Återkoppling och vidare, upp i ljuset…

Ett inlägg om att få bekräftelse, en rosa uppenbarelse och obildade ledarskribenter.

---

 

Den är rätt… unik, J:s gran….

Nä, jag har varken varit på dop eller doktorspromotion idag.  Jag har jobbat. Bland annat har jag premiärbloggat för en nyhetsblogg på jobbet. Bloggen vänder sig till avdelningens anställda och innehåller veckans tio för jobbet viktigaste nyheter. Underlag trillade in i tid och mängd, ovanligt nog. Men förutom det… återkopplingen har varit fantastisk! Min närmaste chef är väldigt bra på och snabb att återkoppla och informera om saker och ting, men idag var hon inte den enda. Nyhetsinlägget har både kommenterats och gillats av övriga medarbetare, som i antal är lika många som hela min förra arbetsplats, ungefär. Dessutom har jag fått feedback via mejl och muntligt. Vilken arbetsplats jag är på… Nån gång i framtiden hoppas jag att jag verkligen får möjlighet och tillfälle att visa upp den. Den alldeles… unika granen här intill får symbolisera mitt nya jobb. Granen hittade jag på J:s kontor under en av dagens vandringar i korridorerna. Jag blev bara… stum… Men självklart ställer jag mig bakom att granen ska med när vi flyttar om ett år till nybygget!!!

Här finns nåt för alla! Armen och handen tillhör en man som heter Ove.

Mitt hörn av huset, som sista tiden mest har varit ”bebott” av chefen och mig, har nu fått en ny permanent manlig medarbetare. Två kvinnliga är på gång in i sommar, tror jag. En man som heter Ove (han heter faktiskt det!) och jag planerar för en fikahörna där den som har lust och hinner kan fika i grupp. Vi har en liten soffa och en fåtölj och vaktis är vidtalad om ett soffbord. Längst in står ett spännande skåp med datorkomponenter. I skåpet finns nåt för alla och det är en fascinerande pjäs som inbjuder till PILL. Utöver gemensamma fikastunder planerar vi att ha ett mingel, troligen efter sommaren. Folk är så glada och trevliga på den här arbetsplatsen, jag har inte sett ett surt ansikte på de tre veckor jag har varit här!

Men nu är det ju fredag och helg, så jobbet och jag får vila ett par dar från varandra. Vad ska jag göra då, när jag inte får jobba, menar jag..? Jag har inlett med att vika tvätt och funderar på att ge mig ut till soprummet i regnet. I kväll ska jag ställa mig en stund vid strykbrädan, men jag ska också säkerhetskopiera filer och förbereda såväl en sista hälsning som en första. Snart händer det saker här… Sen ska jag naturligtvis hälla ner mig i bästefåtöljen och bara läsa min bok på gång och vara fredagstrött.

Snart händer det saker här… Den här ”gubben” hände mig i morse!

I morgon eller på söndag – eller kanske båda dagarna? – ska jag greja med bilen, det vill säga tvätta, putsa och polera den utvändigt och invändigt. Den automatiska biltvätten får göra slitgörat, för det pallar inte mina axlar, men dammsugningen och putsningen inuti gör jag själv.

På söndag ska jag förstås ringa mamma och gratulera på hennes dag, men jag ska också själv öppna en present. Dagen är faktiskt inte bara Mors utan även min (den som fattar, fattar, andra får leva i ovisshet eller gissa)!

Helgen går så fort och snart är jag på jobbet igen för att göra skäl för lönen. (Jag har för övrigt snokat lite och upptäckt att vi var sex personer som intervjuades för tjänsten och jag vann!) På måndag eftermiddag ska jag på ett lååångt möte om ett webbprojekt. Sen blir det bilbesiktningen klockan 18. På tisdag blir det flera möten, på onsdag ett lunchseminarium, möten torsdag och fredag och nyhetsbloggen på fredagen också, förstås… Och sen är det plötsligt långhelg och tre dar ledigt.

Nån som kanske hade behövt lite ledigt NU GENAST – eller en dos allmänbildning och möjligen nån rättstavningskurs – är lokalblaskans ledarskribent. Det här är riktigt pinsamt, UNT…

Hur gör Sverige när Sverige drar jämt? Drar Sverige skåning eller östgöte också? En kan inte låta bli att undra…

Nej, nu ska jag dra vidare och det går upp i ljuset. Den som är med lite får se. Den som inte är med… slipper… Jag lämnar dig med en detalj från den unika granen jag inledde det här inlägget med och så önskar jag dig

trevlig helg!

Hoppas din helg blir både trevlig och unik – precis som granen som detta hänger i!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Somriga Toffeltips: Rädda brummande insekter

Ett tipsande inlägg.

---

 

En av sommarens plågor – för den som är rädd för brummande insekter.

Det börjar gå mot… sommar. Måndagen i Uppsala var solig och varm. Det tar en sekund så kommer även sommarplågorna fram, dessvärre. Vissa saker går tyvärr inte att freda sig mot. Till exempel får en mentalt blunda när en ser alla exponerade kroppsdelar som främlingar visar upp i offentliga miljöer, till exempel livsmedelsbutiker, utan blygsel. Värst är nog vuxna män som klär sig som småpojkar i kortbyxor och keps.

Inte heller kan vi undkomma röken och stanken av grillad gris när människor envisas med att laga mat utomhus utan hänsyn till KOL-patienter, överkänsliga eller veganer.

MEN… när små brummande insekter flyger in i våra hem genom alla öppna fönster… då kan vi faktiskt göra nåt! Dessutom behöver vi varken skada eller döda dem – vi kan rädda dem! Jag ska berätta hur. Och allt du behöver är…

Jag är skiträdd för brummande insekter. För mig är de kanske sommarens värsta plåga, nakna lemmar och grisstank till trots. En gång flög det in en geting i mina shorts när jag satt HEMMA på ballen*, jag var inte i nån mataffär och visade upp mig. Tursamt nog för mig flög eländet ut igen. Men när jag har öppna fönster hemma flyger det in både randiga och orandiga brummande insekter och skrämmer mig.

