Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘svärföräldrar’

Ett farsartat inlägg.


 

Barnaskrik o jäkelskapNär man är sjuk och inte orkar göra så mycket… Ja, då kan TV:n och nåt lättsamt program roa en. Men det finns nästan inget bra att se på nån av alla mina 15 TV-kanaler (ingår i husets utbud, inget jag betalar för, bäst att tillägga så att jag inte får höra att jag lever som om jag har lön…) en fredagskväll. Därför utmanade Fästmön och jag ödet och bestämde oss för att se nästan två och en halv timme fars. Sånt som förr om åren kallades bondkomik. Sånt som idag stavas Stefan & Krister. Vi glodde på Barnaskrik & jäkelskap på Sjuan.

Handlingen är egentligen enkel, men eftersom det är en fars är handlingen invecklad. Året är 1949. Sonen Lennart ska tillsammans med sin gravida fru Rakel ta över familjegården från pappan Nils-Erik och mamman Matilda. Den late Nils-Erik ser fram emot att få bo kvar på gården som pensionär, men så snart pappren är påskrivna sätter svärdottern sina svärföräldrar i arbete. För att tjäna lite extra har Nils-Erik bland annat i förskott anmält barnbidrag från staten, vilket ju inte är lagligt eftersom barnbarnet ännu inte är fött. Det blir riktiga problem när det dyker upp en kontrollant. Eller vad/vem är hon, egentligen? Grannen Valdemar väntar på sin kvinna, även hon med barn. Samtidigt har han ett horn i sidan till Nils-Erik. När han råkar höra om barnbidragsfusket…

Ja det är en salig röra. Och det var tur att jag hade min mobil att fippla med under timmarnas gång, annars hade jag blivit galen. Detta är riktigt låg humor på riktigt låg nivå. Men ändå… jag erkänner… Jag skrattar då och då, faktiskt. Sen blir jag smittad av alla underlivsskämt och twittrar

Stenis penis 

med anledning av att Ingemar Stenmark vann en viss danstävling i en annan kanal. Ja ja, ingen läste min tweet. Det var ingen som reagerade på den, alla var väl upptagna av… nåt annat än Twitter.

Men åter till farsen. Här är ständiga förvecklingar. Den korkade brevbäraren gör sitt till för att sabba all form av logik i handlingen. Det är en sån fruktansvärt irriterande karaktär att jag nästan smäller av. Det springs på scenen, men smälls inte i så många dörrar – det mesta sker ju på gården utanför huset. Den sedvanliga gömda brännvinsflaskan hittas i en urholkad vedklabb, ölflaskan är gömd i hängrännan och… ja…

Eller nej. Det här är inte bra. Det var en upplevelse att titta på en hel föreställning via TV:n, men nej tack. Aldrig mer.

Toffelomdömet blir…

halv-rosa-toffla-mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

OK, julen är slut. Men en annan SvT-tradition har blivit att visa ett julspecial-program av Downton Abbey. Mamma och jag kollade in det drygt en och en halv timme långa programmet.

Downton Abbey lady Mary och George foto Nick Briggs NBC

Downton Abbey julspecial. Här lady Mary och George. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Nick Briggs/NBC.)


När vi lämnade Downton Abbey sist 
var det mycket som var bedrövligt. Anna hamnade i fängelse och Edith kämpade med att inte visa att hon egentligen är Marigolds riktiga mamma. Och hur blev det egentligen med de gamla tanterna och deras friare? Julspecialen 2014 inleds med att familjen är hembjudna till Rose svärföräldrar för lite höstjakt. En och annan skandal inträffar förstås och man undrar hur det står till med lord Grantham egentligen.

Men oroa dig inte! De flesta frågetecken rätas ut och faktiskt, slutet gott, allting gott – en del godare än annat. Och nu ska jag inte avslöja mer. Missade du avsnittet tycker jag att du ska kika på SvT Play! Du har en vecka på dig.

Toffelomdömet blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett  inlägg om skam och genans och om att duga – eller aldrig duga.


 

Min hand

Min hand är nästan alltid varm.

Ibland kan handen vara mjuk och vänlig och snäll. Ibland kan den vara obeveklig, kall, hård och slå – teoretiskt sett. Jag får så ofta höra att jag inte bryr mig om. Jag finns inte till för dem jag borde. Och när jag försöker räcka till åt alla håll och kanter är inte det bra heller. Igår fick jag höra att jag var missunnsam.

