Posted in Böcker, Personligt, tagged amerikanska underrättelsetjänsten, autistisk, ägare, bisats, bokrean 2016, David Lagercrantz, däven, död, deckare, Det som inte dödar oss, fara illa, författare, hackerattack, kidnappning, koncept, läsa, lågt, litteratur, Millennium, mord, nyfiken, ofantligt långa meningar, omdöme, persongalleri, professor, räddande ängel, roman, son, spänning, Stieg Larsson, telefoni, thriller, tidskrift, viktig information on 15 mars 2016|
2 Comments »
Ett inlägg om en bok.
Den fjärde Millenniumdelen… Nja, jag hade redan i förväg svårt för konceptet att en författare tar över en död författares persongalleri och avslutar en svit om tre romaner med en fjärde. Samtidigt är jag bara människa – och en nyfiken sådan. Jag kunde inte låta bli att köpa David Lagercrantz bok Det som inte dödar oss på bokrean.
Tidskriften Millennium har nya ägare och Mikael Blomkvist verkar liten däven. Lisbeth Salander är med i en hackerattack. Men så ringer en professor till Mikael mitt i natten och vill träffa just honom. Professorn sitter på viktig information om den amerikanska underrättelsetjänsten. Det han inte nämner är att han hämtat hem sin autistiske son August från modern, där pojken uppenbarligen har farit illa. Och när Mikael anländer till professorn… Mord och kidnappning är ingredienser och Lisbeth den räddande ängeln.
Nej. Jag har svårt att komma in i boken. Ändå läste jag ut de dryga 500 sidorna ganska fort. Märkligt, med tanke på att där vimlar av ofantligt långa meningar. På ett ställe räknade jag till 41 ord i en och samma mening. Bisatser staplas på bisatser och nää… det är svårt att hänga med vad som hände i början av meningen. Dessutom känner jag inte riktigt den där spänningen som jag gjorde när jag läste Stieg Larssons böcker. Det här är faktiskt inte bra.
Toffelomdömet blir lågt och jag är glad att jag inte slösade mer än 79 kronor på den här boken.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Familj, Krämpor, Personligt, tagged 7 september, andas, andetag, arbeta, arbetsskada, astma, avgörande, äcklig, överläkare, bestämma mig, bli sjuk, blod- och kärlsjukdomar, bo, busshållplats, chef, cigarrett, cigarrettask, dra i sig en massa skit, dra in rök, en brinnande vit pinne, enformig, evigt ung, farligt för hälsan, förbjudet, gör mig sjuk, glasbitar i luftrören, glåmig hy, god måltid, hänsynsfull, hjärtsjukdom, inte kunna andas, inte visa hänsyn, käft, klappa mig på axeln, kol, kropp, lördag, leva i en fantasivärld, lik, luft, lukt, lukta riktigt illa, lungcancer, mamma, människor i sin närhet, må bättre, måndag, Metro, min rökfria dag, missfärgad, offentliga miljör, oktober, omgiven av ett moln, opåverkad, pappa, passiv rökning, professor, rök, röka inomhus, röka utomhus, rökförbud på restauranger och kaféer, Regionalt Cancercentrum Stockholm Gotland, risk, Roger Henriksson, rynkig hud, samhälle, sämre blodgenomströmning, sämre tänder, särbo, se dumt ut, skydda, släppa ut, sluta med dumheterna, sluta röka, små barn, speciell, storrökare, svårt att andas, tandköttet, tågperrong, tobaksrök, utöka förbud, uteservering, väga tung, vänlig, värst, vår on 07 september 2015|
Ett axelklappande inlägg.
Inga cigarretter här i längre. Detta var min pappas cigarrettask.
Idag är det måndag och den 7 september. Ingen märkvärdig dag för de flesta, bara en vanlig måndag när alla stackars (?!) arbetande står inför en ny vecka. För mig spelar måndag eller lördag ingen roll. Utan ett arbete blir dagarna väldigt enformiga och lika varandra. Men just den 7 september är en mycket speciell dag för mig. Det är min rökfria dag.
Det är nu elva år sen jag slutade röka. Elva år… Det känns som om det var igår. Då hade jag rökt i nästan 30 år. Det tog ett år, ungefär, för mig att bestämma mig ordentligt. Jag kollade in hur det gick för mamma, som rökt i 50 år. Kunde hon, så kunde jag… Och mamma kunde. Hon slutade röka i oktober 2003 och jag den 7 september 2004.