Förr om åren har jag ryckt åt mig en tidning, jagat insekterna och ibland haft ihjäl dem. Men i år har jag använt mig av ett knep som jag kom på själv. Därmed inte sagt att andra inte har använt knepet före mig. Nu ska jag dela med mig. Så här gör du:

Ta ett vykort från en vän samt ett glas. (Jag använder ett kort från Karin som inte längre finns med oss här på jorden. Däremot är jag säker på att hon sitter på ett moln däruppe och tittar ner på mig och skrattar.) Sätt glaset över insekten när den tillfälligt parkerar sig på till exempel en fönsterruta. Skjut sen in kortet mellan rutan och glaset och ta bort dem från rutan. Kortet ska alltså fungera som lock på glaset. Gå sen till den öppna balledörren**, sträck ut handen genom dörröppningen, ta bort vykortet – och låt den brummande saken flyga sin kos. Den är fri och du är fri – tills nästa kommer, förstås. 

Hittills i år har jag ”räddat” fem getingar och två humlor – tidigare hade jag troligen mördat dem eller skrikit så deras hörsel tagit skada. Jag är mycket nöjd.

*ballen = balkongen
**balledörren = balkongdörren

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En måste klaga lite också…

Ett inlägg om exponerade kroppsdelar, oönskade kontakter och en dålig app.

---

 

Inte moget, men syns endast hemma.

När nu förra inlägget var så rosaskimrande och glatt måste jag givetvis kompensera med ett svartare och ilsket. Maj månad kan vara så härlig, så lagom varm och det är den nu. Värmen kom bara lite plötsligt. Med den upptäckte jag också att mina gamla hyresgäster talgoxarna har återintagit sin bebislya. Inget fel med det heller! Det enda som är fel med sköna maj just nu är alla nakna kroppsdelar som okända människor helt ogenerat visar upp vid de mest opassande tillfällen och platser.

Men skärp er! Shorts och linne är OK hemma, badkläder är OK på badstranden! Vuxna människor i kortbyxor känns inte… moget. Oskönt!

 

Några som aldrig tycks skärpa sig är dess förskräckliga telefonförsäljare. Jag orkar inte med dem, vill inte ha nån kontakt med dem. Därför har jag NIXat båda mina telefoner. Men ändå slinker samtal som det från Assistansbolaget för ett tag sen igenom.

Hur kan det komma sig? Kollar ni inte NIX-registret innan ni ringer?

frågar jag alltid. Från Assistansbolagets säljare fick jag sedvanligt svar:

Nä vi kollar inget register, vi får bara listor med nummer vi ska ringa.

Jag glömde fråga varifrån/från vem dessa listor kommer, men jag glömde inte att berätta att jag anmäler alla företag som okynnesringer mig till DM-nämnden. Dessvärre blev jag i fallet ovan synnerligen besviken på DM-nämndens mejlsvar som kom i lördags. Så här skriver Axel Tandberg till mig, kursiveringen och rödmarkeringen är dock min:

Bäste Ulrika H,

DM-nämnden har mottagit din anmälan mot Assistansbolaget.

DM-nämnden har, i enlighet med SWEDMAs och Föreningen Kontaktas (f.d. SCCF) branschöverenskommelse, en fastställd praxis att det som huvudregel inte är tillåtet att i försäljnings-, marknadsförings- eller insamlingssyfte ringa till privatpersoner som har låtit registrera sitt fasta telefonnummer i spärregistret NIX-Telefon. Det finns dock undantag från huvudregeln. Dessa undantag är när

· det föreligger ett etablerat kundförhållande (ingånget avtal) mellan marknadsföraren och konsumenten och samtalet avser erbjudanden om samma typ av varor eller tjänster

· samtalet genomförs inom ett år efter det att avtalsförpliktelserna fullgjorts, då anses kundförhållandet bestå.

· konsumenten lämnat sitt uttryckliga medgivande till att bli kontaktad.

Vi kommer nu att informera företaget om det inträffade samt om reglernas innehåll samt be dem att kontakta dig via e-post för att informera dig om varför samtalet ringdes.

Med vänlig hälsning

Axel Tandberg
Jur.kand.
Sekreterare i DM-nämnden

Men hallå! Jag vill inte ha nån kontakt med Assistansbolaget! Det var ju därför jag liksom anmälde dem. Lika lite som jag vill ha telefonsamtal från dem vill jag ha mejl. Därför svarade jag:

Tack för ditt svar! Men att be företaget ifråga MEJLA mig är jag inte alls nöjd med. Jag vill INTE ha någon kontakt med företaget, jag vill inte ha oönskad reklam. Det är skälet till att jag har NIX på båda mina telefoner. Vidare har jag heller aldrig varit kund hos företaget och jag har inte gett något medgivande till att de får kontakta mig. Detta gäller även att DM-Nämnden inte får be företaget kontakta mig. ABSOLUT INTE!

//Ulrika H, arg

Som grädde på det ilskna moset  kan jag slutligen inte låta bli att nämna ICA:s app. När den först kom var den OK, men ganska snart började den strula. Den var seg och ibland ville den inte starta. På senare tid har den börjat skicka dubbla notiser av erbjudanden till mig också, men bara det ena går att ladda ner på mitt kort. Det andra ligger kvar som oläst. Irriterande! Efter den senaste uppdateringen hoppades jag att den buggen var löst. Icke! Besviken blev jag också att bara vissa ICA-användare – med konto i ICA-banken, står det – kan logga in med mobilt bank-ID. Alltså jag har ett plastkort, ett betalkort, som är knutet till ett konto till vilket jag varje månad har en automatisk överföring av en matpeng. Varför anser ICA att detta inte är nåt konto? Dåligt, dumt och fel!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nytta också!