Det handlar om att jag bara vill duga. Jag vill duga en enda gång. Vill att någon ska vara lite stolt över mig, Sorgebarn. Barnet, som fick höra att hon gjorde någon sjuk. Hur kan man göra någon sjuk som drabbas av en autoimmun sjukdom? Nåja, jag gjorde i alla fall någon sjukare genom att skratta, gråta, leka… Jag var ju barn! Men jag var tio år när jag slutade ta hem kamrater. Jag skrattade inte, jag grät bara när jag inte kunde hejda gråten. Jag lekte ensam eller med en bok.

Så snart jag var myndig lämnade jag hemmet. Jag hade själv ordnat arbete i England. När det inte blev som det var tänkt fick jag känna av den kalla handen.

Jag kom in på universitetet. Började studera. Studierna var tuffa, men jag tog min examen. Mina kursare blev firade på alla sätt och vis. Jag fick… kalla handen.

Efter studierna fick jag inte genast jobb. Jag blev tvungen att få hjälp från samhället i nio månader. Kalla handen nu också. Det var ju genant.

Vid ett par tillfällen togs jag in akut på sjukhus. En gång agerade en chef och en kollega stand in. Den kalla handen hade inte tid. Eller inte lust..?

När jag hade levt med min partner i några år skulle vi ingå partnerskap. Det den kalla handen gjorde då… Vid ceremonin närvarade mina svärföräldrar och Ingen från min släkt. Flera månader efteråt var det fryskalla handen – så även från mitt håll, det medges. När isen bröts var de första orden:

Har du glömt bort att vi finns?

Inte förlåt. Aldrig förlåt. Det var ju jag som orsakade genansen genom mitt beteende. Skulden var min. Som vanligt.

De senaste åren… Skammen… Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag inte bryr mig. Samtidigt får jag inte komma på besök, för då kan ju någon förstå hur det ligger till på riktigt. Och DET är ju genant.

Det finns flera skäl till att jag aldrig har skaffat egna barn. Ett är att jag inte skulle duga som förälder. Eller att jag skulle få… kalla händer. Barn behöver varma händer!

Men en gång skulle jag vilja duga. En enda gång. En gång skulle jag vilja höra någon säga sig vara stolt över mig, inte bara hitta felen. Det är inte pengar jag vill ha, det är villkorslös kärlek.

Jag har nu förvarnat om De Skrivna Orden. Intresset var minimalt. Om man inte talar om det/svarar på det/visar att man har hört eller uppfattat kanske det försvinner. Obehagliga sanningar vill vi inte ha. Några applåder får jag aldrig från det hållet, det enda håll jag vill ha applåder från. En gång. En enda gång. Först då kan jag glömma gamla oförrätter.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Sommar innebär många härliga ting. Men den gångna veckan undrade Tofflan vad du kan vara utan så här års.

De 24 inkomna svaren fördelade sig på detta vis:

25 procent (sex personer) svarade: Jobbmejl. 

25 procent (sex personer) svarade: Regn.

25 procent (sex personer) svarade: Foppatofflor.

8,33 procent (två personer) svarade: Stugan. 

8,33 procent (två personer) svarade: Nåt annat, nämligen…
Agneta:

Jag kan väldigt gärna vara utan äckliga småkryp, såsom mygg, getingar, tvestjärtar och fästingar!!

Tofflan:

Egentligen skulle jag nog ha tillåtit flera svar. Och Agnetas kommentar om äcklig[a] småkryp… Jag borde ha haft det som altenativ.

4,17 procent (en person) svarade: Utlandsresor. 

4,17 procent (en person) svarade: Sol.

Ingen svarade: Svärföräldrar eller Stan eller Shopping eller Böcker.

Stort TACK till dig som klickade ett svar! Jag hoppas du kollar in Tofflans nya undran här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar!

Read Full Post »

Nä, nån bingospelare har jag aldrig varit och lär aldrig bli trots att sajter som http://www.provabingo.se/ och  http://www.bingosajt.se/ finns. Men jag har provat, i verkligheten. I alla fall det där spelet som kallas BingoLotto och som blev enormt populärt till att börja med.

Första gången jag spelade BingoLotto var tillsammans med mitt numera X sen länge. Vi hade köpte två brickor var som skulle skötas – och samtidigt skulle vi lördagssnaska på tacos framför TV:n. Ja, jag behöver väl inte beskriva Katastrofen i Vardagsrummet, du fattar kanske hur det såg ut på bordet? Inte vann vi nånting heller.

Jag spelade inte BingoLotto så särskilt många gånger, men visst hände det att vi spelade när svärföräldrarna var här. Det var på den tiden Loket höll i eländet programmet och inte Vad-heter-han-nu-igen. Han var åtminstone rolig. Kolla det här klippet så får du garanterat garva lite åt bingo på nätet.