För det är just det att en måste bestämma sig. Det är det som är det avgörande. En måste bestämma sig för om en vill fortsätta dra i sig en massa skit och bli sjuk på kuppen, eller sluta med dumheterna och må bättre. Dessutom har en kanske människor i sin närhet som en inte vill göra sjuka. År 2004 hade jag en särbo med två ganska små barn. Visserligen rökte jag inte inomhus, men jag rökte utomhus när barnen var med.
Det är tio år sen det blev förbjudet att röka inne på restauranger och kaféer. Det var också nåt som vägde tungt när jag bestämde mig. Jag hade ingen lust att ta cigarretten efter en god måltid på lokal utanför stället. Stå där, omgiven av ett moln, och se dum ut. För det ser rätt dumt ut att stoppa en brinnande, vit pinne i käften, dra i sig röken från den och släppa ut den i luften som jag själv och andra andas in.
Storrökare som INTE visar hänsyn finns överallt, till och med där en bor.
I våras kom ett förslag om att utöka förbudet till att omfatta även uteserveringar. Jag hoppas att det går igenom. För det finns inget bra med rökning. Jag vill gärna slippa få i mig skit från andra när jag befinner mig i offentliga miljöer såsom en tågperrong eller en busshållplats. Många rökare är lite hänsynsfulla och går bort en bit, men det räcker inte för mig. Deras rök är inte bara äcklig, den gör mig sjuk. Jag slutade röka när jag stod på gränsen till astma. Idag får jag svårt att andas om jag befinner mig nära nån som röker. Det känns som om jag har glasbitar i luftrören. Varje andetag gör fruktansvärt ont. Kanske har jag astma, kanske har jag även KOL. Men mina dumheter i form av röken från en cigarrett drabbar i alla fall inte nån annan längre.
I Metro sa Roger Henriksson, som är professor och överläkare samt chef för Regionalt Cancercentrum Stockholm Gotland, häromdan att passiv rökning är farligt för hälsan och att passiv rökning även har klassats som arbetsskada:
[…] Man kan bland annat drabbas av lungcancer, KOL, hjärtsjukdomar och blod- och kärlsjukdomar. Ju mer rök du får i dig desto skadligare är det […] Jag tycker definitivt att samhället borde skydda dem som utsätts för tobaksrök mot sin vilja med tanke på de risker som röken för med sig.
Har en sett nån med KOL är det ganska lätt att bestämma sig för att sluta röka. Den som tror att den förblir evigt ung och opåverkad lever i en fantasivärld. Det går ganska fort att få missfärgade och sämre tänder när en röker. En får sämre blodgenomströmning i hela kroppen och även i tandköttet, till exempel. Huden blir snabbare rynkig, men en rökare ser också ofta rätt glåmig ut i hyn. Sen är det lukten. Det luktar riktigt illa om den som röker. Men värst av allt är nog att inte kunna andas.
Idag är det den 7 september, min rökfria dag. Jag klappar mig på axeln.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Familj, Personligt, Vänner, tagged arg, älska dans, älta, årstid, överleva, balkong, billigt, Birgitta Holm, bitas av, bli fel, bli rätt, blomma, blommor, buss, Centrum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning, citronmuffins, dö, dis, eftermiddag, falla av, falsk trygghet, fantasi, färg, fönsterrutor, förknippa, filosofera, fylla år, gå runt och glo, göra saker som andra ska göra, genus, gilla, gilla stenhårt, glädje, hänga ihop, hård, höggradigt, höra, höst, Helping Hand, input, irriterad, isolera mig, jobb, kaffe, kall, käft, kämpa hårt, kök, köpa, kosta pengar, krukväxter, kurs, lärare, leva, leva med mig själv resten av mitt liv, litteratur, litteraturvetenskap, livet, ljuga, loppis, mat, mörker, middag, middagar, mirakel, moln, morgon, morgonsol, mothugg, mulen, mullvad, natt, nervös, nytt och spännande möte, nytta, orkidé, oroa mig, ovanlig dag på jobbet, Pardans, passa perfekt, pelargon, plugga, professor, professor emerita, regn, runt hörnet, salig, skjutsa hem, skonsamt för mina ögon, sluta jobba, små, sol, solen går ner, solen går upp, sommar, somna, somna om, sova dåligt, stanna inne, stå lägre, stor käft, studietid, toalettpapper, trösta mig, trött, tror inte, tungt huvud, under nollstrecket, underbara blommor, Uppsala universitet, vakna, vardag, växter, veckohandla, verkligheten, verklighetstutflykt, viktigt, Willys on 25 augusti 2015|
4 Comments »
Ett inlägg om hur det är.