Ett nyttigt inlägg.

---

 

Nej, jag har inte enbart ägnat mig åt utsvävningar. Det har blivit en hel del nytta gjord också. Igår innan jag for iväg ner på stan ringde jag a-kassan. Hela tre timmars telefontid hade de under onsdagen. En baxnar. De måtte vara helt slut efter arbetsdan. <== ironi! I vart fall var det en skön känsla att ringa och säga att jag har fått jobb. Ändå tyckte de att jag skulle skicka in en kopia på mitt nya anställningsbevis. Eh? Varför då? Jo, får att systemet kräver det. Men sen kom handläggaren på att systemet inte kommer att kräva det. Jag skickar in mitt sista a-kassekort för två veckor nu på måndag, samma dag jag börjar jobba. Dessa två veckor har jag varit helt arbetslös. Inga underliga så kallade deltidsdagar som a-kassan kan dra av alltså. Så jag slipper. Gentilt. <== ironi! (Hade inte tänkt skicka in nåt i alla fall.) Det fick mig att undra ännu mer vad alla handläggare gör på a-kassan när det är systemet som kräver in intyg och Arbetsförmedlingen som ansvarar för att arbetssökande söker tillräckligt med jobb och aktivitetsrapporterar. I vart fall ska det bli skönt att slippa både a-kassan och Arbetsförmedlingen. Nu. Ett tag. (För alltid, kan en väl inte hoppas på, luttrad som en är.) Det första jag ska göra är att byta fack. Vision är inte det vassaste facket i Sverige, om en säger så. Sen ska jag vänta på att få besked på alla jobb jag har sökt. Den lilla <== ironi! högen här nedan består av ansökningar som jag ännu inte fått svar på. Kanske blir det en svart lista på en blogg nära dig framöver på arbetsgivare som skiter i att folk lägger ner tid och kraft på att skriva ansökningsbrev.

De här ansökningsbreven vill jag ha svar på.

Tänk att det är så stört omöjligt att försöka ta sovmorgon så här de sista skälvande dagarna i livegenskap-arbetslöshet! I morse vaknade jag klockan 5.30 och tolv minuter senare gav jag upp försöken att somna om. Medan Kristus flaxade upp till himlen grottade jag ner mig i en bok om ett fiktivt mord i antikens Rom. Boken var en av dem som Återbruket skänkte sina kunder förra sommaren när alla böcker var gratis under ett par veckor.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Det blommar i sovrummet.

Men till sist blev jag rastlös och steg upp. Jag tog tag i min strykhög som vuxit till tre maskiners tvätt. Trots det var den inte alltför hög. Under strykningen kom jag på att jag inte hade gjort april månads räkningar, så jag tog en paus för att kolla. Eh ja… Minnet är gott, men kort, för jag hade gjort räkningarna. Det har jag inget som helst minne av, dock. Läskigt. Efter strykningen tog jag itu med att sortera lite papper och rensa bort saker från skrivbordet. Det var skönt. Ett varv med vattenkannan har jag gått. Då upptäckte jag att S:t Paulian, som jag fick av Elliot Hund och köpte för att ha på förra jobbet, blommar igen i sovrummet.

Den här röda torsdagen blev det också en tur ut till Förorten. Jag hämtade Fästmön när hon slutade jobba och vi åkte för att proviantera på ICA Solen. Men tänk… där säljer de nåt så exklusivt som… ANDFÄRS!..

Andfärs säljes på Solen!

Naturligtvis hade jag lite BAKtankar med att skjutsa hem Anna. Dels hade jag paket och kakor till födelsedagen från yngsta bonusdottern att hämta och så hade födelsedagsböckerna från Anna levererats från nätshopen. Men bäst av allt var nog att sitta på Annas balle* och dricka nybryggt kaffe och äta en glass…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Självklart blev det lite kattgos innan jag åkte tillbaka hem till New Village för ett maratonsamtal (53 minuter) med mamma. Katterna var med oss ute på ballen, men de tyckte nog att där var för varmt. Citrus visade sig vara en blomälskare och åt såväl penséer från i år som torr lavendel från förra året. Och lite av min glass. Mini gick strax in och la sig på kökssoffan i stället. Lucifer fnattade mest runt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag ska kika på mina födelsedagsböcker och öppna mitt paket. Kakorna tar jag till kvällskaffet. Det finns fortfarande chans att gissa på galgen, för övrigt. Klicka på bilden nedan så kommer du till tävlingen!!!

”Roligt du kom” står det på galgen, men vad står det på den bakom??? Klicka på bilden och gissa i tävlingen!

*Annas balle = Annas balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett svårt fall av påssjuka

Ett inlägg i vilket Tofflan slår rekord. I shopping.

---

 

Missunnsamma kan sluta läsa nu – och se upp för nålar…

Ja jisses anoga! Vad säger du om sex (6)… TIMMAR PÅ STAN??? Det är baske mig rekord för en Toffla! Och inte en enda gång gnällde eller pipplade hon. I stället blev hon ett svårt fall av påssjuka. Jag, som egentligen mest skulle köpa mig en ny jobbväska och kanske, kanske en plånbok, slog på stort idag och satte sprätt på ett par tusenlappar. Minst! Och nu vet jag att vissa kärringar (ja, det är bara kärringar som är missunnsamma, aldrig några karlar!) tycker att detta är förskräckligt skrytigt, men faktum är att jag fick en generös födelsedagspeng av min mamma och jag köpte bara nödvändiga saker. Eller i vart fall saker som skulle ersätta andra saker som har varit trasiga i några år eller är slut. Så du som läser och bara känner dig negativt inställd – sluta genast läsa. Och passa dig så inte en och annan nål hamnar i min voodoodocka, den som numera sitter på min nya jobbväska!