Jag gillade surgubben på 82 bast
som vann bilen mest. Och Lasse Berghagens kala fläck bak i huvet. Men vilken typ tyckte du var roligast??? 

Read Full Post »

Nu när vi nästan känner varandra som gamla bekanta vore det väl på sin plats att komma till ”first name basis”. Emellertid är denna… berättelse? så Kafkalik – och dessutom vill jag inte att någon ska känna sig alltför ”illustrerad” – så jag har beslutat att dela ut bokstäver i stället för namn.

Jag som berättar är U, förstås. Skuggan på sängen får bokstaven E. Mannen och Hustrun hade jag lite svårare att beteckna, men jag tilldelar Mannen ett D och hustrun ett H. OK? Då kör vi!

Det var alltså E som upptäckte H:s nekrofiligömma. När detta uppdagades av D blev E plötsligt ett hot. Nu var ju detta inte det enda E visste om familjen. Framför allt hade han mycket god kännedom om D:s göranden och låtanden.

Det hade onekligen varit lite intressant, tyckte E, att på håll följa D:s hantering av svärföräldrarnas ekonomi, tätt följd av en fastighetsförsäljning åt de egna föräldrarna. Ty kort därefter inhandlade makarna D och H ett sommarresidens. Ja, jag benämner det sommarresidens eftersom det var avsett för ståndsmässigt säsongsboende. Men se själva byggnaden i sig tycktes föga imponera den fyrhövdade familjen varpå storartade byggplaner sattes i rullning. Upphandling följde på upphandling. E följde fascinerat D:s slalomåkning mellan plikter och privatliv, en åkning han klarade galant med sin pojkaktiga uppsyn och ljusa röst. Men om man observerade honom på närmare håll slogs man av de kalla ögonen.

Hur man duperar sin omgivning var inte något område som E var expert inom, men det var däremot D. Och det mindre lyckade som ändå sipprade och läckte ut här och var tätades med fagra löften och mutor, för att tala klarspråk. När D därför närmade sig E angående hustruns nekrofili var det med en gåva av arten större i nävarna. E tittade sig förvånat omkring, men gåvan var uppenbarligen ämnad för honom. Han förstod inte varför och han förstod inte heller gåvans art. Varför detta till honom?

Gåvan, ja… Den står faktiskt fortfarande här i rummet. Det var den tjockaste, tjockaste tegelstensbok E någonsin hade sett och den bar titeln ”M – den sanna historien”. Det var bara det att bokens innanmäte var utskuret och i hålet efter sidorna låg en tjock bunt tusenlappar…

Read Full Post »

Att se denna person, som i sin krafts dagar var lika livfull som Oscar Wilde, lika intelligent som Albert Einstein och så stark som Rocky Balboa, ligga där som en skugga av sitt forna jag… Blicken inåtvänd, nästan. Knappt kontaktbar.

Orkar inte. ORKAR inte. Orkar INTE. Den här filmen vill jag inte vara med i. Livet och dagarna bara passerar och vi flyter med, viljelösa. Det finns inget jag kan göra. Eller ska jag gräva efter upprättelse? Ge mig kraft. NÅGON!

Letar i minnet efter väsentligheter kring Mannen. Det ofödda barnet, ja. Hustruns mentala hälsa. Kanske. Svärföräldrarnas affärer, skötta av den exemplariske svärsonen – när han inte ägnade sig åt sin terapi. Den som gjorde att han tog steget över stupet. Föll, gjorde han. Föll ner, men fångades som den gullgosse han var -och fortfarande är –  av kapitalet och de lätt mutbara utvalda.

Jag stod bredvid och såg på. Registrerade. Kanske visste jag redan då, undermedvetet, att de märkliga detaljerna kanske skulle bli användbara.

Om jag bara visste hur. Om jag bara kunde förutse att det fick väntad effekt! Upprättelse! Att det solkiga togs bort från den som var ren under. Den som hade kämpat så länge tills han en dag avvisades med pengar, förstås, och ett

‘du ska vara tacksam…’

Tacksam för vad då? Blickarna som brände hans nacke, viskningarna bakom hans rygg. Och senare telefonsamtalen, dåligt maskerade som ‘jag bryr mig om’.

En dag la han sig ner och steg aldrig mer upp. Och jag, som stod bredvid, darrar fortfarande av harm å hans vägnar. Ska jag kunna göra nåt? Skulle jag kunna göra nåt som gör skillnad?

Låt oss börja med hans svagaste punkt, hustrun…

Read Full Post »