebär främst att jag sticker alla små barn med sprutor. Sprutor som har

HISKELIGA NÅLAR.

Fast det gör jag bara på måndagar och onsdagar. På fredagar sitter jag och vässar och slipar alla nålar till mina sprutor.

Moahahahahaaaaa, äntligen har jag funnit min plats i yrkeslivet!


Min tortyrväska systerväska!

                                                                                                                                                                   Min egen barndoms gympalärare var ofta av furirer alternativt slavdrivare. Jag minns faktiskt inte en enda som var snäll. Skolsystrar, däremot, var ofta snälla. Min allra första skolsyster hade ingen hals. Såg det ut som. Huvudet liksom satt direkt på kroppen. Hon var rätt snäll, liten och tjock. Överhuvudtaget var nog alla mina skolsystrar tjocka. Och snälla. Och Barbro Beck-Friis var faktiskt ett tag min skolläkare innan hon dissade oss småttingar för en något äldre generation. Hon är inte bara doktor och professor och känd för The Motala Model inom palliativ vård. Hon är mamma också. Till veterinären Johan Beck-Friis. Han gick på gymnasiet samtidigt som jag fast två klasser över mig.

Avdelningen för värdelöst vetande.

Read Full Post »