Ett svårt fall av påssjuka var det… Eller vad tycks om detta slutresultat:

Påssjuka…

Men vi börjar från början… Fästmön och jag tog bussarna in till stan där vi strålade samman i en korsning. Min resa gick bra, jag blev bara irriterad på folk som konstant och högt snackar i sina mobiler. Vi inledde med att besöka Sandys på Vaksalagatan. Och detta besök var det flera syften med: dels ta en fika och lägga upp planerna för dagen, dels hälsa på bossen. Rent och fräscht och gott kaffe var det på Sandys. Som en riktigt fin bonus – förutom kramarna från bossen (som kanske inte alla får..?) – kan gästerna ladda sina mobiler – olika laddsladdar erbjöds i en liten laddstation. Utmärkt service! Eftersom vi kom direkt från frukostborden, i princip, mäktade vi inte med nåt tilltugg till kaffet idag, men nästa gång… DÅ!

Detta bildspel kräver JavaScript.

När shoppingplanen så var uppgjord skred vi till verket. Och faktiskt var det inte bara jag som bar hem påsar, även Anna gjorde det. Hon fick bland annat en urban minimizer och det får du googla på. Själv fick jag min allra första Ingmar Bergman/tvåhundralapp på Twilfit när jag köpte svindyra underkläder från Calvin Klein! Jag blev så uppspelt att bilden blev oskarp.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi fortsatte sen till bland annat Lindex där vi tittade på… BabyHattar?! Det är väl det BH står för???

BabyHattar?!

Mellan underklädesbutikerna hoppade jag in lite här och var för att kika på jobbväska och plånbok. Plånbok slog jag till på på fel ställe – lite senare under eftermiddagen hittade vi samma plånbok till 20 procents rabatt… Nåja, en kan inte alltid göra lysande affärer. Och mellan skenandet i affärer behövde vi fylla på med energi. Vi gick till min vän Greken på Storken där vi åt fräscht och gott och så nyttigt att min mage naturligtvis protesterade. (Ja, ja, du ska få ostbågar och öl sen, lille vän!). Men jag kan som vanligt inte räkna och vid bordet undrade jag vem som skulle joina oss och nyttja den tredje gaffeln…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Resten av eftermiddagen sprang vi in och ut i affärer. Medan Anna provade kläder, strosade jag runt… bland underkläder, förstås, och rodnade… På The Body Shop köpte jag mig efterlängtade body butter, men jag vägrade betala för en påse. Den enda affären vi var till idag som skulle ta betalt för en liten jävla påse till min burk. Dåligt, The Body Shop!

The Body Shop ville ta betalt för en påse till den lilla runda burken! HA! Jag betalar inte för att gå runt och göra reklam för den affärskedjan, så det blev påsfritt där. Kanelkaramellerna från Barkleys och tuggummina köpte jag på en livsmedelsaffär. 

Innan vi skildes åt vid Centralen, bjuckade Anna på en sista fika hos Coffeehouse by George. Där hade de varken brickor till fikat eller möbeltassar till fåtöljerna, men OK, mazarinen var god. Före avslutningsfikat hade vi hunnit med en shoppingtur inne på Akademibokhandeln. Där satte jag sprätt på presentkortet från NK* och Marcus mamma, men faktum är att jag har 41 spänn kvar. Och det räcker ju nästan till ytterligare en pocketbok…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Klockan hade passerat 16 när jag låste upp ytterdörren hemma i New Village. När jag låste den hade klockan inte ens slagit tio. Jag slog helt enkelt världsrekord i shopping idag – eller i alla fall personligt bästa.

Sen vidtog bara roligheter. Jag började med att tömma min trasiga gamla plånbok och fylla den nya. I min gamla hittade jag ett helt plockepinnspel. JA, JAG ÄR TANDPETSFETISCHIST!!!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nästa rolighet bestod i att tömma min trasiga necessär från Lacoste, en röd och grann sak som jag fick en gång när jag köpte parfym. Nu har dess dragkedja varit trasig i några år och jag tyckte att jag kunde kosta på mig en ny necessär med hel och fungerande dragkedja så att alla grejor stannar kvar inuti utan att trilla ut hela tiden. Den nya necessären var liksom plånboken från Björn Borg. Fasen så sportig jag känner mig! (Moahahahahaahaaaaaa, det där var ironi! Jag har aldrig ens hållit i ett tennisracket!)

Den undre necessären ersattes av den övre.

Därefter blev det dags för jobbväskbyte. Då insåg jag att jag inte bara är tandpetsfetischist, jag är rätt mycket pennfetischist också. För varför skulle jag annars ha en gedigen samling pennor, de flesta dessutom icke fungerande, i min gamla jobbväska..? Och vid det här laget kan du säkert gissa vilket märke det blev på jobbväskan…

Jajamens!

som Bosse J. sa, Björn Borg. Precis som den gamla, trasiga…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu känner jag mig rätt trött och ska vila och bläddra lite i min nyinköpta litteratur. Självklart har jag messat NK och tackat för de fyra pocketböckerna. Kanske sätter jag mig och funderar ut vilken bok jag ska köpa för slanten som blev över på presentkortet… Sen blir det Maria Wern klockan 21 – då slipper en tänka så mycket. Hjärnan har fått mycket motion idag och har många intryck att bearbeta…

Om du har orkat läsa ända hit orkar du säkert skriva några rader i en kommentar om vad DU har gjort idag. Tror jag..?

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Givande och tagande

Ett inlägg om papper, nervositet och glömska, bland annat.

---

 

Jag har redan varit på utflykt och bland annat tittat på detta hus.

Att a-kassan både ger och tar när en är arbetslös det känner jag till sen länge. Trots att en får ersättning från dem måste en betala avgiften varje månad. Tidigare var avgiften åtminstone nedsatt för den som är arbetssökande. Det är den inte längre. I stället höjdes avgiften under hösten, om jag inte minns fel.

