Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘palliativ vård’

Ett dumt inlägg om ett par av mina tillkortakommanden.


 

silverbestick

Jag är inte det vassaste besticket…

Nä, det är väl allom känt vid det här laget att alla mina hästar inte riktigt befinner sig i stallet. Eller att jag är det vassaste besticket i lådan. Jag kan säga att det började tidigt, redan under tonåren. (När jag var barn gjorde jag tester som visade att jag var synnerligen intelligent. Sen gick det utför. Snabbt.)

Alla i Metropolen Byhålan pratade i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet om nån Ella H. som var som himla bra. Ella H. hade inga problem med att komma hem till folk som var sjuka och hjälpa dem. Ella H. var helt enkelt en kanonperson. Trodde jag. Det var bara det att det folk avsåg var ingen person utan

LAH.

Förkortningen står för Lasarettsansluten hemsjukvård och grundades vid lasarettet i Byhålan av läkaren Barbro Beck-Friis. Det är en sorts palliativ vård (vård i livets slutskede) i hemmet, så att den som är döende och vill få dö hemma ska få göra det, i princip.

Eh ja… Det tog några år, typ ett decennium, innan jag fattade att den där Ella H., som ju borde ha varit utsliten som människa efter tio basts skenande hemma hos sjuka människor, inte var nån godhjärtat samarit. Ella H. var LAH, ett helt team av sjukvårdspersonal…

Elsie Johansson 2014

Det här är inte heller Elsie H-F utan Elsie Johansson, som bland annat har skrivit Sagas bok. (Foto: Ulla Montan)

För ett tag sen hände det igen. Alltså att jag hörde om en ny sån där bra person som gjorde underverk för människor. Denna gång var det Elsie H-F och hon var fantastisk för diabetiker. Fast… det finns ju ingen Elsie H-F heller. Det var LCHF jag for efter…

 

 

 

 

 

 

 

Känner DU några liknande såna här fantasivarelser som jag? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta medan jag är på besök i vården!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ha! Du har väl inte gått på att jag är arbetssökande? Trams! Nej, faktum är att jag förra helgen tilldelades TVÅ tjänster, av rektor Elias: gympalärare och skolsyster. Och i båda rollerna får jag göra det jag är bäst på:

Vara elak mot barn!

Moahahahahaaa!!!

Som gympalärare tvingar jag de små liven att springa runt, runt i en hinderbana som inte ens Ingemar Stenmark skulle palla mer än ett varv av. Och om barna inte springer för sina liv blåser jag i min

HEMSKA VISSELPIPA

så att allas trumhinnor spricker. Efter det blir det kast med skittung medicinboll.

Gympalärare är jag bara tisdagar och torsdagar. Måndag, onsdag och fredag är jag skolsyster. Detta jobb innebär främst att jag sticker alla små barn med sprutor. Sprutor som har

HISKELIGA NÅLAR.

Fast det gör jag bara på måndagar och onsdagar. På fredagar sitter jag och vässar och slipar alla nålar till mina sprutor.

Moahahahahaaaaa, äntligen har jag funnit min plats i yrkeslivet!


Min tortyrväska systerväska!

                                                                                                                                                                   Min egen barndoms gympalärare var ofta av furirer alternativt slavdrivare. Jag minns faktiskt inte en enda som var snäll. Skolsystrar, däremot, var ofta snälla. Min allra första skolsyster hade ingen hals. Såg det ut som. Huvudet liksom satt direkt på kroppen. Hon var rätt snäll, liten och tjock. Överhuvudtaget var nog alla mina skolsystrar tjocka. Och snälla. Och Barbro Beck-Friis var faktiskt ett tag min skolläkare innan hon dissade oss småttingar för en något äldre generation. Hon är inte bara doktor och professor och känd för The Motala Model inom palliativ vård. Hon är mamma också. Till veterinären Johan Beck-Friis. Han gick på gymnasiet samtidigt som jag fast två klasser över mig.

Avdelningen för värdelöst vetande.