Fem muffins och läsning var perfekt för humöret igår när jag blev lite irriterad och arg. (Underdrift…)
Livet lunkar på. Jag försöker göra det jag ska, men ibland blir det fel till exempel när jag gör saker som andra egentligen ska göra. Kanske blir jag nervös eftersom det är viktigt att det blir rätt. Och aningen irriterad, därför att, som sagt, det inte är jag som ska göra det. Igår eftermiddag blev jag höggradigt irriterad och arg. Jag tröstade mig med en stunds läsning på ballen* och fem (5) citronmuffins. Ja, de var små och passade perfekt in i min käft utan att bitas av först. (För jag har jag väl inte nån stor käft..?)
Solen kommer fortfarande runt hörnet av huset till ballen på eftermiddagen, men senare. Eller också är det så att den står lägre. Fästmön hade haft en… ovanlig dag på jobbet igår och jag lovade att skjutsa hem henne när hon slutat jobba vid 17-tiden. Därför hann jag nästan precis inta min middag i kvällssolen innan den sjönk bakom husen mitt emot. Klockan var då ungefär kvart i åtta på kvällen. Under sommaren har jag sol på ballen till 21-tiden.
Igår sjönk solen ner bakom husen redan kvart i åtta på kvällen.
Det börjar gå mot höst. Och det gillar jag! Fast det får en knappt säga förrän en får mothugg. Nåja, var och en blir salig under sin årstid. Jag älskar höstens färger, jag älskar att höra regn mot mina fönsterrutor och jag älskar mörkret för det är skonsamt för mina ögon. En blir nämligen lite av en mullvad när en inte har nåt jobb att gå till varje vardag. Jag kämpar hårt mot att isolera mig, men det är så mycket lättare att stanna här inne i den falska tryggheten än att ge sig ut i verkligheten ibland. Dessutom kostar verklighetsutflykter pengar.
Pardans av Birgitta Holm fyndade jag för en guldpeng hos Helping Hand.
Bästa såna utflykterna är när jag åker till en eller ett par loppisar och bara går runt och glor. Det är faktiskt ytterst sällan jag köper nåt. Men just nu har jag stor glädje av ett loppisfynd som kostade en hel guldpeng – Birgitta Holms underbara lilla bok Pardans. Birgitta Holm var min lärare när jag pluggade litteraturvetenskap vid Uppsala universitet på 1980-talet. Senare blev hon professor och jobbade mest på Centrum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning, ett centrum, som numera heter nåt med genus, och som är knutet till Uppsala universitet. Där gick jag en kurs för henne i början av 1990-talet. Idag är hon professor emerita, 79 år gammal evigt ung och älskar dans! Jag gillade henne stenhårt, men jag skulle ljuga om jag påstod att jag förknippade henne med dans under min studietid…
Idag blir det två utflykter i verkligheten för min del. Först ska jag veckohandla på Tokerian – och min fantasi vad gäller mat och middagar är under nollstrecket. Men kaffe är billigt så det ska jag köpa. För är det nåt som går åt när en går hemma och inte försvinner på nåt jobb varje dag så är det kaffe. Och toapapper. (De tu hänger visst ihop på nåt sätt.) Utflykt nummer två innebär att jag måste ta bussen in till stan (iiiiiiiiiiiiiiiiiii!!!), men den innebär också ett nytt och spännande möte med en människa!
En av de fina pelargonerna jag fick av Lucille för ett år sen.
Kanske börjar jag så smått i kväll – eller i morgon – att plocka in de överlevande växterna från ballen. Eller så får de stå kvar. Nätterna är inte särskilt kalla ännu. Den här morgonen var mulen när jag vaknade, men solen tittade fram genom dis och moln efter nån timme. Kanske har solen varit för hård mot den fina orkidén jag fick av vännen Agneta när jag fyllde år, för de underbara blommorna faller av en efter en. De enda växter som trivs jättebra i morgonsolen i köket är pelargonerna jag fick förra hösten av Lucille. De har blommat – och blommar! – för fullt hela sommaren.