Pengar är en sak, papper är en annan. Det senare är nåt som a-kassan uppenbarligen älskar. När en ansöker om a-kassa ska en fylla i en särskild blankett samt skicka in arbetsgivarintyg, också det på en särskild blankett som a-kassan tillhandahåller på sin webb (fungerar bara att fylla i med vissa webbläsare). Jag blev glatt överraskad för ett tag sen när allt verkade gå så smidigt. Tills idag, dårå…

I morse innan jag började mitt jobbsökeri loggade jag in hos a-kassan för att fylla i ett a-kassekort. Förvånad noterade jag att jag hade två olästa meddelanden. Det ena var en specifikation på sex dars utbetalning. Det andra var en anmodan att inom ett visst antal dagar skicka in kopior på anställningsbevis. Eh..? Det räcker alltså plötsligt inte med arbetsgivarintyg på särskild blankett, det ska skickas in ytterligare papper. Eller kopior på. Precis som om en har en kopiator i sitt hem. Det har inte jag. Har du? Intressant är också att a-kassan uppenbarligen tror att en ska kunna gissa/lista ut att det ligger meddelanden och väntar på Mina sidor – utan att få nån som helst signal om detta, varken via e-post eller sms. Så dåligt!

En källa till glädje i dessa väntans nervösa tider.

Det blev lite bråttom eftersom meddelandena hade legat ett tag och jag anmodades att skicka in papper med snigelpost inom en viss tid. I detta läge var jag så tacksam att jag både har bil och snälla kamrater. Med bil tog det mig ändå över en timme att fixa det hela, men utan en snäll kamrat med tillgång till kopiator hade det inte gått. Så jag har redan varit ute en tur i det snöblandade aprilregnet. Det inbjuder inte precis till nån mysig utflykt. Kallt och eländigt var det och jag fick ta både tjocktröja och handskar.

Här hemma har det inte hänt mycket sen igår. Men det är betydligt mer färgglatt än utomhus i alla fall. Amaryllisen är fortfarande väldigt röd och grann och en stor källa till glädje för mig så här i väntans nervösa tider. Jag är så nervös och pirrig att jag glömmer hälften – samtidigt som jag försöker lugna ner min lilla mamma som är ännu mer nervös och dessutom orolig. Jag skulle ha tagit med en liten sak till en vän i morse när jag var på utflykt, men det glömde jag bort i all hast. Morr! Ändå är jag ett år yngre idag än vad jag blir i morgon…

 

M och Kockis för 40 år sen.

Nån som däremot blir ett år äldre idag är min gamla kompis M. I kväll blir det ett sedvanligt telefonsamtal. Vi brukar ringa varandra två gånger om året, ungefär, på våra födelsedagar. Det blir alltså två dar i rad. När bilden här intill togs, för 40 år sen, var vi ett ganska stort kompisgäng. Nästan alla tjejer fyllde på våren. Mjölkis började i slutet av mars, sen kom Brocco, M och jag i april och så C i maj. Det var bara FEM som hade födelsedag i december. Och det var tur för henne, det, för vi hade ju nästan inga pengar kvar på våren att köpa presenter för!

Glass och digestivekex – söndagsmiddag.

När en uppnår de åldrar vi nu har kommit till firar vi inte så mycket. För min del kommer delar av familjen i morgon eftermiddag och jag ska försöka ordna nån tårta till dess. För säkerhets skull köper jag en färdiggjord. Nu äter ingen av oss så mycket tårta, så det blir bara en liten en. Jag tror inte att min mage uppskattar alltför mycket grädde och sött, nämligen. Fast den gillar glass. Igår blev det vaniljglass med krossad choklad och tre digestivekex till middag. För tillfället tillåter jag mig att äta vad som helst – bara det går ner och bara det sker utan smärta.

Alldeles nyss fick jag ett sms om ett annat projekt som gått om intet. Det var jag emellertid inställd på, för det utlovade svaret före påsk har alltså dröjt fram till idag, det vill säga över en månad efter påsk. Det svider trots allt lite, men samtidigt ser jag inte detta som

helt kört.

Det är ett givande och tagande genom hela livet och just nu grämer det mig oerhört att jag inte blev en givare idag utan glömde bort.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Matfixerad och jagad av det förflutna

Ett smått matfixerat inlägg med en touch av det förflutna och en del teknikstrul. Det vill säga… om livet, helt enkelt/komplicerat.

---

 

Den ljuvligaste middagen på länge.

När en har problem med magen är det inte ovanligt att en blir matfixerad. För tillfället har jag svårt att få i mig fast föda igen, men igår bestod middagen av en underbar leverpastejmacka. Jag tuggade långsamt och i en evighet, kändes det som. Det gick bra. Det gjorde inte ont/ondare i magen. Jag tog en till. Om du visste hur ljuvligt dessa mackor smakade… Och för att de skulle bli lättare att smälta avnjöt jag inte sedvanlig litteratur vid middagen, utan även den var i en lättare form – veckans TV-tidning.

Magen vägrar emellertid fortfarande att samarbeta. Därför gjorde jag igår kväll iordning en liten pyts med linfrön i blöt. Genom att lägga fröna i blöt blir de geleiga, nåt som är bra för tarmen. Tar en bara linfrön som de är på till exempel filen kan de däremot verka än mer stoppande!

Linfrön i blöt över natten.

 

Festmåltid med fil och linfrön. Detta krävde dock en deckare.

I morse vaknade jag ännu tidigare än igår. Klockan visade 5.21. Vid sex-tiden gav jag upp försöken att somna om och klev upp. Satte mig vid datorn och sökte några jobb. När klockan hade passerat sju startade jag en maskin tvätt. Sen gick jag med dammvippan – aprilsolen lyste skoningslöst upp varje dammkorn idag och sånt står jag bara inte ut med. Belöningen blev frukost, en riktig festmåltid (^== ironi).