Read Full Post »

Frågan i rubriken kan tyckas provocerande, men en artikel i en av kvällstidningarna fick mig att stanna upp och fundera. För det är ju faktiskt så att vi idag kan välja kön på våra bebisar. Är det då också möjligt för oss att bestämma över döden, när den ska inträffa etc?


Är det möjligt för oss att bestämma när döden ska inträffa?

                                                                                                                                                    Artikeln hänvisar till en studie som är gjord vid Uppsala universitet. Enligt studien kan döende människor med blotta viljan skjuta upp själva dödsögonblicket. I studien, som presenterats som en rapport i en brittisk ekonomitidning, berättas om personer som skjutit upp sin död – för att arvingarna ska slippa arvsskatt. Men numera är ju arvsskatten borta. Och jag tror, att om man kan skjuta upp själva dödsögonblicket med viljan, så handlar det nog om lite annat än pengar…

En del som arbetar inom palliativ vård, vård i livets slutskede, berättar om svårt sjuka människor där viljan mycket troligt påverkar levnadslängden. Den som är ensam utan närstående dör ofta ”fortare” än den som ”har nån att leva för”. Flera studier i olika länder visar också att döden liksom tar paus i samband med viktiga händelser och högtider såsom en sista jul, en födelsedag, en bröllopsdag etc. Äldre par, som levt länge tillsammans, dör också ofta nästan samtidigt.


De som levt länge tillsammans dör ofta nästan samtidigt.

                                                                                                                                                              Det finns människor som när de är friska är väldigt tydliga med att de inte vill ha nån livsuppehållande behandling om de skulle bli svårt sjuka och döende. Men enligt professor emerita Barbro B Johansson i Lund är hjärnan konstruerad så att den

[…] bejakar och omtolkar en ny livssituation. Vi försonas med ett läge vi som friska aldrig trodde att vi skulle klara. Att strikt följa patientens vilja, som han eller hon dikterat som frisk, vore förenat med stora risker. Patienten kanske inte kan, eller vågar, uttrycka att han eller hon har ändrat sig.

Barbro B Johansson är övertygad om att hjärnan styr döden. Hon menar att det är som om vissa människor bara bestämmer sig för att nu är det dags.

Mycket att fundera på, detta med döden och viljan och vår eventuella förmåga att sätta döden på paus. Jag tror att vi med viljan delvis kan styra dödsögonblicket när vi är svårt sjuka och döende. Men vad tror du???

Read Full Post »

Dödssjuka patienter som inte kan behandlas och som har outhärdliga symtom samt väntas överleva högst en till veckor ska kunna sövas ner i döden. Detta anser Svenska Läkaresällskapets etiska delegation i sina nya riktlinjer.

Syftet är varken att förlänga eller förkorta själva döendet. Och nedsövningen får bara ske efter samråd med patienten själv eller med en nära anhörig, Ansvarig är en läkare som är expert på palliativ vård, det vill säga vård i livets slutskede.


Inte alltid så klart…

                                                                                                                                                          Det är inte alltid enkelt och klart att avgöra vilken sorts smärta det handlar om – är det fysisk smärta eller ren ångest? Därför läggs nu beslutet hos patienten själv. Så sent som i våras kom den här frågan i rampljuset efter att en 32-årig kvinna hade skrivit till Socialstyrelsen och bett att få hjälp att dö. Socialstyrelsen sa ja i det fallet. Just nu ser Socialstyrelsen över sina allmänna råd för livsuppehållande åtgärder i livets slutskede. Dessa råd är närmare 20 år gamla. Översynen beräknas vara klar till årsskiftet.

Det här är ingen lätt fråga, framför allt inte när man kommer in på vem som är ansvarig och vem som ska genomföra nedsövningen. Men jag tycker att det är bra att den lyfts fram och diskuteras! Ibland kan ett svar först kännas solklart, men studerar man frågan närmare är det inte alltid enkelt att ta ställning… Vad tycker du???

Read Full Post »