Jag sover fortfarande dåligt om nätterna. Eller… jag somnar i vettig tid, men vaknar vid tretiden och kan inte somna om förrän vid sextiden. När jag sen ska upp klockan sju är jag trött och huvudet är tungt. I morse låg jag och ältade och oroade mig, trots att jag vet att det inte gör nån större nytta. Bäst nytta vore ett mirakel. Men jag tror ju inte på såna längre. Jag vet bara att solen går upp varje morgon och den går ner varje kväll. Just nu lever jag, men jag ska dö precis som alla andra. Innan jag gör det ska jag leva med mig själv resten av mitt liv.
Och vad filosoferar DU om idag, dårå??? Skriv några rader i en kommentar och berätta, så att jag får lite input!
*ballen = balkongen
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Personligt, tagged avslöja, återge, ögon, bartender, bindning, bygga upp en spänning, chans, döda, Dödlig åtrå, debut, deckare, dialog, engelska, engelsmän, England, ensamhet, erotik, erotisk deckare, få plats, författare, försättsblad, förslagen, flexband, flikar, generad, gilla, glasögonbåge, glasögonskalm, hälsning, hålla dem vid liv, högt, Hoi förlag, inlaga, irriterande, jakt, kamp, käft, kärleksförklaring, kidnappa, kollega, korrekturfel, kvarterspub, lätt gultonat papper, långa meningar, litteratur, lugn, manipulativ, Maria Lang, mördare, Mördaren ljuger inte ensam, meningslängd, mjölk, mjuk pärm, mun, mycket bra, mystisk, nervös, Ny svensk deckardrottning, nyfiken, offer, omdöme, omslag, otäck, pluspoäng, polis, professor, röd scarf, röda hjärtan, rött hjärta, Rikskrim, ruskig, Scotland Yard, se den framför mig, seriemördare, skriva, skruvad, snälla mord, socker, spännande, språkligt, Stockholm, stor trut, Susanne Ahlenius, svenska, symbol, te, titel, trevande, ung polis, uppdrag, upprepa ord, utnyttja sexuellt, vänlig, vänta otåligt on 10 augusti 2015|
5 Comments »
Ett inlägg om en bok.
Erotisk deckare… Kan det verkligen vara nåt för mig? Jo deckare gillar jag ju, erotik också. Men det senare gör mig så ofantligt generad – även om jag ”inmundigar” det i min ensamhet. Samtidigt var jag väldigt nyfiken på Susanne Ahlenius debutbok Dödlig åtrå (utgiven 2014 på Hoi förlag). Detta uppfattade författaren och var så vänlig att hon sände mig ett exemplar med en hälsning på försättsbladet. En hälsning där hon målat röda hjärtan, en symbol som återkommer i boken och som gjorde mig lite nervös när jag senare under läsningen påmindes om hälsningen…
Alice Wiklund är en ung polis som jobbar på Rikskrim i Stockholm. En dag får hon chansen att åka till England och jobba vid Scotland Yard. Fallet hon ska jobba med handlar om en seriemördare. Det är en otäck person som kidnappar unga och ganska framgångsrika kvinnor. Han håller dem vid liv ett tag och utnyttjar dem sexuellt innan han dödar dem. Offren lämnar han märkta med en sorts kärleksförklaring. Dessutom skriver han till polisen Tyler, som blir Alice kollega. Jakten på mördaren är spännande i sig, men minst lika spännande är den mystiske bartendern på kvarterspuben – tycker Alice, i alla fall.
Självklart vill jag inte avslöja för mycket av handlingen, men författaren har jobbat med några få och väldigt tydliga symboler – röda hjärtan och röda scarves. Den senare symbolen får mig att tänka på Maria Langs debutdeckare, Mördaren ljuger inte ensam (och det är inte dåligt!). Annars är det inte mycket som påminner om Langs ofta ganska ”snälla” mord. Den här mördaren är förslagen, manipulativ och väldigt… skruvad.
Dödlig åtrå börjar aningen trevande, tycker jag. Meningarna är väldigt långa och ibland upprepas ord på ett lite irriterande sätt. Nåt korrekturfel ser jag också. Vidare hänger jag upp mig på att en professor stoppar en glasögonbåge i käften – det han stoppar i sin mun är troligen en glasögonskalm (en båge lär knappast få plats ens i en väldigt stor trut). Inte heller är det trovärdigt med en engelsman som inte vill ha nåt i sitt te (varken mjölk eller socker). Men var lugn – boken blir väldigt bra! Susanne Ahlenius lyckas bygga upp en spänning som håller fullt ut. Den kommer visserligen inte till mig förrän jag har läst två tredjedelar av boken, men den kommer. Och då blir det riktigt ruskigt!