Jag gillar att Instagramma och därför finns flera av bilderna i det här inlägget att se på mitt Instagramkonto också. Jag gillar också att min operatör Telia numera inte drar nån surftid när jag Instagrammar. Hur somliga kan få detta till en yttrandefrihetsfråga begriper jag icke! Det är väl bara att tacka och ta emot – om en är Teliakund, vill säga. Är en inte det kan jag förstå att somliga blir sura. Men min mobil krånglade idag och stängde ner sig och startade om just under Instagrammandet – och samtidigt som jag fick ett spännande sms och Wordfeudade lite. Ja, alltså jag fattar. Det är åldern. Åldern på mobilen. Den blir tre år i sommar och det är väl ungefär hela dess livslängd…

Åldern kan däremot inte min webbläsare skylla på. Jag uppdaterade den igår kväll för jag tyckte att den uppförde sig dåligt. Inte fan hjälpte det. Idag har den bara krånglat ännu mer. Så då sitter jag med två webbläsare igång samtidigt. Teknikens under, my ass!..

Samkörs inte register och patientjournaler?

Ovanpå teknikstrulet, som jag dock lyckas komma runt rätt hyfsat, känner jag mig smått jagad av det förflutna. Det är inte så att jag inte vågar se bakåt, men nu har det gått så lång tid att jag främst vill se framåt och verkligen lägga vissa saker bakom mig. Det började med att det kom ett brev från Sjukstugan i Backen – med en inbjudan till undersökning av ett organ som de opererade bort för ett antal år sen på mig! Tack för påminnelsen, liksom… Men hallå! Samkörs inte registren på nåt sätt med patientjournalerna? Hur svårt kan det vara när såväl register som journaler är elektroniska?!

Ett av gårdagens möten rev också upp en del av såret från Det som hände, fast inte så att det gjorde alltför ont. Men när en snubbe från Arbetsförmedlingen ringde idag och ville lämna mig som kandidat till en tjänst inom Organisationen, kunde jag hålla mig för skratt. Som om jag skulle vilja jobba inom Organisationen som förstörde det liv jag en gång hade?! Jag fick behärska mig rejält, men jag ville ju inte skjuta budbäraren (han kunde ju inte veta), så jag försökte förklara och fick acceptans. Annars tycker jag att det är jättebra att Arbetsförmedlingen nu tycks jobba lite mer förmedlande! Fortsätt med det – fast tipsa mig inte om tjänster inom Organisationen…

Efter chocken tog jag att varv med dammsugaren där jag verkligen använde vida gester, allt för att bli av med det som gjorde så ont. (Hur fan kan det fortfarande göra så ont?)

En av böckerna i de många bokpaketen från Karin var Varför gråter inte Emma?

Mitt liv går vidare, men vänt har det inte gjort än. Det har emellertid Emma Jangestigs liv gjort och henne tänker jag titta och lyssna på i kväll när hon samtalar med Anja Kontor i När livet vänder. I september 2011 läste jag boken som Emma skrev tillsammans med journalisten Magnus Wennerholm, Varför gråter inte Emma? (Den som har lånat boken får gärna lämna tillbaka den!!!) Även om jag inte tyckte att boken höll nån högre litterär klass än medel var jag naturligtvis gripen av ödet. Så här nästan fem år senare minns jag trots allt ändå mest givaren av boken, Karin. Karin, vars bokpaket trillade in då och då under några riktigt tuffa år. Både bokpaketen och Karin var enormt uppskattade. Men Karin is no more. Hennes liv tog slut alltför tidigt.

 

 

Fiskbullar av torsk från Bornholm i hummersås… Vi får se om de slinker med behag i kväll. Såsen matchar i alla fall mitt köksgolv.

Och detta leder mig över till det faktum att jag far neråt landet på en begravning i slutet av nästa vecka. Livet är kort för en del, långt för andra. Har det kvalitet spelar kanske inte längden nån större roll. Jag fick sällskap till Tokerian av en granne som undrade om hon inte vid nåt tillfälle kunde få följa med neråt Metropolen Byhålan, eftersom hon har en bror i krokarna. Självklart får hon det! Nästa vecka blir det emellertid inte, men nästa gång. Så hon lurade mig att köpa en ny sorts fiskbullar i stället. Se där, nu är jag tillbaka till det här med maten. Fiskbullar av torsk i hummersås blir kvällens gastronomiska höjdpunkt. Såsen matchar i alla fall mitt köksgolv – snygg-orange!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Life is sweet..?

Ett överlevt inlägg.

---

 

Livet är starkare än smärtan.

Tänk att jag har överlevt! Det måste vara ett tecken på att livet är för mig och att jag ska vara kvar här ett tag till. Livet är starkare än smärtan. Inte kan jag på nåt sätt påstå att jag är pigg och kry idag. Smärtan finns kvar, jag är stel och svag. Men… jag lever! Medicinen hjälpte föga. Det är nog så att smärtan – och det som kommer med den – måste ha sin gång. Ändå känns det tryggt att ha medicinen hemma. Nu gäller det bara att ta den när den behövs, inte när smärtan är alltför skarp. Idag finns den fortfarande här och sveper om min mage och rygg nedtill, som ett brett bälte. Men jag har bestämt mig för att den inte ska få ta överhanden och jag ska hålla mig uppe idag. Morgondagen är ju en sån viktig dag!

”No pulling guaranteed”

Innan smärtan satte klorna i mig hade vi en bra helg, Fästmön och jag. Vi var bland annat på Salléns och tittade på röda köksmaskiner, nåt som en av oss har en viss fäbless för. Jag tittade på en nästrimmer som garanterade

No pulling

Mindes när vi skojade med min pappa och köpte en sån till honom. Det var en rätt värdelös tingest, pappa skrek när han provade den. Sen hamnade den i hans byrålåda och kom aldrig mer fram. Nåja. Vi kom varken ut med nån röd köksmaskin eller nån nästrimmer från Salléns, blott en glödlampa. Såna är vi när vi är på shoppingtur!