Ytterligare pluspoäng får författaren där hon skriver dialog som sker på engelska men som återges på svenska. Jag kan nästan se dialogen framför mig på engelska. Och det är mycket bra språkligt sett! Vidare gillar jag bindningen vars omslag består av mjuk pärm med flikar, så kallat flexband. Inlagans lätt gultonade papper gillar mina ögon.
Jag tror att Susanne Ahlenius lär vara med i kampen om titeln Ny svensk deckardrottning de kommande åren. (Med kortare meningslängd!) Nu väntar jag med otåligt på Alice nästa uppdrag.
Toffelomdömet blir högt.
Tack för boken, Susanne Ahlenius!
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Diskutabelt, Krämpor, Personligt, tagged 1980-talet, allvarlig kris, artikel, bota, cancerdiagnos, Dagens Nyheter, enkät, färger, fågelsång, fåglalåt, förslag, Fereshteh Ahmadi, fysiskt frisk, grönt gräs, högskolan i Gävle, höstmörker, iransk, kraft, kris, Krukan, kulturell bakgrund, landet, läkande, leva vidare, livet, majoritet, må dåligt, må skit, nicka instämmande, operation, patient, påverka, professor, rädda liv, respondent, sjukhus, skillnader mellan olika länder, stan, starka känslor, studie, svensk, Sverige, trädgård, trädgårdsterapi, tröst, tvinga ut, underbar, uppvuxen, USA, vackert träd, väldoftande blomma, vård on 23 juni 2015|
Ett inlägg om tröst.
Även i höstmörkret finns tröst att hämta i naturen, tycker jag. Färgerna är ju underbara då!
Naturen – det är stället där vi svenskar söker kraft och tröst! Det visar en studie gjord vid högskolan i Gävle, enligt en artikel jag läste hos DN på nätet för ett tag sen. Bakom studien står en iransk professor, som, enligt DN, redan när hon kom till Sverige på 1980-talet, förundrades över svenskarnas starka känslor för naturen. Nu har Fereshteh Ahmadi undersökt hur den kulturella bakgrunden påverkar hur människor hanterar allvarliga kriser i livet. Totalt fick fler än 2 400 personer med cancerdiagnos i Sverige svara på en enkät.
Majoriteten av respondenterna, 68 procent, anger att de vänder sig till naturen i första hand för att få tröst. Jämför det med bara 14 procent som vänder sig till kyrkan… Enligt Fereshteh Ahmadi kan man se skillnader mellan olika länder. I USA är det till exempel vanligare att man går till kyrkan vid en kris. Det är också skillnad på var man är uppvuxen – i stan eller på landet.
Uppiggande blommor helt klart!
Intressant läsning var att flera i undersökningen tog upp att vården fokuserar på att bota och rädda liv. Vården hjälper inte patienterna att leva vidare. Människor kan bli fysiskt friska och trots detta kan de må dåligt efter flera år. Att ha trädgårdar runt sjukhusen, fågelsång vid operationer, trädgårdsterapi med mera är förslag som professorn lägger fram i artikeln.
Jag går till mig själv och nickar instämmande. När jag mår skit brukar jag tvinga ut mig. Det finns alltid nån fåglalåt att lyssna till, nåt grönt gräs, nåt vackert träd eller nån väldoftande blomma att fota – och få tröst och hämta kraft ur.
Naturen är verkligen läkande för min del! Är den det för DIG? Skriv gärna några rader och berätta!
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Diskutabelt, Personligt, tagged Aristoteles, artikel, ägna sig, ändra på sig, ändra vanor, äta broccoli, öppnare, dömt att misslyckas, elakheter, förändra, förändra sig som människa, förändring, göra jobbiga saker, hitta lyckan, inte ta åt mig, inte utvecklingsbar, kraft, möjlighet, mer påträngande, Micael Dahlén, nya möjligheter, nyårslöfte, nyfikenhet, nytt år, ord, ork, professor, röra på mig, sättet att tänka, skapa, skicklighet, slutkörd, spännande experiment, starkare personlighet, starkare som människa, städa kontoret, svart nagellack, ta bort måsten, ta tid, tänka positivt, tillvaro, tjänstledigt, tryggare, Upsala Nya Tidning, vana, vi är vad vi upprepade gånger gör on 12 januari 2015|
10 Comments »
Ett förundrat inlägg.