En skir kopp kaffe på Erikshjälpen.

Vi korsade gamla E4:an och svängde in till Erikshjälpen. Redan i entrén doftade det nybakade kanelbullar. Vem kan motstå det? Inte ens såna med dåliga magar som borde motstå det. Men först tog vi en lång tur bland hyllorna och möblerna. Vi såg både tokigt och slugt, vackert och fult – precis som vanligt. Anna blev förälskad i en söt kaffeservis. Den påminde om en av dem som min mamma har/hade. En finservis, som jag tror att mina föräldrar fick i bröllopsgåva. Den användes nämligen enbart vid högtidsdagar. Sen kom det andra kaffeserviser in i familjen, främst från farmor och farfars hem. De är också fina, på sitt sätt, men jag har inga minnen kopplade till dem.

En bok följde med mig hem från Erikshjälpen. Helt otippat, va’?

Vi tog i alla fall en fika. I Erikshjälpens lilla kafé jobbar alldeles för många människor som jag har svårt att förstå vad de säger. Men kaffet är ljuvligt gott och en kan dricka det ur skira, vackra koppar. Självklart blev det en kanelbulle till. (Så här efteråt misstänker jag att kanelbullar är ytterligare en grej som får strykas på listan över sånt jag kan äta utan att nästan dö i tarmkramp.)

Med mig från Erikshjälpen kom en pocketbok för 15 spänn, i dyraste laget, tycker jag nog. Andra loppisar brukar ta en femma för pocketar… Nåja, jag hoppas att boken är bra. Det är visst den tredje delen i en serie – eller så är det bara författarens tredje bok – så jag ska försöka få tag i de två första och läsa först. En bok att lägga på vänt, med andra ord. Författaren, Tove Alsterdal, blir en ny bekantskap. Spännande och kul, tycker jag!

Wasabinötter får strykas på listan över sånt jag kan äta.

Innan vi for hem blev det ett besök på Stormarknaden. OK, det är inte världens roligaste ställe och det är framför allt alldeles för stort. Men… där finns ju ”allt”. Anna, som ju är kvinnan i förhållandet, handlade på Gubbdagiset, medan jag, som är mannen i förhållandet, köpte mat. Ja, tänk så rollerna kan förändras! (<== ironi).

På kvällen lagade jag mat, för jag hade ju börjat äta lite fast föda igen under veckan. Men att inleda med wasabinötter kanske inte var det bästa för min mage. De är väldigt goda och väldigt starka. Tyvärr får nog dessa strykas också på min kan-äta-lista. Vi drack ett svindyrt vin till maten (kalkon) och vad jag tyckte om det kommer i ett separat inlägg! Vi skulle ju fira lite, lite grann i helgen…

Naturgodis i form av kokostopp går fetbort också. (Det ser ut som gröt, men är jättegott!)

Mr Selfridge såg vi förstås på lördagskvällen, i alla fall jag. Det är den fjärde och sista säsongen och Anna missade den förra så hon läste. Lördagsgodis blev det och det är ytterligare sånt som nu åker fetbort. Jag åt två små kokostoppar (naturgodis) och två rader mintchoklad. Mår illa bara jag tänker på det…

 

 

Igår vilade jag hela eftermiddagen och kvällen och natten…

Sen kom söndagen… Och den tog jag, som bekant (?) på orden och gjorde till en vilodag. När jag hade skjutsat hem Anna med stegen la jag mig i sängen och klev nästan inte upp igen förrän i morse. Det enda jag fick i mig igår var yoghurt och honung på morgonen. Sen levde jag på vatten, mineralvatten och Pro Viva fruktdryck med svartvinbärssmak. Idag har jag druckit en halv mugg kaffe, rester från igår. Tanken på att äta nåt har passerat och jag har inte fångat in den. Men ska jag orka med morgondagen borde jag nog försöka få i mig nånting. Den genomsnälla, goa vännen Agneta har erbjudit sig att lyfta ut sommardäcken i min bil efter jobbet idag. Jag har accepterat erbjudandet. Ibland behöver också en genomstark Toffla lite hjälp.

Min dag har inte alls börjat som den brukar, men det är bara att bita ihop och komma igen för när en är arbetssökande får en inte vara sjuk. Jag läste dessutom hos en bloggvän häromdan att en inte ens får vara sjuk ens när en är sjuk. Det är så illa i Sverige 2016.

Men livet… LIVET!!! Life is sweet och bättre än dess motsats.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Utgående planer

Ett utgående inlägg om såväl trafik och hot. Och lite snusk, tror jag bestämt. Så läs försiktigt…

---

 

I kväll ska jag göra nåt som jag inte har gjort på år och dag: jag ska gå ut. Jag ska gå ut på krogen. Faktum är att det till och med skulle kunna vara ett After work jag deltar i. Och på sätt och vis är det ju det. Det är efter arbetet för min del, för min visstidsanställning tog ju slut den 31 mars. Det ska blir roligt och spännande att träffa ett gäng före detta kollegor i en viss konstellation. Det är inte jag som har bjudit in utan nån annan. Då är det alltid intressant att se vilken blandning av människor det blir. Ett par, tre stycken vet jag som ska dit, bland annat bästaste NK*.

Arcade, 29 år och tvspelsdesigner, tror att han är rätt bra på trafikregler. Läs mer på sidan 5 i UppsalaTidningen!