I morse läste jag i lokalblaskan att Micael Dahlén, du vet professorn med svart nagellack, hade ändrat 40 av sina vanor på ett år. Han hade uppenbarligen möjlighet att ta tjänstledig, för det var vad han gjorde – för att ägna sig åt sin nyfikenhet… Och så slutade det med att han ändrade 40 vanor och bevisade på så vis att förändring inte behöver ta tid.
Grunden till det hela var ett nyårslöfte. Jag trodde inte folk avgav såna nu för tiden, men kanske är det så att man tänker
Nytt år, ny möjligheter.
Och så lovar man sig själv att ändra på sig, helst till det bättre, på nåt sätt. (Vilket ju innebär att det är dömt att misslyckas för en del av oss – alla är inte utvecklingsbara…)
Aristoteles menade att vi är vad vi upprepade gånger gör.
Micael Dahlén tog till sig Aristoteles ord om att vi är vad vi upprepade gånger gör. Skicklighet är en vana, typ. Och så testade han om han kunde skapa sig några nya vanor. Det började med några ganska enkla vanor som att städa kontoret och börja äta broccoli. Sen blev det en vana i veckan, ungefär. Syftet var att se om han kunde förändra sig som människa. Han var rätt slutkörd, enligt UNT-artikeln, och det var ett annat syfte att se om man kan hitta lyckan genom att ändra saker. En vana han ändrade var att ta bort måsten i sin tillvaro… Men det handlade också om att göra jobbiga saker, förändra sitt sätt att tänka.
Hur gick det då? Enligt artikeln känner sig Micael Dahlén idag starkare som människa. Han har fått en starkare personlighet, menar han. Han har blivit tryggare och öppnare och mer påträngande, säger han i artikeln.
Jag tycker att det låter som ett spännande experiment och önskar att jag hade kraften och orken att förändra massor hos mig själv. Bland annat skulle jag vilja bli bättre på att tänka positivt, att inte ta åt mig lika mycket av människors elakheter och att börja röra på mig mer.
Vad skulle DU vilja förändra hos dig själv om du hade möjligheten??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Personligt, tagged Aguéli förlag, assistent, böljande, Clark Kent, dåtid, döda, Dödsbud, deckare, dimma, fall, fan, författare, fnissa förtjust, fond, gaslykta, gotisk, Gustavianum, haka upp mig, höga förväntningar, huvud, information, inlaga, iPhone, julklapp, knacka, korrekturfel, korrekturläsa, kuslig stämning, kyrkoherde, lekfulla uttryck, levande, leveransproblem, litteratur, lyrik, mördad, mördare, mörk, Mohamed Omar, musikstycke, mystisk tillvaro, novell, novemberkväll, nutid, Olov Redmalm, omslag, otroligt snyggt, passa ypperligt, porto, professor, Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet, psykologiska thrillers, röd fez, ruskiga berättelser, saknas, Skymning öfver Upsala, sliskfuktig, spännande, språk, språklig miss, stör mig, udda, Uppsala, Uppsalaprofiler, vacker, van deckarläsare on 27 november 2014|
2 Comments »
Ett inlägg om en novell.
Nä, nån stor fan av noveller är jag icke. Däremot gillar jag ruskiga berättelser, deckare, psykologiska thrillers och sån litteratur som är på gränsen till det övernaturliga, det spöklika. Och så gillar jag Uppsala, där jag bor sen 32 år tillbaka. Jag hade därför höga förväntningar när jag, efter en del leveransproblem, slet upp Mohamed Omars gotiska Uppsalanovell med den långa titeln Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet ur kuvertet.
Genast kastas jag in i en mystisk tillvaro, där tiden tycks glida mellan dåtida gaslyktor och nutida iPhones, med dimman som fond. Inne i Gustavianum hittar vi professor Frans Stenberg och hans assistent Henning. Professorn är av en udda sort – som väl många professorer är? Henning tycker att han är lite lik Clark Kent. Men mest utmärkande för professorn är nog den röda fezen han bär då och då.
Det knackar på dörren och in stiger en kyrkoherde med ett dödsbud. Hon ber professorn granska ”fallet”. För utan tvivel är den döde mördad: hans huvud saknas.
Mohamed Omar, som vanligen skriver lyrik, kan sannerligen konsten att bygga upp en kuslig stämning. Persongalleriet lånar drag av såväl levande som döda Uppsalaprofiler – författaren själv tillhör den förra sorten. Det får mig att fnissa förtjust.
Men sen då? Är det spännande? Ja, det är det. Fast som den vana deckarläsare jag är listar jag förstås ut i förväg vem mördaren är. Jag hade gärna sett en lite längre berättelse, faktiskt, just för att dra ut på såväl stämning som spänning.
Omslaget, signerat Olov Redmalm, är otroligt snyggt och ypperligt passande till den här boken. Språket är vackert och böljande, lite som ett musikstycke. Tyvärr stör jag mig på alltför många korrekturfel. De 22 1/2 sidorna inlaga hade vunnit på att korrekturläsas bättre! En och annan språklig miss hakar jag också upp mig på, samtidigt som jag gillar Mohamed Omars lekfulla uttryck som
[…] den där sjuka, sliskfuktiga dimman! […]
Det var riktigt härligt att läsa den här novellen, utgiven på Aguéli förlag, en mörk novemberkväll. För endast 30 kronor plus porto kan den för övrigt bli din – mer information hittar du här! Kanske en liten julklapp..?
Toffelomdömet blir högt!
Här kan du läsa vad jag skrev om Mohamed Omars lyrikbok Skymning öfver Upsala!
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in HBTQ, Musik, Personligt, Trams, TV, tagged Örebro, älska, bakning, baktprov, bäste-fåtölj, bejublad entré, fantastisk, foto, fredagsmys, göra rent, högsta vinsten, humor, Japan, källsortera, klara galant, kvinna, laga mat, lärorikt, lösgodis, Malmö, man, Marie-Louise Danielsson-Tham, Marléne Eriksson, matlagning, missa, misstänkt bomb, polis, premiär, Pride, professor, programledare, rent, resa, roligt, sång, söka, scen, slippa se, soffa, sport, städglada, städmaniker, städning, städtips, stryka kläder, Sverige, Sveriges städmästare, Sveriges Television, ta bort fläckar, tavla, tävlingsmoment, testa, tisdag, tsjälvutnämnda städproffs, underhållande, undersöka, Uppsala, världens renaste land, VD, webbplats on 04 november 2014|
4 Comments »
Ett rent inlägg.
På TV i Sverige kan man tävla om det mesta. Vanligen tävlar man i sång och skrik musik, bakning och/eller matlagning. Eller i sport, förstås. Men från och med i afton tävlar man också i städning. Serien Sveriges städmästare startade idag på SvT1 med ett gäng städglada i Örebro. Naturligtvis satt städmanikern nummer 1 (<== yours truly) klistrad. För Marléne och Marie-Louise ville jag inte missa! (Sist jag såg dem var på Pride för några år sen. De gjorde en bejublad entré på scenen!)
Professor Marie-Louise och VD Marléne programleder Sveriges städmästare. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)
I varje avsnitt tävlar fyra självutnämnda städproffs. I kväll var det tre kvinnor och en ung man. De fyra fick prova på att göra rent en soffa efter fredagsmys, ta bort fläckar, källsortera och stryka kläder. En efter en åkte ur tävlingen tills det fanns en ensam segrare. Segraren i varje deltävling får senare tävla i åttonde och sista delen. Högsta vinsten är en resa till Japan, världens renaste land, enligt programledarna. Mellan tävlingsmomenten ger programledarna städtips och Marie-Louise tar sina fantastiska baktprover. I kväll testades lösgodis.
Alltså, jag älskar det här! Det är roligt, underhållande och lärorikt! Inte hade jag klarat av att få bort fredagsmyset eller fläcken, men se källsorteringen och strykningen hade jag fixat galant! Baskat att jag inte sökte till tävlingen! Men självklart hänger jag med till Malmö nästa tisdag – åtminstone från bäste-fåtöljen framför TV:n
Toffelomdömet blir det högsta. Äntligen ett program där jag slipper se folk laga mat, säger jag bara! (Och under tiden jag tittade undersökte polisen i Uppsala en misstänkt bomb…)
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Diskutabelt, Familj, Personligt, TV, tagged aktuella fall, alert, anmärkningsvärt, öppna, övervakningsfilm, übersnigg mössa, bättre, bli bättre, brevsprätt, Brynolf Wendt, Camilla Kvartoft, dubbelmordet i Linköping, exakt klockslag, förundersökning, gå som folk, häpnadsväckande, historiska fall, HURRA, ingenting, innehåll, justitieminister Morgan Johansson, klara upp fler brottsfall, kossor, kuvert, Leif GW Persson, mål, nätshopping, nöje och spänning, nyfikis, opererad höft, paket, pigg, pinsamt, polis, polisen, politiker, professor, raderas, råka ut för, säsongsstart, söndag, servera, shoppa loss, slut, Stulen identitet, styra landet, Sverige, Sveriges Television, syns, teori, valrörelsen, Veckans brott, viktigt on 14 oktober 2014|
2 Comments »
Ett inlägg om brott.
Leffe när han letade kossor. Mössan är bara übersnigg!
I kväll var det säsongsstart av Veckans brott på SvT1. Jag var ju jätteorolig i våras att Leffe skulle hålla fast vid löftet att inte fortsätta. Men nu är jag glad igen att höften är opererad och professorn kan gå som folk. Vid hans sida var som sist också Camilla Kvartoft, tack och lov. För det här är både nöje och spänning. Jag deklarerade för Fästmön att Leif GW Persson minsann är den nye Brynolf Wendt – fast vettigare.
Som vanligt diskuterades både aktuella fall och historiska fall – och även ouppklarade fall. Nu på söndag är det tio år sen det ouppklarade dubbelmordet i Linköping – och där har Leif teorier som jag verkligen håller med om. Vidare var det ganska häpnadsväckande att höra att professorn själv råkat ut för nån som stulit hans identitet och shoppat loss på nätet. Leffe tog reda på en massa fakta själv i fallet och lämnade över till polisen – som gjorde… ingenting. Synnerligen anmärkningsvärt att man inte kunde kolla på övervakningsfilmen innan den raderades efter tio (10) dagar… Det fanns ju uppgifter om exakt klockslag när ett visst paket hämtades ut, så det borde ju inte ha varit särskilt jobbigt att kolla.
Extra intressant i afton var att kolla på inslaget om bevakningen av våra politiker under valrörelsen i år liksom besöket av Sveriges nye justitieminister Morgan Johansson. Jag tycker att det är bra och viktigt att våra ministrar syns och berättar vad de tänker göra för att det ska bli bättre i Sverige när de nu ska styra landet. Den nye ministern avslöjade att ett mål är att polisen ska klara upp fler brottsfall. Lite pinsamt eftersom polisen inte kunde klara upp fallet med bedrägeriet mot professorn – där han själv serverade polisen sin lilla förundersökning…
Och så mot slutet kom det äntligen fram – kuvertet om kossorna! Men icke-picke att det öppnades, det bara viftades med det. Nu hoppas jag att brevsprätten åker fram nästa vecka, för jag är såå nyfikis på innehållet.
Toffelomdömet blir det högsta för säsongsstarten! Det var en pigg professor och en alert Camilla som drog igång det första av tio program. Hurra!
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Diskutabelt, Musik, Personligt, Radio, tagged Anja Kontor, Annika Östberg, Antje Jackelén, artist, ärkebiskop, ökänd, bekanting, biolog, författare, forskare, guldkort, halvsyster, information, journalist, lyssna, midsommardagen, nyfiken, plåga, professor, Raoul Wallenberg, sakna, Sarah Dawn Finer, smaken är som baken lista, Sommar i P1 2014, sommartradition, Svanta Pääbo, Sveriges Radio, Timbuktu, varierad, webbplats on 03 juni 2014|
8 Comments »
Ett inlägg om en sommartradition. Eller, enligt somliga, en plåga.
”Sommar, sommar, sommaaaar…”
Idag klockan 13 blev det klart vilka som ska sommarprata i P1. Först ut, på midsommardagen, är Timbuktu. Det är inte nåt program jag tänker lyssna på. Men smaken är som baken. Listan över årets sommarpratare är som vanligt ganska varierad. Här finns en del artister, journalister, författare, ett par professorer med flera. En del är helt okända för mig. När jag läser informationen om dem på radions webbplats blir jag inte heller särskilt nyfiken att lyssna.
Men så finns det de där guldkornen! De där som tidigare år för mig hette Annika Östberg och Sarah Dawn Finer… I år heter de, om jag får bestämma…
Tyvärr saknar jag Anja Kontor, men litar på att Sveriges Radio har henne med bland sommarpratarna nästa år.
Här kan du se listan över alla sommarpratare 2014 och bestämma vilka du vill lyssna på! Som vanligt går det ju att lyssna i efterhand. Med eller utan musik.
Livet är kort.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 