Det blir bussen in till stan framåt kvällen, för jag ska dricka öl. Dessutom behöver jag KBT:a mig vad gäller bussresor – det blev ju ingen sån till tandläkaren i förra veckan. För övrigt är Uppsala en hemsk stad att köra bil i. Ibland måste en ta bilen till stan och det är bara fruktansvärt. Det är svårt att få parkering och har en tur att hitta nån blir en ruinerad. Att det kostar 25 spänn i timmen är det vanliga priset. Ibland kostar det 30… Medan en snirklar runt för att hitta nån ledig plats att ställa bilen på får en försöka samsas med cyklister på stans gator. Nej, majoriteten cyklister tycks inte välja cykelbana framför gata. Dessutom verkar det som om flertalet av dem har planer på självmord. Vissa har ingen som helst insikt i trafikregler. Exempelvis gör en bilist nästan vågen om en cyklist visar tecken på att h*n ska svänga. Men detta tecken kan vara farligare än att det inte visas – många visar tecken och bara svänger – utan att se sig om! Nu ska jag emellertid inte klaga på cyklister enbart. Det finns livsfarliga bilförare och fotgängare också. Och NK tillhör kategorin cyklister som försöker följa trafikreglerna. För mig känns det tryggt eftersom jag gärna vill att NK ska finnas kvar i livet.

Min dag har börjat med jobbsökeri och tvätt. Jag sover dåligt om nätterna – det vill säga jag kan somna, men vaknar flera gånger. Klockan sex var jag så seg när jag vaknade. Ändå gick det inte att somna om, så jag låg kvar i sängen tills klockan var nästan åtta och läste min bok på gång. PD James har jag läst lite grann av tidigare. Nu läser jag visst den första boken i serien om polisen Adam Dalgliesh. Författaren skrev totalt 20 böcker. Eftersom hon avled 2014 blir det inga fler. Många av böckerna har jag sett som TV-serier, dock inte den jag läser nu. Boken kom ut samma år jag föddes – och det gjorde jag för snart 54 år sen.

Vädret är sisådär idag. Då blir det till att klura på klädsel för kvällen. Inte räcker det med en pikétröja under jackan. Jag ska gå ett varv med vattenkannan strax. Det tar sin lilla tid. Men jag är faktiskt inte uppe i 50 krukväxter än, bara 48.

Innan jag önskar dig trevlig helg har jag en fråga. Vad händer, liksom, när en blir penishotad??? Vågar du dig på en förklaring är du välkommen att skriva den i en kommentar. Men tänk på att jag är pryd…

Vad innebär det att bli penishotad???

Trevlig helg och se upp för penisar! Det låter inte roligt att bli hotad av dem.

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Plåster för själen, kläder för kroppen

Ett inlägg om dagens utflykt efter vilken Tofflan hemkom medförandes en påse med kläder.

---

 

Kläder och shopping är plåster på somligas själar, men det är INTE min grej. Ibland måste emellertid även jag ägna mig åt det. Vid vissa tillställningar passar det sig inte att komma i Beckers färgkarta. Nu brukar jag så gott som aldrig klä mig så färggrant. Tjockis-svart är den dominerande färgen i mina garderober, skåp och lådor. Men även om svart är den korrekta färgen för den tillställning jag eventuellt ska bevista, behöver en vara lite proper också. Det är svårt att se proper ut när en ser ut som jag. Nu har jag i alla fall lämpliga och fräscha kläder.

Kläder och shopping är kanske plåster på somligas själar, dock inte på min. (Den söta plåsterlådan finns att köpa på stället vi besökte idag.)

Det var sån tur att Fästmön var ledig idag och hade födelsedagspengar att spendera, så jag fick sällskap till Thuns. Jag gillar Thuns. Affären är liksom inte ens nåt av alternativen pest eller kolera – den är… förkylning, möjligen. Mest gillar jag Thuns därför att en kan handla alla sorters kläder där – från yttre till de innersta. Och åker en en vardag på dagtid, som vi gjorde idag, är där ingen trängsel heller. Personalen är otroligt hjälpsam, jag fick till exempel hjälp att hämta en storlek mindre av ett plagg. (Nu fick jag det sagt, att jag har blivit lite mindre, också.) Anna var inte tillgänglig vid tillfället, för hon provade på sitt håll.

Åter igen strålade solen från aprilhimlen. Det var fint med en utflykt ut på landet. Vi såg grönska och beskurna träd, blåsippor och rådjur. Eftersom det inte var nån trafik att tala om hann en med att registrera sånt. Jag tror att vi allt som allt var borta i sex timmar… Kom då ihåg att vi provade många plagg. Dessutom intog vi sen lunch (middag för mig) efter avklarad shopping. Det lilla kaféet i anslutning till affären serverade diverse små rätter förutom glass och sedvanligt fikabröd. Jag tog en klämma med kalkon och grönsaker. Det var så mycket grönsaker att jag nu kan sägas ha ätit årets ranson. Magen verkade ta emot dem väl, trots att det var en del gurkbitar och framför allt bönor… Jag hoppas att den inte protesterar senare.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Min amaryllis är visst också jordgubbsröd! Men den fick varken följa med till Thuns eller var ute och cyklade.

Utflykten avslutades med ett besök på ICA Solen. Vi kan inte hålla oss därifrån! Jag köpte kalkonprinskorv till nedsatt pris, jordgubbar och glass. Nu tänker jag inte blanda korv med jordgubbar och glass, men det är bra att ha hemma när jag behöver äta nåt lite snabbt.

Hemma i New Village såg jag en liten tjej och hennes mamma på vinglig färd på den allra första tvåhjulingen, rosa till färgen. Jag mindes min första hoj, den var jordgubbsröd och jag lärde mig cykla på fotbollsplanen av gräs vid Tallbacken där vi hade vår sommarstuga. Stödhjul och hjälm fanns nog inte på den tiden. Men vilken gigantiskt plåster på själen det blev att en dag bara äntligen kunna cykla – utan att få plåster på sönderskrapade knän!..

Jag tog in min post, registrerade mina varor, betalade en räkning och packade upp det jag handlat. Lite nöjd är jag allt med dagens inköp av kläder för kroppen. Dessutom var faktiskt inte alla svarta, jag köpte bland annat en blå tischa… GÖR VÅGEN!

Några av dagens inköp. Notera den färgen på tischan – blå, inte svart!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »